Hamas har vunnit en propagandaseger genom att få västliga nyhetsförmedlare att okritiskt anta deras version av vad som händer i kriget. En av förklaringarna är att de enda journalister som fått verka i Gaza är där för att de inte kritiserar Hamas eller är kopplade till någon annan islamistisk rörelse, skriver Magnus Norell.
I krig är rapporteringen om vad som händer ofta osäker och problematisk. Inte så konstigt, med tanke på de faror som det innebär att närvara när strider pågår. Desto viktigare då att de som faktiskt rapporterar gör det utifrån de journalistiska kriterier vi förväntar oss i det demokratiska väst: oberoende, objektivt och att skilja på nyhetsförmedling och kommentarer. Detta låter sig ju lättare sägas än göras många gånger, och det pågående kriget mellan Israel och Hamas är ett bra exempel på hur svårt det kan vara att leva upp till dessa kriterier.
Det mest anmärkningsvärda är kanske det faktum att Hamas – en terrorrörelse som sedan länge både argumenterat och aktivt arbetat för att med terror och väpnat våld bekämpa Israel – i hög grad fått sin version av vad som händer i kriget okritiskt anammad av västlig nyhetsförmedling.
En del av de journalister eller reportrar som Al Jazeera har i Gaza är även aktiva hos Hamas.
Delvis beror detta på den sedan länge förmedlade bilden av Israel som ”den onde” och därmed den skyldige, även när det var Hamas som satte i gång det senaste kriget genom sin omfattande och brutala attack den 7 oktober 2023. De månader som gått sedan dess har med kraft visat att den enorma ökningen av antisemitiska utfall och fysiska attacker mot judar varit ett fenomen som endast legat och pyrt i väntan på en anledning att få blomma ut.
En annan förklaring till den snedvridna och okritiskt anammade rapporteringen är det faktum att de journalister som var och är aktiva på Gaza har kunnat vara det enbart på grund av att de inte kritiserar Hamas, eller redan är kopplade till antingen Hamas eller någon annan radikal islamistisk rörelse. Det gäller naturligtvis även andra än journalister, och den FN-organisation som stått för det mesta biståndsarbetet på Gaza – UNRWA – har som bekant beslagits med att ha haft åtskilliga anställda som är medlemmar i Hamas och som även deltog i övergreppen den 7 oktober förra året.
Inget av detta är någon överraskning för oss som forskat om Mellanösternregionen (inklusive de terrorrörelser som är aktiva där) sedan länge. Och att det är omöjligt att bedriva någon form av journalistisk verksamhet i Gaza som inte godkänts av Hamas är ingen nyhet. Det betyder inte att det inte funnits modiga individer som försökt. Men dels får dessa ingen uppmärksamhet eller stöd här, dels har de antingen tvingats fly, eller så har de dödats eller fängslats.
När det gäller rapporteringen från Gaza var det främst det Qatarbaserade Al Jazeera som syntes och hördes. Al Jazeera bildades och finansieras av den styrande familjen i Qatar, al Thani. Det är också i Qatar som Hamas så kallade externa ledarskap lever i lyx och överflöd.
Al Jazeera är, föga överraskande, enormt kritiska till Israel. Men vad som är mera intressant är nog det faktum att en del av de journalister eller reportrar som Al Jazeera har i Gaza även är aktiva hos Hamas, vilket kan förklara det israeliska beslutet att sparka ut dem från Israel. Ett pinsamt exempel är Muhammad Washah. Al Jazeera presenterade honom som en orädd reporter i krigets Gaza. Men Washah är samtidigt en nyckelfigur i Hamas raket- och missilprogram, där han sedan 2022 varit med och utvecklat de raketer och missiler som regnat över Israel sedan Hamas tog över i Gaza.
En annan Al Jazeerajournalist – Wael al-Dahdouh – dödades tillsammans med sin son Hamza i januari när bilen de färdades i besköts. Al Jazeera – och en del andra nyhetsbyråer – rapporterade om händelsen som ett övergrepp mot media, men vad de inte sade var att bilen som besköts var lastad med missiler och eskorterad av Hamasmilis. Inte heller nämndes att Wael var medlem i Palestinska Islamiska Jihad där han var aktiv i attacker mot israeliska mål.
Ett annat exempel är Ismail Abu Omar, som skadades svårt vid en attack i Khan Yunis i februari. Al Jazeera anklagade Israel för att medvetet ha riktat in sig på Omar för att ”skrämma journalister från att rapportera om Israels fruktansvärda brott”. Nyhetsbyrån presenterade Omar som en korrespondent, men undvek nämna att han också är ställföreträdande chef för Hamas östra bataljon i Khan Yunis. Den 7 oktober i fjol följde Omar med Hamas in i Israel och filmade sig själv prisande övergreppen som skedde.
Ett sista exempel är ytterligare en journalist som gjort jobb för Al Jazeera: Abdallah Aljamal. Han skrev en rad artiklar om den prekära humanitära situationen i Gaza. Inget konstigt med det. Men samtidigt höll Aljmal tre israeliska gisslan i sitt hem, där han även utsatte dem för tortyr. Dessa tre hörde till den grupp som israelisk militär befriade i en operation tidigare i juni.
De här exemplen är viktiga, dels för att de visar hur destruktiv och snedvriden rapportering kan bli när gränsen mellan journalist och aktivist (och till och med terrorist) suddas ut. Dels också för att det ger – eller borde ge – en påminnelse om att vi som läsare ständigt bör vara uppmärksamma på vem som rapporterar, hur det rapporteras och vad som rapporteras. Al Jazeera är, som sagt, en stor aktör med stort inflytande, inte minst hos större västliga mediahus, som förlitar sig på deras rapportering från konflikthärdar i Mellanöstern. Det är då synnerligen relevant att komma ihåg att det i slutändan är regimen i Qatar som styr både innehåll och inriktning på det som sänds ut.
Magnus Norell
Forskare med fokus på internationell terrorism
Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar