Åsa Linderborg-Mig äger ingen!

Klockan närmar sig om några minuter fyra-på morgonen!

Varför? Jo , jag kunde inte lägga boken från mig utan att läsa ut den. En mycket intressant bok just för mig. Jag vet att så många före mig har höjt den till skyarna men jag har en annan infallsvinkel.
Åsas pappa var arbetare i ett tungt yrke. Fick börja arbeta som fjorton års pojke och hamnade rakt in i vuxenvärlden. Där har jag och Leif, som han hette, exakt samma historia bakom oss.
När jag som sextonåring började att umgås med brukets gamla gubbar i Torshälla så fick jag se och höra en historia annan än den jag var van vid. De var samtliga kommunister av samma sort som Åsas pappa. Inte med i partiet. Söp mycket och hade drömmar om att när befrielsen skulle komma då minsann skulle det finnas en krog i varje gathörn.

Radio Moskva stod för sanningen och när fyllan värmde som bäst så klämde man i med Internationalen. Samtliga verser! Alltså även de verser som sossarna alltid avstod från.

De vågade inte heller på sitt arbete tala om var de stod politiskt. Teg och knöt handen i fickan.

Åsa Linderborg är en bra berättare och det är nästan så att jag ser henne som liten gå bredvid Tanja , hennes vpk-anslutna mamma, i våra demos i Eskilstuna i början av sjuttiotalet .

Under mina tjugo år på Nybybruk så träffade jag många män vilka liknar Leif. De super så fort som de har ledigt. Är nästan rädda för långa ledigheter därför att de vet att då blir det mycket sprit. Sakta så kommer jag in i politiken men har samma förhållande till alkoholen som Leif.
Detta blir svårt i längden med familj och barn. Mycket vånda som jag också ser att Leif har.
Skillnaden är att jag väljer att börja öppet stå för mina åsikter och då måste jag också börja sköta spriten bättre. Går med i partiet och automatiskt så trappas även ledighetssupandet ner.
Man kan önska att Åsas pappa hade kunnat göra så och vuxit i sin uppgift som ensamstående förälder till Åsa. Nu går allt till slut åt galet håll.

Leifs längtan efter Tanja finns med i alla år, han kommer inte över förlusten av henne när hon väl har flyttat. Kan inte gå vidare utan fastnar i känslor och tankar.
Det som slår mig är att han är en blandning av radikalism åt bägge hållen, ja rent reaktionär på många sätt. Synen på invandrare,musiker osv. Till och med sk proggsångare är förfärliga för
honom. "Jävla knarkare" påstår han frankt om dessa.
Det har alltid funnits vänsterfolk vilka inte kommer från arbetarklassen som nog skulle blekna över den här bokens innehåll och avfärda Leif som en udda person.
Jag känner många män och kvinnor vilka under mina över fyrtio år inom olika arbetaryrken stämmer väl in på beskrivningen av Leif som dottern Åsa ger.

Boken tillför också mer kunskaper om författarens ståndpunkter. I vårt land så har det sedan urminnes tider varit vanligt att barn håller sig med samma politiska ståndpunkter som den familj de kommer från.
Vem har inte hört stolta sossar säga att de har fått sin åskådning via modersmjölken?
I det här fallet så fanns det "vänsterfolk" av kommunistisk uppfattning runt omkring Åsa under hela hennes uppväxt.
Så varför skulle hon skilja sig från de allra flesta i vårt land och gå opåverkad rent politiskt vidare i livet?

Åsa Linderborg var tidigt ombudsman för kommunistisk ungdom, en Moskvatrogen ungdomsrörelse vilka hade livliga förbindelser med Sovjet-Unionen och övriga öststater.
Själv var jag med i förgångaren till denna organisation, VUF (vänsterns ungdomsförbund) . Vi bröt med vpk 68-69.
När jag läser boken så antyder hon vissa diskussioner om "murens fall" tex men faderns oförmåga att förstå vad som egentligen händer är det man får till livs. Ja, boken handlar om fadern då måste det också bli på detta sätt.
Personligen blev jag nyfiken på vad som sades mer i denna fråga men det kanske Åsa skriver om på något annat forum!

Något jag blir rörd över är att Åsa inte tar avstånd från sin far mer än under några tonårsår då hon inte orkar med hans supande längre. Tvärtom försöker hon närma sig Leif och får till stånd ett ganska fint förhållande med honom. Det finns många gripande sidor mot slutet av boken som sätter sig som en klump i halsen på mig.

Läs boken och begrunda att livet inte alltid är så lätt. Det är bara människor utan förmåga till empati som tar avstånd och säger fyy!