Vem ska definiera Verkligheten?
Vi har en värdegrund som upprätthålls av vänstereliten för att få vanligt folk att förstå vikten av hbtqi-rättigheter, grön omställning och mångkultur. Ett exempel är nedskärningarna inom Stockholms lokaltrafik. Majoriteten av beslutsfattarna använder förmodligen cykel som fortskaffningsmedel, förutom när de packar in den dyrbara sportutrustningen i sin eldrivna SUV till helgen.
Den politiska utvecklingen i västvärldens demokratier har länge präglats av en tilltagande polarisering mellan det så kallade Klägget och Verklighetens folk. Kärnfrågan handlar om vem som ska äga rätten att definiera verkligheten och därur presentera problembilden som då kräver åtgärder i enlighet med den verklighetssyn som vunnit tolkningsföreträdet. De stridande lägren står på varsin sida av en avgrund som här i Sverige stavas värdegrund. Denna statliga värdegrund har med tiden fyllts på med nya normer som olika påtryckningsgrupper krävt att få inskrivna och har nu bildat en övergripande ideologi som genomsyrar hela statsskicket. Värdegrundsideologin upprätthålls därför av samhällseliten som försöker få vanligt folk att förstå vikten av hbtqi-rättigheter, grön omställning och mångkultur. Men eftersom vanligt folk möter en verklighet där konsekvenserna av den värdegrundsladdade politiken går ut över deras ekonomi och vardag växer raseriet mot elitens verklighetsfrånvända synsätt.
Vänsterns traditionstyngda arbetarklasskamp har blivit en värdegrundsgemenskap för medelklassväljare.
Södermalm har ofta pekats ut som epicentrum för den urbana medelklassens värdegrundselit. Med visst fog. Här kan man exempelvis finna en ”värdegrundspedagog” vars bostadsrätt är värderad till uppemot åtta miljoner. På hennes cv finns integrations- och hållbarhetsprojektet Öppna Dörren som kom till under flyktingkrisen 2015 och fick diverse finansiärer att öppna sina plånböcker, däribland Europeiska socialfonden som bidrog med 16 miljoner. I den lovordade verksamheten ingick Invitationsdepartementet vars syfte var att få nyanlända familjer att känna sig hemmastadda i sitt nya land genom att bjuda dem på middag i svenska hem. Tilltaget blev rikligt belönat med både medieapplåder och bidragspengar. Ingen tänkte väl på hur flyktingbarnen senare skulle minnas dessa ombonade hemmiljöer där de fick tillbringa en afton i stugvärmen innan det var dags att återvända till de provisoriska modulhusen de inkvarterats i, på säkert avstånd från middagsvärdarnas trivsamma grannskap. I dag har dessa barn blivit tonåringar som bor kvar i utanförskapsområdena. Känner de samhörighet med den privilegierade medelklass vars middagsbord de en gång bjöds att sitta vid?
Förmodligen inte, men runt dessa middagsbord finns andra hot att idissla vid de veganska köttgrytorna än asylflyktingarnas dåliga integrering, åtminstone så länge invandrarbarnen låter bli att råna medelklassens tonåringar på deras splitternya iPhones. Hoten som målas upp kommer i stället från Sverigedemokraterna och brunhögern ute i en annan del av den svenska periferin. Dessa landsmän betraktas som ett skrämmande, främmande folk medan hjärtan och dörrar står på vid gavel för folk från främmande världsdelar med en i flera avseenden skrämmande människosyn. Men det avskräcker inte värdegrundsideologerna. De slipper ju befatta sig med andras verklighet, såväl den som kännetecknar invandrartäta och försummade bostadsområden som den där ute i obygden bland vita främlingsfientliga hillbillies.
Strängt taget tycks den styrande eliten – som avfärdar allt tal om att den skulle tillhöra en elit – endast utgå från sin egen verklighet. Ett talande exempel på det är nedskärningarna inom Stockholms lokaltrafik som det rödgröna styret beslutat om. En tänkbar anledning är att beslutsfattarna och majoriteten som röstat fram dem använder cykel som fortskaffningsmedel, förutom när de packar in den dyrbara sportutrustningen i sin eldrivna SUV och ger sig ut i naturreservatens fridlysta terräng.
Huvudstadens rödgröna makthavare har uppenbarligen inget till övers för de kommuninvånare som tvingas nyttja allmänna kommunikationer för att ta sig till och från sina lågavlönade jobb. De som utför service åt den välavlönade medelklassen – kassabiträden, vårdbiträden, lokalvårdare, kökspersonal, hemtjänstpersonal, barnskötare, parkarbetare, renhållningsarbetare, timvikarier och andra som måste färdas långa sträckor för att tjäna sitt levebröd och får finna sig i färre avgångar och överfulla bussar och pendeltåg – vem bryr sig?
Samma nonchalans visar de politiska beslutsfattarna de glesbygdsbor som också måste färdas långa sträckor för att arbeta inom näringar som sörjer för landets välstånd. Det är de grupperna som drabbas värst av höjda skatter på drivmedel eftersom deras bilar fortfarande kör på diesel eller bensin.
Vi talar alltså om arbetarklassen, vars intressen socialdemokratin och vänstern utgett sig för att värna. Vad händer då när deras politik sviker sin ursprungliga väljarbas? Det vet vi redan. Vi får populistiska uppstickare som suger upp det jäsande missnöjet. Och när det mediala och politiska etablissemanget, som struntat i att lyssna på det jäsande missnöjet, tar till allt grövre smädelser för att mota bort de vita kränkta männen och deras politiska företrädare, då vet vi också vad som händer. Det hjälper inte att kalla Elon Musk ”heilande byfåne”, som en känd svensk intellektuell nyligen gjorde på X (ägt av Musk). Det hjälper inte ens att osäkra det gamla klassamhällets trogna vapen och håna invandringskritiska ”Svärje venner” för att de särskriver, stavar illa och inte kan skilja mellan ”dem” och ”de”, när en ansenlig del av värdegrundsvänsterns favoritinvandrargrupp är arbetslösa analfabeter som varken kan skriva eller tala svenska. Och det är här jag inte får ihop det.
För vad vi än kallar folk eller fä talar den ”verkliga” verkligheten sitt eget tydliga språk. Och när den verkligheten slår hål på verklighetsfrämmande politiska beslut, då uppstår ett politiskt dilemma. Därför har jag börjat undra om den svenska arbetarklassens intressen måste offras för att tillgodose intressena hos invandrare från den muslimska världen. Eller om det rentav kan vara så att även intressena hos den resterande socialdemokratin och dess allierade gynnas av att sjasa iväg arbetarna, vars politiska krav blivit oförenliga med den rödgröna väljarkårens värdegrundsladdade verklighet.
Mina grubblerier varade inte länge förrän svaret kom som på beställning. I en debattartikel i Aftonbladet den 23 februari föreslog de två S-veteranerna David Lundqvist och Björn von Sydow att Socialdemokraterna borde byta namn från ”arbetarpartiet” till ”löntagarpartiet” för att locka fler väljare, närmare bestämt 2,1 miljoner tjänstemän. Att då kalla sig ett arbetareparti, menar debattörerna, ger ju denna stora medelklassgrupp fortsatt anledning att fråga: ”Varför ska jag rösta på ett parti som inte riktar sig till mig?”
Samma rättmätiga fråga har de stora skaror arbetare som gått över från S till SD säkert också ställt sig.
Och så blev det som det blev. Vänsterns traditionstyngda arbetarklasskamp har blivit en värdegrundsgemenskap för medelklassväljare som säger att de gillar olika men egentligen bara gillar sina gelikar. Undrar vad de tänker när de ska skråla ”Internationalen” nästa gång det beger sig. ”Störtas skall det gamla snart i gruset ...”
Unni Drougge
Författare och journalist
Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.
Kontakta journalisten: unni.drougge@epochtimes.se
.jpg)
Inlägg
