Robert Zellin får ordet! Tystnadens Europa!

 

𝗧𝘆𝘀𝘁𝗻𝗮𝗱𝗲𝗻𝘀 𝗘𝘂𝗿𝗼𝗽𝗮

En krönika om mediernas frånvaro när historien ropar

Inledning

Det är dag sju av upproret i Iran. Vissa oberoende källor kallar det redan den nya revolutionen.

Städer brinner.

Människor ropar efter frihet.

Moskéer fylls av namn som regimen förbjudit i nästan femtio år.

Kronprinsen i exil – Reza Pahlavi – talar öppet till militären.

Khamenei planerar att fly till Ryssland, bekräftat av bl a The Times of Israel.

Frihetskämpar har tagit över delar av Teheran.

Telekomnät släcks ned.

Regimen griper och dödar, människor försvinner spårlöst i natten.

Internationella människorättsorganisationer rapporterar om tiotals städer, hundratals gripna, dödade demonstranter, internetblockader och nattliga räder.

Och Europa?

— Europa är tyst.

Sverige?

— Sverige är nästan ljudlöst.

Det är som om kontinenten dragit för gardinerna och satt telefonen på ljudlös, just när historien ropar som högst.

Varför?

Det är den frågan som skaver.

Och svaret är inte ett.

Det är flera

– och de är obekväma.

---

1. Närhetsprincipen – Europas gamla blindhet

Europeisk journalistik styrs av en gammal regel:

> Ju längre bort en händelse är, desto mer dramatik krävs för att den ska bli en toppnyhet.

USA bryter mot den regeln.

För USA är Iran en geopolitisk motståndare, en del av deras säkerhetsdoktrin, en aktör som påverkar deras militär, deras diplomati, deras ekonomi.

Europa däremot…

Europa ser Iran som “långt bort”.

Det är en illusion, men det är en illusion som styr redaktionella beslut.

Venezuela är minst lika långt borta, men en socialistisk diktatur. De flesta svenska journalister lutar åt vänster.

---

2. Svensk försiktighet – när byråkratin blir en "ögonbindel"

Svenska medier är extremt försiktiga med att rapportera om händelser där:

- internet är nedstängt

- information är svår att

verifiera

- exilkällor är centrala

- regimer aktivt manipulerar

narrativ

Problemet är att alla stora iranska uppror sedan 2009 dokumenterats av exilkällor först.

USA‑media är vana vid det.

Svensk media är det inte.

Svenska redaktioner väntar hellre på:

- TT

- Reuters

- AFP

- EU‑kommissionens uttalanden

…än att rapportera om vad som faktiskt händer.

Det är inte illvilja.

Det är redaktionell byråkrati.

Men byråkrati är också ett val.

Och ibland är det ett val som kostar.

Man kan också kalla det tyst aktivism.

Ett medvetet ställningstagande styrt av svenska journalisters vänsterlutning. Det i kombination med statligt presstöd och en statligt kontrollerad public service, gör detta till en möjlig teori.

---

3. Den ideologiska bekvämligheten – när kritiken går åt ett håll

Det här är den mest känsliga punkten.

Men den måste sägas.

I svensk vänsterjournalistik är det:

- riskfritt att kritisera USA

- riskfritt att kritisera Trump

- riskfritt att kritisera väst

- riskfritt att kritisera Israel

Men det är:

- känsligt att kritisera Islam.

- känsligt att kritisera Iran

- känsligt att kritisera den

islamiska republiken

- känsligt att kritisera Maduro

- känsligt att kritisera auktoritära regimer som vissa politiska läger sympatiserar med

Det är kanske inte en konspiration,

men det är redaktionell kultur och kutym.

Och kultur styr mer än fakta.

---

4. Narrativets enkelhet – Venezuela är enklare än Iran

Just nu domineras svensk media av:

- Venezuela

- USA:s gripande av Maduro

- President Trumps uttalanden

om Grönland och Colombia

Det är enkla berättelser:

- stormakt vs folkrätt

- President Trump som det stora

hotet

- USA som aggressor

Iran är inte enkelt.

Iran är:

- folket vs regimen

- monarki vs teokrati

- Kronprins Pahlavi vs Diktatorn

Khameni

- USA:s roll oklar

- Israel i bakgrunden

- proxykrig i fyra länder

- missilimperium

- religiös legitimitet

- etniska minoriteter

- kvinnor i frontlinjen

Det är för komplext för en pushnotis.

Och svensk media väljer hellre det som är enkelt än det som är viktigt.

Är det rätt?

Är det tyst aktivism?

Narrativet – berättelsen – formas, censureras till den världsbild man vill att svensken ska ha

– och saluförs som den rätta och riktiga.

---

5. Den europeiska tröttheten – när världen lutar och vi tittar bort

Europa är trött.

Trött på krig.

Trött på konflikter.

Trött på Mellanöstern.

Trött på att behöva förstå.

Men världen bryr sig inte om vår trötthet.

Historien fortsätter ändå.

Och just nu fortsätter den i Iran.

---

6. Informationskriget – när tystnaden blir en del av problemet

Iran är en av världens mest sofististikerade aktörer när det gäller:

- internetcensur

- narrativkontroll

- propaganda

- desinformation

- digital blackout

När Europa är tyst, fylls tystnaden av:

- rykten

- regimens version

- fragment

- halvsanningar

Tystnad är inte neutral.

Tystnad är en position.

Är tyst aktivism från Europas mediehus detsamma som att de agerar "nyttiga idioter" för den iranska teokratin?

---

7. Den mänskliga faktorn – vi ser det vi orkar se

Det finns en psykologisk dimension också.

Det är lättare att få folk att bli:

- upprörd över President

Trump

- bli engagerad i Venezuela

- bli provocerad av USA:s

agerande

…än att ta in att ett helt folk riskerar sina liv för frihet.

Det är lättare att titta bort.

Men det är också mycket farligare.

---

Konklusion

Vad betyder Europas tystnad?

Det betyder inte att Europa inte vet.

Det betyder inte att Europa inte bryr sig.

Det betyder inte att Europa stödjer regimen.

Det betyder att Europa:

- är trött

- är försiktigt

- är bekvämt

- är ideologiskt färgat

- är byråkratiskt

- är rädd för att ha fel

- är rädd för att ta ställning

- är rädd för att se

Men framför allt betyder det att Europa inte förstår vad som står på spel.

För det som händer i Iran är inte en “ekonomisk protest”.

Det är inte “oroligheter”.

Det är inte “inflation”.

Det är ett folk som reser sig.

Det är en regim som skakar.

Det är en region som förändras.

Det är en berättelse som håller på att skrivas om.

Och Europa är inte med.

---

Tystnad är också ett val

När historien ropar, och vi inte svarar, då säger vi ändå något.

Vi säger:

> “Det här angår oss inte.”

Men det gör det.

Det angår oss alla.

Tystnad är också en form av aktivism.

Att säga det som är sant.

Att se det som är framför oss.

Att våga tala innan tystnaden blir det enda som återstår.

Att våga ta konflikt

— innan någon annan tar den åt oss.

*

"𝗜𝗻 𝘁𝗵𝗲 𝗲𝗻𝗱, 𝘄𝗲 𝘄𝗶𝗹𝗹 𝗿𝗲𝗺𝗲𝗺𝗯𝗲𝗿 𝗻𝗼𝘁 𝘁𝗵𝗲 𝘄𝗼𝗿𝗱𝘀 𝗼𝗳 𝗼𝘂𝗿 𝗲𝗻𝗲𝗺𝗶𝗲𝘀, 𝗯𝘂𝘁 𝘁𝗵𝗲 𝘀𝗶𝗹𝗲𝗻𝗰𝗲 𝗼𝗳 𝗼𝘂𝗿 𝗳𝗿𝗶𝗲𝗻𝗱𝘀."

– Martin Luther King Jr. (1929–1968)

Montgomery, Alabama, ca 1965

— ur talserien om civilkurage och moralisk tystnad

***

---

Källförteckning lämnas gärna efter förfrågan.

Sakliga kommentarer mottages gärna och besvaras i mån av tid.

Gillade du texten?

Dela den gärna vidare

Facebooks algoritmer premierar korta texter,

– mina texter vägrar oftast att vara korta. En delning från dig hjälper texten att nå högre upp i flödet.

---

Robert Zellin /

Bohuslän , den 5:e Januari 2026

– "Tᥲᥒkᥲr skᥲ ιᥒtᥱ vᥲrᥲ bᥱkvᥲ̈mᥲ – dᥱ skᥲ rᥱᥒsᥲ ᥣᥙftᥱᥒ ρrᥱᥴιs som ιsvιᥒdᥲr gör."

Stöd gärna texterna sprungna ur graniten.

Swish: 0721711288

Har svenskarna blivit nazister? Ordet till Kvartals intressanta fråga!

 

Den offentliga debatten lider av kroniskt dåligt minne. Här och nu dominerar alltid på bekostnad av då och sedan. Jörgen Huitfeldt tittar på ett mer än 35 år gammalt debattprogram om invandring och slås av hur åsikterna som dåtidens nynazister och rasister förde fram nu har blivit det nya normala.

Vi står inför ännu ett valår där frågan om invandring och därtill relaterade problem kommer att ta stor plats. Inte minst eftersom sju partier envisas med att ge det åttonde, Sverigedemokraterna, en permanent position i debattens centrum. Men en skillnad jämfört med tidigare är att det nu inte i första hand är SD:s konkreta åsikter i frågan som är kontroversiella. I stort sett delas de av mer eller mindre alla partier: Att Sverige ska ha en restriktiv invandring och att ”Sverige ska bli mer som Sverige” är det numera få politiker som opponerar sig mot.1 Och de som egentligen inte håller med ligger relativt lågt med detta. I stället är det Sverigedemokraternas allmänna pålitlighet, rötter och bevekelsegrunder bakom åsikterna som beskrivs som problemet.

Hur hamnade vi här? Jag söker upp ett gammalt debattprogram från 1989 som delats en del på sociala medier de senaste dagarna och sugs in direkt.2 I TV3:s barndom ledde Robert Aschberg det yviga Diskutabelt, som var banbrytande på sin tid. Det skulle vara högt i tak. Aschberg själv och flera av gästerna rökte oavbrutet i studion och ofta fanns debattörer från de nordiska grannländerna bland de medverkande, vilket vidgade perspektivet. Det är otroligt intressant att se hur diskussionen om flyktingfrågan faktiskt fördes innan Sverige på allvar hade öppnat upp landet för miljoner invandrare från världens alla hörn.

– 1 118 röster i senaste valet.

Med de orden avfärdar Robert Aschberg nästan allt som sägs från SD:s dåvarande partiledare Anders Klarström. Aschberg gör inga försök att vara opartisk. Tvärtom. Han avannonserar programmet på följande sätt:

– Jag får sista ordet: Rasisterna snackar skit! Utländskt inflytande är bra. Tänk på såna saker som kaffe, vin, tango, fransk massage! Folk är som folk är mest.

Mellanmjölksextremister

Vad är det då Klarström säger i programmet som kräver ett sånt tydligt avståndstagande? Han yttrar saker som:

– Framför allt är flyktinginvandringen ett hot mot grundläggande demokratiska fri- och rättigheter på sikt när man accepterar värderingar och synsätt som vi under en längre tradition här i Sverige har kunnat utveckla oss ifrån. Bland annat värderingar som grundar sig på en religiös grunduppfattning eller hur man löser tvister människor emellan.

Mer extremt än så blir det inte. En av de saker som slår mig när jag tittar på debatten är att de som företräder en restriktiv syn på flyktinginvandring nästan undantagslöst representerar ytterlighetsrörelser med mer eller mindre tydliga kopplingar till svensk nynazism. När man samtidigt lyssnar på vad de faktiskt säger är det omöjligt att värja sig från intrycket att inga av deras yttranden är det minsta kontroversiella med dagens måttstock.

En annan av deltagarna är exempelvis Göran Oredsson, då partiledare för Nordiska Rikspartiet och gift med den svenska nynazismens grand old lady Vera Oredsson. Det mest kontroversiella han säger under debatten är att flyktinginvandrarna inte kommer hit ”för att bli svenskar utan för att bli kvar i sin nationalitet, sin religion och sin kultur”.

– Men om de som kommer hit lär sig språket och assimileras… då är det helt okej? frågar Aschberg.

– Ja, det tycker jag löser en hel del av problemen. Men det är ju detta som inte sker, svarar Oredsson.

Heimerson: ”Ta hit 62 miljoner invandrare”

På den sida som argumenterar för större flyktinginvandring finns den legendariske utrikeskorrespondenten Staffan Heimerson som till publikens stora jubel föreslår att Sverige ”omedelbart borde importera 62 miljoner invandrare” för att bli lika tätbefolkat och därmed lika trevligt som hans favoritland Italien. Där finns också den norske kommunisten Jon Michelet, som en tid före programmet hade vunnit ett lokalval med parollen att Norge behöver en miljon nya invandrare: ”Vi borde inte se på invandrarna som ni – mer eller mindre nazi – gör här, som fiender, utan som en resurs. Som det bästa och viktigaste vi kan få.”

Man behöver inte göra någon värdering av argumentens bärighet för att konstatera att de åsikter som de högerextrema då förde fram i programmet idag har blivit main stream medan Heimersons och Michelets hållningar av de flesta uppfattas som extrema.

”Det är slående hur dagens socialdemokrater, liberaler och moderater låter precis som dåtidens extremister.”

En given invändning är förstås att motståndet mot flyktinginvandring hos dåtidens extremister snarare var ideologiskt betingat än praktiskt. Detta trots att Göran Oredsson ju på en direkt fråga svarade att många av problemen skulle lösas om invandrare assimilerades. Det för oss till en annan invändning: De högerextrema deltagarna i den där debatten 1989 höll sannolikt inne med en hel del av sina tankar för att framstå som mer rumsrena.

Men likväl är det slående hur dagens socialdemokrater, liberaler och moderater låter precis som dåtidens extremister. Så vad är det då som hänt – har en majoritet av svenskarna blivit nazister? Det får vi verkligen inte hoppas. Däremot har argumenten från dem som då ivrade för en ökad flyktinginvandring visat sig ha svårt i mötet med verkligheten. I alla fall på kort och medellång sikt.

De farhågor som extremisterna förde fram och som hånades och förlöjligades i Aschbergs program för 35 år sedan (bland annat för att antalet invandrare från avlägsna länder uppfattades som så löjligt lågt) har dessvärre i ganska stor utsträckning besannats. Sedan debattprogrammet sändes har Sverige tagit emot ungefär en miljon asylinvandrare inklusive deras anhöriga. Och därtill ytterligare ungefär två miljoner som beviljats uppehållstillstånd på andra grunder.

Resultatet upplevs på totalen inte ha gjort Sverige till ett mer välfungerande eller trevligare land än innan – i alla fall inte i majoritetens ögon. Och den majoriteten inkluderar också många av dem som själva invandrat till Sverige, kanske framför allt de som kom under den tidigare delen av dessa 35 år.

Problemen som inte gick att dölja

I stället har Sverige drabbats av problem som:

Massarbetslöshet med långvarigt utanförskap hos en stor andel av de utrikes födda.3
Omfattande och systemhotande organiserad brottslighet med stora inslag av klanbaserade nätverk som har rötterna i utlandet.4
En extremt destruktiv, prokriminell ungdomskultur med gängbildningar som ägnar sig åt skjutvapen- och sprängvåld där första och andra generationens invandrare dominerar kraftigt.5
Omfattande problem med religiös radikalisering. Sverige var exempelvis bland de EU-länder varifrån flest invånare reste till Irak och Syrien för att ansluta sig till IS.6
Hundratusentals ungdomar bedöms leva under så kallade hedersnormer där deras frihet kraftigt begränsas under hot om våld.7

Några reflektioner kring hur Sverige först blev västvärldens kanske mest flyktingvänliga land för att sedan plötsligt propagera för ett minimum av invandring:

Under decenniet före den där tv-debatten 1989 hade Sverige upplevt efterkrigstidens första större våg av flyktinginvandring. Bland annat hade assyrier och syrianer börjat komma i allt större antal från Turkiet, chilenare från Pinochets diktatur och iranier från Khomeinis skräckvälde. Det fanns visserligen embryon till de problem som med tiden har växt sig så stora. Men dessa var så marginella att de som ville diskutera dem hånades och dömdes ut som rasister. Det ledde i sin tur till att många vanliga människor tystnade i fikarummen, och kvar blev extremisterna som inte hade så mycket socialt kapital att förlora.

”Att vara kritisk mot flyktinginvandring innebar ofrånkomligen att associeras med dessa grupper och i förlängningen med världshistoriens värsta brott mot mänskligheten.”

Sedan har vi mediernas viktiga roll, där Aschbergs eget agerande under debatten 1989 framstår som ett löjligt tydligt exempel. Medierna gick i decennier i bräschen i fördömandet av åsikter som lutade åt invandringskritik. Detta skedde mer sällan genom öppet avståndstagande och mobbningsretorik som i Aschbergs program. I stället har ofta nyhetsjournalistikens förment opartiska metoder använts. Om någon offentlig person exempelvis sagt något som kunde uppfattas som invandringskritiskt kontaktades snabbt en mängd andra kändisar som fick gå till storms mot detta.8,9, 10 Och på så vis sattes ett allt högre pris för offentliga personer att ens antyda tankar eller åsikter i den riktningen.

Något som ytterligare bidrog till majoritetens tystnad var den våldsamma minoritet av extremister som framför allt under 1990-talet brände flyktingförläggningar och begick våldsdåd mot enskilda personer. Lasermannen, John Ausonius, var det enskilt mest extrema exemplet. Att vara kritisk mot flyktinginvandring innebar ofrånkomligen att associeras med dessa grupper och i förlängningen med världshistoriens värsta brott mot mänskligheten.

Men till sist har vi alltså hamnat i ett läge där det som var extrema ståndpunkter 1989 nära nog är den allmänna normen idag. Om inte annat är det en övertydlig illustration på ett monumentalt misslyckande för etablerade medier och politiker. Själva ser de sig fortfarande som de ansvarstagande och seriösa krafterna i en värld full av desinformation och populism. Och de förväntar sig därför ännu tillit från väljare, läsare, tittare och lyssnare.

Skribent

• 

  Jörgen Huitfeldt

  Chefredaktör och ansvarig utgivare