Tankar från äldre och kanske även unga?

 

Jag har den senaste tiden talat med en hel del äldre personer, yngre kommer jag inte i kontakt med .

Senast talade jag med en dam som var 87 år, hade hjärtflimmer och kände sig ensam.Hon sa några ord som jag stöter på då och då, mina barn har inte tid för mig.

Så tittade hon på mig och sa, det bästa vore att få somna in!

På det hade jag inget svar.

I tidningarna ser jag sedan många år att särskilt unga flickor inte trivs med sina liv,de känner också ensamhet. Alldeles för många går på mediciner idag, de borde inte behöva detta egentligen.

Livet går så fort men ändå väljer alldeles för många att redan i unga år avsluta sina liv. Äldre gör detta också, framförallt äldre män och när man tar blodprov på dem så har nästan alla hög promille.

Vårt samhälle känns så främmande för många. Inte minst därför att vi har fått hit främmande seder och kulturer som inte alltid känns bra. Många känner att de påtvingas så mycket idag i allt från mat till teknik. Bara det här att sitta i tunnelbanan med nästan bara människor omkring sig som talar på allehanda språk. Är man kvar i Sverige eller var är man? Ingen går det att tala med!

Allt sådant här jag säger nu viftas bara bort av många yngre, särskilt kvinnor i storstad vilka har blivit så röda de senaste åren. MEN vi äldre finns här mitt framför dem med våra tankar.(Förbjudna)

Säger man något blir man tystad! Hur kul är det att bli av med sina åsikter och att många inte vill lyssna på oss äldre.

Är det så här unga känner sig också ibland att ingen vill lyssna på dem?

Blir man satt åt sidan så smyger sig tankarna på att vad är det för mening med att leva?