Maten är ett geopolitiskt verktyg – låt oss använda det!/Debatt i Epoch Times.

Debattören menar att de svenska bönderna blir allt färre som resultat av överreglering, pålagor och bristande lönsamhet. Foto: Sofia Drevemo.

Sverige ligger i absolut toppklass som matproducent vad avser lågt klimatavtryck och hög livsmedelssäkerhet. Är vi stolta över det? Nej, i stället sänker vi matproduktionen med politiska beslut. Jordbrukspolitiken styrs av förenklade och populistiska debatter trots att det råder svält i världen; vi är det land som borde exportera mer, skriver Edvard Nordén, Medborgerlig samling.

Sverige är ett land med världens renaste livsmedelsproduktion som inte längre förstår varför vi ska vara självförsörjande – trots krig i vårt närområde och global turbulens. För en politiskt aktiv bonde är det obegripligt. Den kinesiske filosofen Xun Kuang konstaterade för över 2 000 år sedan att inga gudar kan fattiggöra ett land som lyckats med sitt jordbruk. Det är grundläggande säkerhetspolitik. Då som nu.

Kina använder ris som ett sätt att stärka sitt inflytande över andra länder, särskilt i Asien och Afrika.

Livsmedelsförsörjning är en hörnsten för ett lands säkerhet. Den är en central aspekt av ett lands säkerhet av flera viktiga skäl, både i tider av fred och under kriser eller konflikter. Utan mat dör vi. Förmågan att producera tillräckligt med mat påverkar därmed direkt befolkningens överlevnad, liksom den ekonomiska och politiska stabiliteten. Det är en enkel sanning som är lika sann i alla länder, alla världsdelar och under all tid. Ett land med en stark och självförsörjande livsmedelsproduktion är bättre rustat att hantera både interna och externa hot. Då som nu.

Om ett land inte kan producera eller importera tillräckligt med mat för att försörja sin befolkning leder det slutligen till svält, näringsbrist eller social oro. ”A hungry mob is an angry mob”, för att citera Bob Marley. Att lösa bristen genom att helt förlita sig på andra länder är i grunden att ge upp sin suveränitet. Det här är också grundläggande säkerhetspolitik. En stabil livsmedelsförsörjning är därmed avgörande för att säkerställa befolkningens säkerhet.

Sveriges historia är ett utmärkt exempel på just detta. Det var under 1800-talet och tidigt 1900-tal som Sverige var ett rätt fattigt land, vilket drev svenskar till att emigrera till USA. Inte minst var den svaga livsmedelsproduktionen ett skäl till att man sökte sig till ett bättre liv. Sverige är senare också ett exempel på raka motsatsen – där vi under 1900-talets första hälft snabbt effektiviserade och utvecklade vårt jordbruk. Från hunger till att bli ett av världens rikaste länder.

Även i dag riskerar länder som är beroende av importerade livsmedel att bli utsatta för handelsblockader eller prishöjningar på grund av globala störningar. I en globaliserad värld där naturkatastrofer, ekonomiska nedgångar eller pandemier kan påverka handel och leveranskedjor, är det viktigt för ett land att ha en robust och diversifierad livsmedelsförsörjning. Exempelvis under covid-19-pandemin, där vi såg att många länder, genom avbrott i de globala leveranskedjorna och stängda gränser, påverkade livsmedelsförsörjningen. Maten blir på så vis ett geopolitiskt verktyg.

I konfliktsituationer kan länder använda livsmedelsförsörjning som ett sätt att påverka andra nationers politiska beslut. Länder som är beroende av externa matleveranser är mer sårbara för ekonomiska påtryckningar och politiska manipulationer. Detta sker i nutid.

Det är bara så att Sverige inte för en diskussion om det i medier eller politiskt. Lång tids välstånd – som det svenska – gör människor ovana att diskutera jobbiga saker. Världens stormakter betraktar det däremot som politisk hårdvara. Ryssland använder vete som påtryckningsmedel sedan många år. Det är ett känt faktum i världspolitiken. När EU införde restriktioner på Rysslands varor satsade Ryssland på att bli självförsörjande. Kina använder ris som ett sätt att stärka sitt inflytande i andra länder, särskilt i Asien och Afrika, där ris är en viktig livsmedelsvara. USA, Brasilien, Indien och Argentina är andra exempel på stora livsmedelsproducenter som påverkar handeln och balansen. Europa är också en spelare. Men EU har de senaste åren alltmer tappat jordbrukspolitiken som säkerhetspolitik till förmån för miljöpolitik.

Sverige har urholkat diskussionen om jordbruket till förenklade populistiska debatter om klimatet och kor som fisande miljöproblem. Detta trots att det både råder svält i världen och att Sverige borde vara en exportör av vår rena och säkra mat. Världens totala livsmedelsproduktion måste öka kontinuerligt varje år för att klara den globala livsmedelsförsörjningen. Sverige ligger i absolut toppklass som producenter av mat vad avser lågt klimatavtryck och hög livsmedelssäkerhet. I stället för att öka den svenska matproduktionen sänker vi den på grund av politiska beslut.

De svenska bönderna blir allt färre som resultat av överreglering, pålagor och bristande lönsamhet. Det bästa hade varit att bibehålla och utveckla Sveriges utmärkta livsmedelsproduktion och stärka de svenska jordbruksföretagen för 25 år sedan. Näst bäst är att göra det nu. Det finns inget annat land som Sverige ska vara beroende av vid kris eller krig. Sverige kan, om våra politiker vill. Jag föreslår att vi gör det så snabbt vi bara kan.

Edward Nordén
Jordbrukare och säkerhetspolitisk talesperson Medborgerlig Samling

Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna. 

 

Vi glömmer aldrig!

 Kom ihåg Smadar Edan och hennes man Roy Edan.

Smadar sköts till döds inför sina barn. Pappan, Roy Edan sköts när han försökte få sin 4-åriga dotter, Abigail, i säkerhet.

De tre barnen får nu växa upp utan sina föräldrar...

Vi kommer aldrig att glömma dig... ⚘️

Folmordsförespråkare!

 Efter 15 månaders krig, säger Hamas ledare Khalil al-Haya i ett tal från Qatar att attacken den 7 oktober mot Israel "för alltid kommer att vara en källa till stolthet för vårt folk"

Han beklagade inte de destruktiva konsekvenserna och det lidande Hamas beslut har åsamkat det palestinska folket och regionen

Dessutom lovade han ytterligare en 7 oktober och betonade: "Vårt folk kommer att utvisa ockupationen (Israel) från vårt land och från Jerusalem så tidigt som möjligt"

Hamas är ett troget redskap för Irans mullor och militärer. Samma budskap om förintelse av det judiska folket samt Israels utplåning.

Detta är vad så många länder,organisationer mm. valt att mer eller mindre hylla eller att tiga om Iran-Hamas slutmål!

Att Sverige tillåter palestinaaktivister att på gator och torg framföra antisemitiska ramsor samt uppmaningar till folkmord mot judar är mer än skamligt. Tom. på filmgalan står folk och snackar skit om judar och israel. Publiken applåderar och visar sitt gillande för antisemitismen. Är de antisemiter eller bara dumma i huvudet?

Ibland måste jag fråga mig om folk inte ens kan läsa idag eller förstår de inte det som sägs från tex Iran-hamas?

Aftonbladet plus en massa andra massmedia i Sverige har deltagit i en sällan skådad kampanj mot Israel där rena lögner hela tiden har förekommit. God journalistisk sed säger att en anklagad också har rätt att få yttra sig men när får Israel yttra sig med sin version av den verklighet de befinner sig i.

DET VAR HAMAS SOM ANFÖLL ISRAEL MED MASSAKERN!

Herta Müller Författaren och Nobelpristagaren läste den här texten på 7 oktober-forumet ”Jewish Culture in Sweden” i Stockholm den 25 maj.

 Synnerligen läsvärt . ."Nobelpristagaren Herta Müller räknas som en av de största samtida tyska författarna. Müller menar att delar av det västerländska samhället har gripits av galenskap sedan Hamas attackerade Israel den 7 oktober. Müller höll sitt tal i Stockholm den 25 maj. Talet har publicerats internationellt, men inte i svensk media.

Nedan återges talet i sin helhet:

De förvandlades till monster

I de flesta berättelser om kriget i Gaza börjar kriget inte när det började. Kriget startade inte i Gaza. Kriget började den 7 oktober, exakt 50 år efter att Egypten och Syrien invaderade Israel. Palestinska Hamas-terrorister begick en ofattbar massaker i Israel. De filmade sig själva som hjältar och firade sitt blodbad. Deras segerfirande fortsatte hemma i Gaza, där terroristerna släpade allvarligt misshandlade gisslan och presenterade dem som krigsbyte för den jublande palestinska befolkningen. Detta makabra jubel sträckte sig ända till Berlin. I stadsdelen Neukölln var det dans på gatorna och den palestinska organisationen Samidoun delade ut godis. Internet flödade över av glada kommentarer.

Mer än 1 200 människor dog i massakern. Efter tortyr, stympning och våldtäkt fördes 239 personer bort. Denna massaker av Hamas är en total urspårning från civilisationen. Det finns en ålderdomlig fasa i denna blodtörst som jag inte längre trodde var möjlig i våra dagar. Denna massaker följer mönstret från pogromernas förintelser, ett mönster som judarna har känt till i århundraden. Det är därför hela landet har traumatiserats, eftersom grundandet av staten Israel var avsett att skydda mot sådana pogromer. Och fram till den 7 oktober trodde man att den var skyddad. Även om Hamas har flåsat staten Israel i nacken sedan 1987. Hamas grundstadgar slog tydligt fast att förintelsen av judarna var målet, och att ”att dö för Gud är vår ädlaste önskan”.

Även om det har skett ändringar i denna stadga sedan dess, är det tydligt att ingenting har förändrats: förintelsen av judarna och förintelsen av staten Israel förblir Hamas mål och önskan. Detta är exakt samma sak som i Iran. I Islamiska republiken Iran har förintelsen av judarna också varit en statlig doktrin sedan dess grundande, det vill säga sedan 1979.

När man talar om Hamas terror bör Iran alltid vara med i diskussionen. Samma principer gäller, och det är därför storebror Iran finansierar, beväpnar och gör lillebror Hamas till sin hantlangare. Båda är skoningslösa diktaturer. Och vi vet att alla diktatorer blir mer radikala ju längre de styr. I dag består Irans regering uteslutande av de hårdföra. Mullornas stat, med dess revolutionära garde, är en skrupellös, expanderande militärdiktatur. Religionen är inget annat än kamouflage. Politisk islam betyder förakt för mänskligheten, offentliga piskning, dödsdomar och avrättningar i Guds namn. Iran är besatt av krig, men låtsas samtidigt som att det inte bygger några kärnvapen. Grundaren av den så kallade teokratin, Ayatollah Khomeini, utfärdade ett religiöst dekret, en fatwa, om att kärnvapen är oislamiska.

År 2002 hade internationella inspektörer redan upptäckt bevis på ett hemligt kärnvapenprogram i Iran. En ryss anställdes för att utveckla bomben. Experten från den sovjetiska kärnvapenforskningen arbetade i Iran i flera år. Det verkar som att Iran försöker uppnå kärnvapenavskräckning, enligt Nordkoreas exempel – och det är en skrämmande tanke. Speciellt för Israel, men också för hela världen.

Mullornas och Hamas besatthet av krig är så dominerande att – när det kommer till utrotningen av judar – den till och med överskrider den religiösa klyftan mellan shiiter och sunniter. Allt annat är underordnat

denna besatthet av krig. Befolkningen hålls medvetet i fattigdom, samtidigt som Hamas-ledningens rikedom ökar oändligt mycket – i Qatar sägs Ismael Haniye ha miljarder till sitt förfogande. Och människoföraktet känner inga gränser. För befolkningen finns nästan ingenting kvar förutom martyrskap. Militär plus religion möjliggör en fullständig övervakning. Det finns bokstavligen inget utrymme för avvikande åsikter inom palestinsk politik i Gaza. Hamas har drivit ut alla andra politiska strömningar från Gazaremsan med otrolig brutalitet. Efter Israels tillbakadragande från Gazaremsan 2007, kastades Fatah-medlemmar från en byggnad på femton våningar som ett avskräckande medel.

Våra känslor är deras starkaste vapen

Det var så Hamas tog kontroll över hela Gazaremsan och etablerade en ohotad diktatur. Ohotad eftersom ingen som ifrågasätter den lever länge. Istället för ett socialt nätverk för befolkningen har Hamas byggt ett nätverk av tunnlar under palestiniernas fötter. Även under sjukhus, skolor och förskolor finansierade av det internationella samfundet. Gaza är en enda militärbarack, ett djupt rotat tillstånd av antisemitism under markytan. Komplett och ändå osynligt. I Iran finns det ett talesätt: ”Israel behöver sina vapen för att skydda sitt folk. Och Hamas behöver sitt folk för att skydda sina vapen”.

Detta talesätt är den kortaste beskrivningen av dilemmat att man i Gaza inte kan skilja civila från militärer. Och det gäller inte bara byggnaderna utan även personalen i byggnaderna. Den israeliska armén tvingades in i denna fälla i sitt svar på den 7 oktober. Inte lockades, utan tvingades. Tvingades att försvara sig och därigenom göra sig skyldig genom att förstöra infrastrukturen med alla civila offer. Och det är precis detta oundvikliga som Hamas ville ha och utnyttjar. Sedan dess har det dikterat nyheterna som går ut till världen. Synen av lidande stör oss dagligen. Men ingen krigsreporter kan arbeta självständigt i Gaza. Hamas kontrollerar urvalet av bilder och orkestrerar våra känslor. Våra känslor är deras starkaste vapen mot Israel. Och genom att välja ut bilderna lyckas man till och med framställa sig själv som palestiniernas enda försvarare. Denna cyniska kalkyl har gett resultat.

”Ganz normale Männer”

Sedan den 7 oktober har jag gång på gång funderat på en bok om nazitiden, boken Ganz normale Männer av Christopher R. Browning. Han beskriver förintelsen av judiska byar i Polen av reservpolisbataljonen 110, när de stora gaskamrarna och krematorierna i Auschwitz ännu inte fanns. Det var som Hamas-terroristernas blodtörst på musikfestivalen och i kibbutzerna. På bara en dag i juli 1942 slaktades de 1 500 judiska invånarna i byn Józefów. Barn och spädbarn sköts på gatan framför sina hus, gamla och sjuka i sina sängar. Alla de andra kördes in i skogen, där de fick klä av sig och kräla på marken. De blev hånade och torterade, sköts sedan och lämnades liggande i en blodig skog. Mordet blev perverst.

Boken heter Ganz normale Männer (i svensk översättning: Helt vanliga män) eftersom denna reservpolisbataljon inte bestod av SS-män eller Wehrmacht-soldater utan av civila som inte längre ansågs lämpliga för militärtjänst eftersom de var för gamla. De kom från helt vanliga yrken och förvandlades till monster. Först 1962 inleddes en rättegång gällande denna krigsförbrytelse.

Rättegångsprotokollen visar att några av männen ”fick en enorm kick av det hela”. Sadismen gick så långt att en nygift kapten tog med sig sin fru till massakrerna för att fira deras smekmånad. Eftersom blodtörsten fortsatte i andra byar. Och kvinnan strosade omkring i den vita bröllopsklänning hon hade med sig, bland judarna som hade vallats ihop på torget. Hon var inte den enda hustrun som fick komma på besök. I rättegångshandlingarna säger en löjtnants fru: ”En morgon satt jag med min man i trädgården till hans boende och åt frukost, när en enkel man från hans pluton närmade sig oss, intog en stel ställning och förklarade: ’Herr. Löjtnant, jag har inte ätit frukost ännu!’ När min man tittade frågande på honom förklarade han ytterligare: ’Jag har inte dödat någon jude ännu’.”

Inser inte längre sin frihet

Är det rätt att tänka på de nazistiska massakrerna den 7 oktober? Jag tycker att det är rätt att göra det, eftersom Hamas själva ville framkalla minnet av Shoah (Förintelsen). Och den ville visa att staten Israel inte längre är en garanti för judarnas överlevnad. Att deras stat är en hägring, att den inte kommer att rädda dem. Logiken förbjuder oss att vara nära ordet Shoah. Men varför måste det förbjudas? För känslan som man får kan inte undvika denna pulserande närhet.

Och så är det något annat som faller mig in och påminner mig om nazisterna: den röda triangeln från den palestinska flaggan. I koncentrationslägren var det symbolen för kommunistiska fångar. Och idag? Idag kan det ses igen i Hamas videor och på fasaderna av byggnader i Berlin. I videorna används det som en uppmaning att döda. På fasaderna markerar det mål som ska attackeras. En stor röd triangel skymtar över ingången till technoklubben ”About Blank”. I åratal dansade syriska flyktingar och homosexuella israeler här som en självklarhet. Men nu är ingenting längre en självklarhet. Nu skriker den röda triangeln över entrén. En raveare vars judiska familj kommer från Libyen och Marocko säger idag: ”Det politiska klimatet väcker alla demoner. För högern är vi judar inte tillräckligt vita; för vänstern är vi för vita.”

Judehatet har slagit rot i Berlins nattliv. Efter den 7 oktober föll klubbscenen i Berlin bokstavligen ihop. Trots att 364 unga människor, ravers som dem, slaktades på en technofestival, kommenterade klubbarnas förening det inte förrän dagar senare. Och även det var bara ett slentrianmässigt uttalande, eftersom antisemitism och Hamas inte ens nämndes.

Jag levde i en diktatur i över trettio år. Och när jag kom till Västeuropa kunde jag inte föreställa mig att demokratin någonsin skulle kunna ifrågasättas på ett sådant sätt. Jag trodde att i en diktatur hjärntvättas människor systematiskt. Och att man i demokratier lär sig att tänka själva eftersom individen räknas. Till skillnad från i en diktatur, där självständigt tänkande är förbjudet och det påtvingade kollektivet skolar människorna. Och där individen inte är en del av kollektivet, utan en fiende. Jag är bestört över att unga människor, studenter i Väst, är så förvirrade att de inte längre är medvetna om sin frihet. Att de tydligen tappat förmågan att skilja mellan demokrati och diktatur.

Det är till exempel absurt att homosexuella och queerpersoner demonstrerar för Hamas – som de gjorde i Berlin den 4 november. Det är ingen hemlighet att inte bara Hamas, utan hela den palestinska kulturen, föraktar och straffar hbtq-personer. Att ens tänka sig en regnbågsflagga på Gazaremsan är otänkbart. Hamas sanktioner mot homosexuella sträcker sig från minst hundra piskrapp till en dödsdom. I en undersökning från 2014 i de palestinska områdena sa 99 procent av de tillfrågade att homosexualitet var moraliskt oacceptabelt. Man kan också inta ett satiriskt förhållningssätt, som bloggaren David Leatherwood gör på ”X”: att en hbtq-person demonstrerar för Palestina är som att en kyckling demonstrerar för Kentucky Fried Chicken.

Jag undrar också om studenterna vid många amerikanska universitet vet vad de gör när de vid demonstrationerna skanderar: ”Vi är Hamas” eller till och med ”Älskade Hamas, bomba Tel Aviv!” eller ”Tillbaka till 1948”. Är det fortfarande oskyldigt eller galenskap? Även om massakern den 7 oktober inte längre nämns vid dessa demonstrationer. Och det är upprörande när den 7 oktober till och med tolkas som en iscensatt händelse av Israel. Eller när inte ett enda ord sägs om att kräva att gisslan ska släppas. När istället Israels krig i Gaza framställs som ett godtyckligt krig för erövring och förintelse, utfört av en kolonialmakt.

Tittar unga bara på klipp på TikTok? Samtidigt framstår inte längre termerna följare, influencer eller aktivist som harmlösa för mig längre. Dessa läckra internetord är allvarliga. De fanns alla före internet. Jag översätter begreppen så att de får betydelsen de hade då. Och plötsligt blir de klara som korvspad och övertydliga. För utanför internet betyder termerna istället följare, påverkansagenter och aktivister. Som om begreppen hade tagits över från en fascistisk eller kommunistisk diktaturs träningsläger. Deras smidighet är i alla fall en illusion. För jag vet att orden gör vad de säger. De främjar opportunism och lydnad i kollektivet och besparar individen från att behöva ta ansvar för vad gruppen gör.

Jag skulle inte bli förvånad om några av demonstranterna var studenter som för bara några månader sedan protesterade mot förtrycket i Iran med parollen ”Kvinnor. Liv. Frihet”. Det förskräcker mig när samma demonstranter idag visar solidaritet med Hamas. Det förefaller mig som om de inte längre förstår innehållets avgrundsdjupa motsägelse. Och jag undrar varför de inte bryr sig om att Hamas inte ens skulle tillåta den minsta demonstration för några kvinnors rättigheter. Och att kvinnor som blivit utsatta för övergrepp den 7 oktober paraderades som krigsbyte.

På campus vid University of Washington spelar demonstranter gruppspelet ”People’s Tribunal” för att roa sig. Representanter för universitetet ställs inför rätta för skojs skull. Och så följer domarna, och alla vrålar i kör: ”Off to the gallows” eller ”giljotin”. Det klappas och skrattas och har döpt sin tältplats till ”Martyr’s Place”. I form av happenings hyllar de sin egen kollektiva dumhet med gott samvete. Man undrar vad som lärs ut på universiteten idag.

Det förefaller mig som om antisemitismen sedan den 7 oktober har spridit sig som genom ett kollektivt knäpp med fingrarna, som om Hamas var influencern och studenterna fföljarna. I mediavärlden av influencers och deras följare är det bara de snabba klicken på videorna som räknas. Ögonfransarnas fladder, upptrissandet av livliga känslor. Samma knep fungerar här som i reklam.

Får massornas mottaglighet, orsaken till 1900-talets katastrof, en ny chans? Komplicerat innehåll, nyanser, sammanhang och motsägelser, kompromisser är främmande för medievärlden.

Detta framgår också av ett korkat upprop från internetaktivister riktat mot kortfilmsfestivalen i Oberhausen. Det är den äldsta kortfilmsfestivalen i världen och firar sjuttioårsjubileum i år. Många stora filmskapare började sina karriärer här med sina tidiga verk. Miloš Forman, Roman Polański, Martin Scorsese, István Szabó och Agnès Varda. Två veckor efter Hamas-firandet på Berlins gator skrev festivalchefen Lars Henrik Gass: ”En halv miljon människor gick ut på gatorna i mars 2022 för att protestera mot Rysslands invasion av Ukraina. Det var viktigt. Låt oss nu skicka en lika stark signal. Visa världen att Neuköllns Hamas vänner och judehatare är i minoritet. Kom alla! Snälla!”

Detta föranledde ett fientligt svar på internet. En anonym grupp anklagade honom för att demonisera solidaritet med den palestinska befrielsen. Gruppen försäkrade honom att den skulle ”uppmuntra” det internationella filmsamfundet att ompröva sitt deltagande i festivalen. En beslöjad uppmaning till bojkott, som många filmare följde och avbröt sina åtaganden. Lars Henrik Gass säger med rätta att vi just nu upplever en tillbakagång i den politiska debatten. Istället för politiskt tänkande råder en esoterisk förståelse av politik. Bakom detta ligger en önskan om enhet och pressen att anpassa sig. Även på konstscenen har det blivit omöjligt att skilja mellan att stå upp för Israels rätt att existera och samtidigt kritisera dess regering

Det är därför det inte ens övervägs att den världsomspännande upprördheten över de många döda och lidandet i Gaza kan vara en del av Hamas strategi. Den är döv och blind för sitt folks lidande. Varför skulle man annars skjuta mot gränsövergångenKerem Shalom, dit det mesta biståndet kommer? Eller varför skulle man annars sätta eld på byggarbetsplatsen för en tillfällig hamn, dit hjälpmedel snart kommer? Vi har inte hört ett enda ord av sympati för folket i Gaza från Mr. Sinwar och Mr. Haniye. Och istället för en önskan om fred är det bara maximala krav som de vet att Israel inte kan uppfylla. Hamas satsar på ett permanent krig med Israel. Det skulle vara den bästa garantin för dess fortsatta existens. Hamas hoppas också kunna isolera Israel internationellt, till varje pris

I Thomas Manns roman Doktor Faustus sägs nationalsocialismen ha ”gjort allt tyskt outhärdligt för världen”. Jag har intrycket att Hamas och dess anhängares strategi är att göra allt israeliskt, och därför allt judiskt, outhärdligt för världen. Hamas vill behålla antisemitismen som en permanent global känsla. Det är därför den också vill omtolka Shoah. Nazistförföljelsen och räddningsflykten till Palestina ska också ifrågasättas. Och i slutändan Israels rätt att existera. Denna manipulation går så långt som att hävda att tyskt uppmärksammande av Förintelsen endast tjänar som ett kulturellt vapen för att legitimera det vita västerlandets ”bosättningsprojekt” Israel. Sådana ahistoriska och cyniska vändningar av förhållandet mellan gärningsmän och offer är avsedda att förhindra varje differentiering mellan Shoah och kolonialism. Med alla dessa staplade konstruktioner betraktas Israel inte längre som den enda demokratin i Mellanöstern, utan som en kolonialistisk modellstat. Och som en evig angripare, mot vilken blindt hat är berättigat. Och till och med att önska sig dess förintelse.

Den judiska poeten Yehuda Amichai säger att en kärleksdikt på hebreiska alltid är en dikt om krig. Ofta är det en dikt om krig mitt i ett krig. Hans dikt ”Jerusalem 1973” påminner om Yom Kippur-kriget:

”Sad men carry the memory of

their loved ones in their backpack, in their side pockets

on their ammunition belts, in the bags of their souls,

in heavy dream bubbles under their eyes.”

”Sorgsna män bär minnet av

sina nära och kära i sin ryggsäck, i sina sidofickor

på sina ammunitionsbälten, i sina själars påsar,

i tunga bubblor av drömmar under ögonen.”

När Paul Celan besökte Israel 1969 översatte Amichai Celans hans dikter och läste upp dem på hebreiska. Så träffades två överlevande från Shoah. Jehuda Amichai kallades Ludwig Pfeuffer när hans föräldrar flydde från Würzburg.

Besöket i Israel upprörde Celan. Han träffade skolkompisar från Czernowitz i Rumänien som till skillnad från sina mördade föräldrar hade kunnat fly till Palestina. Paul Celan skrev till Jehuda Amichai efter sitt besök och kort före sin död i Seine: ”Kära Jehuda Amichai, låt mig upprepa det ord som spontant kom till mina läppar under vårt samtal: Jag kan inte föreställa mig världen utan Israel; Jag vill inte heller föreställa mig den utan Israel.”

Herta Müller

Författaren och Nobelpristagaren läste den här texten på 7 oktober-forumet ”Jewish Culture in Sweden” i Stockholm den 25 maj. "

Wokerörelsen på fallrepet i media och politik! /Världen idag!

 

Premiärminister Trudeaus avgång i Kanada och Facebook-grundaren Zuckerbergs nya linje bekräftar trenden av en woke-rörelse på tillbakagång.

 

Jose Luis Magana & Godofredo A. Vásquez/AP/TT

Historien utgörs ofta av pendel­rörelser, och signalerna blir allt fler på att den långa eran av radikal progressivism är i färd att vända i västvärlden. Det är i så fall ett enormt kulturellt skifte, och ger anledning till utvärdering för hela samhället. Vad var det egentligen för vision vi satsade på, vad blev resultatet – och vart vill vi gå nu?

En rörelse som lyckas ta kontrollen över ett lands politik, media, utbildning och andra institutioner intalar sig ofta att den egna uppfattningen är så självklar att den aldrig behöver motiveras. Därför behöver motståndares argument heller aldrig analyseras; det räcker att utmåla dem som vansinniga, ondskefulla och ett hot mot det demokratiska systemet. Ungefär så har det omaka äktenskapet mellan socialister och liberaler format det offentliga samtalet i decennier. Men med tiden blir distansen ohanterlig mellan människornas livs­erfarenhet och de alltmer absurda kulturella uttrycken, parallellt med att etablissemanget ständiga försäkringar att allt står väl till. En dag slutar väljarna lyssna på maktens varningsrop om att kritiker vill kasta tillbaka samhället till 1930-talet eller medeltiden. Till slut faller pendeln oundvikligen tillbaka av sin egen tyngd.

Tecknen på detta är många. Demokraternas storförlust i höstens USA-val var en uppenbar motgång för den progressiva rörelsen. Men i Kanada har den radikalt liberale premiärminister Trudeau haft det ännu motigare, och efter allt djupare missnöje med högtflygande frihetsvisioner som aldrig uppfylldes avgick han i förra veckan. Trudeau tog stora steg för att knyta an till Kanadas minoriteter, men lyckades ändå göra sig osams med de flesta. Han utlovade en blomstrande ekonomi, men verkligheten blev den motsatta. Och när hans opinions­siffror fallit lika brant som det sluttande planet i hans dödshjälpssystem tvingades Trudeau slutligen kasta in handduken.

Motsvarande missnöje har resulterat i liknande bakslag för många vänster­inriktade eller liberala regeringar också här i Europa. GP:s Adam Cwejman kallar den nu fallne Trudeau för ”den siste av sin sort”, och menar att det inte längre finns utrymme för ännu en Merkel eller Reinfeldt – borgerliga politiker som vann makten genom att anpassa sig till den vänster­liberala grundsyn som Väster­landets opinions­ledare höll för självskriven. Men med tiden började projektet klingar så falskt att till och med de etablerade medierna började våga granska det.

Den dramatiska omsvängningen syns nu på allt fler fronter. Stora företag som Åhléns, Toyota, med flera vänder nu woke­filosofin ryggen, och detsamma gäller till och med Social­demokraternas förslag till nytt partiprogram. Tidningen Kvartal visar dessutom att användningen av woke­inriktade uttryck som ”normkritik”, ”rasifierad”, ”intersektionell” under flera år har fallit tillbaka i svenska medier. En extra kraftfull signal i medievärlden kom också i förra veckan när Facebook-grundaren Mark Zuckerberg meddelade att företaget avbryter sin externa faktagranskning, eftersom dessa ”granskare” i praktiken blev grindvakter mot alla ifrågasättanden av etablissemangets inställning.

Detta skeende påminner om att den som står på sanningen har alla skäl att stå rak, hur mycket motvind eller hån man än möts av. Om ett projekt byggs på lögn och orätt faller det förr eller senare, oavsett vilka strategier de tar till för att försöka tysta sina kritiker. Den öppna demokratin stärks när alla i dag har möjlighet att granska den politiska och mediala makten. Vi tycks i dag stå i en tid av välkommen tillnyktring i västvärlden – till och med i Sverige.

Per Ewertledarskribent

Folkmord? /Skogkär i Bulletin.

Amnestys aggressiva annonskampanj i offentlig miljö runt om i landet visar att organisationen numera kan betraktas som ett renodlat propagandaorgan. Foto: Mats Skogkär.

Amnesty anser sig ha bevisat att Israel begår ett folkmord i Gaza. Det har Amnesty inte. Vad Amnesty däremot visat är sitt stöd för den Iranledda folkmordsfront som vill utplåna Israel.

Falsariet Sions vises protokoll, vari judarna pekas ut som anstiftare till all världens illdåd och ondska, dyker upp i ständigt nya förklädnader. En av de senaste skepnaderna är en rapport från den så kallade människorättsorganisationen Amnesty där det slås fast att Israel begår folkmord i Gaza.

Den fråga juristerna i Internationella brottmålsdomstolen håller på att granska, det vill säga om Israel under kriget i Gaza bryter mot sina skyldigheter enligt folkmordskonventionen, en granskning som för övrigt kan komma att ta flera år, anser sig Amnesty redan ha besvarat.

FN:s folkmordskonvention kom till efter andra världskriget, som en reaktion på Förintelsen, nazisternas systematiska mord på omkring sex miljoner judar. Att framställa judar och den judiska staten Israel som nazismens arvtagare genom till exempel anklagelser om folkmord och om att genomföra en ny Förintelse, är sedan efterkrigstiden en bärande del i den till antisionism förklädda antisemitiska propagandan. En propaganda som utformades och ytterst framgångsrikt spreds av Sovjetunionen och andra kommunistiska diktaturer. Amnesty ansluter sig till denna tradition.

I rapporten framhåller Amnesty att det bara dröjde några veckor innan forskare, FN-experter och civilsamhällesorganisationer varnade för att palestinierna i Gaza hotades av ett folkmord. Denna omedelbara kritik ser Amnesty som ett stöd för sin tes när det i själva verket talar för att folkmordsanklagelserna från första början var ett propagandavapen som låg redo för användning.

En av de snabbaste på avtryckaren var för övrigt den iranska diktaturens högste ledare, Ali Khamenei, som redan den 17 oktober 2023 krävde ett omedelbart slut på det israeliska “folkmordet på palestinier”. Greta Thunberg var också tidigt ute.

Att Amnesty kan framstå som sen på bollen förklaras möjligen av att organisationen, till skillnad från Khamenei och Thunberg, vill försöka upprätthålla en fasad av neutralitet och objektivitet. Amnesty vill ge sken av att dess slutsatser bygger på en grundlig granskning av Israels krigföring i Gaza och en lika grundlig utredning av det rättsliga läget. Men i praktiken var målet aldrig att dra slutsatser utifrån insamlade fakta utan att med hjälp av utvalda “fakta” bygga en berättelse som utmynnar i en från början given slutsats – folkmord.

Det syfte Amnestys folkmordsanklagelse tjänar är att ge ammunition till den globala antiisraeliska, antisemitiska och antivästliga rörelse som förenar totalitära islamistiska och socialistiska krafter över hela världen.

Läs även: Skogkär: Gazas befolkning är UNRWA:s mänskliga sköld

Med folkmord avses följande handlingar, var och en för sig, eller i kombination:

Att döda medlemmar av gruppen. Att tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada. Att uppsåtligen påtvinga gruppen levnadsvillkor som är avsedda att helt eller delvis medföra dess fysiska undergång. Att genomföra åtgärder som är avsedda att förhindra födelser inom gruppen. Att med våld överföra barn från gruppen till en annan grupp.

Amnesty gör gällande att Israel brutit mot folkmordskonventionen på var och en av de tre första punkterna.

Att människor, även oskyldiga, dödas och skadas i väpnade konflikter är lika tragiskt som ofrånkomligt. Död och förstörelse är krigets själva väsen. Men ett folkmord kräver mer än att människor dödas. Det måste finnas en medveten avsikt att förgöra hela eller delar av en bestämd folkgrupp. Och på den punkten lyckas Amnesty genom rapporten undergräva trovärdigheten i sin egen slutsats.

Exempelvis noterar Amnesty att det israeliska flygvapnet enbart under de två första månaderna av offensiven mot Hamas genomförde över 10 000 attacker mot olika mål i Gaza. Efter dessa två månader uppgick antalet dödade i Gaza – enligt Hamas väl att märka – till drygt 17 000 personer. Det betyder i så fall färre än två döda per israeliskt anfall. Den siffran är svår att förena med Amnestys påstående att de israeliska bombningarna är urskillningslösa. Alldeles särskilt som Gaza är ett av världens mest tätbefolkade områden, vilket Amnesty också är noga med att framhålla.

Om Israel verkligen ägnat sig åt urskillningslösa angrepp mot civilbefolkningen i den tätbefolkade landremsan; om Israel verkligen haft för avsikt att – som Amnesty hävdar – förgöra Gazas befolkning, blir det svårt att förklara varför dessa över 10 000 anfall inte resulterat i betydligt högre dödstal.

Den 14 december 2023 uppgav CNN, med hänvisning till amerikanska underrättelsekällor, att Israel vid det laget fällt eller avfyrat 29 000 bomber och missiler av olika slag från luften mot mål i Gaza. Enligt samma källor var 40-45 procent av dessa vapen “dumma”, det vill säga saknade målstyrning. Och “dumma” vapen innebär kraftigt ökade risker för att civila drabbas. Om CNN:s uppgifter stämmer, gick det under dessa inledande två månader åt i snitt närmare två israeliska bomber eller missiler per dödad i Gaza.

Även det motsäger Amnestys påstående att Israel utför urskillningslösa attacker mot civilbefolkningen i avsikt att utplåna palestinierna som grupp.

Liksom det stora antalet luftanfall talar den stora mängden använd militär ammunition satt i relation till antalet dödade tvärtom för att Israel försöker undvika civila offer, att Israel riktar in sina anfall mot Hamas, mot Hamas tunnlar, positioner, kommandocentraler, avfyrningsramper och annan terrorinfrastruktur. Precis som Israels stats- och militärledning hävdar.

Och väl att märka, dessa drygt tiotusen anfall där 29 000 bomber och missiler använts, gäller enbart insatser från luften. Siffrorna inkluderar inte beskjutning från israeliskt artilleri – som periodvis varit intensiv – eller från andra markstridskrafter.

Läs även: Skogkär: I Rapport är det bara civila som dör i Gaza

Enligt Amnesty registrerade det Hamaskontrollerade hälsoministeriet i Gaza 42 010 dödsfall under det pågående Gazakrigets första tolv månader. Hur många av dessa som var Hamaskombattanter är det ingen som vet. Inte heller Amnesty.

Med en befolkning på 2,2 miljoner avlider tiotusentals personer i Gaza varje år av naturliga orsaker. Varken Amnesty eller någon annan utöver Hamas vet om uppgifterna om antalet döda blåses upp med hjälp av dessa naturliga dödsfall. Amnesty vet inte heller hur många i de långa listorna över dödade som är Gazabor som Hamas dödat av olika anledningar, eller civila som dödats när missiler avfyrade av Hamas eller någon annan terrorgrupp slagit ner i Gaza istället för som avsett i Israel.

Amnestys slutsats att Israel begår folkmord bygger till väsentlig del på analyser av luftangrepp mot olika mål i Gaza. Hur många av alla dessa tiotusentals anfall ingår i analysen? Svaret är – femton. Dessa anfall var enligt Amnesty enbart riktade mot civila mål, i de flesta fall bostadsbyggnader, och ska ha dödat minst 334 civila och skadat ytterligare flera hundra.

Genom att välja ut femton av tiotusentals händelser, i tid utspridda över drygt ett halvår, går det att skapa vilket mönster som helst: att Israel enbart attackerar civila mål eller motsatsen, att Israel enbart angriper militära mål. I de här femton fallen hävdar Amnesty att det saknas “bevis” för att det skulle ha funnits några “militära ändamål” som motiverade attackerna. Det är möjligt. Men Amnesty vet inte vilken information de militärt ansvariga grundade sina beslut på. Det är uppgifter Amnesty inte haft tillgång till. Kanske var denna information felaktig, kanske var den otillräcklig. Kanske angreps fel mål, kanske var det slarv, kanske inkompetens, kanske likgiltighet, kanske rörde det sig om sådana ödesdigra missbedömningar som alltid förekommer i alla krig med många gånger fruktansvärda konsekvenser för oskyldiga människor. Det går aldrig att undkomma den mänskliga faktorn. Den slutsats Amnesty på förhand bestämt sig för är dock att det rör sig om avsiktliga angrepp på civila som en del i en uttänkt folkmordsstrategi.

Läs även: Skogkär: Israels fiender är Sveriges fiender

Ett återkommande påstående i debatten och även i Amnestys rapport är att dödstalen i Gaza saknar motstycke. Att jämföra dödstal för olika väpnade konflikter är dock komplicerat eftersom förutsättningarna, inte minst förhållandena på marken, skiljer sig åt. Kriget i Ukraina är inte som kriget i Sudan eller som kriget i Gaza. Andra världskriget var inte som första världskriget, Koreakriget skilde sig från Vietnamkriget. Enligt en sammanställning över de mest omfattande väpnade konflikterna efter 11 september 2011 blir andelen civila som dödats i samband med direkta strider runt 40 procent. Andelen civila bland offren under Irakkriget var betydligt större, närmare 70 procent. Under kriget mot Islamiska staten i Syrien mellan 2014 och 2021 var andelen civila dödsoffer istället ungefär hälften så stor, 35 procent.

Var striderna huvudsakligen utkämpas har avgörande betydelse. I en rapport till FN:s säkerhetsråd konstateras att under strid i stadsmiljö – som i Gaza – ökar riskerna för civilbefolkningen markant. Särskilt när explosiv ammunition som bomber och granater används – som i Gaza. Under 2021 krävde enligt rapporten den typen av strider drygt 10 000 dödsoffer – varav 89 procent var civila.

Det finns i dag inga bevis för att Israel begår ett folkmord. Amnesty lyckas inte bevisa det. Därav organisationens satsning på en aggressiv annonskampanj i offentlig miljö där budskapet ska trummas in: Folkmord. Folkmord. Folkmord. Folkmord. Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den till slut sanning, det har demagoger vetat i alla tider.

Men visst finns det mäktiga krafter i regionen som vill genomföra ett folkmord. Och som inte gör någon hemlighet av denna strävan. Irans ledare har i årtionden basunerat ut att Israel ska utplånas. Denna drift delar mullorna i Teheran med Hamas, med Hizbollah, med huthirebellerna i Jemen liksom olika shiitiska miliser i Irak.

Detta är också vad denna iranska folkmordsfronts hundratusentals anhängare uttrycker när de marscherar och ockuperar gator, torg och offentliga platser över hela världen: Palestina ska befrias, från floden till havet. Det är ett förnekande av Israels rätt att existera. Det är en dröm om en ny Förintelse, om ett Judenstaatrein Mellanöstern. Om ett folkmord.

Läs även: Skogkär: Kriget i Gaza saknar motstycke

Mats Skogkär

Utbildad vid Journalisthögskolan i Göteborg. Reporter på TT Nyhetsbyrån i 15 år. Ledarskribent på Sydsvenskan i 15 år.

mats@bulletin.nu

 

Fanatismen inom palestinarörelsen har gått över styr!

 Bilden är från Eskilstuna 1972. Hela 1 maj präglades av Vietnamkriget.  Men allt gick lugnt till. 

När jag ser dagens Palestinademonstrationer så ser jag hur hysteriska de är idag. Anklagelser mot div. politiker och framförallt ett glödande hat. Mot judar.Mot de som inte ställer upp på deras hat.

Antisemitismen i både vårt land och andra länder går hand i hand med att unga idag varken läser historia eller förmår tillgodogöra sig det skrivna ordet. Komplett omöjligt att föra vettiga diskussioner med människor som enbart låter sina känslor styra.

När man lyssnar på vad div.professorer säger om sina nya elever på universiteten så förstår man hur illa det håller på att bli .

OCH så många analfabeter bland de människor som kommit hit från MÖ. 

Följer man olika grupper av människor på internet så ser man oerhört ofta inte ens försök från tex palestinier att lyssna på andras uppfattningar, nej, det kommer bara en strid ström av fula ord.

Med sådana människor går det inte att tala med. Läste just nu på en frågespalt på Kvartal hur en gammal arbetskamrat börjat förfölja sin gamla vän med propaganda från MÖ. Hamasargument. Blivit allt mer hysterisk i sitt förföljande. OCH detta har jag sett från ett otal demonstrationer världen över.Allt går över styr och inte ens polisingripanden får dem att sluta. Berlinpolisen har tröttnat på angreppen och svarar med hårdhet. De tänker inte ta emot stryk helt enkelt. I Göteborg har polisen agerat på helt annat sätt ,de ser på när olika journalister och fotografer blir angripna av palestina-aktivister.  Polisen säger till de som sköter sitt arbete att gå därifrån!!

Människor idag tycks fungera annorlunda mot oss på 60-70 talet. Jag har gått i många demonstrationer i mitt liv men aldrig att jag upplevde mina meddemonstranter som hysteriska huliganer. 

Vi höll dessutom ordningen på demonstranterna ofta ihop med polisen. Det var ingen ide´ att tränga sig på och starta bråk.

Ombudsmannen har glömt var han bor!

Rättvisans vågskålar. Dan Kitwood/Getty Images.

Den statliga myndigheten Diskrimineringsombudsmannen DO har uppenbara svårigheter med sin omvärldsorientering. Myndigheten tycks ha missat att riksdagen år 2000 beslutade att Sverige numera är ett konstitutionellt sekulärt land. De tidigare banden med Svenska kyrkan är upplösta. Det finns ingen statskyrka.

Jag är medlem i Svenska kyrkan och jag inser djupt och fullt den betydelse som den lutherska Svenska kyrkans uppfattningar om relationen mellan Gud och män­niskan har för mina moraliska och medmänskliga uppfattningar och relationer. Efter alla sekel av lutheransk kristen påverkan är vårt samhälle naturligtvis präglat av kristendomen. Men sedan ett kvarts sekel tillbaka är den Svenska kyrkan inte längre en statskyrka utan en fri och öppen kyrka likt alla andra kyrkor och trosuppfattningar. Religiös tro är en privatsak i Sverige och ska således inte tillåtas göra diskriminerande intrång i vare sig myndighetsutövning eller i arbetslivet.

Snacka om en statlig bedömning à la ”god dag yxskaft!”

Riksdagens beslut från år 2000 är klokt och rationellt. Religion ska vara inkluderande för den som så önskar och statligt påtvingande för ingen.

Strax före julen 2024 berättade Diskrimineringsombudsmannen i ett pressmeddelande att ett ”flygbolag har medgett att de diskriminerade en kvinna genom att neka henne fortsatt anställning med hänvisning till att hon inte var beredd att arbeta utan slöja”.

Flygbolaget anmäldes till DO och myndigheten tog sig an saken. Flygbolaget anförde att ”förbudet mot religiösa symboler var en del av en neutralitetspolicy. Bolaget menade bland annat att bolagets kunder hade en berättigad förväntan att mötas av neutralitet. De menade även att policyn behövdes för att minska risken för hot och våld, dels från kunder dels kollegor emellan.”

Att sådana här anmälningar förekommer är förstås inget märkligt. Sverige har en omfattande invandring från länder där islam är statsreligion och där det bland annat anbefalls att kvinnor ska följa vissa religiösa klädkoder. Det märkliga är däremot att en statlig myndighet i Sverige agerar på ett sätt som om den styrdes av helt andra lagar än de svenska.

I pressmeddelandet skriver DO att myndighetens bedömning är att företagets neutralitetspolicy innebär ”en sämre behandling av personer som ger uttryck för sin religion och därför inte var neutral i sin utformning”. Snacka om en statlig bedömning à la ”god dag yxskaft”!

I en stat som är neutral i religiösa frågor kan friheten faktiskt begränsas för den som absolut vill ge ”uttryck för sin religion” i sitt yrkesutövande. Så hänger det ihop. Det är inget diskriminerande med det. Punkt och slut.

Widar Andersson

Tidigare politisk redaktör (S) för den nyligen nedlagda dagstidningen Folkbladet i Östergötland, riksdagsledamot (S) 1991–1998 och numera frilansande krönikör och skribent.

Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.

Kontakta skribenten: widar.andersson@epochtimes.se