Så här var det!

 SÅ HÄR VAR DET:

Mathias Bengtsson, Riksdagsledamot:

"Bland spillrorna av sitt hem letar en tolvårig pojke efter det förlorade. Vid utkanten av en stad försöker en fyraåring skaka liv i sin pappa, och vid ett bord på en bar sitter en storväxt polis och gråter så han skakar.

I november 2023, bara veckor efter Hamas attack, så åkte jag tillsammans med 30 parlamentariker från Europa in i krigets Israel. På årsdagen, exakt två år efter attacken, delar jag nu min berättelse.

****

De kom från alla håll den dagen. En kaskad av 900 elittränade Hamasterrorister bröt sig in på 22 olika platser i Israel i den första vågen. De anlände med fallskärm från himlen, med båt från vattnet och med motorcyklar och bilar på marken. I den andra vågen anslöt ytterligare 700 personer, och sedan fortsatte det. Över 3000 terrorister invaderade Israel, drivna av en enda, destruktiv intention: att utplåna.

Jag pratar med en polischef som beskriver händelseförloppet. Som längst tränger sig Hamas 30 km in i landet och upprättar blockader av vägar för att vinna tid till massakern. När polisen berättar om vad som därefter händer är det som att min hjärna, av ren självbevarelsedrift, inte låter känslorna förstå vad det är han beskriver. Det är för mycket för att försöka se det framför sig.

Kvinnor våldtas. Barn våldtas. Familjer torteras. Spädbarn dödas. Offer binds med sina händer bakom ryggen innan de bränns levande.

Det tar fyra dygn för militären att fullt ut återta kontrollen. Efter 96 timmar har alla terrorister antingen flytt eller dödats. Kvar finns 1200 döda Israeler. Inte sen gaskamrarna var i bruk under förintelsen har så många judar dött under samma dygn.

****

Tel Aviv.

Mannen på andra sidan bordet på restaurangen är reservist i arméns underrättelseavdelning. Till vardags bor han med sin familj på Manhattan och äger en av New Yorks största hotellkedjor. När uppgifterna om attacken kom satte han sig omedelbart i sin privatjet med destination Tel Aviv. Han visste att hans land behövde honom.

Vid ankomsten får han det tunga uppdraget att identifiera offren, men utmaningarna är många. Ansiktsigenkänning fungerar inte om huvudet är avhugget från kroppen. Fingeravtryck fungerar bara de första 40 timmarna innan kroppen har svällt upp. Och tatueringar är svåra att hitta på en kropp som är sönderbränd.

Mannen är hotellägare. Han är inte van att se döda kroppar. Men 20 timmar efter att han landat har han 700 bilder med döda ansikten på sin mobiltelefon. Det är spädbarn, familjer, äldre. Samtliga forensiker i hans team har PTSD efter två dygn.

Efter några dagar i underrättelseavdelningen snubblar han över ett avlyssnat samtal bland Hamasmedlemmar djupt inne i Gaza, som pratar om vad han uppfattat är kvinnliga gisslan. ”Har du fortfarande kvar dem?”, ”Jadå, unga och fräscha”, ”Hur mycket ska du ha?”, ”500 shekel”.

500 shekel motsvarar 1400 kronor. Reservisten berättar, med gråten i halsen, att varje gång under resten av livet som han öppnar plånboken och tar fram 500 shekel, så kommer han komma ihåg vad man får för dom pengarna i Hamas tunnlar.

**

En polis slår sig ner vid bordet. Han är storväxt och muskulös, men när han börjar prata om 7 oktober skakar tårarna hans stadiga gestalt. ”Jag såg min bästa vän bli mördad och hade inga kulor kvar att försvara honom med”, berättar han. När attacken börjades var poliser ofta först på plats, innan militären hunnit svara. Många stod för heroiska insatser, men saknade ammunition för att möta beväpnade terrorister. 65 av polisens kollegor överlevde inte den dagen.

****

Kfar Aza.

I skydd av vapenvilan åker vi in i militära zonen och stannar i en kibbutz några hundra meter från gränsen till Gaza. Det som brukade vara ett paradis för 900 invånare har förvandlats till ett inferno. Sönderskjutna och brända byggnader vittnar om massakern där terroristerna gick från dörr till dörr och slaktade de som var hemma. Doften av blod hänger fortfarande i luften som en obehaglig påminnelse om fruktansvärd förlust.

Vi träffar en tolvårig pojke och hans mamma. För första gången återvänder de nu till det som varit deras hem, i hopp om att hitta något kvar av det som en gång var. Pojken visar mig sängen som han och hans mamma gömde sig under för att överleva. Mamman berättar hur de hörde en terrorist komma in i rummet, sätta sig på sängen och byta magasin på automatvapnet. Sen gick han ut och vandaliserade bostaden.

Nu ser jag hur pojken letar bland skärvorna på marken av det som finns kvar av TV-rummet. Han vänder och vrider för att se om hans sönderbrända Xbox fortfarande fungerar. Han berättar att han brukar spela FIFA. I sovrummet hänger hans Barcelonaflagga kvar. Efter en stund kommer han springandes och visar sitt ritblock som han hittat i röran. Stolt visar han upp teckningarna för gruppen.

Hela pojkens familj överlevde attacken och bär på hoppet att kunna återvända. Men 58 av deras grannar kom för alltid vara frånvarande.

****

Sederot.

Två kilometer från Gazaremsan ligger staden Sederot, en gång fylld av liv med sina 40 000 invånare. Idag är dess gator tysta, förvandlade till en spökstad. Om flyglarmet skulle ljuda har vi åtta sekunder på oss att nå ett skyddsrum. Ingen vågar lita på att Hamas respekterar vapenvilan.

Lokala polismyndigheten visar övervakningsfoton från de första terroristernas intrång i staden. En pappa och hans dotter springer på trottoaren när terroristerna åker förbi och avfyrar automatvapnet direkt från fordonet. Pappan faller ihop, men fyraåringen överlever. Den lilla flickan springer fram och tillbaka på gatan. Tittar på sin pappa och vet inte vart hon ska ta vägen. Till slut kommer en polisbil och hämtar upp flickan. Hon kommer växa upp utan sin pappa.

****

Jerusalem.

Vi befinner oss i Knesset, Israels parlament. Ledamoten Michael Biton gestikulerar intensivt med händerna medan han delar med sig av sin förtvivlan och ånger över tidigare fattade beslut. Som minister i förra regeringen var det han som godkände 20 000 gästarbetare från Gaza att arbeta i Israel. Tillsammans med en lokal borgmästare nära gränsen drev de ett projekt med drömmen om att ekonomiskt utbyte skulle skapa fred.

Idag tyder allt på att Hamas använde information från gästarbetare för att planera sin attack, och veta vilka platser och personer som skulle slås ut. Borgmästaren var den förste som dödades i sitt hem när Hamas intog staden den 7 oktober.

Den tidigare ministern har ett skarpt budskap till oss i Europa. ”Varför finns Hamas? Svaret är radikal islamism. Underskatta aldrig radikal islamism. Den radikala islamismen nöjer sig inte med att attackera Israel. Stoppar vi inte Hamas nu är det ni som står på tur.”

****

Tel Aviv.

Vi går runt på ”De kidnappades torg” som ligger centralt i staden. Här samlas familjerna till gisslan tillsammans med folk som är där för att visa sitt stöd. Sorgen och förtvivlan går att ta på i luften. Överallt ser man bilder på de 240 gisslan som Hamas förde med sig över gränsen.

En släkting går runt med bilder på den 10 månader gamla babyn och hans fyraåriga bror. Någon annan håller upp ett porträtt av sin syster. Ett långt bord är dukat, med 240 stolar som gapar tomma. En plats för varje gisslan. Vid ena änden är bordet dukat med barnstolar och barnbestick.

En pappa och en mamma visar oss en bild på sin 27-åriga dotter. Blickarna är tomma. Det märks att de inte vill prata med oss, att de egentligen vill vara någon annanstans. Men de, och alla andra familjer, har en historia de känner måste berättas. Deras dotter var på festivalen i öknen som volontär när hon kidnappades och fördes iväg på motorcykel. Familjen betonar att hon är en ung kvinna. Mer behöver inte sägas. Alla förstår. Alla vet vad Hamas gör med unga kvinnor.

När jag hör om attackerna, när jag besöker platserna och när jag ser vapnen som användes, så är det ändå svårt att verkligen förstå och ta in vad som hänt. Men känslan av saknad bland de anhöriga på torget är lätt att relatera till. Att se den brutala sorgen lämnar ingen oberörd.

****

Affärsmannen som besöker vårt hotell är god för miljarder, men hans förmögenhet bär på en historia som sträcker sig längre än ekonomin. Med dämpad stämma berättar han om sina 25 års arbete för fred i regionen. Han har etablerat företag inne i Gaza, anställt 200 palestinier och en stor del av vinsten har donerats till forskning för fred. När det behövde byggas ett nytt fältsjukhus i Gaza ordnade han ensam fram 360 000 dollar i finansiering.

Enda gången rösten sviker är när han berättar om sin 24-åriga dotter. Han berättar om hennes pojkvän, om deras drömmar för framtiden och deras planer på att flytta ihop. Inget av det hann förverkligas. Båda var på festivalen som attackerades på morgonen 7 oktober.

Affärsmannen berättar om hur dottern skickade SOS-koordinater från sin mobil, om hur han tog sig dit så snabbt han kunde, men han kom försent. På platsen fanns bara en bil, söndersprayad med kulor. På onsdagen identifierades kropparna och på torsdagen begravde han sin dotter.

Efter pappans berättelse är det tyst i rummet. Stämningen är känslosam. Pappan tar ett andetag och avslutar: ”Ni måste beskriva för alla vad ni sett här. Vad Israel har drabbats av. Vi behöver er support.”

Mathias Bengtsson,

Riksdagsledamot

Ålder och känslan av nedförsbacke!

 Bilden är från idag  den 12 okt 2025. Jag är 83 år fyllda och är fortfarande nöjd med hur jag ser ut. Men, det finns alltid ett men! Hälsan kunde vara bättre. Artros lite här o där som alltid gör sig påmind. 

Men värst är mina ben som styrs från en hjärna som inte ger signaler som de ska. Bägge fötterna har tex tappat känseln och det är ju ofta besvärligt när jag ska gå. Blir ofattbart trött när jag gör mina promenader , trött i benen och blir ofta sömnig.

Men nu har jag och Anne bokat in oss på hotel Knaust i Sundsvall i slutet av månaden. Vi kände att vi behövde komma från vardagslivet en liten stund. Ingen av hos har varit i Sundsvall tidigare . 

Anne får väl hålla i mig när vi ska ut på stan. Annars får vi väl låna en rullstol! 

Att åldras är ju något alla gör som får leva en tid efter sin pensionering. Vissa blir allvarligt sjuka när man är i hög ålder . andra klarar sig bättre. Det är nästan som ett lotteri pga vilka gener man har.

Jag är glad att jag har färdtjänst vilken gör att jag kan ta mig rätt långt inom Stockholm om jag vill. Så är jag också glad att jag har hemtjänst var 14 dag som städar och tvättar åt mig,  

Rent siffermässigt så närmar sig döden och varje dag på tex Facebook kommer meddelande om döda , ofta yngre än mig. Då tänker jag till att usch då , yngre än jag?

Så kanske det är för de flesta , vad vet jag?

Trist är den ensamhet vilken finns i vardagen men det är skönt att internet finns vilket kan skingra tankarna ..Idag tex har jag kollat Youtube och topplistor från 70-80 tal. DET är rätt kul och ens minne får sig en prövning och idag kände jag igen minst 90 % av det jag hörde!

Finns mycket att tillägga men jag hoppar över det mest tråkiga!  

Många opinionsbildare vet inte hur en vanlig arbetare ser ut! Fokus Ann-sofie Hermansson!

 Om man bara ser arbetare på vykort, valaffischer eller i gamla kommunistiska propagandafilmer, blir denna bild en krock med verkligheten där en renhållare nästan aldrig ser ut som på 1930-talet. 

Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.

Jag brukar lägga ut korta presentationer av mina arbetskamrater på Facebook och Twitter/X. Ett foto och en beskrivning av vad han eller hon har för arbetsuppgifter på Renova, hur länge de varit anställda och lite vad de gillar att göra när de är lediga. Inget ambitiöst, men ändå ett sätt att visa hur en renhållare ser ut. Detta är människor av olika kulörer, kön och ålder och efter snart sex år på företaget har det blivit ett roligt collage med många olika karaktärer.

För det mesta är reaktionerna positiva men som alltid på sociala medier riskerar varje inlägg även att tolkas negativt. Nästan aldrig när jag berättar om Ove, Gabriella eller Patrik. Det är när jag lägger ut bilder på Ali, Ibrahim eller Mustafa som det tar hus i helvete. Från, jag gissar, högerextremt håll väller kommentarer in om hur jag gullar med våldtäktsmän som pissar på svenskar och att jag är en äcklig sosse som borde gå och dö i största allmänhet.

Från, jag gissar igen, vänsterextremt håll, blir jag utskälld för att nedvärdera invandrare i allmänhet och mina arbetskamrater i synnerhet. ”Varför skulle inte en rasifierad (Gud vad jag hatar det skitnödiga begreppet) kunna få ett bättre jobb än sopgubbe?” Det är kommentarer om ”de låga förväntningarnas rasism” och att jag är nedlåtande mot den jag porträtterar. Inte sällan beskylls jag för att göra nån sort personlig karriär på detta vis. Oklart hur.

Detta säger nåt om synen på ett samhällsbärande jobb som renhållare. Vårt arbete är i likhet med lokalvårdarnas av karaktären att det syns först när det inte blir utfört. Men det är ett arbete som kräver sin man och även kvinna nu för tiden. Om inte vi i likhet med alla dem som inte kunde jobba hemifrån hade gått till jobbet varje dag under pandemin hade Sverige kraschat. Det är ett arbete med stor yrkesstolthet där människor vet sitt värde.

Såklart kan mycket av denna deprimerande flod av skitprat avfärdas som troll från höger och vänster. Men jag har med tiden börjat tänka att det handlar om en brist hos fler än dem som sitter och kräks över sitt tangentbord. Jag tror att många opinionsbildare inte vet hur en vanlig svensk arbetare ser ut. Helt enkelt för att man sällan eller aldrig träffar nån. Om man bara ser arbetare på vykort, valaffischer eller i gamla kommunistiska progandafilmer, blir denna bild en krock med verkligheten där en renhållare nästan aldrig ser ut som på 1930-talet.

Detta avspeglar sig även i den allmänna samhällsdebatten där det sällan eller aldrig är fokus på vår vardag. Mina arbetskamrater oroar sig för hur de ska orka jobba fram till en anständig pension utan att vara invalid vid det laget. Under 2024 dog 45 människor i arbetsplatsolyckor. Det är på ett ungefär i paritet med dödsskjutningarna under samma tid men med betydligt mindre intresse hos politiken, akademin eller journalistiken. Inte i jämförelse i alla fall.

Vi är ingen minoritet. Det finns ungefär två miljoner kroppsarbetare i vårt land. Det hade varit klädsamt om våra livs- och arbetsvillkor nån gång lyftes upp på den politiska dagordningen bland utbrända influensers, ilskna yrkesdemonstranter och sexmissbrukande författare. I dag syns vi mest när olika opinionsbildare förfasar sig över att många av mina arbetskamrater röstar på Sverigedemokraterna. Det är sant men bilden av LO-arbetaren är större.

Det är inte så lite respektlöst att sätta sig till doms över hur vi röstar, när vårt perspektiv så sällan blir belyst under vare sig partiledardebatter eller på kultursidorna. Förklaringen är sorgligt enkel. Man förhåller sig till det man kan och ser, både som politiker och journalist. Där verkar man inte känna vare sig nån undersköterska, bussförare eller renhållare. Då blir det som det blir. Enögt.

Text: Ann-Sofie Hermansson

Publicerad 2025-10-07

Bild: Adam Ihse / TT

Denice Westerberg har varit i Eskilstuna.

 Ungsvenskarnas ordförande , SD :s ungdomsförbund idag.  Bilden från Eskilstuna och de unga inom ungdomsförbundet  är värt att titta närmare på. 

Det finns en tendens inom SD sedan flera år att allt fler från andra länder blir medlemmar liksom barn till invandrare födda i Sverige. 

Det finns något väldigt gott i detta, de bryter det man så ofta annars får höra, utanförsskap.

Det här är människor vilka tar till sig våra värderingar och seder. Ytterst välkommet!

Denice är en utmärkt ledare för Ungsvenskarna, jag har träffat henne ett par gånger och hon har vad man kan säga lyskraft pga av allt från klokhet, ordets gåva och vänlighet!

Bilder vilka har olika budskap!

 Igår var det två år sedan Hamas plus många civila Gazabor begick massakern i Israel.

Allt filmades av Hamas och finns att se. Jag ska inte gå in på detta mycket hemska med tortyr och skändningar.

Värre än vad nazisterna i Tyskland utförde. 

I Stockholm så hade Hamasanhängarna bokat  Sergels torg där de firade detta hemska krigsbrott mot civila Israeler och andra. Ja, de både försvarar och firar . Vilket de gjorde också för två år sedan.

Och svensk massmedia ägnar sig alltid åt dessa organisationer med Greta i spetsen och skriver och skriver.  Under två år har massmedia visat att deras nyhetsredaktioner består mestadels av personer med sympatier för mördarna.

Usla journalister vilka inte har lärt sig ens grunden för hur man handhar nyheter.

Istället har man blivit propagandister för Hamas och Iran.

Se bara hur de låter Greta komma till tals med sina lögner , ja rent löjliga lögner om tortyr mot henne!

Denne inte trovärdiga kvinna med sina diagnoser används av massmedia på ett mycket osunt sätt.

Hur så många har kunnat svälja Hamas propaganda är ett ihärdigt hamrande i media sedan många år, Israel är de onda allt medan terrorsekten är de goda trots vad som finns att se. 

Hur kan det vara möjligt att de som började kriget med sin pogrom anses som oskyldiga offer?

Värst är ändå alla som är tysta! Ingen åsikt om någonting!

Är det för att det handlar om judar? (Aldrig mer osv blev till tomma ord!)

Tomas Gisle i Israel får ordet idag!

 

7 oktober, 2 år och en livstid har gått

Två år. Två år har gått från dagen då allt förändrades. Vi skulle se på gitarrfiskar i Ashdod, inte långt från Gaza, men vi väcktes istället klockan 06:29 av flyglarmet. Hamas skjuter visserligen raketer kontinuerligt mot civila mål och har gjort det i många år. Det är dock sällan de når så här långt norrut. Den här gången var något annorlunda. Det som hände den dagen kräver knappast en upprepning: massmord, våldtäkter och bortrövningar — av barn, äldre, män och kvinnor. Folk ringde kontinuerligt till polisen och armén, som aldrig verkade komma.

Vänner satt inlåsta i skyddsrum och försökte gömma sig från mördarna som kom för oss alla. Som i alla pogromer fanns olika sorters mördare. Vissa kallblodigt mördade en mamma inför hennes barn, öppnade familjens kylskåp för att dricka mjölk och sade åt barnen att han ville mörda deras pappa också. Andra tjöt av glädje och eufori när de mördade, som han som ringde familjen och bad dem titta på bilderna på judarna han mördat "med sina egna händer", säkert 10-11 stycken skryter han. Vi såg nyhetsankare bryta ihop en efter en i direktsändning. När Hamas återvände till Gaza med döda och levande troféer möttes de av jublande folkmassor — människor som spottade på kropparna och kallade barn ”smutsiga judar”. Visst. Såklart inte alla. Men tusentals och åter tusentals var euforiska i Gaza över massmordet och firade Hamas som hjältar.

I omvärlden började glädjedemonstrationerna direkt. Äntligen mördades judar. Vilken ynnest. Men de var få, relativt sett, bara några hundra eller några tusen som öppet hänfördes av massmordet och firade redan samma dag. De flesta väntade någon vecka innan de protesterade mot vad man omformulerat som "Israels krig". Redan innan offensiven mot Hamas hade inletts hördes anklagelser om folkmord. Raketerna fortsatte slå ner dag efter dag i Israel. När Israel slog ut de första raketramperna talades det om övervåld och bristande proportionalitet.

Alltför många i omvärlden pressade händelserna in i den givna mallen: det onda Israel och de förtryckta palestinierna. Demonstrationerna bara växte.

Det var ett omöjligt val. Om man slutar offensiven i Gaza vinner Hamas. Om man fortsätter slå ut Hamas tillgångar och armépositioner kommer Hamas vänner i väst att vinna anhängare i tusental — precis som Hamas hade räknat ut.

Det var därför de byggt om Gaza till en tunnelvärld där civila inte kunde söka skydd. Därför har varannan byggnad vapen, och många sjukhus har både civila och militära sektioner. Vill Israel vinna måste man förstöra hela städer. Förstörda städer är bra TV, bra PR, för Hamas och deras TV-kanal Al Jazeera.

Att slåss mot Hamas och deras propagandanätverk är att slåss mot djävulen själv.

Men Israel står kvar än, vad än resten av världen tycker om den saken.

Hoppas på en bättre morgondag. Aldrig mer en dag som den.

Två år har nästan gått sedan attacken mot Israel.

 Ja, så här blev vi sittande när Hamas mycket otäcka attack mot Israel genomfördes.  ATT mängder med civila Gazabor deltog var skrämmande att se. När så Hamas släppte ut sina videos över vad de hade gjort så var det att förflyttas till dödsriket.  Helvetets portar öppnade sig. 

Något som få har berört är valet av byar de gav sig på.  De allra flesta av de boende var människor med sin politik till vänster. De hade hjälpt de boende på andra sidan gränsen i många år.  Fört sjuka till sjukhus i Israel osv.

De trodde att de genom att vara goda också skulle påverka araberna på andra sidan staketet. Så fel de fick!

De flesta boende i Gaza har ställt sig på Hamas sida vad de än gör !

Ungefär som de antisemitiska människorna i våra västländer. 

Igår /  4 okt/ så utfördes ytterligare en aktion i Stockholm då man gick in i Centralstationen för att visa upp sin makt i det svenska samhället.  I fredags försökte man ta sig in i huset där UD har sina loklaer .

De försöker flytta fram sina positioner hela tiden för att skrämma befolkningen. Så har islam hållit på ända sedan Mohammeds tid därför ser Nordafrika ut som det gör. 

Nu har stöten kommit till Europa genom inflyttning av trogna muslimer som ska förändra länderna inifrån.  Längst har man kommit i England och Frankrike.

Morden på judar i England är nog bara början ,tyvärr!

Men för två år sedan visade Hamas att även vänstern kommer att dödas. Erfarenheten från Iran visar ju att detta är vägen som dessa islamister tar .

Nyttiga idioter används en tid tex Greta och hennes följe sedan gör man sig av med dem !

Alla totalitära rörelser gör på detta sätt genom historien.  Hitler mördade SA och dess medlemmar. Stalin rensade ut inom partiet i sina rättegångar på 30-talet. Samma har hänt i Kina. 

De ser fiender överallt i sin paranoida värld. 

Även i svenska partier av vänstermodell drabbas av detta, se bara vänsterpartiets historia. Utrensningar , splittringar! Fiender!

I Gaza återstår nu vad som händer med "freden"!  Vi väntar som de åskådare vi är! 

 

 

 

Är islam farligt för vårt land?

 

Richard Conricus

snptoSdeorm95ff5f
u1a220f  ·

Är islamism farlig för Sverige?

Den frågan kunde jag ha svarat nekande på för bara några år sedan. Idag har islamister emellertid lyckats flytta fram positionerna till den grad att, ja, islamism är nu farlig för Sverige.

Fredsutvecklingen (om Hamas lägger ner vapnen) i Gaza kommer även den att ha stor påverkan på islamisters styrka här i Sverige. Islamister kan inte fortsätta att använda Palestina som verktyg i kampen mot Israel, om Donald Trumps fredsplan på 20 punkter understödd av tongivande arabstater och Turkiet förverkligas. Täckelset kommer att falla och avslöja även för den mest vilseledda västerlänning vad Hamas strategi gått ut på.

Hamas fotfäste bland myndighetspersoner, riksdag, makthavare och media måste detaljstuderas och åtgärder måste vidtas mot de som låtit sig lånas till Hamas terrorpropaganda.

Räfst och rättarting måste ske av det som började som humanitärt baserad invandring/röstfiske bland muslimer på 70-talet av S och som genom åren fortsatt med invandring/röstfiske som utnyttjats av islams politiska gren – islamism – för att skapa parallellsamhällen där islamismens krav på underkastelse och martyrskap råder. Då religion upphör att vara en privatsak och istället blir en del av en kamp för kalifatet.

Varje normalt funtad människa frågar sig säkert i vår tid av jämlikhet, tolerans, demokrati och frihet, vad som driver islamister. Hur kan de vinna gehör för oresonlighet, kompromissovilja, förtryck, intolerans, uppvigling och våld?

Svaret är lika enkelt som ohyggligt obehagligt – underkastelse är en fiktiv kraft som sägs kräva blind lydnad och dödsoffer (martyrskap) för ideologins spridning.

Islam föddes för 1400 år sedan i en miljö av judisk-kristna läror och hednisk kultur. Ideologin har genom våld, erövring, kolonialism och förtryck spridits till 53 länder i världen, vilka nu styrs av islam.

”Framgångsreceptet” har baserats på en binär världsbild av att alla områden som inte styrs av islam betecknas som ”Krigets hus” (Dar el Harb) medan områden där islam regerar kallas för ”Islams hus” (Dar el Islam). Varje troende muslims plikt är att kämpa för ”Islams hus” i alla länder.

Det är därför ingen tillfällighet att muslimer söker sig till Europa. När de dessutom många gånger serveras livet på ett guldfat, jämfört med hur de har det i sina hemländer, tackar de Allah – inte västliga demokratier för den hjälp de får.

Troende islamister är hjärntvättade med hat från modersmjölken mot allt icke-muslimskt och skäms inte över att ta för sig i sina nya hemländer, samtidigt som de i lönndom och uppviglade av islamistiska imamer kämpar för ett sharia-styrt kalifat.

Låter väldigt otrevligt, eller hur? Vanliga svenskar ryggar säkert inför denna berättelse, men verkligheten är tyvärr så ohygglig och nivån på svenskars kunskap om vad islamism är för något så låg att islamister obehindrat och oavbrutet (hittills) kunnat fortsätta kampen för ”Islams hus” även i Sverige.

Det är hög tid att sätta stopp för eländet. Våga veta - agera mot islamism som lika lite som nazism/fascism har berättigande i vårt land. Manifestera för demokrati och vårt kulturarv, mot islamism och terrorism, söndag den 26 oktober i Stockholm (plats och tid meddelas senare).

Väl mött för Sveriges Framtid!

Izzy Young och Pete Seeger!

 Jag har haft nöjet att träffa Izzy Young några gånger bla på Delsbostämman där han sålde skivor och böcker. När det gäller Pete Seeger så har han faktiskt släppt en LP inspelad i Sverige av Oktoberförlaget , dåvarande SKPs bolag. Men han var noga med att ta reda på vilka som ägde och vilken politik som fanns bakom. Han tog ingen betalning.

Ser i Senioren detta klipp ,kul!

Klicka på det om du sitter vid en dator!

Epoch Times och Widar Andersson gör mig lycklig!

 

Solen går ner vid gränsen mellan Israel och Gazaremsan.
FOTO: MAYA LEVIN/AFP VIA GETTY IMAGES

När politisk korrekthet överträffar sanning och relevans!

De allra flesta är bra journalister utan minsta avsikter att vrida till verkligheterna så att de passar in i hur makthavarna vill ha saker och ting beskrivna. Min bedömning är att många av journalisterna inte ser problemet eftersom deras – och deras chefers – nyhetsvinklingar är så ryggmärgsnära att de inte tänker på dem. Och då blir det som det blir.

SOM-institutet vid Göteborgs universitet gör sedan lång tid tillbaka omfattande undersökningar om svenska medborgares förtroende för diverse olika institutioner och företeelser i samhället.

Ett av alla förtroenden som mäts i rapporten för 2024 gäller hur vi medborgare förhåller oss till medias rapportering om olika samhällsfrågor. På en klar sistaplats, med endast 40 procent av de svarande som uppger ett stort/ganska stort förtroende, hamnar invandringsfrågan.

Skälet till det låga förtroendet är uppenbart. De flesta av de stora privata och statliga mediebolagen – likt de vanliga politiska partierna och offentliga myndigheter – satt fast i ett så kallat narrativ där motståndet mot Sverigedemokraterna var den röda tråden i de verklighetsberättelser som dominerade det mediala, partipolitiska och myndighetsmässiga agerandet. Vilket innebar att händelser och nyheter som bröt av mot det rådande narrativet gärna undanhölls. Exemplen på detta är tusenfaldiga. Alltifrån polismyndigheter som låtsades som om de inte visste vilka unga män som anmäldes för att i grupp ha ofredat unga flickor på festivalen ”We are Sthlm” 2015, till Migrationsverkets ovilja att göra åldersbedömningar av ”ensamkommande barn” och över den allmänna nyhetsrapporteringens systematiska utelämnande av invandringsbakgrunder till sådant som mord, stora bråk, gängkriminalitet, långtidsarbetslöshet, växlande ojämlikhet och ökande ohälsa.

Jag har talat med många journalister om narrativets makt i de här sammanhangen. De allra flesta är bra journalister utan minsta avsikter att vrida till verkligheterna så att de passar in i hur makthavarna vill ha saker och ting beskrivna. Min bedömning är att många av journalisterna inte ser problemet eftersom deras – och deras chefers – nyhetsvinklingar är så ryggmärgsnära att de inte tänker på dem. Invandrare kallas automatiskt för ”flyktingar” – fastän väldigt få som har kommit till Sverige under de senaste 25 åren har asylskäl som gör dem till flyktingar. Och flyktingar är utsatta och stackars medan SD är otäcka rasister. Ställningstagandet och anpassningen till det rådande narrativet sker därför i huvudsak via ryggmärgen och utsätts därför inte för några särskilt starka gnagande tanketvivel.

Vanligt folk såg och ser däremot vad de ser. Förtroendeklyftan mellan folket och media växte snabbt och på mindre än 15 år växte Sverigedemokraterna till riksdagens näst största parti i valet 2022.

Det grundläggande problemet med rapporteringen i invandringsfrågan är att den sammansatta och ibland komplicerade verklighetens sanningar och relevans fick – och i viss mån fortfarande får – stå tillbaka för uppfattningen att invandring är en fråga om värderingar som passar sig bättre för ”human touch” än för fakta.

Tyvärr talar mycket för att förtroendeklyftan mellan medborgare och etablerad media riskerar att vidgas än mer genom rapporteringen från kriget mellan Israel och terrorgruppen Hamas/Iran. Här finns ett tydligt narrativ där Israel beskrivs som ondskan själv och där terrorgruppen Hamas oftast omnämns som synonymt med ett lidande palestinskt folk.

I början av augusti i år publicerade Expressen en debattartikel där cirka 500 ”journalister, författare och skribenter” undertecknat en text där svensk media anklagades för att medverka till Israels ”folkmord” i Gaza.

Att verksamma och i några fall aktiva Mellanösternkorrespondenter undertecknar ett upprop i public service-media där de tar klar ställning mot Israel är verkligen illa nog. Än värre är att undertecknarnas chefer i public service tenderade att vifta bort problemet.

Den tidigare utrikeskorrespondenten vid Sveriges Television, Bengt G. Nilsson, sammanfattar den 19 september problemets kärna i en krönika i Axess Magasin: ”Det enda vi vet med bestämdhet om det nyhetsmaterial som kommer ut från Gaza, tillsammans med statistiken över dödade och skadade, är att det är godkänt av dödskulten Hamas vars målsättning är att mörda alla judar och att krossa Israel. Och att materialets spridning inte skulle vara möjlig utan aktiv hjälp av bland andra SVT, TV4 och SR.”

Jörgen Huitfeldt var under 19 år medarbetare på Sveriges Radio. Han tjänstgjorde bland annat som programledare för tongivande program som Ekots lördagsintervju, Studio ett och P1 Morgon. 2017 flyttade han över till den då relativt nystartade sajten Kvartal där han sedan 2019 är chefredaktör och ansvarig utgivare. I en intervju med tidningen Journalisten i oktober 2017 förklarar Huitfeldt varför han går över till Kvartal: ”Till exempel har Kvartal skrivit flera spännande essäer om migration och integration, om klansamhällen. I de frågorna, det har jag sagt tidigare, har etablerade medier haft lite problem. Av rädsla för att trampa fel. Kvartal har inte haft samma rädsla, och klarat av att hålla rågången till fördomsfullhet och allt man riskerar om man på ett oansvarigt sätt ger sig in i de frågorna.” Kvartal har under Huitfeldts ledning verkligen utvecklats i den riktning som han framhöll i intervjun 2017.

I en färsk krönika på Kvartal ”De fega förenklingarnas förbannelse” den 21 september skriver Jörgen Huitfeldt bland annat om hur media i Sverige och i övriga västvärlden anpassar sig till de ”fega förenklingar” som gör nyhetsrapporteringen till något som mer bygger på ett uppfostrande narrativ än till något som bygger på de komplicerade verkligheternas sanning och relevans: ”Journalisten Matti Friedman berättar i en mycket läsvärd text på den amerikanska webbplatsen The Free Press om hur stolt han var när han 2006 fick jobb på Mellanösternkontoret hos den anrika nyhetsbyrån AP (Associated Press). Redan åtta år senare var han desillusionerad och författade två (än i dag) ofta uppmärksammade essäer. Där hävdade han att den journalistik som bedrevs i Mellanöstern allt mindre handlade om att berätta vad som faktiskt händer och desto mer om att (i armkrok med hjälporganisationer och olika FN-organ) ’vägleda läsarna till den korrekta politiska slutsatsen’.”

Västvärldens media får kort sagt se upp. Det bådar inte gott för förtroendet när nyhetsvinklarna hamnar nära Hamas propaganda och när det outtalade och ryggmärgsnära narrativet mer styr mot fördömanden av Israel än mot uppgiften att berätta om vad som faktiskt händer.

Widar Andersson
F.d. riksdagsledamot (S)
widar.andersson@epochtimes.se