Ingen internationell domstol eller juridisk instans har visat att det hos Israel finns eller har funnits en avsikt att genomföra folkmord, skriver Lars Adaktusson.
När vapenvilan i Gaza trädde i kraft för en tid sedan skrev Amnesty i ett uttalande att avtalet ger en strimma av hopp till de palestinska offren för ”Israels folkmord”. Att Amnesty är en politiskt och religiöst obunden organisation som säger sig inte ta ställning i pågående konflikter, hindrar inte att budskapet numera är starkt politiserat. I såväl uttalandet om vapenvilan som julhelgens annonskampanj i Stockholms kollektivtrafik, kopplas Israel förbehållslöst till såväl ”folkmord” som ”apartheid”, något som också debatterats på debattplats i Dagen.
För den som utgår från den politiska situationen i världen, baserad på vetenskapliga underlag om krig, konflikter och brott mot mänskliga rättigheter, blir demoniseringen av Israel svårbegriplig. Att just den judiska nationen, stor som Ångermanland, kan vara en internationell människorättsorganisations största huvudbry och främsta måltavla är varken rimligt eller logiskt.
Enbart det faktum att Israel är omgivet av mer eller mindre brutala diktaturer med en halv miljard invånare och en rad islamistiska terrororganisationer, borde ge anledning till eftertanke. Det mänskliga lidandet, misären och de hundratusentals offren i krigsdrabbade länder som Syrien, Jemen och Sudan kan knappast vara okänt för Amnesty. Maktmissbruket och förtrycket i auktoritära stater som Iran, Turkiet och Saudiarabien är med alla mått mätt ett större problem än Israel.
Forskning som genomförts efter Hamas oktobermassaker, visar att fientlighet mot Israel och antisemitism över tid har omformulerats. Av Segerstedtinstitutets rapport, Antisemitism i Sverige efter 7 oktober, framgår att rasistiska påståenden om judar, som åtminstone i vår del av världen ansetts oacceptabla, numera ompaketeras till stereotypa påståenden om Israel.
Inte sällan hävdas att den judiska staten, i stället för judar, kännetecknas av särskilt onda egenskaper och företeelser; som folkmord, apartheid, rasism och kolonialism. Detta trots att Israel är Mellanösterns enda demokrati och enligt vetenskapliga utvärderingar, som Freedom Index, är överlägset bland länderna i regionen vad gäller frihet och mänskliga rättigheter.
Faktorerna bakom svartmålningen ska, enligt forskningen, sökas i uråldriga rasistiska fördomar. Det historiska tankegods i vilket symbiosen mellan islamism, nazism och delar av vänstern hämtar näring och attackerna mot den judiska staten har sin grund. Resultatet blir nedvärdering och särbehandling, krav ställs på Israel som inte ställs på andra nationer. Landet skuldbeläggs och bojkottas, även om problem och utmaningar rent objektivt är allvarligare i omvärlden.
För att beskriva ett antisemitiskt agerande, utan att det med nödvändighet finns en avsikt bakom, talas i forskningen om strukturell rasism. Det är dystert att behöva konstatera, men utifrån erfarenhet och forskning är Amnesty i dag en organisation där strukturell rasism fått fäste. Amnesty International skriver i en replik i Dagen att de inte är ensamma om att anklaga Israel för folkmord, men ingen internationell domstol eller juridisk instans har visat att det hos Israel finns eller har funnits en avsikt att genomföra folkmord. Vad gäller apartheidanklagelsen är den lanserad i politiskt syfte av den starkt Israelfientliga BDS-rörelsen, som i USA och Tyskland är klassad som antisemitisk.
Att en av världens mest välrenommerade människorättsorganisationer anammar starkt polariserande retorik är milt uttryckt anmärkningsvärt. Dialog och nyanserade samtal omöjliggörs, tilltron till den förmenta politiska och religiösa opartiskheten undergrävs. Dessbättre kan svenska folkets engagemang för demokrati och mänskliga rättigheter kanaliseras via andra organisationer än Amnesty.
Lars Adaktusson
Lars Adaktusson är journalist, tidigare riksdagsledamot (KD) och ordförande i Vänskapsförbundet Sverige-Israel. Han skriver kolumner på Dagens ledarsida
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar