Det var en gång en tid när de stora frågorna i massmedierna var färgade av internationella konflikter – när man demonstrerade mot Vietnam, mot utvecklingen i Afghanistan, och så vidare. Jag vill minnas att den oro och fruktan som manifesterades i dylika rörelser var tämligen långlivad. Det dröjde innan folk tröttnade och kastade plakat och banderoller på soptippen.
Sedan seglade andra orosmoln upp på offentlighetshimlen. Klimathotet, migrationsfrågan, terrordåden, och så vidare. När jag ser tillbaka på kollektivt formulerad ängslan under de senaste 15–20 åren är det med vissheten att de massmediala flugorna inte alls var lika hållbara som 1970- och 1980-talens. Folk orkade inte hålla intresset vid liv. Och om vi flyttar blicken till de senaste årens debattsidor står det bortom varje tvivel att de frågor som lyfts, de problem som formuleras, ofta är föga mer än dagsländor.
Hur länge kan en fråga behålla sin aktualitet? Hur snabbt blir ämnet passé? Varje någorlunda flitig opinionsbildare har säkert ställt sig frågan och skakat på huvudet åt den alldeles för snabba omsättningen på samhällsproblem.
I vintras tog jag bladet från munnen och berättade om den svenska universitetsvärlden. Förvisso inte ett bekymmer som kommer i närheten av ovannämnda, men ändå. Med i skrift belagda erfarenheter från Lund pekade jag på grova missförhållanden. Studentkårer fungerar som fackföreningar som utövar press på institutioner för att sänka kraven och höja betygen. Studierektorer tvingar lärare att förenkla tentor i syfte att få mer pengar till institutionerna. Ty på svenska universitet får man betalt per antal examinerade studenter, oavsett vilka kunskaper de har/inte har. New public management, som ideologin heter, prioriterar kvantitet framför kvalitet. Bildningen sätts på undantag. Den lärare som står upp för kunskap riskerar att bli mobbad.
Vad hände sedan? I drygt två veckor var ämnet hett. Tv hakade på, liksom en och annan kvällstidning. Jag fick hundratals uppskattande mejl från kolleger som var tacksamma för att jag skrivit vad de själva ville men inte vågade säga. Sedan dog allt. Problemet förträngdes innan det hunnit nå fram till de folkvalda. Ingen politiker påverkades.
Det enda som förändrats i min egen vardag är att de personer som kände sig utpekade i vintras nu ger igen på det enda sätt som är juridiskt möjligt: via bemanningsplanen.
Men det är beside the point. Det verkligt allvarliga är att problemet består. Vi lever i en värld där kunskap stavas pengar. För välmotiverade studenter från akademikerhem är detta inte bekymmersamt. De klarar sig. De stora förlorarna är sådana som jag själv en gång var – unga människor från medel- och arbetarklass som blir förrådda av ett system som endast förmedlar en bråkdel av den bildning de söker sig till akademin för att få. Häri ligger en tragedi som inte får glömmas bort.http://www.svd.se/engagemang-och-plakat-hamnar-snart-pa-soptippen/av/dick-harrison
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar