Om det skulle gå riktigt illa så kan åtminstone de överlevande malmöiterna dra en Sabuni till Danmark. Foto: Fpo74, CC BY-SA 3.0, via Wikimedia Commons.
Är Malmö en utopisk smältdegel där dussintals kulturer möts, blandas och blomstrar i fred och frihet? Eller ett varnande exempel på en dystopi som snart kan omfatta hela Sverige? Torsten Sandström lutar mot det senare.
Sydsvenskan var en gång i tiden en ledande nyhetstidning i södra Skåne. Många skickliga journalister hade sitt hemvist i Malmö. Men inte längre.
I takt med socialdemokratins fastklamrande vid makten har den före detta arbetarstaden Malmö blivit en parkeringsplats för invandrare från nästan hela jordklotet. En äldre hög industriell sysselsättning har numera ersatts av invandring och utanförskap.
Detta har förstås inte skett av en slump. Det har skett genom medveten planering för S-partiets bästa och i förvissningen om att kommunen ska bli den stora godhetens samlingsplats i Sverige. Alla förstår på så vis varför Malmö blivit en tummelplats för kriminalitet och en härd för rörelser för allsköns etniska och politiska grupper. Att kommunen dessutom till betydande del lever på statliga bidrag – skattepengar från Stockholm, Lidingö och andra välordnade kommuner – är förstås en logisk följd.
Fortfarande hävdar vänsterliberaler att Malmö blivit ett exempel på varmaste globalism. Men såvitt jag förstår har det hänt just på grund av den kravlöshet, värdenihilism och godtrogenhet som ersatt den förnuftiga flit och skötsamhet som präglat den tidigare sydsvenska arbetarmetropolen.
Okej, säger kanske någon, allting är föränderligt. Det är sant att ekonomisk utveckling och förnuftig humanism allmänt sett varit goda faktorer för samhällsförändring. Men inte för nutidens Malmö. Här har en planering – med en uppgiven axelryckning till stöd för ett politiskt parti som förlorat sin betydelse för ökad samhällsnytta – resulterat i en tröstlös och destruktiv låt-gå-politik.
Jag kom att tänka på detta då jag läste följande rubrik i Sydsvenskans nätversion den 27/5: ”Eid betyder allt, det är glädje”.
Sydsvenskan, som annars normalt inte firar några högtider med tydliga religiösa förtecken, löper således numera amok. En global kommun, med livskraftiga rötter i islam, måste förstås hyllas på det vis som pressen gör i Kairo, Beirut, Istanbul och Bagdad. I mina ögon är det som sker en extrem form av lansering av nya ”värden”. Det rör sig inte om förnuft eller planering för något nytt och gott för Sverige. Utan just för en axelryckning åt den passivitet som sedan några decennier S-partiet planerat för Malmö.
Visst har Malmö potential för ännu en förändring. Jag tror att den ligger i en tuff kravprofil och ett ökat eget politiskt ansvarstagande från kommunens och politikernas sida. Men för det måste staden sluta med att vara sossarnas lekboll och parkeringsplats för invandring. Man måste åter söka efter den goda demokratiska kärna som S-partiets elit förlorat i jakten efter politisk dominans.
Jag tror definitivt inte islam (eller för den delen kristendomen) är en trampolin för ett nytt självskapat välstånd. Framtiden finns däremot i krav, djärvhet och inte minst kunskaper och hårt arbete. Alltså fenomen som S-partiet i sin ungdom hyllat. Men värden som nu medvetet körts i botten i vårt land – på ett vis som tyvärr Malmö blivit ett skyltfönster för.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar