Antisemitismen genomsyrade min uppväxt. Men nu flyttar jag till Israel – där känner jag mig hemma, skriver Luai Ahmed.
Som jemenitisk muslim absorberade jag antisemitism från tidig ålder i Sanaa, Jemen, där jag föddes 1993 och bodde i tjugo år. Islam var min första religion, och Palestina den andra. Mot min vilja blev jag hjärntvättad att hata judar samt att förneka och förminska Förintelsen. I min lokala moské upprepade jag som barn efter imamen: ”Må Gud förinta judarna. Må Gud förstöra Israel. Må Gud göra sionisterna föräldralösa.” I skolan stampade vi på den israeliska flaggan och brände den regelbundet. Tron på att utplåna Israel var lika viktigt som att tro på Allah och profeten Mohammed. I ett totalitärt samhälle som
Jemen, där hädelse och apostasi bestraffas med döden av staten, var tron på Israels utrotning obligatorisk. Som tonåring bar jag den palestinska keffiyehn med stolthet. Jag minns att jag till och med ville tatuera Handala på min axel, trots att tatueringar gick emot islam.
Så starka var mina övertygelser och känslor för Palestina. Handala, för övrigt, är det
lilla palestinska barnet som symboliserar den palestinska kampen. På ett religiöst plan lärde jag mig i skolan att judarna förrådde profeten Muhammed och försökte döda honom. Under tolv år
studerade jag islam och profetens liv, och en stor del av detta handlade om judarna. En
av berättelserna lärde mig att dagens judar härstammar från apor. Allah hade nämligen
förvandlat dem till apor på grund av deras smutsiga natur och att de försökte döda vår
största ledare, profeten Muhammed.
På ett samhälleligt plan lärde jag mig att ”judarna styr världen”. Mina vänner och jag skulle alltid sträcktitta på den konspiratoriska 9timmarslånga dokumentären The Arrivals, som påstod att musikindustrin, filmindustrin, läkemedelsindustrin och alla andra industrier styrdes av
”de onda sionistiska judarna” för att kontrollera och underkuva muslimer och araber.
Terrordåden den 11 september 2001 hade enligt denna dokumentär orkestrerats av judarna, vars plan var att destabilisera världen och starta krig eftersom judar påstods njuta av att se arabiskt blod spillas.
Ordet ”jude” användes nonchalant som ett skällsord i Sanaa, och idén om att använda kärnvapen mot Israel för att befria den muslimska världen var en berättigad berättelse. Detta var min barndom. När jag flydde från Jemen till Sverige på grund av min sexuella läggning var mitt förakt och mina fördomar mot judar och israeler orubbliga.
Det skulle dröja tio år innan de ruckades.
Året 2014, när jag var 20 år gammal, flyttade jag till mitt nya hemland Sverige. Det
var så det började.
”Hej, jag heter Luai, vad heter du?” frågade jag den mörkhåriga nyinflyttade utbytesstudenten i köket på studenthuset i Halmstad. ”Tal”, svarade han med ett varmt leende på läpparna. ”Jag kommer från Israel.” Så fort ordet Israel trillade ur hans mun gick jag in i ett fight-or-flight-läge. Plötsligt kunde
jag varken se eller höra någonting. Min syn blev suddig, jag kände mig yr och hamnade i chock. Världen snurrade till när jag äntligen mötte den onde juden, som jag trodde låg bakom mitt folks misär, som törstade efter mitt blod, som ville mig illa, som organiserade 11 september och skyllde på araberna, och som aktivt förstörde världen.
Några sekunder senare, när jag vaknade ur chocken, insåg jag att Tal babblade på
om hur mycket han älskade jemenitisk mat och kultur. På köksbänken hade han lagt
fram sina jemenitiska kryddor som han tog med sig från Israel, ”Titta! Jag kommer att
laga den bästa jachnoun (ett judiskt jemenitiskt bröd) till dig! Mina jemenitiska
vänner lärde mig hur man gör den bästa jachnoun!” lovade han. ”Och du är jättevälkommen att använda mina kryddor!”
Jemenitiska vänner? Vad pratade den här juden om? Åh, just det. Han menade de jemenitiska judarna. I min värld var de ”jemenitiska judarna” aldrig jemeniter. De var bara judar. Äckliga, smutsiga judar med ”en agenda”.
Och där stod jag i ett kök i Halmstad framför en jude som, trodde jag, låtsades vara trevlig och vänlig, men allting var bara en fasad för att få mig att lita på honom. Allting var en del av hans krångliga, onda plan. Jag köpte inte skådespeleriet. Jag var helt övertygad om att han hatade mig och att hans varma och inbjudande leende var falskt.
Sex månader senare blev Tal min favoritperson i studenthuset, och hans ”onda plan” visade sig vara en godhjärtad gest. Han ville bara laga jachnoun till mig och genuint lära känna en jemenitisk muslim för första gången. Den vänskapen var början på en livsförändrande resa som jag knappt kan beskriva med ord, men jag kommer att försöka.
Jag valde att besöka Israel i november 2023, ungefär en månad efter den 7 oktober. Den bittra sanningen är att trots att jag hade skaffat ett lite antal judiska vänner under mina nio år i Sverige, och trots att
jag läst en hel del om Förintelsen, förnekade jag innerst inne dess existens. Hade du frågat mig den 6 oktober om jag trodde på Förintelsen, hade jag svarat ”ja” eftersom jag trodde på den rent akademiskt men min själ gjorde inte det. Förintelsen ”klickade” aldrig för mig. Antisemitismen som rotade sig i min själ var alltför stark för att helt omfatta judarnas största tragedi och
berättelse.
När jag hörde om ”den djupa antisemitismen” himlade jag nästan med ögonen –
i smyg. Min hjärna, trots alla mina judiska vänskaper, vägrade att acceptera judarnas lidande och deras rätt till en egen stat. Dessutom blev jag vän och bekant med enbart ett fåtal judar i Sverige.
Så kom 7 oktober 2023. Jag öppnade X och såg bilderna och videorna. Jag kunde
inte tro mina egna ögon. Nivån på barbariet. Tweets som löd ”Äntligen!” Firandet i Gaza. Firandet i Malmö, New York, Paris, Sanaa, Iran, Beirut… På några timmar kändes det som att jag färdades tillbaka till 1930talet. Min egen familj och mina vänner twittrade ”Välförtjänt”.
Jag kunde inte förstå nivån av avhumanisering och hat som mitt folk hade mot judar och israeler. ”Hur blev vi så kalla och apatiska inför oskyldiga judars blod?” Jag ställde frågan till mig själv, men jag visste redan svaret. Hade det inte varit för de mänskliga kopplingarna jag fått i Sverige, de otroligt härliga, roliga och underbara ”few good Jews” jag träffade, då hade jag nog också twittrat ”Äntligen!” eller ”Välförtjänt.” Men när jag såg bilderna på judarna som kallblodigt slaktade så tänkte jag på de fina judarna som jag träffat i Sverige. Det kunde ha varit de. Det kunde ha varit Tal, eller mina judiska kolleger som jag älskar, eller mina andra judiska vänner.
Jag kunde inte låta bli att lägga upp filmklipp på alla mina sociala medier. Jag kunde inte hålla tyst. Många av videorna blev virala och fick miljontals visningar. En del av mina svenska judiska följare duschade mig med beröm, men socialt blev jag helt utfryst, utskälld och hatad av majoriteten av araberna i mitt liv.
Jag sa saker som: ”Att döda oskyldiga judar och israeler är inte rätt” och ”Hur kommer det sig att hela världen stormar gatorna och skriker hejvilt, när ingen ens nämnde mitt land Jemen då 400 000 människor mördades under de senaste tio åren?” I ett av klippen sa jag: ”Israel har rätten att försvara sig” och att jag ”planerar att besöka Israel för att äntligen möta mina så kallade fiender.”
När min bror, som är den människa som står mig närmast i hela världen, såg klippet där jag sa att jag skulle besöka Israel, skrev han till mig: ”Om du besöker Israel är du inte min bror längre.” Min bästa vän från Irak blockerade mig omgående och skickade ett vasst och långt meddelande där han bokstavligen beskrev mig som ”terrorist”.
Min jemenitiska mamma hade skrikit på mig i en hel vecka och skakade av gråt över mina klipp på sociala medier. Hon sa att jag hade ”slängt min mänsklighet i soporna”. Jag vägrade att sluta publicera mina videor. Min pojkvän fick hålla om henne och lugna ner henne under de tre dagar hon var på besök i Stockholm. Jag själv klarade inte av det.
Tribalismen inom min familj och bland mina arabiska vänner var chockerande för
mig. Jag hade följt min mammas råd och ”blivit svensk”, det vill säga blivit en fritänkande individ och trott på ”alla människors lika värde” – till och med judarnas. Men efter min ”försvenskning” blev hela min familj besviken. Och nu hade jag redan bestämt mig för att ”besöka mina fiender”, och det fanns ingen återvändo.
Jag var tvungen att åka till Israel. Min nyfunna kärlek för mina judiska vänner och kolleger i Sverige till trots, upptäckte jag att jag fortfarande bar på djupa fördomar när jag var på väg till Israel. Allt jag kunde tänka på var: ”Luai, så fort judarna upptäcker att du kommer från Jemen kommer de att vara rasistiska mot dig. Du kommer nog att bli slagen, behandlad illa och kanske till och med bespottad. Judarna är rasister och hatar araber. Du ska förvänta dig hat… Men du måste åka dit ändå.”
När jag anlände i Tel Aviv den 20 november hade jag ingen aning om vad som väntade mig. En judisk vän i Sverige hade förvarnat mig om att förhöret på flygplatsen skulle vara tufft, omfattande och intensivt, särskilt nu under ett pågående krig, och i synnerhet eftersom det står ”född i Jemen” på mitt pass, samtidigt som huthierna skickar raketer mot Israel.
Medan jag satt i gränskontrollen och väntade på att aggressiva IDFsoldater skulle komma och förhöra mig, dök en söt, leende tjej plötsligt upp och sträckte ut handen.
”Hej, är du Luai?” frågade hon. ”Ja”, svarade jag förvirrat och skakade hennes hand. Under tio minuter ställde hon enkla frågor om vad jag gjorde i Israel. Jag var ärlig och sa att jag hade lärt mig hela mitt liv att hata Israel, men att jag nu var här för att besöka landet och se själv. Hon
blev genuint chockad och ställde ytterligare nyfikna frågor. Sedan berättade jag för henne att jag har gjort några klipp som fördömer Hamas. Hon överraskade mig genom att säga: ”Wow, du är så grym! Jag hoppas att du inte får skit från din familj, och jag hoppas verkligen att du njuter av Israel. Just nu går vi igenom en tuff tid, men det är verkligen ett vackert land.”
Min första dag i Tel Aviv var euforisk. Värmen, kaoset, människorna var som en blandning av Sanaa och New York. Tel Aviv kändes inte som Mellanöstern, men ändå genomsyrades staden av en vänlig och öppen Mellanösternkänsla, något jag inte upplevt sedan jag flydde från mitt hemland år 2014. Att kunna vara öppet gay i en stad i Mellanöstern kändes surrealistiskt. Jag älskade varje sekund.
Israel led av oro, terror och rädsla och jag ville genast besöka en plats där folk samlades – dels för att visa solidaritet, dels för att dokumentera känslan av hopplöshet. Jag gick direkt till torget vid Tel Avivs
konstmuseum där israeler manifesterade för den kidnappade gisslan samt för de 1 200 israeler som kallblodigt mördats en månad tidigare. Det första jag såg på torget var häpnadsväckande: en ung arabisk muslimsk beduin som stod mitt på torget och höll upp en skylt. Hennes leende var smittsamt, och skylten löd:
JAG ÄR EN ARABISK MUSLIMSK BEDUIN. ISRAEL GAV MIG LIKA RÄTTIGHETER OCH FRIHETER, SAMTIDIGT SOM HAMAS TOG AISHA’S.
BRING THEM HOME.
Denna unga muslimska kvinna var bara början på en resa som jag fortfarande har svårt att sätta ord på. Jag har besökt Israel tre gånger, 33 dagar sammanlagt. Dessa 33 dagar har varit några av de mest meningsfulla och finaste dagarna i mitt liv. De vänskaper jag skapat, känslan av solidaritet, och de oväntat vänliga interaktionerna jag haft har förändrat mig på djupet.
I Israel är det så lätt att lära känna och komma nära nya människor. Jag älskar Sverige av hela mitt hjärta, men min försvenskning har verkligen gjort mitt hjärta kallt. Att komma till Israel var som att komma tillbaka till Jemen, fast ett Jemen med mänskliga rättigheter där bögar respekteras istället för att mördas, där staten skyddar folket och rättsväsendet är rättvist. I Israel har jag tvättat bort den smutsiga antisemitismen som jag absorberat i min själ. Det reningsbadet kan man inte sätta ett pris på.
När jag berättade för min mamma att jag vill lämna Sverige sade hon att ”det var dags”. Hon vet att jag är besviken på Sverige, särskilt efter att jag berättat för henne att en nära gaykompis blivit misshandlad
på gatan för några veckor sedan. ”Sverige är inte Sverige längre”, brukar jag säga till
henne. ”Vart tänker du flytta till nu?” frågade hon. Jag blev tyst, och hon förstod direkt att
jag ville flytta till Israel. Hon blev ursinnig och började gapa och skrika om ”folkmord” och ”den kriminella sionistiska staten”. Jag väntade tills hon var helt färdig med monologen och sa: ”Momma, snällla, kom på besök. Jag kommer att laga den bästa jachnoun till dig! Mina israeliska vänner lärde mig hur man gör världens bästa jachnoun!”
Journalist och krönikör
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar