Vänstern vill ha efterfestrevolution – Sverige behöver vuxna
Kierkegaard skriver med romantisk nostalgi om tiden då vänstern demonstrativt brände broar, skaffade sig fiender och vägrade samförstånd. Hon ser moralisk resning. Jag ser ett politiskt rollspel – känslostyrt, barnsligt och destruktivt.
När Lars Ohly stormade ut från SVT:s sminkrum valnatten 2010 för att slippa dela luft med Jimmie Åkesson, trodde han nog att han gjorde ett statement. I själva verket visade han varför vänstern ständigt marginaliserar sig själv: när argumenten tryter, tar affekterna över.
Och där har vänstern fastnat. I ett evigt tonårsuppror där varje meningsmotståndare är en fascist, varje avvikelse ett svek, varje nyans ett hot. Det är inte politik. Det är känslokarusell.
Tårar, teater och trams
När regeringen 2015 lade om migrationspolitiken och Miljöpartiets Åsa Romson stod med tårar i ögonen på presskonferensen, illustrerades problemet i direktsändning: politiker som hellre gråter än styr. Beslutet var nödvändigt, sa hon – men känslan var viktigare än konsekvensen.
Vi har sett Greta Thunberg limma sig fast och skrika om svek, men tystna när frågan handlar om hur omställningen ska göras utan att krascha ekonomin. Vi har sett aktivister med clownnäsor, saxofonspelande "konstnärer" som stör politiska möten, aktivister som blockerar motorvägar och vänsterdebattörer som kräver avgångar för fel ordval i en tweet – eller som driver drev mot tjänstemän som fiskat ål.
Vi har också sett Vänsterpartiets Lorena Delgado Varas bära en palestinasjal i riksdagens kammare, trots ordningsregler som förbjuder politiska markeringar. Ett medvetet regelbrott för att posera som principfast rebell.
Vi har hört Vänsterpartiets partisekreterare Aron Etzler i SVT:s Aktuellt påstå att partiet bekämpar antisemitism och hänvisa till en ljusmanifestation – som partiet inte ens deltog i. Det blev pinsamt. Särskilt eftersom V:s ledning samtidigt haft svårt att ta avstånd från partiföreträdare som spridit antisemitism i sociala medier.
Och så har vi Momodou Jallow – riksdagsledamot för V – som utanför riksdagshuset regelbundet fräser åt fotografer att de är ”nazister” och ”journalister”. Det är inspelat. Så beter sig en aktivist på Twitter – inte en folkvald i ett parlament.
Det här är inte styrka. Det är affektdrama. Det är politik på dagisnivå.
Från sandlåda till ansvar
Vänstern har reducerat sig själv till en sandlåda där de enda verktygen är skrik, posering och indignation. Man vill inte debattera – man vill demonisera. Man vill inte vinna väljare – man vill vinna applåder från sin egen filterbubbla.
När Ebba Busch bjöd Jimmie Åkesson på köttbullar i Almedalen 2019 var det inte en politisk jordbävning. Men vänstern tappade koncepten. Inte för att något konkret förändrades – utan för att det kändes fel. Det är exakt den typen av politik som Kierkegaard nu drömmer sig tillbaka till.
Men att bränna broar är inte mod. Det är flykt från verkligheten.
Politik är inte en trygghetszon. Den är en plats för prövning, för kompromiss, för idéer som måste tåla motstånd. Och om en ideologi inte klarar att möta sina meningsmotståndare – då är det inte en ideologi. Då är det bara emotionellt poserande.
Vad vänstern faktiskt borde göra
Om vänstern vill återvinna någon sorts relevans krävs inte mer raseri. Det krävs vuxenhet. Man måste sluta hata SD reflexmässigt – och börja förstå varför partiet vuxit. Man måste sluta klistra sig fast vid symboler – och börja leverera konkreta svar på kriminalitet, integration, skenande välfärdskostnader och energikris.
Svenska väljare efterfrågar inte mer moralteater. De vill ha ledarskap.
Det är inte fler tårar, fler sjalar, fler Twitterutbrott eller fler efterfestkastade vinglas Sverige behöver från vänstern.
Det är mognad.
------
Om du uppskattar orden kan du visa uppskattning genom att bjuda mig på en kopp kaffe. Det görs enklast via Swish: 073-5467565
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar