Självcensur!

 hogrelius1

6 tim

Otäcka bilder och videoklipp kommer nu ut från Iran. Regimens män skjuter in i demonstrationer och människor avlider. Ser bilder på mängder med stupade. Islamister är odjur. Avskyr dessa palestinier vilka går med mullornas flaggor och stödjer mördarna i Iran.Det här publicerade jag på Facebook men fick bakläxa. Hat säger de och plockar ner det längst ner i flödet.Vad det hela tiden är frågan om på dessa stora techsidor är ju naturligtvis att de vill fostra oss till att använda självcensur.allt ska vara så trevligt !

Kan någon berätta för mig om lyckad socialism?

 Att unga människor åter tågar för socialismen är inget nytt. Trots all kunskap finns om alla misslyckande med denna form av dårskap. Varför blev det så uselt i alla dessa länder med planhushållning? Se bara på den senaste idolen för vänstern, Venezuela och dess totala bankrutt på alla sätt.

Exakt som det gick för allt från Sovjet till alla vasaller likt DDR. Koruption, fattigdom, straff, nackskott osv!

Då säger de unga att "det var fel sorts socialism"! Fel!

Ja, detsamma sa vi på 60-70-talet och hängav oss åt den Maoistiska drömmen med barfotaläkare mm.

En sorts religiös dröm växte fram och detta ser vi idag också men med ännu otäckare röster. Islamisterna och kommunisternas nya plattform där de bägge rörelserna stödjer den värsta formen av herravälde.  Stöd till Hamas, Iran, Hizbolla osv. Kan det bli värre?

Har SVT svårt att se en diktatur om den är vänster?

 

SVT:s rapportering om bortförandet av Maduro har präglats av dystra miner och ifrågasättanden, menar ledarskribenten.

Jessica Gow/TT & Ariana Cubillos/AP/TT foto.

När Syriens diktator Bashar al-Assad störtades i december 2024 kablades glädje­scener ut i SVT och andra medier. Tittarna kunde se hur folk firade på gatorna i Damaskus, hur syrier i Sverige jublade och hur människor ropade ut ord om frihet och hopp. Mindre uppmärk­samhet fick det faktum att det var en terror­stämplad islamist­rörelse som hade störtat al-Assad och att det fanns en oro bland kristna, yazidier och andra minoriteter angående vem som skulle skydda dem nu.

I Rapports första 19.30-sändning efter störtandet nämnde SVT:s Mellanöstern­korrespondent Samir Abu Eid visserligen att minoritets­grupper i landet oroades över att hårdföra islamister tagit makten i Damaskus, men att islamist­rörelsen före­språkar sharia­lagar var det tyst om, och det var jubel­scenerna som var i centrum.

Samma fokus var det i SVT:s Agenda samma kväll och i Sveriges Radio, där rubriken var ”Folk ropar att Syrien är fritt”.

När USA för en vecka sedan gick in i Venezuela och förde bort landets diktator Nicolás Maduro var det ett helt annat fokus. Scenerna som kablades ut var först och främst från själva attacken, och en stor del av sändningarna handlade om huruvida USA:s agerande var ett brott mot folkrätten. 

I Rapports första 19.30-sändning efter insatsen följdes rapporteringen om själva attacken av att SVT:s Latinamerika­korrespondent Tigran Feiler sade att det fanns en ovisshet och oro i Venezuela. Den första venezuelan som klipptes in i inslaget förkunnade att USA inte borde ha fört bort Maduro och att det ”kommer att leda till en ”ännu värre konflikt än den nuvarande”. 

Därefter sade nyhets­uppläsaren att USA anklagar Maduro för bland annat narkotika­brott och vapen­innehav, men detta illustrerades av arkiv­bilder på en leende och vinkande Maduro som gjorde en hjärt­symbol med sina fingrar till publiken.

Även den andra venezuelanen som intervjuades i inslaget verkade nedstämd – personen sade bland annat: ”Jag är rädd.”

Inte förrän åtta minuter in i sändningen fick tittarna se att det var glädje­scener på gatorna där exil­­venezuelaner hade samlats, och höra venezuelaner som berättade att de väntat på den här dagen. Direkt efter inslaget med glädje­scenerna radade dock en reporter upp länder där USA:s agerande fördöms. 

”Vi har alltid varit oroliga över amerikanernas närvaro”, sade Brasiliens försvars­minister som arbetar under den socialistiska presidenten da Silva.

”Kina är djupt bestörta över USA:s attack”, sade ett kinesiskt nyhets­ankare.

Att Argentinas president Milei välkomnade insatsen nämndes, men man fick aldrig höra honom säga det med egna ord.

Därefter intervjuades både en folkrätts­expert och en stats­vetare som sade att attacken stred mot folk­rätten, personer som fick medhåll av M-profilen Carl Bildt. 

Även i Rapports extrainsatta sändning några timmar senare var det samma fokus: dystra miner, ord om oro, för­dömanden, expert­utlåtanden om folk­rätten och endast ett litet fokus på glädje­scenerna.

Dagarna efter bortförandet av Maduro har SVT intervjuat flera av de otaliga exil­venezuelaner som gläder sig och hoppas kunna återvända till sitt hem­land, men det har fortfarande varit ett stort fokus på kritiken mot USA. Det har även lyfts fram att många venezuelaner i grunden var positiva till landets socialistiska ideologi. 

Nu är händelserna med al-Assad och Maduro inte helt jämförbara – även om båda fängslat och torterat menings­motståndare – men man kan ändå fråga sig varför SVT väljer att främst fokusera på glädjen när islamister störtar en diktator i Syrien, och främst fokusera på det negativa när USA plockar bort en diktator i Venezuela. 

Man kan inte låta bli att undra om det kan ha att göra med att Maduro var en socialistisk diktator och inte en diktator från den politiska högern. Hur skulle SVT:s rapportering ha sett ut om Brasiliens expresident Bolsonaro hade utvecklats till en diktator och sedan förts bort? 

Men är då inte oron som SVT lyfter fram om Venezuela befogad? Jo, absolut. I oljerika länder där USA – direkt eller indirekt – störtat diktatorer (som Saddam eller Gaddafi) har det blivit ett större kaos efter insatserna än före dem. Nu är Venezuela inget land där islamister riskerar att ta över, men det är ett land präglat av korruption, kriminalitet och fattigdom, och det finns alltid någon som vill ta över när ett makt­vakuum uppstår.

Framtiden får därmed avgöra om USA:s agerande var vist eller inte. Men en sak är säker: SVT använder olika måttstockar för olika tyranner.

Sara Andersson ledarskribent i Världen idag.

 

 

 

 

Sossar!

 Har Stefan Löfven, Ann Linde, Margot Wallström eller någon annan socialdemokrat som böjt nacke för den Islamiska republiken uttryck stöd för det iranska folkets frihetskamp än?

Stenhårt på Blogger!

 https://www.katjanouch.se/p/vansterkvinnor-ar-islams-nyttiga?utm_campaign=post&utm_medium=email&triedRedirect=true

En Iransk röst!

 Jag ser allt oftare inlägg om det iranska folket. En handfull röster. Några influencers. Mest judar, israeler och iranier i diasporan. Och det som slår mig är inte bara innehållet – utan tonen. De skanderar inte. De hotar inte. De bränner inga flaggor. De vädjar. Bokstavligen vädjar.

”Snälla, stöd dem.”

”Snälla, glöm dem inte.”

”De kämpar för sina liv.”

Och de har rätt.

Det iranska folket har levt under ett brutalt, teokratiskt styre i över fyrtio år. Ett styre som kontrollerar hur du klär dig, vad du får säga, hur du får tänka, vem du får älska, vad du får läsa, vad du får sjunga, hur du får sörja – och hur du dör. Ett styre som skjuter demonstranter på gatorna, torterar oliktänkande i fängelser, avrättar kvinnor för att en hårslinga syns och gör rädsla till statlig policy. Det är förtryck. Inte ett slagord. Inte en metafor. En levd verklighet.

Och ändå – tystnad.

Inga miljoner på gatorna. Inga studentläger. Inga kändisar som skriker in i kameror. Inga hashtags som svämmar över flödena. Ingen rättfärdig vrede. Bara tystnad. En axelryckning. Likgiltighet.

Jämför det med ordet som så många älskar att slänga sig med när det gäller Israel: ”motstånd”.

Vi fick höra att Gazas befolkning ”gjorde motstånd mot ockupation”. Vi fick höra att terror var berättigat. Att våldtäkt var motstånd. Att massmord var motstånd. Att bränna familjer levande var motstånd. Att den 7 oktober på något sätt var ett politiskt ställningstagande.

Men motstånd mot vad, egentligen?

Människorna i Gazaremsan gjorde inte motstånd mot en diktatur som förbjöd yttrandefrihet, krossade kvinnor eller raderade identitet. De styrdes av Hamas – en organisation som öppet valde krig framför välfärd,

tunnlar framför sjukhus, raketer framför skolor. Miljarder dollar strömmade in i Gaza. Stränder, hotell, villor, marknader – allt dokumenterat, allt synligt. Detta var inget ”öppet fängelse”. Det uttrycket var en lögn som upprepades tills den lät poetisk.

Vägspärrar? Ja. Och varje vägspärr har en anledning. Inget land på jorden lämnar dörren olåst när självmordsbombare kliver in dagligen. Kalla det förtryck om du vill – men då måste du också kalla varje gräns, varje säkerhetskontroll på en flygplats, varje militär barriär i världen för förtryck. Annars är du inte moralisk – du är selektiv.

”Landet stals”? Nej. Det delades. Erbjöds. Avvisades. Om och om igen. Krig valdes i stället. Och när krig får konsekvenser, ommärks konsekvenserna till offerstatus.

Jämför det med Iran.

Det iranska folket startade inget krig. De invaderade ingen. De slaktade inte civila. De valde inte en terrororganisation som svurit att utplåna ett annat folk. De reste sig mot sina egna förtryckare. Kvinnor klippte av sitt hår offentligt, fullt medvetna om att det kunde kosta dem livet. Unga män mötte kulor med tomma händer. Det är så verkligt motstånd ser ut.

Och världen tittar bort.

Varför?

För att verkligt förtryck inte passar den trendiga berättelsen. För att det inte tillåter att judar skuldbeläggs. För att det inte kommer med en enkel skurk som alla har tränats att hata. För att stöd för iransk frihet inte ger den billiga dopaminkicken av att skrika ”från floden till havet”.

Så i stället belönar världen performativ vrede och ignorerar verkligt mod.

Det är detta som får mitt huvud att explodera.

När falskt förtryck skriker – då lyssnar världen.

När verkligt förtryck viskar – eller blöder – scrollar världen vidare.

Det iranska folket behöver inte era slagord. De behöver er klarhet. Er ärlighet. Er ryggrad.

Och frågan vi alla borde ställa oss är inte ”varför gör de motstånd?” utan varför vi bara tycks bry oss om motstånd när det riktas mot judar.

Det är inte rättvisa.

Det är inte mänskliga rättigheter.

Det är inte solidaritet.

Det är något mycket fulare.

Katerina Janouch får ordet!

 

VÄNSTERKVINNOR ÄR ISLAMS NYTTIGA IDIOTER OCH ALLA SUNDA KVINNORS VÄRSTA FIENDER

Det är främst kvinnor som röstar på det gäng som skapat den historiskt största otryggheten för kvinnor med i majoritet utländska förövare. Det är inte de svenska männen som skapat kaos i Sverige.

I tider då det talas väldigt mycket om "mäns våld mot kvinnor" känner jag behov av att tydliggöra vissa saker. Bara så att vi får det hela rätt. Orsak och verkan. Varför vi sitter på pottan, så att säga.

Det finns en handfull relativt nyktra sossar (även om de är få). En av dem är Ann-Sofie “Soffan” Hermansson, tidigare stark S-ledare i Göteborg, som blivit ett varnande exempel på hur snabbt politiken kan vända sig mot den som går emot den interna linjen. Efter hårda konflikter inom partiet petades hon och drogs sedan inför rätta för grovt förtal bara för att ha kallat islamistisk extremism för vad det var. Hon friades helt i hovrätten, där yttrandefriheten vägde tyngre än kränkt prestige. Ändå blev priset högt: makten, positionen och karriären. I svensk politik kan man ha rätt och ändå förlora allt vilket Soffan bittert fått erfara.

Men. Ändå verkar sosseindoktrineringen sitta så pass djupt att hon själv inte förstår att sossekvinnorna är de som driver på i Sveriges förfall. Alla dessa kommunalanställda tanter som lägger huvudet på sned och bildsätter broschyrer med flickor i hijab för att de vurmar “mångfald”. Alla dessa vänsterblivna kvinnliga myndighetschefer som går ut och demonstrerar under parollen “vi anger inte”. Lärare. Läkare. You name it. Alla dessa kändisar som inbillar sig att vänsterpolitik har en chans att få Sverige att tillfriskna. Alla dessa vaginabärare som tror att Lawen Redars svammel om tvångsblandning kan föra med sig något gott för Sveriges kvinnor.

Hermansson skriver i sin senaste ledare i GP om hur islamistiska miljöer får etablera sig bakom en demokratisk fasad medan politiken blundar och att detta drabbar kvinnor hårdast. Det är sant, men Soffan missar att det är kvinnorna som är sina egna värsta fiender. Statistiken talar sitt tydliga språk: i riksdagsvalet 2022 röstade ungefär 34–35 % av kvinnorna på Socialdemokraterna, betydligt mer än männens stöd, och kvinnor generellt tenderar att rösta mer på Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet (”rödgröna”) jämfört med män.

Om bara fruntimmer fick bestämma skulle Sverige styras av Magdalena Andersson, med hjälp av Miljöpartiet och Vänstern. Samma gäng som la ner fungerande kärnkraft och släppte in hundratusentals ointegrerbara analfabeter samt individer som anser att sharia står över svensk lag. Samma gäng som skapat den historiskt största otryggheten för kvinnor med i majoritet utländska förövare. Det är inte de svenska männen som skapat kaoset.

Den så kallade feminismens paradox är helt ologisk, lika oförutsägbar som en hormonförvirrad tonårings labila psyke: att påstå sig vilja skydda kvinnors frihet – men i handling öppna dörren för de män som är det farligaste hotet mot just det. Att sopa banan för terror, våld, död. Plötsligt hävdar dessa kvinnor som skrek sig hesa i #metoo när en kille la sin hand på en tjejs rumpa – att våldtäkt och grovt sexuellt våld är frihetskamp? De bölar om påhittade folkmord och att diktatorer störtas men är tysta som möss när terrorister avrättar bebisar?

Fan, ni får mig att må illa.

På ren svenska: Ni är inte kloka.

För medan Soffan Hermansson kräver tydlighet kring extremism, visar väljarmönstren att många kvinnor i praktiken föredrar partier som ofta förespråkar ”mjuka tag” mot våld, intolerans och kulturella konflikter” snarare än hård konfrontation. Det är inte bara tystnad från makten som gör skada. Jag vågar påstå att det är kvinnors medvetna egna val som försvårar en konsekvent kamp mot de allra mest obarmhärtiga krafterna i samhället.

Så medan Hermansson talar om problemets existens, måste vi också fråga oss varför majoriteten av kvinnliga väljare lutar mot partier som prioriterar möjliggörande av extremism och missriktad empati före sunt förnuft.

Ja, jag tittar på er, svenska kvinnor, som går armkrok med dem som försvarar diktaturer och förtryck. Ni går där precis likt de nyttiga idioter som 1979 möjliggjorde islamisternas övertagande av Iran 1979. Ni håller tyst nu i vår västvärld som håller på att islamiseras, medan Irans modiga folk gör uppror.

Det är ni, vänsterns lydiga idioter som gör att islam brer ut sin skugga över vårt vackra, fria Sverige.

Ser ni inte hur era politiska val leder till att Sverige skakas av kaos och försämrade villkor för kvinnor? För er själva, era döttrar, alla oss som vill leva i frihet? Medan ungdomar i Iran dödas för att de vägrar underkasta sig sharia, kämpar ni med näbbar och klor för att Sverige ska kunna islamiseras av dem som den dagen de får makten kommer tvinga på er slöja och göra er till andra klassens medborgare.

Vakna för i helvete.

Skärp er.

*******

Tack för allt stöd! Vill du hjälpa mig bli gärna följare/prenumerant, gratis eller betalande, på min Substack. Sprid länkar, sprid budskap, arbeta i det lilla du med för att påverka och väcka liv i dem som ännu sover. Tillsammans gör vi skillnad. Tvivla aldrig på det!

Fri opinionsbildning. Fri media.

Swish 0733289122

https://open.substack.com/.../vansterkvinnor-ar-islams...

Vad säger Blogger om SATIR?

 

Robert Zellin får ordet! Tystnadens Europa!

 

𝗧𝘆𝘀𝘁𝗻𝗮𝗱𝗲𝗻𝘀 𝗘𝘂𝗿𝗼𝗽𝗮

En krönika om mediernas frånvaro när historien ropar

Inledning

Det är dag sju av upproret i Iran. Vissa oberoende källor kallar det redan den nya revolutionen.

Städer brinner.

Människor ropar efter frihet.

Moskéer fylls av namn som regimen förbjudit i nästan femtio år.

Kronprinsen i exil – Reza Pahlavi – talar öppet till militären.

Khamenei planerar att fly till Ryssland, bekräftat av bl a The Times of Israel.

Frihetskämpar har tagit över delar av Teheran.

Telekomnät släcks ned.

Regimen griper och dödar, människor försvinner spårlöst i natten.

Internationella människorättsorganisationer rapporterar om tiotals städer, hundratals gripna, dödade demonstranter, internetblockader och nattliga räder.

Och Europa?

— Europa är tyst.

Sverige?

— Sverige är nästan ljudlöst.

Det är som om kontinenten dragit för gardinerna och satt telefonen på ljudlös, just när historien ropar som högst.

Varför?

Det är den frågan som skaver.

Och svaret är inte ett.

Det är flera

– och de är obekväma.

---

1. Närhetsprincipen – Europas gamla blindhet

Europeisk journalistik styrs av en gammal regel:

> Ju längre bort en händelse är, desto mer dramatik krävs för att den ska bli en toppnyhet.

USA bryter mot den regeln.

För USA är Iran en geopolitisk motståndare, en del av deras säkerhetsdoktrin, en aktör som påverkar deras militär, deras diplomati, deras ekonomi.

Europa däremot…

Europa ser Iran som “långt bort”.

Det är en illusion, men det är en illusion som styr redaktionella beslut.

Venezuela är minst lika långt borta, men en socialistisk diktatur. De flesta svenska journalister lutar åt vänster.

---

2. Svensk försiktighet – när byråkratin blir en "ögonbindel"

Svenska medier är extremt försiktiga med att rapportera om händelser där:

- internet är nedstängt

- information är svår att

verifiera

- exilkällor är centrala

- regimer aktivt manipulerar

narrativ

Problemet är att alla stora iranska uppror sedan 2009 dokumenterats av exilkällor först.

USA‑media är vana vid det.

Svensk media är det inte.

Svenska redaktioner väntar hellre på:

- TT

- Reuters

- AFP

- EU‑kommissionens uttalanden

…än att rapportera om vad som faktiskt händer.

Det är inte illvilja.

Det är redaktionell byråkrati.

Men byråkrati är också ett val.

Och ibland är det ett val som kostar.

Man kan också kalla det tyst aktivism.

Ett medvetet ställningstagande styrt av svenska journalisters vänsterlutning. Det i kombination med statligt presstöd och en statligt kontrollerad public service, gör detta till en möjlig teori.

---

3. Den ideologiska bekvämligheten – när kritiken går åt ett håll

Det här är den mest känsliga punkten.

Men den måste sägas.

I svensk vänsterjournalistik är det:

- riskfritt att kritisera USA

- riskfritt att kritisera Trump

- riskfritt att kritisera väst

- riskfritt att kritisera Israel

Men det är:

- känsligt att kritisera Islam.

- känsligt att kritisera Iran

- känsligt att kritisera den

islamiska republiken

- känsligt att kritisera Maduro

- känsligt att kritisera auktoritära regimer som vissa politiska läger sympatiserar med

Det är kanske inte en konspiration,

men det är redaktionell kultur och kutym.

Och kultur styr mer än fakta.

---

4. Narrativets enkelhet – Venezuela är enklare än Iran

Just nu domineras svensk media av:

- Venezuela

- USA:s gripande av Maduro

- President Trumps uttalanden

om Grönland och Colombia

Det är enkla berättelser:

- stormakt vs folkrätt

- President Trump som det stora

hotet

- USA som aggressor

Iran är inte enkelt.

Iran är:

- folket vs regimen

- monarki vs teokrati

- Kronprins Pahlavi vs Diktatorn

Khameni

- USA:s roll oklar

- Israel i bakgrunden

- proxykrig i fyra länder

- missilimperium

- religiös legitimitet

- etniska minoriteter

- kvinnor i frontlinjen

Det är för komplext för en pushnotis.

Och svensk media väljer hellre det som är enkelt än det som är viktigt.

Är det rätt?

Är det tyst aktivism?

Narrativet – berättelsen – formas, censureras till den världsbild man vill att svensken ska ha

– och saluförs som den rätta och riktiga.

---

5. Den europeiska tröttheten – när världen lutar och vi tittar bort

Europa är trött.

Trött på krig.

Trött på konflikter.

Trött på Mellanöstern.

Trött på att behöva förstå.

Men världen bryr sig inte om vår trötthet.

Historien fortsätter ändå.

Och just nu fortsätter den i Iran.

---

6. Informationskriget – när tystnaden blir en del av problemet

Iran är en av världens mest sofististikerade aktörer när det gäller:

- internetcensur

- narrativkontroll

- propaganda

- desinformation

- digital blackout

När Europa är tyst, fylls tystnaden av:

- rykten

- regimens version

- fragment

- halvsanningar

Tystnad är inte neutral.

Tystnad är en position.

Är tyst aktivism från Europas mediehus detsamma som att de agerar "nyttiga idioter" för den iranska teokratin?

---

7. Den mänskliga faktorn – vi ser det vi orkar se

Det finns en psykologisk dimension också.

Det är lättare att få folk att bli:

- upprörd över President

Trump

- bli engagerad i Venezuela

- bli provocerad av USA:s

agerande

…än att ta in att ett helt folk riskerar sina liv för frihet.

Det är lättare att titta bort.

Men det är också mycket farligare.

---

Konklusion

Vad betyder Europas tystnad?

Det betyder inte att Europa inte vet.

Det betyder inte att Europa inte bryr sig.

Det betyder inte att Europa stödjer regimen.

Det betyder att Europa:

- är trött

- är försiktigt

- är bekvämt

- är ideologiskt färgat

- är byråkratiskt

- är rädd för att ha fel

- är rädd för att ta ställning

- är rädd för att se

Men framför allt betyder det att Europa inte förstår vad som står på spel.

För det som händer i Iran är inte en “ekonomisk protest”.

Det är inte “oroligheter”.

Det är inte “inflation”.

Det är ett folk som reser sig.

Det är en regim som skakar.

Det är en region som förändras.

Det är en berättelse som håller på att skrivas om.

Och Europa är inte med.

---

Tystnad är också ett val

När historien ropar, och vi inte svarar, då säger vi ändå något.

Vi säger:

> “Det här angår oss inte.”

Men det gör det.

Det angår oss alla.

Tystnad är också en form av aktivism.

Att säga det som är sant.

Att se det som är framför oss.

Att våga tala innan tystnaden blir det enda som återstår.

Att våga ta konflikt

— innan någon annan tar den åt oss.

*

"𝗜𝗻 𝘁𝗵𝗲 𝗲𝗻𝗱, 𝘄𝗲 𝘄𝗶𝗹𝗹 𝗿𝗲𝗺𝗲𝗺𝗯𝗲𝗿 𝗻𝗼𝘁 𝘁𝗵𝗲 𝘄𝗼𝗿𝗱𝘀 𝗼𝗳 𝗼𝘂𝗿 𝗲𝗻𝗲𝗺𝗶𝗲𝘀, 𝗯𝘂𝘁 𝘁𝗵𝗲 𝘀𝗶𝗹𝗲𝗻𝗰𝗲 𝗼𝗳 𝗼𝘂𝗿 𝗳𝗿𝗶𝗲𝗻𝗱𝘀."

– Martin Luther King Jr. (1929–1968)

Montgomery, Alabama, ca 1965

— ur talserien om civilkurage och moralisk tystnad

***

---

Källförteckning lämnas gärna efter förfrågan.

Sakliga kommentarer mottages gärna och besvaras i mån av tid.

Gillade du texten?

Dela den gärna vidare

Facebooks algoritmer premierar korta texter,

– mina texter vägrar oftast att vara korta. En delning från dig hjälper texten att nå högre upp i flödet.

---

Robert Zellin /

Bohuslän , den 5:e Januari 2026

– "Tᥲᥒkᥲr skᥲ ιᥒtᥱ vᥲrᥲ bᥱkvᥲ̈mᥲ – dᥱ skᥲ rᥱᥒsᥲ ᥣᥙftᥱᥒ ρrᥱᥴιs som ιsvιᥒdᥲr gör."

Stöd gärna texterna sprungna ur graniten.

Swish: 0721711288