onsdag, januari 28, 2026

Salles sanning!


 Två kamper, två sanningar om frihet

Gaza och Iran visar vad frihet faktiskt betyder. I den ena kampen krävs rätten att få underkasta sig ett teokratiskt styre, i den andra risken att dö för att slippa det. Ändå behandlas båda som likvärdiga frihetsrörelser i den västerländska debatten. Det är inte bara fel. Det avslöjar hur långt vi har glidit bort från en grundläggande moralisk förståelse av vad frihet är, och vad den inte kan vara.

Det talas ständigt om frihet. Ordet ropas från torg, bärs på plakat och fyller spalterna. Men sällan har begreppet misshandlats så systematiskt som i vår tids politiska debatt.

I ena hörnet står människor som säger sig kämpa för frihet genom Hamas. Ett teokratiskt styre byggt på religiöst tvång, våld, kvinnoförtryck och en ideologi där individen är fullständigt underordnad kollektivet och Gud. Oppositionen krossas. Homosexualitet bestraffas. Barn formas till martyrer. Ändå beskrivs detta, helt utan ironi, som en frihetskamp.

I det andra hörnet står iranierna. Kvinnor och män som går ut på gatorna med livet som insats för att slippa tvångsslöja, religiös övervakning och ett prästerskap som styr med fängelser, tortyr och kulor. De slåss inte för rätten att leva under ett system. De slåss för rätten att leva utan det.

Skillnaden är inte subtil. Den är total.

Den ena rörelsen vill ha frihet att leva under förtryck. Den andra vill ha frihet från förtryck. Att låtsas som att dessa två kamper är jämförbara är inte ett misstag. Det är ett moraliskt haveri.

Här kommer lögnen in. Att välja sitt eget förtryck kan påstås vara frihet. Men det är just vad det är. En lögn.

Förtryck upphör inte att vara förtryck bara för att det legitimeras med ordet val. Tvång blir inte frivillighet för att det försvaras högljutt. Frihet kräver ett verkligt alternativ. Rätten att säga nej. Rätten att lämna. Rätten att ifrågasätta utan att straffas. Där dessa rättigheter saknas finns inget fritt val, bara anpassning.

När människor formas från barnsben att acceptera religiös underkastelse, när avvikelse möts av våld eller social utplåning, då är talet om frivillighet inget annat än ett sätt att tvätta bort ansvar. Det är ett sätt att slippa erkänna att man i själva verket försvarar ett system som krossar individen.

Ändå görs detta hela tiden. Samma röster som talar varmt om motstånd och befrielse i Gaza blir stumma när kvinnor i Iran skjuts för att håret syns. Samma moraliska energi finns inte där, eftersom kampen inte passar den ideologiska berättelsen.

Frihet har reducerats till estetik. Det handlar inte längre om vad friheten leder till, utan om vem som påstår sig kämpa för den. Principer offras så länge rätt grupp säger rätt ord.

Men frihet är inte relativ. Frihet som kräver kvinnors underkastelse, minoriteters tystnad och individens upphävande är ingen frihet alls. Det är bara förtryck med ny retorik.

John Stuart Mill påpekade något som vår tid verkar ha glömt. Frihet förutsätter rätten att avvika, att lämna, att säga emot. Utan den rätten finns inga fria val, bara godkända val. Ett samhälle som inte tolererar avvikelse kan aldrig kalla sig fritt, oavsett hur många som försvarar sina bojor.

Att välja sitt eget förtryck kan påstås vara frihet. Men den som inte har rätt att lämna sitt val har aldrig gjort ett fritt val.

Det går fortfarande bra att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565./  Roger Sahlström

söndag, januari 25, 2026

Ordet till Alice Teodorescu!

 

fredag, januari 23, 2026

Ge mördaren en kram!

