1994.Jag är runt 10 år.
Min mamma är i Sverige – på uppdrag av organisationen.
Under några dagar bor hon på deras kontor.
Sista dagen ses vi i Guldfynd i Kista centrum.
Hon frågar vad jag önskar mig.
Jag väljer en Tors hammare i brons.
Hon köper den till mig.
Jag tror att det är ett avsked mellan mamma och son.
I sista stund, precis innan hon tar farväl, säger hon:
“Amir, jag kom inte hit för att träffa dig.
Jag är här på uppdrag av organisationen.”
Världen stannar upp.
Allt går i slow motion.
Jag minns varje sinnesintryck –
hur mina andetag förångas i den kyliga luften,
exakt var jag står i uppförsbacken,
och framför allt hur mitt hjärta går sönder.
Jag ville känna mig behövd.
Efter flera års frånvaro trodde jag att hon kom för mig.
Men istället fick jag veta att jag var mindre värd än organisationen.
En känsla som bekräftades om och om igen under min uppväxt.
(Bilden är från denna tillfälle)
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar