Antisemitismen 80 år efter Auschwitz, Ledaren i Israels vän! OBS Klicka på texten så blir den tydligare.

 

Ska judar tvingas att leva med antisemitism i Sverige? Debatt i Dagen.

 ANTISEMITISM. I en tid där judar i Sverige allt oftare känner sig övergivna av samhället, krävs mer än symboliska uttalanden. Det krävs konkret politisk handling, skriver David Lega.

Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.

Många av oss gömmer våra halsband med Davidsstjärnan under tröjan. Många av oss tittar oss över axeln på väg hem från skolan eller jobbet. Många av oss tvekar innan vi går in i synagogan – tänk om någon står och väntar med en sten eller en kniv?

Efter Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023 har antisemitismen ökat lavinartat. Det brinner vid judiska skolor. Det klottras svastikor på synagogor. Våra butiker vandaliseras. Våra barn förföljs på fotbollsträningen och på nätet. Människor attackeras återigen enbart för att de är judar.

European Jewish Association (EJA) har utlyst ett sex månaders nödläge för judar i Europa. Situationen är akut. I Tyskland har judiska skolor tvingats stänga på grund av säkerhetshot. I Belgien vågar rabbiner inte längre bära sin kippa offentligt.

I Nederländerna attackerades israeliska fotbollsfans brutalt under en match, en händelse som av Israels president Isaac Herzog beskrevs som en ”antisemitisk pogrom”. I flera europeiska länder har judar misshandlats på öppen gata.

Men hotet finns inte bara på Europas gator. Online har hatpropagandan eskalerat. Antisemitiska konspirationsteorier sprids okontrollerat och sociala medier fylls av uppmaningar till våld.

I Storbritannien har en stor andel av de senaste attackerna haft en koppling till sociala medier. I Frankrike rapporterar säkerhetstjänsten att radikaliseringen går snabbare än tidigare. Hoten börjar i ord men slutar i handling.

Sverige är inget undantag. Under hösten och vintern 2023–2024 har vi sett synagogor vandaliseras, företag attackeras och en kraftig ökning av hatbrott. Många av oss tvekar innan vi firar en judisk högtid. En del överväger att lämna Sverige. För första gången pratar judiska familjer om att emigrera, inte av ekonomiska eller religiösa skäl, utan av rädsla. Hatet finns här. I våra skolor, på våra gator, i vår offentliga debatt.

Om Sverige menar allvar med att bekämpa antisemitism måste en särskild samordnare utses, direkt underställd regeringskansliet, med mandat att samverka med rättsväsendet, utbildningssektorn, säkerhetstjänsten och internationella samarbetspartner.

Tyskland, Belgien och Storbritannien har redan infört liknande roller. Att Sverige ännu inte har gjort det väcker frågor, både här hemma och internationellt.

Även på EU-nivå står det klart att en samordnare är nödvändig. Europakommissionen har uppmanat alla medlemsländer att inrätta funktionen för att säkerställa en enhetlig strategi i hela unionen.

Kommissionens strategi för att bekämpa antisemitism och främja judiskt liv, som lanserades 2021, tydliggör att samordning mellan EU-länderna är avgörande. Ändå har Sverige inte agerat, vilket gör oss till en av de få medlemsstater som fortfarande saknar en sådan funktion. När EU ser behovet och andra länder redan har tagit steget, varför står Sverige stilla?

Det handlar inte bara om att bekämpa hat – det handlar om att säkerställa att Sverige tar sitt ansvar för att skydda judiskt liv. Det handlar om att ha en tydlig röst i det internationella arbetet, att koordinera åtgärder och att skicka en kraftfull signal om att judehat aldrig kommer att tolereras.

I år firar Sverige 250 år av judiskt liv i landet. Ett liv som har berikat vår kultur, vetenskap och historia. Men det vi ser nu är en tillbakagång. Det talas om att bekämpa antisemitism, men i praktiken fortsätter hoten att öka.

Judiska familjer överväger att lämna landet, skolbarn får höra att de borde skämmas för vilka de är och judiska institutioner tvingas lägga enorma resurser på säkerhet i stället för på att bygga framtidstro.

Statsminister Ulf Kristersson har gjort viktiga och tydliga uttalanden mot antisemitismen. Det är avgörande ledarskap och betyder mycket för oss som lever med den här verkligheten. Regeringen har också aviserat att en strategi för att främja judiskt liv i Sverige ska presenteras. Det är ett välkommet steg, men för att den ska göra skillnad måste den innehålla en konkret åtgärd: en samordnare mot antisemitism och för stärkandet av judiskt liv.

Det borde vara en självklarhet att Sverige tar täten i att försvara sina medborgare. Men i en tid där judar i Sverige allt oftare känner sig övergivna av samhället, krävs mer än symboliska uttalanden. Det krävs konkret politisk handling. Antisemitismen kommer inte försvinna av sig själv – den måste aktivt bekämpas, och det måste ske nu.

Samhällen förändras inte över en natt. De formas av de beslut vi tar – och de beslut vi låter bli att ta. Om vi vill att judiskt liv ska ha en framtid i Sverige, måste vi försvara det här och nu. Att inte göra det är att sända signalen att antisemitism är något vi lärt oss att leva med, i stället för något vi en gång för alla tänker stoppa.

Av David Lega , senior rådgivare European Jewish Association (EJA)

Begravning i Israel!

 

Sorg! OCH frågan, vad hade de gjort för ont? Jo, de var judar. Antisemiter har i alla tider velat utrota alla judar. Pogromen i Israel var bara en av många under tidens gång. Men skillnaden nu mot förr är att så många världen över har tagit parti för extrema antisemiter. Iran, Hamas, Hiszbolla mfl säger öppet att de ska mörda alla judar. 

I Sverige har nazisterna i NMR och vänsterpartiet ställt sig bakom antisemiterna. Likheterna mellan nazister och kommunister har alltid varit stor i många frågor.

De som mördade familjen Bibas tror att de är stora "krigare" men det är bara ynkedom att mörda barn och andra civila som inte har en chans att försvara sig. De klär sig i uniformer när det passar sig annars uppträder de i civila kläder när de avfyrar sina vapen. Enligt de krigslagar som råder i världen så är detta förbjudet,lika förbjudet som att ta gisslan bland civila samt att mörda dessa.

Så här ser de ut dessa barnamördare. På våra gator och torg i västvärlden kan man se folk utspökade på samma sätt. De vrålar sina antisemitiska ramsor. Samma skit som nazisterna vrålar.

DET kan aldrig bli fred i MÖ om inte dessa antisemiter drivs bort eller dödas. Allt annat går ej längre.

Det får vara slut på hyckleriet att hylla döda judar under ww2  men att de nu levande judarna ska skymfas på det grövsta!

Idag går mina tankar till fadern i familjen Bibas som överlevde men utan sin kära familj.

Hamas ondska leder till ett hårdare Israel! / Roar Sörensen i Världen idag.

 Klicka på texten om du sitter vid en dator!

Monstren mitt ibland oss!

En Hamas propagandavideo visar gisslan Eviatar David och Guy Gilboa-Dalal som hålls fortsatt fångna i en bil under frigivningen av tre andra fångar i centrala Gazas Nuseirat, 22 februari 2025. Foto: Skärmdump video Hamas media / The Israel Times.

Vi måste börja prata med våra barn om monstren. Vi måste berätta att monstren är verkliga, att de är mer bestialiska än några sagor kunnat dikta. Framför allt måste vi varna våra barn för monstren som lever mitt ibland oss – och som växer av vår tystnad.