 

”Att låsa in 13-åringar är ingenting ett civiliserat samhälle ska hålla på med.” ”Det är sinnesjukt alltså.” ”Ge dom bara en kram.” Tre röster i Skavlan om förslaget att sänka straffbarhetsåldern för grova brott och att 13-åriga mördare ska kunna fängslas. Kritiken fångar en farlig aningslöshet. Det förslagna är helt nödvändigt för att skydda andra barn och ge brottsoffer upprättelse. Samtidigt bedöms Kriminalvården ha bättre förutsättningar att rehabilitera den unge. I Skavlan deltog dessbättre även justitieminister Gunnar Strömmer, som i ett smått kaotiskt samtal imponerade med stadighet och pedagogiska resonemang. Den som är emot fängelse för unga kontraktsmördare är svaret skyldig: Vad är alternativet? Vad ska vårt ska samhälle göra med de 13- och 14-åringar som utsätter vårt samhälle för livsfarligt våld? Det är en fråga som vi inte kommer runt, och som måste hanteras med både hjärta och hjärna. Vi måste skydda människor i vårt samhälle mot livsfarligt våld, och stärka upprättelsen för brottsoffer. Och samtidigt ta hand om de här barnen på ett mycket bättre sätt än i dag. / Fredrik Kärrholm

onsdag, januari 21, 2026

Wokemänniskor?


 Carl Eos skriver på Samtiden!

Blått hår, woke och psykisk ohälsa – ideologi och natur !

I naturen är starka, onaturliga färger sällan en estetisk slump. Pilgiftsgrodor är illgröna. Vissa ormar är chockröda och gula. Fiskar i korallrev lyser i neon. Budskapet är alltid detsamma. Håll avstånd. Jag är giftig, instabil eller allmänt besvärlig att ha att göra med.

Människan är naturligtvis mer komplex än så. Kanske. Ibland är likheterna slående. En observationsstudie från 2022, med den poetiska titeln ”Blue Hair and the Blues”, fann ett statistiskt samband mellan onaturligt färgat hår – blått, rosa, grönt, lila – och högre nivåer av depression och emotionell instabilitet.

Över 13 000 individer analyserades, och sambandet kvarstod även efter att forskarna justerat för kön, ålder och livsstil. Forskarna var noga med att betona att detta inte handlade om kausalitet. Blått hår orsakar inte depression. Ingen blir psykiskt instabil av hårfärg i sig. Däremot kan färgen fungera som en identitetsmarkör. Ungefär som i naturen. Och här blir det riktigt intressant.

Under det senaste decenniet har starkt färgat hår blivit ett närmast officiellt kännetecken för den woke-vänster som dominerar universitet, kulturredaktioner och aktivistmiljöer. Det blå håret signalerar inte bara personlighet, utan också världsbild och identitet. Normkritik. Identitetspolitik. Moralisk indignation i beredskapsläge. Det är, för att tala biologiskt, en aposematisk färg. En varningssignal till omgivningen: ”Jag ser världen som ett minfält. Jag är lättkränkt. Och jag kommer att korrigera ditt språk.”

Att just denna grupp samtidigt uppvisar högre nivåer av ångest, nedstämdhet och emotionell instabilitet är kanske inte så märkligt. En ideologi som bygger på ständig kris, strukturellt förtryck i varje hörn och evig kamp mot osynliga hot är psykiskt krävande. Även för sina mest hängivna anhängare. Det färgade håret blir då ett slags social genväg. Precis som i djurriket slipper omgivningen närkontakt. Signalen är tydlig redan på avstånd. Ingen behöver bli biten för att förstå budskapet.

Alternativt kanske hårfärgen är ett rop på hjälp, så som studien tycks peka på. Om man antar att hela den senmoderna woke-rörelsen är ett uttryck för vantrivsel i vår kultur, ett förvirrat sökande efter de svar som samhället lovat generationer av unga människor, blir fenomenet begripligt. Västerlandet har övergivit sina barn.

När ett estetiskt uttryck blir så starkt kopplat till en viss ideologi, och denna ideologi samtidigt präglas av ilska, ångest och känslomässig labilitet, är det svårt att inte tänka dessa tankar. Men så simpla idéer tror vi så klart inte på.


 


söndag, januari 18, 2026

Ett intressant nyhetsbrev från Kvartal!


 Jag till skillnad mot Magda Andersson läser Kvartal, varje nummer och uppdateringar varje dag. Ett nyhetsorgan betydligt mer tillförlitligt i jämförelse med tex Svt och SR eller DN. Fru Andersson får nog sina nyheter främst från de sist nämnda!

Så här står det i dagens nyhetsbrev från Kvartal:

Nu kan vem som helst vara marginaliserad

Restaurangbiträdet hejdar mig vid min lunchbeställning. 
 
– Det är blandfärs i köttbullarna, säger han, som att han just räddat mig från en katastrof. 
 
Som svartskalle känner jag allt oftare islams närvaro i min vardag. Får man fortfarande inte prata om det?

Egentligen borde man kanske vara glad. Tacksam över hänseendet som folk visar, över viljan att inte kränka eller göra fel. 
 
Men i enskildheterna ligger helheten och när de blivit tillräckligt många har man fått ett mönster.  
 
Det är egentligen inga stora saker, men något är i rörelse.
 
Att restaurangpersonal med arabisk bakgrund ifrågasätter mina beställningar om de innehåller bacon, kan väl passera. Det händer bara oss som också har liknande bakgrund. De senaste åren, allt oftare.
 
Men också: En bekants barn i en invandrartät förort som kritiseras av klasskamraterna – klassens etniska svenskar är i minoritet och översköljs av åsikter om Gaza, julfirande och kostråd. En känsla av utanförskap och förvirring som följd.
 
Jag besöker ett barndop i december och hör prästen prata mer om hur man bör respektera alla religioner än om själva dopet eller julen. Möjligen en blinkning åt åhörarna, möjligen en ängslan som förr kändes obefogad.
 
Som journalist slår det mig allt oftare hur mycket av världsdebatten som präglas av frågor kopplade till migration, i synnerhet från Mellanöstern och i synnerhet till krocken mellan ett västerländsk samhälle och andra världsåskådningar. 
 
Gaza, separata badtider, uppfostringsfrågor, religiösa friskolor och rätten att leva efter sina sedvänjor. 
 
Slår det oss aldrig att svenska politiker i Sverige borde ägna mindre tid åt att positionera sig kring utländska krig, än vad som sker i landet? 
 
Och om de nu prompt ska göra det, varför pratas det då inte om Nigeria, Sudan eller Yemen i samma utsträckning?
 
Kanske för att det är tabu att prata om befolkningsförändring. Likaså islam. 
 
* * *

När jag på lördagen blir stoppad vid köttbullerestaurangen och senare läser en artkel i Aftonbladet, klarnar något.
 
Aftonbladets artikel handlar om en präst i en amerikansk avkrok som installerat en kamera i badrummet. Via den har han spionerat på familjens barnflicka. 
 
Hustrun hade upptäckt detta i telefonen och anmält maken. Att han är präst och går i kyrkan framgår redan av rubrikerna. 
 
Vad denna enskildhet har för nyhetsvärde för svenska läsare förstår jag inte riktigt, men det blir ytterligare en enskildhet i ett mönster: det är fritt fram att skildra religiösa tokstollar så länge det är kristendom. Samtidigt som det sprids filmer på X över män som stenar kvinnor i andra länders avkrokar.
 
Det är för medierna jobbigare att lyfta det.
 
När Expressen i somras avslöjade en imam som ville prygla kvinnor i Kristianstad, blev det ramaskri. Medier som rapporterade anklagades för att gå rasisters ärenden och spä på islamofobi. Exempelvis av Jan Guillou. Samma glåpord återkommer när sajten Doku på löpande band granskar islamister och kopplingarna till svenska myndigheter och kommuner.
Utöver detta dimper nyheter och pressmeddelanden ner varje vecka. Lärare som baserar sin utbildning på Koranen. Namnet Mohammed som återigen är det vanligaste bland nyfödda i Storbritannien. Procentuellt ökar nyfödda bland invandrare snabbare än majoritetsbefolkningen i flera europeiska länder. Eftersom många hamnar i utanförskap och tenderar att sympatisera med sina föräldrars livsåskådning, snarare än en europeisk kultur de inte känner sig hemma i, kommer framtiden att innebära krockar som vi allt för sällan diskuterar.
 
* * *

Kanske är det för nordeuropéer svårt att på 2020-talet förstå hur stort grepp religion har om människor ännu. För oss är det generellt något förlegat – även om det förstås finns undantag.
 
I Mellanöstern är det något annat. Där är religionen också en ideologi, juridik, politik och identitet som för utövaren trumfar alla andra identiteter – okunskapen om de processerna är fortfarande enorm bland den stora allmänheten. Likaså vad som skiljer olika inriktningar, sekulära utövare och politiska grenar.
 
Västerländska lagar och värderingar står i många fall i direkt strid med dessa åskådningar och allt oftare märks närvaron av dessa skillnader i vardagen.
 
I det lilla perspektivet på restaurangen och i skolorna. Där svenska barn lär sig arabiska fraser på skolgården och en man varnas för fläskkött vid köttbullerestaurangen. 
 
I det stora kommer vi att se en polarisering som kan få oanade konsekvenser. Saker är i rörelse på ett sätt som de inte var för 10 år sedan, definitivt inte för 20. 
 
De som var marginaliserade förr är i vissa delar av landet nu inte det – det är ren fakta, om än obekväm sådan för vissa.
 
Kanske är det ingenting att rapportera.
 
Kanske är det något annat.
Med vänliga hälsningar,

Christer El-Mochantaf,
nyhetschef

onsdag, januari 14, 2026

Facebook fortsätter att publicera bluffannonser!


 Många anmälningar har gjorts mot Facebook men efter ett tag så finns dessa annonser på plats igen. Det är en grupp kriminella i england som agerar för att lura människor. Skickade just bilden till Elgiganten för att uppmärksamma dem om vad som försigår på Facebook.

Jag har ju för en tid sedan testat vad som händer och betalade in 20 kr. Men direkt på detta drogs 480 kr trots att jag inte hade medgivit detta. Skandiabanken tillät detta av någon underlig anledning. Spärr av kort på direkten. Intressant att se hur en bank har glapp i sitt system samt att inte heller bry sig.

MEN att Facebook deltar i dessa kriminella aktörers förhavande gång på gång är ju uselt!

De får betalt av de kriminella  sen bryr de sig inte mer! Trots anmälning efter anmälning!  

VILKEN VÄRLD VI LEVER I!

De politiska dignitärerna kan ingenting om Iran! /KVARTAL


 Foto: Stefan Jerrevång/TT. Kollage: Kvartal

En svensk politisk överklass och vänsterboomers i exil har tillsammans format Sveriges syn på Iran.

Nu blir den grunda förståelsen för landet tydlig.

Hanif Bali skriver om varför vi måste sluta lyssna på Carl Bildt. 


– Öppna dem inte nu, det är i år du ska återförenas med dina föräldrar på Frihetens torg i Teheran, säger förestånderskan till mig och räcker mig ett par nya strumpor.

Det är 1997, min tionde födelsedag, och jag firar den på HVB-hemmet Lejonet och rosen. På pappret var det en svensk tant med bakgrund inom socialtjänsten som drev stället. I praktiken var det den marxist-islamistiska iranska exilorganisationen Folkets mujahedin (MEK).

Här slets ungdomarna mellan en daglig tillvaro med svenska normer och skola samtidigt som de förbjöds att anpassa sig och bli en del av det svenska samhället. Allt var nämligen tillfälligt. Vi skulle snart återförenas med våra hjältemodiga föräldrar på Frihetens torg i Teheran, fick vi höra. Varje år.

En av de äldsta av flickorna, 16 år gammal, hade en liten burk med jord från Iran i sitt rum. Hon fick en dag åka till MEK:s europeiska högkvarter i Auvers-sur-Oise, utanför Paris, och tillbaka kom hon med beskedet att hon skulle ansluta sig till sina beväpnade föräldrar i Irak och delta i striderna mot Irans regim.


”Om naivitet inte är en dygd, så är det i alla fall inte en belastning inom den svenska mediala och politiska adeln.”

En efter en försvann de som var de närmaste jag hade till storasystrar och storebröder när MEK groomade dem under den svenska socialtjänstens omsorg, trots att MEK stått under Säpobevakning sedan 80-talet. Svenska myndigheters handlingsförlamning slutar aldrig att förvåna mig.

För att inte gå samma öde till mötes tog jag tidigt beslutet att aldrig hysa hopp om regimskifte i Iran.

Protester har kommit och gått under årtionden men den iranska regimen har, genom systematisk slakt av den egna befolkningen, alltid lyckats behålla en järnhård kontroll över makten.

Den senaste veckans våg av massiva protester i Iran ser ut att inte längre bara bäras av upplysta studenter utan även av vanliga medborgare under enorm ekonomisk press. Det finns inte någon industri eller företagsverksamhet som den tusenhövdade kleptokratiska regimen inte tagit kontroll över. Inflationen är som i mellankrigstidens Tyskland, och en vanlig månadslön kan inte längre mätta en genomsnittlig iransk familj.

Tidigare uppror har regimen enkelt kunnat kalla in sina utländska arabiska legoknektar då den iranska polisen blivit utmattad av att spräcka skallen på sitt eget folk. Trupper från Hizbollah och liknande shiafanatiker från Libanon, Syrien och Irak står i tacksamhetsskuld till den islamistiska regimen, och människans förmåga att idka våld är långt större mot främlingar än den är mot grannar och landsmän.

Carl Bildt gick i bräschen

Trots att Säpo och andra svenska myndigheter gång på gång larmat om att Iran är ett av de största säkerhetshoten mot Sverige har svensk utrikespolitik om och om igen under decennier valt att tro att en varm relation med regimen är möjlig och önskvärd.

Hos Moderaterna är det Carl Bildt som gått i bräschen för att normalisera banden till regimen under slutet av 00-talet.

Under hans tid som utrikesminister gjorde då Wallenbergägda Scania och Ericsson omfattande affärer med Iran. Bland dessa var bland annat försäljning av högteknologisk övervakningsutrustning, som senare kom att användas för att kartlägga demonstranter.1

Samtidigt började utrikesminister Carl Bildts nya position – att tillhöra extremen av dem som ville normalisera relationerna med Iran – att bli tydlig för en bredare allmänhet. I utländska medier nämndes Carl Bildts välvilliga hållning gentemot Iran som ett mysterium.

Men denna vilja är inte ny; när Olof Palme återvände från sitt besök i Iran med påståendet att mullorna ”byggt upp sina demokratiska institutioner med pedantisk noggrannhet” svarade riksdagsledamoten Tore Nilsson (M) 1983 med en motion där han kritiserade Palmes naiva syn och i stället förordade en isolering och bojkott av regimen.3 Nilsson pekade särskilt ut transport- och kommunikationssektorn.

Sekundärt att ha rätt

I samma motion lyckades han med kuslig precision enbart nämna en enda iransk regimaktör utöver Ayatollah KhomeiniAsadollah Lajevardi, handelsminister och senare åklagare för de revolutionära domstolarna i Teheran, som en livsfarlig potentiell massmördare. Fyra år senare skred Lajevardi till verket med sin delaktighet i massavrättningar på över 30 000 politiska fångar i Iran. Bland dem fanns min egen morbror.

Tore Nilssons motion avslogs av riksdagen.

Men att ha haft rätt är sekundärt i svensk politik. Om naivitet inte är en dygd, så är det i alla fall inte en belastning inom den svenska mediala och politiska adeln. Det är enbart i detta land människor som aldrig haft rätt i ett enda utrikespolitiskt skeende någonsin fortfarande anses vara något slags nestorer värda att tillfrågas om och om igen.

Efter 2009 års katastrofala chimärval i Iran och den brutala nedslagningen av de folkliga protesterna antog FN:s säkerhetsråd ett paket av sanktioner mot Iran. Dessa motsatte sig Carl Bildt.2 När EU skulle implementera dem ville Tyskland, Frankrike och Storbritannien gå längre än FN:s beslut, något som Carl Bildt kraftigt motsatte sig.

Som nybakad riksdagsledamot 2011 blev både jag och övriga ledamöter i arbetsmarknadsutskottet tämligen överraskade då vi blev ombedda, av UD, att ta emot en iransk myndighetsdelegation.

Carl Bildts uppvärmning av svensk–iranska relationer var oförankrad. Trots att Sverigedemokraterna befann sig i sin djupaste politiska isolering gav utskottet i partipolitisk konsensus uppgiften till dem som en subtil protest mot UD.

När Iran 2012 ådrog sig hårdare sanktioner från EU var Carl Bildt återigen emot.4 Särskilt ville han undvika sanktioner mot Irans banksystem, något han motiverade med omsorg om svensk-iraniers möjligheter att skicka pengar till regionen.

”Den påstått ’feministiska’ utrikespolitiken ledde statsminister Löfven rakt in i armarna på Ayatollah Khamenei, Irans högste ledare.”

Gulligt. Tänk om samma omtanke hade funnits när svensk-iranska barn skickades som barnsoldater till regionen.

Väl implementerat skapade dessa sanktioner stora problem för den iranska regimens kleptokrater att stjäla och tvätta pengar från sitt folk via europeiska banker.

Inte ens en liten ”whoopsie” fick vi av Carl Bildt innan han satte sig på planet och åkte till Teheran för att i extas berätta om hur hoppfull han var inför den iranska regimens framtid. När Joe Biden tinade upp miljarder av frysta iranska tillgångar i västerländska banker var Carl Bildt nöjd. Han tyckte att Iran förtjänade fredspriset för sin ”ansvarsfulla” politik.5

Bland Socialdemokraterna är det främst Jan Eliasson som, i egenskap av Palmes högra hand som fredsmäklare under Iran–Irak-kriget på 80-talet, odlade en nära relation till några av diktaturens viktigaste aktörer. Avsaknaden av minsta cynism hos den lättcharmade Eliasson, vars utrikespolitiska meritlista är lika lång som resultatlös, förstärker den internationella nidbilden om den ständigt naiva svensken.

Det är dessa två dignitärer som under decennier via sina adepter har format Sveriges förhållande med Iran. Margot Wallström och Ann Linde fortsatte sedan att lägga fullt fokus på utbyggt samarbete med regimen.

Ingen europeisk regeringschef har följt efter

När Stefan Löfven eskalerade relationerna med ett officiellt regeringsbesök hamnade fokuset på handelsminister Ann Lindes hijab, medan frågorna om varför Sverige överhuvudtaget ska ha ett intensivt samarbete med en regim som av våra egna myndigheter bedöms vara ett av de största säkerhetshoten mot vårt land hamnade i skugga.

Den påstått ”feministiska” utrikespolitiken ledde statsminister Löfven rakt in i armarna på Ayatollah Khamenei, Irans högste ledare. Inte heller missade han chansen att leende skaka hand med Ali Larijani, tidigare befälhavare för revolutionsgardet, som i skrivande stund knäcker skallar på iranska döttrar och söner och en del av den mäktiga Larijaniklanen, nära allierad med Khamenei.6

Att man ibland behöver upprätthålla diplomatiska relationer med diktaturer är en sak, men det finns inget som avkräver regeringsbesök och offentliga ceremonier med dem.

Sedan den humanitära stormaktens modiga statsminister Stefan Löfvens feministiska besök hos Khamenei har inte en enda europeisk regeringschef följt hans exempel.

Häromdagen förvånade jag mig själv då jag frågade min fru om vi ska köpa ett sommarställe i Iran om regimen faller. För bara något år sedan hade jag blivit irriterad på den som ställde mig samma fråga. Under protesterna 2019 frågade en politisk aktiv ungdom mig varför jag inte hyste hopp. Jag svarade att jag varit med för många gånger för att våga tro att det lilla ljuset av hopp inte kommer att släckas i floder av blod.

Grund förståelse

En skillnad denna gång måste tillskrivas Israel. Deras attacker mot revolutionsgardet och Hizbollah har markant minskat regimens förmåga att mobilisera sina legoknektar.

När svenska medier bevakar utvecklingen i Iran blir den oerhört grunda förståelsen för landet som präglar svensk offentlighet direkt tydlig.

Man brukar säga att om det samlas tio iranier i ett rum så finns det elva åsikter.

Jag har i veckan sett flera tidningar publicera debattartiklar och krönikor som försöker att delegitimera den iranske exilprinsen Reza Pahlavi.

Aversionen mot Pahlavi är en artefakt bland iranska vänsterboomers och deras barn. Det är en rest från den tid då dessa vänstergrupper var den dominerande oppositionen mot regimen. Men dessa pensionsfärdiga grupper har sedan länge förlorat sin relevans bland det iranska folket.

Någon revolution har ännu inte startat, och redan har den generation som aldrig gjort upp med sin skuld i mullornas maktövertagande börjat ge sig på varandra. Kronprinsen är den ende som med värdighet inte gett sig in i denna gyttjebrottning. Jag har aldrig tillhört dem som hållit honom högt, men jag får ändå medge att hans hållning är en frisk fläkt i en opposition som annars präglas av smutskastning och anklagelser om förräderi.

Nedlåtande och felaktigt

Kronprinsens varma inställning till Israel har i medier påpekats som en belastning. Men den iranska aversionen mot Israel saknar reell resonansbotten hos det iranska folket; enbart hos regimlojala shiafanatiker eller hos grånande vänstergruppers antiimperialistiska testuggare är det ett rött skynke.

Att då som svenska medier göra gällande att de unga demonstranterna inte vet vad de ber om när de ropar efter kronprins Pahlavi är både nedlåtande och felaktigt.

Hälften av Irans befolkning är under 30 år. Bilderna från den massiva statsorganiserade demonstrationen i Teheran visade tydligt att basen för regimens makt är grånande boomers, och i Väst är det främst lika gamla exiliranier, med rötterna i den vänsterrörelse som utan självkritik är medskyldiga till mullornas maktövertagande, som får representera iranierna.

Svenska politiker måste sluta lyssna på de föråldrade utrikespolitiska silverrävar som krampaktigt håller sig fast vid samma misslyckade utrikespolitiska strategier sedan 80-talet.

Jag borde kanske fortsätta traditionen att varje år ge ett par strumpor till min dotter och be henne att inte öppna dem förrän den dag svensk politik gör upp med sin naivitet gentemot Iran. Den stora frågan är om en sådan stor garderob för att hysa dem alla får plats i hennes rum.

Skribent

Bloggarkiv

SiteMeter

Twingly Blog Search hogrelius Search results for “hogrelius”

Annonser

Anpassad sökning
<

Translate