Viktiga ord från SAMTIDEN!

 När lögnen upprepas tillräckligt många gånger blir den sann. Eller åtminstone kommer den att uppfattas som sann. Det beprövade tricket använde Magdalena Andersson sig av häromkvällen i en debatt på SVT:s Aktuellt mot Ulf Kristersson. Ämnet var ”Har Mellanösterns konflikter tagit över svenska gator och torg?”. Utan att skämmas, fast med en avslöjande rodnad på halsen, hävdar Magdalena Andersson att landets utrikesminister och en annan moderat har kallat judar för ”odjur”.

Inspirationen till denna lögn fick hon från ett yttrande från moderaten Mattias Karlsson (ej att förväxla med SD:s Mattias Karlsson) som kallade palestinademonstranterna för odjur när de för en tid sedan stod och skrek ut sitt hat utanför den judiska skolan i Stockholm. Utrikesminister Maria Malmer Stenergard delade sedan det inlägget. Ingen moderat eller någon annan i regeringen har uttryckt sig negativt om judar. Det är sanningen. Och det vet Magdalena Andersson mycket väl. Men det struntar hon i. Lögnen blir hennes verktyg för sitt politiska budskap.

Efter att Magdalena Andersson yttrat detta falsarium sätter det mediala skådespeleriet igång. En organiserad lögn skapas.

Owe Nilsson, en vänsterdebattör som blev petad från sitt jobb på TT på grund av sina starka vänsteråsikter, hakar snabbt på. På X skriver han att han tycker det är pinsamt att regeringen inte tar avstånd från de personer som påståtts ha kallat judar för odjur. Aftonbladet och S-språkröret Anders Lindberg instämmer, liksom flera andra från vänsterhåll.

Att det är en lögn spelar ingen roll. Socialdemokraterna och Magdalena Andersson spelar här högt. Hon vet att det idag finns många som kan avslöja henne. Nätet med AI eller en snabb googling, och hon är avslöjad. Men den risken kan Magdalena Andersson ta, dels för att hon vet att SVT är hennes hemmaarena – risken att bli motsagd av programledaren är i princip obefintlig – och dels för att hon måste, eftersom hon inte har några andra kort att spela ut. Likt inför förra valet saknar Socialdemokraterna både egen politik och underlag för att bilda en fungerande allians där hon har möjlighet att åstadkomma någonting.

Odjur enligt Svenska Akademiens Ordlista betyder ”farligt vilddjur, vidunder, skurk”. Att ljuga är farligt. Vidunder är något stort. Ljuga gör alla bovar. Är det egentligen detta Magdalena Andersson vill vara – odjuret som är både stort, farligt och ljuger? Det förklarar i så fall varför hon inte tar tag i sitt största tilltänkta samarbetsparti Vänsterpartiet. Där verkar det krylla av judehatare. Två har redan fått sparken. Ytterligare två V-riksdagsledamöter har avslöjat sig själva genom att gå i demonstrationståg med Hamasflaggor. Hur många fler finns det? Att uttrycka sitt hat gentemot judar tycks vara så vanligt förekommande i dessa led att det inte ses som något konstigt. Det är också därför dessa ledamöter motsträvigt avgår. De begriper inte vad de har gjort som är fel.

Till deras försvar har många av vänsterns judehatare utländskt påbrå. De må vara svenska medborgare, men svenska värderingar tycks de inte ha.

Men svenska värderingar är något som Magdalena Andersson borde ha, och i dessa ingår att ljuga är fult, fel och dumt. Det gör man bara inte. Att Sverige en gång i tiden kunde växa sig till ett starkt och rikt land berodde framförallt på att vi hade en hög tillit till varandra. Vi kände varandra. Vi visste vilka vi var. Vi hade skolats i samma tankegångar och värderingar om vad som är rätt och fel. På den basen kunde vi bygga ett blomstrande och starkt näringsliv. Vi kunde starta företag och lita på både långivare och arbetstagare, för vi visste att det var det sagda ordet som gällde. Ett löfte var ett löfte. Ett avtal var ett avtal. Den gemensamma förståelsen för att sanning och ärlighet är grundläggande värden skapade det förtroende som vårt samhälle vilade på. När förtroendet eroderar, när lögnen blir ett politiskt verktyg, undermineras hela den grund som gjort Sverige till vad det är. Därför är Magdalena Anderssons agerande inte bara ett politiskt felsteg – det är ett angrepp på själva fundamentet för det svenska samhället.

För några månader sedan stod hon i kammaren och grät krokodiltårar i ett försvarstal om Jamal El Hamas – som hon i sin desperation råkade kalla honom för. Jamal El-Haj heter han, och var hennes hetaste riksdagsledamot från Malmö som lockade muslimska röster men som sedan fick lämna då hans nära band med islamisterna blev alltför besvärande, till och med för det Socialdemokratiska partiet. Även då ljög hon. Liksom hon har gjort när hon hävdat att regeringen har halverat biståndet till Gaza, vilket inte heller är sant.

Magdalena Andersson visar med all tydlighet att sanningen inte är något hon tar på allvar. En partiledare för Sveriges största parti som aspirerar på statsministerposten och som slirar på sanningen – det är det sista Sverige behöver. Sverige och svenskarna förtjänar politiker som åtminstone värnar sanningen.

Tina von Schinkel