Kommer du ihåg hur det lät när rapporterna från den 7 oktober började att läcka ut? När bilderna på blodiga spjälsängar och mördade tonåringar censurerades av Facebook och media publicerade apologeternas förklaringar om ”fake news”? När Greta Thunberg fick behålla helgonglorian trots att hon ersatt den med en keffiyeh? När en svensk högskolelektor kunde behålla jobbet efter att ha hävdat att massakern på Supernova-festivalen berodde på att ungdomarna provocerade palestinierna genom att dansa?

Lektor kallade Hamas-massaker ”inte obegriplig” – försvaras av Lunds universitet

”Ett spontant dödande” utfört av ”palestinska frihetskämpar flyende från koncentrationsläger”. Så beskrivs massakern på musikfestivalen Supernova den 7 oktober, där 364 ungdomar mördades, av en lektor som trots det får fortsätta att undervisa vid Lunds universitet. Enligt Lunds universitet finns inga indikationer på att man behöver agera./Andreas Malm.

Sedan dess har det fortsatt på samma spår, oavsett vad som avslöjats. Våldtagna tonårsflickor. Spädbarn mördade framför sina föräldrars ögon. Gravida kvinnor med uppsprättade magar. Slaktade pensionärer. Automateld och handgranater mot värnlösa ungdomar. De gränslösa och sadistiska övergreppen, begångna även av så kallade civila palestinier och av FN-anställda.

Trots berättelserna, bilderna, filmerna – bevisen – har media, politiker och aktivister fortsatt att försvara terroristernas ageranden. Även på våra gator har pro-palestinska terroristkramare marscherat, vecka efter vecka. De har skrålat antisemitiska ramsor, förespråkat folkmord på judar och uppmanat till väpnad kamp – utan att en enda person har åtalats för hets mot folkgrupp eller stödjande av terroristverksamhet.

Övertygade islamister och godtrogna svenskar har förenats i sitt ”From the river to the sea” och de politiskt korrekta har velat möta Hamas terror genom att bojkotta israeliska varor. Passiviteten från samhället har varit total.

Det har funnits bortförklaringar till allt. Tills nu.

I torsdags överlämnade Hamas kropparna av den yngsta gisslan, Ariel och Kfir Bibas, fyra år respektive tio månader gamla, och kroppen av den äldsta gisslan, fredsaktivisten Oded Lifshitz (84). På scenen stod fyra svarta kistor. I den fjärde skulle pojkarnas mamma Shiri (32) ha legat, men så var det inte. När de låsta (!) kistorna lämnats över tillsammans med nycklar som inte passade (!!) i låsen visade det sig att den fjärde kistan innehöll en okänd (!!!), palestinsk kvinna. Shiri Bibas kropp lämnades ut först ett dygn senare, på grund av ”ett misstag”. Tro’t den som vill.

Även överlämnandet av mördade barns kroppar förvandlades av Hamas till en show: Palestinier tog med sig sina barn för att fira, det var bröllopsmusik i högtalare och full feststämning. Palestinska barn skanderade slagord och gjorde segertecken framför kistorna av mördade judiska barn.

”Ännu mer grymhet från Hamas: Den överlämnade kroppen är inte mamman till de två mördade barnen

”Hamas är ondska – ren ondska”, skrev USA:s utrikesminister Marco Rubio på X, och det var innan det meddelades att Hamas inte ens hade överlämnat kroppen efter mamman till de två unga pojkarna. Israeliska specialister har inte kunnat identifiera kvinnans kropp..

Obduktionen visade att Ariel och Kfir hade mördats genom att strypas. Sedan hade deras kroppar stympats, för att styrka Hamas uttalande att familjen dött under ett av IDF:s flyganfall.

Det är näst intill omöjligt att ens föreställa sig skräcken hos pojkarnas föräldrar: Att väckas av terrorister, att få se pojkarnas morföräldrar mördas, att föras bort från sitt hem av civila palestinier, att splittras, att tvingas ner i (de av våra biståndspengar finansierade) tunnlarna under Gaza.

Pojkarnas pappa Yarden har hållits separerad från resten av familjen och först efter att han släppts stod det klart att han förlorat sin fru och sina söner. Vad pojkarnas mamma har tvingats gå igenom och detaljerna runt hennes och sönernas död kan ingen normal människa ens visualisera. Det är för vidrigt. För omänskligt.

Men ingenting tycks för ondskefullt. Ju fler ur gisslan som släpps, ju fler bisarra shower Hamas arrangerar, desto mer fakta får vi.

De unga kvinnorna har isolerats, utsatts för sexuella övergrepp och använts för att utföra slavarbete i palestinska familjer. Skadade har förnekats sjukvård. De fyra israeler som befriades i lördags, efter 505 dagar i fångenskap, hade hållits fastkedjade i mörkret i gångarna under Gaza. En av dem, Omer Shem Tov, hade suttit isolerad en tunnel under alla utom de första 50 dagarna. När han skulle friges, tvingades han att kyssa sina fångvaktare som en del av den förödmjukande ritual som även innebär att samtliga gisslan får frigivningsdiplom undertecknade av representanter från Röda Korset.

Under lördagen släppte Hamas en propagandavideo som visar hur gisslan Evyatar David och Guy Gilboa Dalal, sittandes i en bil, tvingades se på hur de fyra övriga släpptes fria. I videon ses de två männen be sina fångvaktare om att få släppas fria – vilket nekas. I bakgrunden syns scenen där ”frigivningsceremonin” äger rum. När David och Gilboa Dalal kommer att släppas, är i skrivande stund oklart.

Vad som däremot är bevisat bortom allt rimligt tvivel, är att all gisslan har utsatts för fysisk och psykisk tortyr i en omfattning som gör det närmas omöjlig att förstå hur någon har kunnat överleva.

Det har inte räckt för terroristerna – och deras så kallade civila supporters – att mörda, våldta kidnappa och utnyttja. Nej, allt har skett på ett så utstuderat och förnedrande sätt som möjligt och med ett enda mål: att orsaka maximalt lidande för offren, för deras anhöriga och för nationen Israel.

Än är det inte över. Men vi har så mycket av facit att vi kan slå fast att de som behandlar andra på ett sådant sätt genom sina handlingar har exkluderat sig själva från mänskligheten. Detsamma gäller varje individ som har tillbringat de senaste 500 dagarna med att stödja, försvara eller ursäkta Hamas. De är inte människor – de är monster. Livs levande monster.

Inte heller gömmer de sig under sängar eller i garderober i våra barns fantasier. Istället vandrar de omkring, inte bara i Gaza utan även på våra gator och torg – de jobbar inom våra kommuner, vårdar oss när vi blir sjuka, eller undervisar våra barn – med allt det inneboende hat och den gravt störda människosyn som har möjliggjort det som gisslan har upplevt sedan 7 oktober.

De monstren tillhör en dödskult vars hat har vuxit och normaliserats av samhällets tystnad och undfallenhet.

Men i allt det nattsvarta finns faktiskt även en ljusglimt: Nu har vi fått se monstrens sanna natur, och jag är övertygad om att stödet för Hamas och deras kamp har minskat i takt med att ögon har öppnats.

Därför är det dags nu. Vi måste sluta att avfärda våra barns rädsla för nattens monster, och istället förklara för dem att monstren är verkliga och måste bekämpas. Ju äldre barnen blir, desto mer kan vi berätta om monstrens natur. Men kanske det viktigaste av allt: Vi måste förklara för våra barn att monstrens makt försvinner i ljuset av sanningen och att ”aldrig mer” är nu.

: Helena Edlund   24. februari 2025, 19:27

Sverige i fokus för påverkansoperationer från Iran!

 

Oavsett politisk färg har inte svenska regeringar ansträngt sig för att utreda påverkansoperationer från Iran. Exemplen är många, vi har två fall där Iranska revolutionsgardet sänt mördare till Sverige och båda gångerna har personerna gripits men bara utvisats utan andra åtgärder. Iran har fokus på Sverige för att vi är en fristad för orädda och tuffa iranier, skriver Magnus Norell.

Ända sedan jag började forska om islamism, terrorism och Mellanöstern för drygt 30 år sedan, har Iran bedrivit påverkansoperationer i Sverige. Allt från mord på oppositionella iranier i början av 1990-talet, över hot och utpressningsförsök, till dagens cyberangrepp och rekrytering av exiliranska akademiker.

Under samma tid har en rad svenska regeringar – oavsett politisk färg – ansträngt sig för att inte se vad som pågår, eller i varje fall försöka tona ner allvaret. Exemp­­len är många; de av det iranska revolutionsgardet utsända mördarna på 1990-talet utvisades helt enkelt utan andra åtgärder. Ett tillvägagångssätt som sedan upprepades 2022. Ett iranskt par som bott i Sverige sedan 2015 med falska identiteter, greps av polis efter tips från den israeliska säkerhetstjänsten, för att ha kartlagt svenska judar som skulle mördas. Paret utvisades utan övriga åtgärder.

Fallet med UI:s Mellanösternchef Rouzbeh Parsi är ytterligare en närmast övertydlig illustration av hur en klassisk påverkansoperation kan gå till, när högt uppsatta akademiker går med på att gå en annan regims ärenden. Det mest allvarliga i just det ärendet är inte Parsis agerande. Han är enbart ytterligare ett exempel på hur ett land – i detta fall Iran – övertalar någon att, under täckmantel av ”oberoende forskning”, komma fram till för regimen gynnsamma slutsatser och propagera för dessa. Det allvarliga är naturligtvis UI:s agerande när uppgifterna kom fram, nämligen att bortförklara, tona ned det hela och i stället hävda att TV4, som avslöjade historien, kom med ogrundade anklagelser etcetera, trots bevisen. Det om något visar hur illa det är ställt med både kunskap och preventiv beredskap när det gäller att motarbeta och komma åt påverkansoperationer från olika håll.

Det bör understrykas att skälet till att Iran har haft ett visst fokus på vårt eget något perifera land, är att det blivit en fristad för de många orädda och tuffa iranier som vigt sina liv åt att bekämpa den islamistiska regimen i Teheran, och därför blivit ett hot mot regimen. Sverige som nation har inte varit särskilt bra på att lyssna på dessa individer eller brytt sig om de hot de ofta lever under. Och det gäller förvisso andra än iranier. Aktivister som bekämpar islamism generellt har inte heller fått det stöd de hade behövt. På 1990-talet ledde det till flera mord, utförda och beställda av den iranska regimen. Då kunde man kanske med lite god vilja ändå hävda att problemet var tämligen nytt. Sedan dess har både myndigheter och en stor del av media velat tona ned hoten och inte sällan i stället anklagat dem som påpekat problemen för allsköns konspiratoriska idéer, islamofobi och rasism.

I dag kan man inte komma undan med att ”vi har varit naiva” eller ”vi såg det inte komma”, för att citera en tidigare statsminister. Men den underlåtenhet det innebär att förneka problemen med islamistiska påverkansoperationer, kan få fatala följder, vilket ju mordet på Salwan Momika visar. Han levde under hot och Sverige som nation kunde inte förhindra att han mördades för att han protesterat mot islamism och – helt inom ramarna för vad som är tillåtet i Sverige – kritiserat islam. I sammanhanget kan det vara värt att påtala det faktum att Stockholms tingsrätt har kommit fram till att koranbränningarna var hets mot folkgrupp.

Åtalet mot Momika lades ju ner i samband med mordet på honom, men fällande dom föll den 3 februari mot hans kompanjon Salwan Najem för samma brott. Det här är mycket allvarligt och signalen som tingsrätten skickar ut kommer naturligtvis att ses som en seger för de många aktivister som ville se Momika mördad och att all sorts kritik mot Islam bör förbjudas. I och med domen har Sverige således tagit ett nytt steg bakåt mot att återigen införa en sorts blasfemilagar. Lagar som dessutom i praktiken enbart gäller religionen islam. Det var måhända inte tingsrättens syfte, men det är så domen kommer att tolkas. Att det kan leda till din död, eller i bästa fall böter och villkorlig dom, om du kritiserar islam även i Sverige, är ett effektivt sätt att försvåra en vuxen debatt, och yttrandefriheten – vår främsta frihet – blir ännu svårare och farligare att upprätthålla.

Att mordet på Momika dessutom hyllats på muslimska och arabiska sajter, är något som Sverige som land snarast bör ta på allvar, annars riskerar vi att hamna ännu längre ner i den grop vi själva grävt ner oss i genom att i decennier förneka problem, låta bli att lyssna på dem som varnat och underlåtit att agera mera kraftfullt mot fientliga länder som Iran, som faktiskt vill oss illa.

Magnus Norell
Forskare med fokus på internationell terrorism

Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.     

Den rödhåriga babyn kom hem i kista! (FOKUS)

 Lille Kfir Bibas blev symbol för Hamas massmord och kidnappningar den 7 oktober. I dag fördes kroppen hem till Israel.

Kfir Bibas var endast nio månader gammal när Hamas kidnappade honom från hemmet i Nir Oz i södra Israel under terrordådet den 7 oktober 2023. Bilderna på den skräckslagna mamman Shiri Bibas, som barfota håller ett desperat grepp om sina två söner – niomånaders Kfir och fyraårige Ariel med napp – har blivit en symbol för Hamas grymhet. När de förs bort till Gaza av civilklädda palestinier är mammans ansikte förvridet av skräck. I det sönderskjutna hemmet vittnar en ensam nappflaska bakom kulhålen om den brutalt avbrutna vardagen. Där mördades Shiris föräldrar. Till och med familjens hund sköts ihjäl.

I dag återvände Kfir, Ariel och Shiri till Israel – inte levande, utan i kistor. De hade mördats i Hamas fångenskap. För några dagar sedan frigavs pappan Yarden Bibas efter nästan 500 dagar i terrororganisationens tunnlar. Han står nu ensam kvar, berövad hela sin familj.

Kidnappningen av familjen Bibas var ingen impulshandling, utan en noggrant orkestrerad terrorhandling avsedd att ingjuta skräck och rädsla. Medan bilderna på den bortrövade familjen skakade omvärlden, firades massakern med fyrverkerier och palestinska flaggor på Malmös gator. När affischer med Kfirs leende ansikte och knallröda hår sattes upp i Stockholm med en vädjan om familjens frigivning, revs de systematiskt ner inom ett dygn.

Samtidigt hyllade ledande vänsterpartister terrordådet. Samma dag som massakern förklarade Vänsterpartiets partistyrelseledamot och oppositionsråd i Malmö, Anfal Mahdi, att "Gaza har just brutit sig ut ur fängelset." Malmövänsterns vice ordförande, Orwa Kadoura, spred grov antisemitisk propaganda på sociala medier och uttryckte stöd för Hamas vid Palestinademonstrationer. I Angered delade partiets lokalordförande Kristofer Lundberg bilder på en egenmålad tavla som glorifierade PFLP-terrorister med budskapet "One Solution, Intifada, Revolution" – trots organisationens delaktighet i massakern. Först efter intensivt medietryck kom en halvhjärtad tillrättavisning från partiet.

Vi lever i en tid där Gazakrigets fasor smält in i det dagliga nyhetsflödet och dess israeliska och palestinska offer reducerats till statistik. Men den numera ikoniska bilden på Kfir Bibas – en bebis vars största bekymmer borde ha varit att få sina första tänder – skär igenom mediebruset. Hans öde borde mana till eftertanke: Hur har krafter som hyllar denna brutalitet fått fotfäste i Sverige, och vad krävs för att stoppa denna utveckling?

Daniel Schatz är doktor i statsvetenskap, författare, fri skribent och Visiting Scholar vid Georgetown University, tidigare gästforskare vid Harvard, Stanford och Columbia University.

Fotnot: Efter undersökning av rättsmedicinska specialister i Israel konstaterades att det var en annan kvinnokropp än Shiri Bibas som återlämnats av Hamas. Identiteten för barnen kunde däremot fastställas.

Text: Daniel Schatz

Toppbild: Families/AP

Skam över Palestinier!

 

Adam Davidsson

opSodertnsicl45u527m9
 5iht  ·

FÖR VIDRIGT FÖR ATT VISAS

Det var hög musik, folkfest och jubel. Stämningen var på topp när de döda judarna skulle skickas tillbaka. Och propagandamaskinen rullade för fullt.

Hamas officiella förklaring till varför mamma Shiri, pojkarna Bibas och gamle Oded dött var att de dödats i en israelisk flygattack i november 2023, medan de hölls fångna hos Mujahedinbrigaden.

Det var inte bara Hamas som deltog den 7 oktober. Det var också Islamiska Jihad, PFLP, DFLP, Al Aqsa-martyrerna (Fatah) och andra "frihetskämpar" som mördade och våldtog, brände och halshögg.

Många vanliga Gazabor hakade också på sina stolta kämpar och ville åka på judejakt de med. På kibbutzen Nir Oz fanns det flera så kallade civila palestinier som var förövare, och förde bland annat bort mamma Shiri och pojkarna Kfir (9 månader) och Ariel (4 år).

Och såväl Hamas som andra organisationer, som vanliga civila palestinier, var i dag med på folkfesten i en förstad till Khan Yunis. Det var sång och jubel, och fyra svarta kistor på scen. Upp på scenen gick Röda Korset, som krävt avskildhet och värdighet vid överlämnandet, och skrev på papper framför en banderoll med Israels premiärminister avbildad som blodtörstig vampyr.

Och så bars kistorna en efter en från scenen. På kistorna var bilder av den som låg i. Först bars mama Shiri från scenen till Röda Korsets bil, som man ställt en liten minimal skärm bakom så att det åtminstone skulle se ut som att man försökte skänka lite diskretion.

Men det var inte bara Shiris bild på kistan. Under stod hennes "datum för attestering 7 oktober 2023", det vill säga det datum då hon, en vanlig oskyldig kvinna, kidnappades med sina små pojkar i famnen från sitt hem. Och under det en bild på Israels premiärminister, med texten att hon dödats i november 2023, med inget specifikt datum angivet.

Därefter bars bebisen Kfir i en svart kista i vuxenstorlek till Röda Korsets bil. Sedan 4-årige Ariel. Och sist Oded Lifshitz, född i Haifa 1940, och därmed 83 år vid bortförandet. När han dog är oklart.

Under jubel och musik paraderades de döda, Röda Korset spelade med som vanligt. Under jubel bars barnen i sina kistor i väg, för att utväxlas mot bland annat livstidsdömda palestinska mördare. Allting i ett direktsänt propagandaspektakel. Det var så vidrigt att de dödas anhöriga bett om att man inte skall dela bilder därifrån. Så jag delar bara med mig av Röda Korsets medverkan uppe på den scen där kistorna lades till allmän beskådan och jubel.

Det finns människor i väst som har sympati för Hamas. Jag har ingen sympati för dessa människor.

Jag håller med Adam Davidsson i vad han framför och vill tillägga följande: 

ser hur 10.000 tals Gazabor är ute på gatorna och hurrar för nazihamas och deras vidriga parad över sin "seger" över två barn och mamma. Dessa människor i Gaza är så perverterade och så fast i sin islamism så man ser ingen räddning för dem. Sinnessjukt. Otäckt.

Barbarerna i Gaza. De slår all vidrighet som finns i världen dessa islamister. /Hamas Kidnappar man barn så är man skyldig och kan aldrig skylla på någon annan. Att både svenskar o andra västerlänningar ansluter sig till Hamas ide´er är ju bara ett bevis på deras antisemitism.