Ordet till Richard Swartz!

Utifrån sedd är den svenska politiska krisen obegriplig. Berättar man om hur begreppen nyfascister och strukturell rasism används blir man knappt trodd.

Välkommen till verkligheten! Så skulle man kunna sammanfatta omvärldens syn på den svenska politiska krisen, utlöst av Sverigedemokraterna (SD). En enda fråga – invandringen – har gjort landet omöjligt att regera. Omvärldens reaktion innehåller beklagande, en del skadeglädje, men ännu mer förvåning.

Detta välskötta Sverige som klarat den ekonomiska krisen bättre än vi? Som vi ser på med både beundran och avund?

Hur är det möjligt?

Européerna förstår bättre när man försöker förklara. Några få statistiska uppgifter brukar räcka: som att Sverige tar emot fler syriska flyktingar än något annat land i Europa. Att Sverige tar emot dubbelt så många flyktingar per capita som något annat OECD-land (världens rikemansklubb). Eller att de utrikes födda står för mer än 40 procent av den långvariga svenska arbetslösheten.

Invandringspolitik i form av sådana kalla fakta brukar även den förvåna omvärlden. Däremot inte att den skapar problem.

Detta är fullkomligt omöjligt, säger man till mig. Tror ni att ni lever i er egen värld med egna regler och lagar? Jämför ni er aldrig med vad som gäller för resten av Europa? Alla behöver vi ju en måttstock. Nej, säger jag. Vi jämför oss med er bara när det ibland sägs att ni måste göra mer än ni gör i dag.

Här brukar mina samtalspartner förläget skruva på sig och låtsas som om de inget hört. Fast de finner sig snabbt: ni svenskar tror alltså att ni är bättre än vi. Men varför skulle ni klara av vad vi redan på långt lägre nivåer har stora problem med? Ni verkar autistiskt förälskade i er egen godhet. Men sådant slutar i hyckleri och självbedrägeri. Och SD är det politiska pris ni betalar för att få uppträda som humanitär stormakt. Det är er egen orealistiska invandringspolitik som skapat detta monster.

Om SD vet mina europeiska samtalspartner kanske inte så mycket, men desto mer om missnöjespartier. SD liknar ett typiskt enfrågeparti av det slag man är van vid på kontinenten; som ingen röstar på för dess syn på daghem, försvar eller skola. Det handlar alltid om den Andre.

Men överdriver svenskarna inte SD:s farlighet? Rasism eller fascism i Sverige har européer stora svårigheter att föreställa sig. Bara den som inte varit i Ungern, Österrike, Frankrike, Irland, Grekland, Kroatien, Bulgarien eller Danmark kan se Sverige som särskilt hotat (listan kan göras längre beroende på i vilket land samtalet förs). När jag säger att begrepp som ”nyfascister” eller ”strukturell rasism” spelar en viktig roll i den svenska diskursen blir jag knappt trodd; i Berlin kommenteras det sarkastiskt med att man inte visste att Sverige står så nära ett Machtübernahme.

Ett lyxproblem, heter det. Ni svenskar överdriver. Ni skulle kunna skära ner er invandring kraftigt, så ta kål på SD och fortfarande vara bäst i klassen.

Nej, svarar jag. Att skära ner vad som kallas ”volymer” är tabu. Det vill eller vågar ingen.

Sedan får jag berätta om hur oron över invandringen, berättigad eller ej, av den politiska klassen bemötts med deklarationen more of the same. Den förre statsministerns romantiska mantra – finns det hjärterum så finns det stjärterum, öppna därför era plånböcker! – kan möjligen uppfattas som en ädel bekännelse inför Historien, men inte som en strategi för att stoppa SD.

De få européer som verkligen känner Sverige pekar på kontrasten mellan invandringspolitikens exemplariska generositet och den mästrande vägran att diskutera den. Utifrån förefaller den mindre som en sak- och mer som en svensk trosfråga (på löpande räkning). Det noteras att den politiska klassen och medierna vägrat diskutera invandringen i form av antal, siffror och kostnader. Märkligt; ingen annan verksamhet eller budgetpost kan hoppas på ett sådant fribrev. Denna bristande saklighet skulle dessutom ha bidragit till en stark emotionalisering av debatten, ofta hand i hand med grov antiintellektualism och rop på censur och mobbning mot dem som nämnt en siffra eller två.

Förvåning råder också över att SD som parti ägnas mer uppmärksamhet än dess väljare. Den europeiska erfarenheten är att ett missnöjespartis väljare oftast röstar mot än för något, att det i SD:s fall därför många gånger kanske rör sig om personer som inte har något emot invandring i sig, som bekymrar sig om proportioner snarare än om principer. Folk som vill diskutera just antal och kostnader och blir förbannade när de stämplas som extremister.

Frågetecken sätts även vad gäller det svenska politiska etablissemangets ståndaktighet. Det finns väl inget parti som föredrar att förlora val eller riskera att ramla ur parlamentet om det i stället kan revidera sin politik? Varför inte lägga om kursen om det nu är SD som har vinden i seglen? Politik är ju ingen moralisk skönhetstävling utan det möjligas konst. Resultat, inte idéer, är vad som räknas.

På det har jag inget bra svar. Skulle Sverige vara ett unikt undantag? Kristdemokraterna har visserligen börjat en försiktig omvändelse under galgen. Men de andra? Som en gång Sven Dufva står de fortfarande upp för vad de uppfattar som plikt och principer. Dock slutade det som bekant illa för honom, om än en död i heroisk skönhet.

”Ett dåligt huvud hade han, men hjärtat, det var gott.”

Fast Runeberg i all ära: kanske föredrar svenska politiker Brechts förslag att upplösa folket och välja sig ett nytt.

Richard Swartz är journalist, författare och fristående kolumnist i Dagens Nyheter.