FOTO: HENRIK MONTGOMERY/TT NEWS AGENCY/AFP VIA GETTY IMAGES
Dagens journalister som befolkar redaktioner är ofta redan från barnsben inväxta i en värdegemenskap av humanistiska ideal. De har ett sanningsserum som handlar om att förbli opåverkad av toxiska fördomar och högerpopulism. De ser vad andra inte ser, och ser även det andra inte bör få se. Det finns ju folk som inte är kloka som de tar ansvar för.
På 1990-talet reste jag ofta till London och såg hur gatubilden hade förändrats efter Margaret Thatchers styre 1979-1990. Det var ingen vacker syn. På trottoarerna fick man kliva över sovsäckar med unga hemlösa tiggare, och det var svårt att inte instämma i protesterna mot den nya åtstramningspolitiken. Men det var också då jag fick se hur samma verklighet kunde framställas på helt olika sätt i två likartade kommersiella kvinnomagasin – den väletablerade Cosmopolitan och den nyetablerade uppstickaren Red. I bägge tidningarna fanns ett utförligt reportage om två hemlösa tjejer i 20-årsåldern, men Red skildrade deras elände som en följd av sociala orättvisor och hög arbetslöshet, som tvingat ut dessa unga kvinnor i en tillvaro där de jämt gick hungriga, och beskrev den särskilda utsattheten när de hade mens utan pengar till mensskydd. Cosmopolitan tog däremot med den del av eländet som konkurrenten utelämnat, nämligen att de två tjejerna var heroinister. Deras dagliga kamp måste således mest ha gått ut på att samla ihop pengar till nästa fix, pengar som skulle ha räckt mer än väl till såväl mat som härbärge och mensskydd.
I dagens (des)informationsflöden har vi vant oss vid att ta det mesta med en nypa salt och blir genast misstänksamma av snyfthistorier där man kan ana att skönhetsfläckarna sminkats över. Ändå serverar public service och de tongivande medierna ofta bara utvalda skärvor av en helhet vars fula sidor lagts i skugga. Har de missat att just denna selektiva verklighetsbeskrivning göder den rikhaltiga floran av alternativmedier, som de samtidigt avskyr? I vilket fall som helst tycks mediejättar som DN, Aftonbladet, SVT, TV4 och deras rödgrönblinkande små satelliter vara oemottagliga för kritik, förutom när den kommer från Carl-Oskar Bohlin. På DN:s ledarsida den 3 november gick tidigare SVT-profilen Anna Hedenmo till angrepp mot ministern för att han tagit sig friheten att ”angripa medier”, vilket indirekt skulle kunna hota demokratin, eftersom mediejättarna anser sig stå i demokratins tjänst. De som befolkar deras redaktioner är ofta redan från barnsben inväxta i en värdegemenskap av humanistiska ideal där vidsynthet och motståndskraft ska fungera som ett sanningsserum mot toxiska fördomar och högerpopulism. De ser vad andra inte ser, och ser även det andra inte bör få se. Ty klokhet medför ansvar – ett politiskt ansvar. För det finns ju faktiskt folk som inte är kloka. Som kan dra politiska växlar av att få veta hela sanningen.
Därför valde den hippa modetidningen Red att pudra över de två hemlösa tjejernas heroinmissbruk – annars skulle man kanske inte tycka att det var Maggie Thatcher som bar skulden till att de hamnat i rännstenen.
Därför spelade SVT ner de våldsamma gatukravallerna i Europa med katastrofala skador och personligt lidande som följd och envisades med att kalla det ”skolprotester” – annars skulle man kanske tro att den islamistiska vänstern var de stora skadegörarna.
Därför lät SVT bli att namnge regnbågsläkaren Christian Abi-Khalil, som dömdes i hovrätten till åtta års fängelse för tio våldtäkter – annars skulle kanske folk få för sig att alla med utländskklingande namn som arbetar med hbtqi-rättigheter är potentiella våldtäktsmän.
Därför kryddade Cecilia Uddén sin rapport i Ekot i P1 om valet i Israel med att skjuta skulden för Hamas terrormassaker på Benjamin Netanyahu – annars kunde man kanske tro att Israel hade rätt att bomba Gaza. Och så vidare.
Men när ett medieetablissemang har som syfte att uppfostra folk till att tänka ”rätt” genom att dölja missprydande fakta som kan få folk att tänka ”fel” – då blir det bara fel. Det blir som det blev med Greta Thunberg efter att DN bjöd in henne att sitta på chefredaktörsstolen för en dag. Sedan dess har applåderna runt Gretas aktivistiska upptåg alltmer övergått i arga burop. Vi kan kalla det ”Stingeffekten”. För vid samma tid som när Londons gator fylldes av uteliggare under Thatcherregeringens år hade den samhällstillvände popartisten Sting mobiliserat en världsomfattande kampanj för att rädda regnskogarna. Men ju mer hans allvarsamma nuna dök upp med sitt uppfordrande världssamvete, desto mer började folk hata Sting, och till slut hatade de regnskogarna också.
Ska den tredje statsmaktens försök att få folk att tänka ”rätt” sluta på samma sätt? Att folk i ren protest börjar hata allt som pekpinnejournalistiken har predikat för dem tills de blir exakt det hot mot demokratin som de rättrogna medierna ville varna oss för.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar