Dagens kippavandring mottogs visserligen av motdemonstranter, spottloskor och hat, och ett enormt polisuppbåd, men också med applåder och glädjetårar på gågatan i Malmö. Stolt och glad över att bli inbjuden för att tala på Israels självständighetsdag, som firades med musik, dans och tal efter vandringen på Gustav Adolfs torg. Stor uppslutning och mycket värme. Tack till Jehoshua Kaufman och alla andra!
Nedan följer mitt tal.
”Grattis på 77-årsjubileet!
Vi har samlats här för att fira dess självständighetsdag, men Israel kämpar fortfarande många vis för sin existens. När jag fick frågan om jag kunde tala här så tvekade jag inte ett ögonblick. Många tvekar. Kanske är det därför man fortfarande efter 77 år måste upprepa och försvara det självklara, som för vissa är så provocerande: Israel har rätt att existera.
Varför tvekade jag inte? Långt tillbaka i släkten finns några avlägsna ungerska judar. Min brorsdotter är judinna, och jag har många vänner som både är judar och israeler som alla erkänner och hyllar Israels existens. Fast det var aldrig därför jag inte tvekade. För mig handlar det inte om etnicitet eller blodsband. För mig handlar det om det gemensamma jag delar med Israel - idéerna.
Jag minns de ord som formulerades av dem, som vid tiden för sionismens framväxt, funderade över Israels uppdrag, vad Israel skulle kunna betyda för världen. En av dem sade att vi handlar inte bara för vår egen skull, utan för hela regionen och mänskligheten. Historien har gett fog för en sådan optimism!
Men tänk på hur Israel såg ut för 77 år sedan, knappt en miljon människor i en karg öken, på många sätt ett svagt och fattigt land. Och ändå talade grundarna om att handla för hela regionen - och i slutändan för hela mänskligheten. Det ger oss en viktig lärdom. Israel har fått den karga öknen att blomma.
Ja, Israel har genomlevt både stor kontrovers och intensiva prövningar, i både nederlag och seger. Dess ledare har ibland begått misstag, och precis som dess framgångar är dessa en ofrånkomlig del av dess historia.
Men till skillnad från hos Israels fiender råder det i Israel en levande demokrati där pluralism och öppen debatt är en självklarhet. Vill man kritisera det landets ledare behöver man inte leta länge – i det demokratiska samhällets öppna forum sker det varje dag.
För att tala med en svensk statsminister så brukar jag säga: försök formulera din kritik mot Israel, gör det så kraftfullt som du kan och med hela din intellektuella kapacitet och jag kan lova dig att någon just nu uttrycker det mer vältaligt i Tel Aviv! Men just idag, när vi firar 77 år, är det framför allt min beundran som får ta plats.
För den bestående lärdomen från Israel är att nationen aldrig har slutat vara en aktiv del av sin tids strider för frihet och demokrati. Det har ofta sagts att utan ett sådant mål dör både en människas och ett folks anda. Och med tanke på de senaste händelserna och den outtröttliga energi Israel fortsätter att visa, kan vi med säkerhet säga att dess anda är vid liv, starkare än någonsin!
Israelerna vägrar vara kuvade offer utan lever upp till idealet om ett arbetande och intellektuellt, hederligt folk, som Ben-Gurion uttryckte det: ett folk som kan kämpa med hjältemod!
Det är förstås därför så många söker samarbete med Israel idag. Det är därför Abrahamavtalen har varit omöjliga att riva upp. Det är också därför freden med arabländerna har hållit. Det är därför Jordanien och Saudiarabien nu - paradoxalt nog - träder fram till Israels försvar mot Iran. Nu när har Israel ritat om kartan i Mellanöstern och bidrar med välstånd, innovation, stabilitet och demokratisering.
Men det är också därför så många vänder sig emot Israel. Precis som Ukraina är Israel en ö av frihet, modernism, värdighet och fungerande mångkultur i en region präglad av stormaktskrig, intolerans, förtryck och enfald. Ukraina och Israels krig är inte identiska, men striden är densamma. Motståndarna är samma gamla skurkar. Jag har tänkt mycket på detta och sagt det förut, men jag säger det igen: Ukraina och Israel är spegelbilderna, i vilka deras fiender ser sina egna misslyckanden.
Bilden av medlöparna är annorlunda i kontexten av Israel. De tar inget personligt ansvar. De neutrala i Israels konflikt är inga vägvisare, bara passiva följare – och i den brutala islamism de medvetet eller omedvetet stödjer finns det ingen plats för dem. Detta är bara en illusion.
De talar om det lidande som råder i Gaza, och detta lidande är onekligen verkligt. De talar om den rädsla och de våldsamma konflikterna som präglar Västbanken, och det finns ju sådana.
Men de talar inte om de maktstrukturer som är med och upprätthåller denna konflikt, om de politiska krafter som eldar på spänningarna, där unken gammal kommunism och putinistisk nationalism nu går hand i hand med Ayatollans islamism.
De talar om fred, och visst, fred är något alla strävar efter. Men de talar inte om de makter som undergräver varje fredsinitiativ, om de grupper som under täckmantel av fredsförhandlingar ofta söker främja sina egna intressen, som genom att använda konflikten som en slagträ för judehatet.
Vi säger inte att Israel är perfekt. Men vi vet att det är bättre än de islamistiska slavrikernas värld, de olyckliga, överfallna, förrådda folkens fosterland, för att tala med Eyvind Johnson. Vi bör vara kritiska mot oss själva och akta oss för skryt, men inte gå så långt i vår självkritik att vi tycker att vår värld inte är någonting att slåss för: då kan det hända att vi i vår blindhet godtar något som är mycket sämre.
Och nu, när Gazas eget folk reser sig mot sina förtryckare, vänder jag mig till de kallade Palestinavännerna som försäkrade oss att det enbart handlade om medlidande, aldrig om hat. Var är er röst nu? Var är era plakat, era protester, ert patos? Är fienden fel för er denna gång? Eller är sanningen denna: er vrede handlade aldrig om rättvisa utan om gammal vanlig vidrig antisemitism!
Som liten flicka såg Golda Meir sin far spika igen fönstren medan ryska kosacker, berusade av hat, drog fram mot judiska hem. Hon gömde sig i källarens mörker, inpräntad med skräcken i sin fars ögon, en skräck över att inte kunna skydda sitt barn. Men tiderna förändrades. Den lilla flickan reste sig. Det judiska folket reste sig. Och idag är budskapet klart:
Israel är inte längre den lilla flickan som gömmer sig i källaren!
Må framtiden lysa lika klart som det förflutna är stolt!”
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar