Debatt i tidningen Epoch Times!

 

Israelkommentar i Världen idag!

 

Sakine Madon har börjat på Fokus!

 Välkommen till Fokus, Sakine! Vad ska du göra här? 

– Vara politik- och samhällsredaktör. Jag kommer att få ta in intressanta och aktuella röster, och skriva själv.  

Varför valde du just Fokus som ny arbetsplats efter Upsala Nya Tidning? 

– Efter många år som politisk chefredaktör, och ledarskribent på många tidningar, lockade det att testa en något ny roll. Men framför allt har jag uppskattat Fokus för att ha högt i tak. Ängslighet är det värsta som kan drabba medier. Det verkar det finnas ovanligt lite av på Fokus.  

Vad vill du bidra med? Vilka är dina största styrkor? 

– Svensk politik har jag följt så länge jag kan minnas, och jag brukar vara snabb. Är inte rädd för att ställa frågor och peta lite extra på sådant som anses lite jobbigt och obekvämt. 

Du har profilerat dig som en debattör i yttrandefrihetsfrågor, inte minst. Blir det mer sådana i Fokus nu? 

– Det finns garanterat en risk för det, om vi får nya koranupplopp eller en ny ordningslag som sätter stopp för koranbränningar och andra uttryck som anses leda till ett försämrat säkerhetsläge.  

Vilka andra politik- och samhällsfrågor engagerar dig? 

– Inrikespolitik på alla nivåer, narkotikapolitik, akademisk frihet, hedersförtryck, islamism, att vi fått så många offentliganställda kommunikatörer, det amerikanska valet… listan är hopplöst lång. 

Och hur kommer läsarna märka att du börjat på Fokus? 

– Jag hoppas kunna bidra med att utveckla politikbevakningen, särskilt på sajten där det finns en möjlighet till snabbare kommentarer och analyser. Sedan är jag ju inget blankt blad, man kommer definitivt känna igen mig som skribent. 

Tack så mycket! Och lycka till! 

– Stort tack, det är fint att äntligen vara på plats.  

SORG! Världen idag!

 Chocken och sorgen är stor i Israel sedan sex personer i gisslan – Hersh Goldberg-Polin (23), Eden Yerushalmi (24), Ori Danino (25), Alex Lobanov (32), Carmel Gat (40) och Almog Sarusi (27) – påträffats döda i en tunnel i Gaza. 

Israeliska myndigheter uppger att Hamas­terrorister hade skjutit ihjäl dem, från nära håll, bara ett eller två dygn tidigare.

– Enligt en första bedömning mördades de brutalt av Hamas terrorister en kort stund innan vi nådde fram till dem. Deras kroppar återfanns i samband med strider i Rafah, i en tunnel ungefär en kilometer från den tunnel där vi räddade gisslan Kaid Farhan Alkadi (vilket Världen idag skrivit om) för några dagar sedan, säger IDF:s talesperson Daniel Hagari enligt Times of Israel.

En av de mördade i gisslan, Hersh Goldberg-Polin, var både israelisk och amerikansk medborgare.

– Vi har fått bekräftat att en av gisslan som dödats av dessa ondske­fulla Hamasterrorister var en amerikansk medborgare, säger USA:s president Joe Biden, som enligt Jerusalem Post är ”förkrossad och upprörd” över det inträffade.

Hershs familj gick på söndagen ut med ett uttalande:

”Med brustna hjärtan tillkännager vi att vår älskade son och bror, Hersh, är död. Familjen tackar för all er kärlek och ert stöd och ber just nu om ostördhet.”

Enligt Haaretz ingick Goldberg-Polin samt Eden Yerushalmi och Carmel Gat i den första skara som skulle friges härnäst, enligt det utkast till vapenvila som under sommaren varit föremål för förhandlingar.

Times of Israel skriver att hundratusentals israeler samlades till demon­strationer i såväl Tel Aviv som på andra platser i landet i helgen. Polisen ska ha svarat med bland annat vattenkanoner, utan att lyckas skingra demonstranterna. Demonstrant­erna kräver att premiärminister Benjamin Netanyahu ska ingå ett avtal för få hem dem som ännu är gisslan hos Hamas i Gaza. 

Demonstrationerna följdes upp av en generalstrejk, som under måndagen lamslog betydande delar av det israeliska samhället.

Einav Zangauker, mamma till gisslan Matan Zangauker som finns kvar i Gaza, säger till tidningen att de sex mördade dog ”på altaret i Philadelphi”. Hon syftar på den ”korridor” som utgör gränsen mellan Gaza och Egypten och som har varit en stötesten i förhandlingarna med Hamas. 

Netanyahu menar att IDF:s närvaro där är avgörande för Israels  framtida säkerhet, eftersom det är via den vägen som Hamas huvudsakligen får sina vapen (hittills uppges ett 70-tal tunnlar ha hittats vid Philadelphi­korridoren), medan kritiker hävdar att premiärministern riskerar gisslans liv genom att inte ge upp kravet på kontroll över området.

Ett ömsint och varmt kåseri om sina föräldrar. Arne Nilsson Epoch Times.

 

Ett något senkommet hyllningskåseri.

Mor och far. Mamma och pappa. Morsan och farsan. Mina päron. Det här borde jag kanske ha sagt medan de levde. Men min mamma har alltid kritiserat mig för att jag var senfärdig i det mesta, så detta lilla kåseri vidimerar hennes utsaga.

För att gå rakt på sak: av mamma fick jag och min bror vårt goda humör och av pappa fick vi hans humor. Detta sistnämnda portionerade han ut i små doser, när han mådde synbarligen gott, vilket väl i sanningens namn inte var hela tiden. Lågmäldhet och tillbakadragenhet var nog hans egentliga signum.

Vi börjar väl med mamma och går lite baklänges i kronologin. Min mamma var inte religiös utom när hon fann anledning att skälla på Gud för något som gått snett i hennes liv. På begravningen sade prästen de fina orden ”Dåtji (hon kallades så) tyckte inte om Gud, men jag är säker på att Gud tyckte om henne”. Jag tror det låg mycket klokskap i detta. Mamma tänkte vad hon anade och sade vad hon tänkte, utan filter eller självcensur. Tokigt blev det förstås ibland, men det var äkta.

Hon svor som en borstbindare (om nu de svor extra mycket). När hon i ålderns dagar hade ont i ett ben, kunde hon säga till sitt barnbarn: ”Ah, för helvete, hugg benet av mig, så är du snäll!” Och när jag var liten och febrig och hon hade tagit febern i rumpan på mig, så meddelade hon sakligt: ”Det är i alla fall skit till 39 och 6.” Kul nu, 60 år senare.

Vad som gjorde henne så beundransvärd var att hon gav alla av sin tid. Speciellt barn, för hon förblev ett barn själv under hela sin livstid, som varade i 82 år. Hon pratade och lekte med alla barn. Mötte hon en mamma med barnvagn på trottoaren stannade hon ekipaget och gullade med babyn. Den instinkten kunde hon aldrig motverka.

Mig, och sedermera mina barn, kramade hon, läste böcker för, busade runt i radhuset med och bjöd på allehanda godsaker från kylskåp och skafferi. Drömmar, kokoskakor och fastlagsbullar bakade hon. Därtill bjöds på saft, Zingo eller passionsfruktläsk. Mina barn älskade henne.

Och vilken (tänkt eller verklig) Gud skulle inte tycka om henne?

Om mamma var den extroverta, så var pappa motsatsen. Ofta var han inte synlig utan höll sig till sitt rum med sin Expressen. Men han gjorde saker i det tysta, utan åthävor: fixade mina cykeldäckspunkor och byggde mig ett pingisbord. Hans tillbakadragenhet attraherade alltid våra katter, som vid hans fotända hade en garanterad fristad.

Han var ekonomiskt lagd. Tullarlönen var nog inte furstlig, men tack vare sparsamhet kunde han köpa ett nybyggt radhus och en nästan ny Volkswagen. Mamma var förstås hemmafru. Han gick alltid i samma kläder (verkade det som) och fick han en skjorta i present av oss (som vuxna) och jag råkade säga ”Den är jättesnygg!” så började han knäppa upp den och givmilt utbrista:

– Ta den, du får den!

När jag nu bläddrar i gamla fotoalbum, inser jag att minnet är ett bedrägligt ting. Så tillbakadragen var han inte. Han ställde ofta upp och spelade fotboll med mig. Det var han som lärde mig att skruva hörnor direkt i mål!

Och faktiskt, i alla fall en gång brusade han upp ordentligt. Jag hade väl en sommardag tjatat och gnällt om något, alltför enträget. Då slängde han in mig (i kortärmat och kortbyxor) i ett stort nässelstånd hos min farmor i Allerum i Skåne. Jag gallskrek förstås och farsan fick sina fiskar varma av morsan. Men jag är icke retroaktivt arg för detta. Det kan väl brista för oss alla, någon gång.

Mamma gillade mys, med tända ljus och trevlig dukning. För pappa var ”mysigt” ett skällsord och ett 60-talsmodeord han var utled på. En vecka var mamma på kurs i Stockholm och pappa höll i hushållet. Jag var väl en 10–12 år gammal. Jag saknade upplägg av mat och mellanmål och jag gnällde lite på pappa:

– Kan inte du ordna det lite mysigt för oss, som mamma gör?

Han tog fram limpan, lade den direkt på bordet och sedan tog han fram stora brödkniven och satte den distinkt i limpans rygg. Så kom svaret, direkt och utan krusiduller:

– E de mysigt nock?

Men han hade som sagt andra kvaliteter, belägna långt ifrån mysighetssfären.

Pappas humor var det, ja.

En gång läste han högt ur en damtidning med tips om hur man skulle få längre hals (!), om man var extremt korthalsad, antar jag. Han redogjorde noggrant för de gymnastiska övningarna och tillade, låtsasciterande:

”Men sluta i tid, för det är inte vackert med alltför lång hals.”

För övrigt var han ytterligt lakonisk. Hans svar på mina flesta propåer, som ”Vad tyckte du om min uppsats i svenska?” var oftast ett ”jaja”, eller på sin höjd ”inte så dumt”. Men jag lärde mig efterhand att ”inte så dumt” var allra högsta beröm.

Och att ha en mamma som har koll, föder en och ger en kärlek samt att ha en pappa som låter en vara i fred med ens göranden och låtanden, är inte det den perfekta kombon?

Med två så olika personligheter skar det sig ibland, och i vilket äktenskap gör det inte det? Men vad jag så här i efterhand kan beundra hos dem båda är anspråkslösheten. Livet behövde ingen flärd, glamour eller statusprylar. Att ta bilen ner till stranden, titta på solnedgången och dela ett äpple på tre – för taxen Frida blev en senkommen familjemedlem – det räckte gott och väl.

Och för övrigt: stora mängder kaffe. Jag minns dem knappt utan en kaffekopp i handen eller på ett bord inom räckhåll.

Så. Hade mina föräldrar läst ovanstående så hade morsan sagt ”ah, du är en tosig unge” och farsan hade mumlat ”jaja”. Fast han hade nog haft aningen av ett leende i mungipan, endast noterbart för den invigde.

Kontakta skribenten: arne.nilsson@epochtimes.se  

Ökad antisemitism i världen!

 

Världen idag skriver idag torsdag den 29 aug. 2024 på sin ledarsida följande och jag ansluter mig till 100% till deras åsikt.

Israel som nation, och judar över hela världen, befinner sig i en extremt utsatt situation. Det är närmast häpnads­väckande hur detta lilla land – till ytan inte ens fem procent av Sverige men med en befolkning på tio miljoner invånare – ständigt är i centrum för all världens uppmärksamhet.

Faktum är att det finns fler mormoner, medlemmar av Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, i världen (cirka 17 miljo­ner) än de 15 miljoner som definieras som judar. Jämför detta med världens två miljarder muslimer.

Varför är Jerusalem, en stad som inte ens har en miljon invånare, mediacirkusens ständiga huvudnummer? Skulle en främmande civilisation från en annan del av universum skicka spanare till jorden skulle de med växande förvåning förun­dras över världens fixering, och hat, mot detta lilla land och folk. 

Inget annat folk och kultur har överlevt så många årtusenden av förföljelse och utmaningar. ”Juden” har blivit ett begrepp som väckt både förundran, beundran och avgrunds­liknande pogromer. 

Och nu är vi där igen. Återigen, i skuggan av andra världskrigets fruktansvärda folkmord, vänder sig världens mäktiga mot detta lilla folk. Finns det en rationell förklaring?

Israel befinner sig just nu i krig på flera fronter, där varje strid ytterst handlar om överlevnad som nation. Inget annat land riskerar utplåning, men judarnas enda hemland gör det – bokstavligen.

Hamas mål är att utplåna nationen Israel. Hizbollahs mål är att förinta Israel. Iran vill krossa den ”lilla satan” Israel. Ledaren för den palestinska myndigheten (PA) i Ramallah (Västbanken), Mahmoud Abbas, var nyligen i Turkiet för att hedra den döde Hamasledaren Ismail Haniya. PA:s mål är inte fredlig samexistens med Israel.

I ljuset av allt detta nakna hat från muslimska ledare är det än mer anmärk­ningsvärt att FN, med dess många under­organisationer, ständigt tycks hacka på Mellanösterns enda demokrati.

FN-organisationer som Unrwa och den Internationella domstolen i Haag (ICJ) har avslöjats med antisemitiska åsikter. Ordförande i ICJ är somaliern Abdullahi Yusuf, före detta politiker och krigsherre. Unrwa, vars syfte är att stödja palestinska flyktingar, har bevisats ha haft anställda Hamas­medlemmar. 

Europeiska unionens byrå för grund­läggande rättigheter (FRA) bekräftar att det just nu sveper en våg av antisemitism över Europa med diskriminering och hatbrott mot judar. Det är skamligt att politiker, intellektuella och journalister böjer sig för denna orättfärdiga våg. Historien kommer att döma ”de fega” hårt.

Vi borde lyssna på Sydafrikas överrabbin Warren Goldsteins nödrop nyligen då han utmanade påve Franciskus och Angli­kanska kyrkans ärkebiskop Justin Welby att läsa Bibeln mer och sluta stödja ICJ:s orättfärdiga dom mot Israel.

För Gud har inte övergett Israel.

LINKIN PARK - LIVE KONZERT 2017 IN HAMBURG (YouTube Live Stream)

Three Great Acoustic by Chester Bennington

Det som var självklart är inte så längre!

 

Jag ställde mig i duschen idag efter mycket möda och besvär, rädd för att falla förstås.

Har blivit oerhört försiktig i alla sammanhang.

Men allt gick bra och det är skönt att få tvätta sig och byta kläder. Allt detta var tidigare något jag inte ens funderade över.

Ska till min doktor på fredag och bla söka färdtjänst. Sitter ju isolerad här i mitt hem,en promenad ner på gården och lite till är vad som bjuds.Enda utflykterna är ju div. sjuktransporter då  och då.

Längtar efter att kunna ta mig upp till Farsta och äta sushi!

Världen krymper betänkligt när man är sjuk.

OCH att få sova åtminstone tre timmar i sträck. Ofta blir det 1 timme i taget pga av all värk!

Slutade med morfin men fick abstinens igår eftermiddag, kallsvett och dystra tankar.Dålig aptit osv. Att man kan ha så mycket svarta tankar inom sig!!!

Hamas måste förintas!

 Seger i ett krig kräver att fienden neutraliseras. Världen har hittills inte tillåtit en israelisk seger. Det faktum att Israel har hindrats från att någonsin vinna ett krig (se nedan) har uppmuntrat dess fiender att attackera Israel upprepade gånger. Att avsluta krig med vapenstillestånd, vapenvilor och pauser garanterar att nästa krig kommer att vara runt hörnet.

Den här gången förstår nästan hela Israel att man till slut måste vinna ett krig. Israel kan inte tillåta Hamas att överleva och behålla kontrollen över Gaza. En minoritet i Israel har fortfarande inte lärt sig av tidigare misslyckanden. Demonstranter på gatorna i Tel Aviv försöker störta den nuvarande regeringen (genom att använda de olyckliga gisslanfamiljerna som ett knep) och tillåta Hamas att starta en ny framtida massaker. Men den högljudda och engagerade minoriteten kommer att misslyckas.

Israel har nu möjlighet att vinna!

-Ryssland är indraget i Ukrainakonflikten och oroar sig för ett potentiellt utökat Nato-engagemang.

-FN är svagare än någonsin och har minimalt inflytande över att förhindra flera konflikter runt om i världen.

-Och USA är splittrat i valet av en efterträdare till president Biden.

Alla som undertecknat Abrahamavtalet, liksom Saudiarabien, Egypten, Jordanien, andra oljeproducerande arabiska gulfstater och andra potentiella allierade till Israel förstår att Israels seger kommer att inleda ett "nytt Mellanöstern". De vet att ytterligare en "permanent" vapenvila kommer att göra det möjligt för Hamas att överleva och ta hem en spektakulär seger. Vart och ett av dessa länder är djupt oroat över att framgången för Hamas, en gren av det Muslimska brödraskapet, kommer att destabilisera regionen.

Hamas närvaro i Rafah, Khan Younis och Gaza City håller på att upphöra. Minst 22 av Hamas 24 brigader har förstörts. Israel kontrollerar Filadelfikorridoren och Rafiah och eliminerar därmed smugglingen av vapen och material från Egypten. Tunnlarna i Gaza håller på att förstöras. Hamas ledare har avskedats. En bedräglig Sinwar, med hjälp av Egypten och Qatar och en vacklande amerikansk president och utrikesdepartement, använder resterna av israelisk gisslan som förhandlingsbrickor. Han kräver att Israel upprepar sina tidigare misstag och drar sig tillbaka. Han tror att Israel, precis som i det förflutna, skulle dra sig tillbaka helt och hållet från Gaza, frige terrorister från israeliska fängelser och återuppbygga Gaza.

Även om Israel plikttroget fortfarande skickar Mossad och andra representanter till Qatar och Kairo, för att förhandla om ett eldupphör och återvändande av gisslan, är det tveksamt om Sinwar kommer att välja det enda förnuftiga och humanitära alternativet som finns tillgängligt – total kapitulation. Han kommer med största sannolikhet att fortsätta att ställa vansinniga krav.

Om det blir ett provisoriskt gisslanavtal kommer det inte att hindra Israels eliminering av Hamas. Hamas och Islamiska Jihad kommer att fortsätta att bryta mot alla avtal. Löftena från tidigare israeliska ledare, "Om en kula eller raket avfyras från Gaza kommer Israel att svara dramatiskt" kommer äntligen att genomföras. I vilket fall som helst är israeliska militära påtryckningar det enda sättet att tvinga fram antingen en förnuftig överenskommelse eller en fritagning av den kvarvarande israeliska gisslan.

Israel har ett tydligt oåterkalleligt mål: Total seger.

Israels accepterande av fem mycket generösa tidigare avtal om eldupphör med Hamas övertygade Hamas om att det inte fanns några långsiktiga nackdelar med att attackera Israel. Israel kommer att ignorera hysterin och det blinda, oinformerade globala stödet till Hamas och kraven på en ny vapenvila. Den här gången kommer det att bli seger och ingen "permanent" vapenvila. Premiärminister Netanyahu och hans regering är fast beslutna att äntligen vinna ett krig och förgöra Hamas fiende.

Efter att ha förlorat de flesta av sina Hamaspartners och personal är Sinwar nu Hamas militär- och politiske envåldshärskare. Han gömmer sig djupt inne i någon tunnel. Till slut inser han att han inte kommer att lyckas och ber om fri lejd ut ur Gaza. Det kommer inte att hända. Israel lärde sig läxan att skicka Arafat till Tunisien. Sinwars sista hopp är att utlösa ett regionalt krig.

Men det kommer inte att hända! Iran och dess ombud kommer att bli chockade när de ser att Israel äntligen har vunnit ett krig. De kommer att förstå att om de inleder en omfattande konflikt så kommer Israel inte att avskräckas från att slutligen utplåna dem. De förstår risken för att Israel kommer att svara med alla vapen som står till dess förfogande. Libanon kommer att lida obeskrivligt. Irans oljeproduktion och dess leveransterminaler på ön Kharg kommer att förstöras. Irans ekonomiska kollaps kan leda till ett regimskifte och en kollaps av Irans kärnenergiprogram. Det iranska folket kommer äntligen att befrias från de diktatoriska och fruktansvärda ayatollorna.

Netanyahu jämförde den framtida situationen i Gaza med de allierades ockupation av Tyskland och Japan efter deras kapitulation för att få slut på andra världskriget. Netanyahu sade: "När vi väl har besegrat Hamas måste vi se till att det inte blir något nytt Hamas, att terrorismen återuppstår, och just nu är Israel den enda kraft som kan säkra det."

Abu Mazan och den palestinska myndigheten vill besöka Gaza. De hoppas kunna ta över Gaza efter Hamas nederlag. Det kommer inte att hända. Vi minns att de sände ut att massakern den 7 oktober var berättigad och att en liknande attack kunde förväntas i Judéen och Samarien. Myten om att den Palestinska Myndigheten är Israels säkerhetspartner i Judéen och Samarien har avslöjats.

Inte mycket har förändrats under de senaste 76 åren. Men den här gången är Israel äntligen på väg att vinna ett krig! Världen kräver ett eldupphör, att Israel drar sig tillbaka från de egyptiska smuggelrutterna, ett fullständigt tillbakadragande från Gaza och att alla gazabor återvänder till en återuppbyggd Gazaremsa. Allt i hopp om att Hamas ska släppa några gisslan, döda eller levande.

Israel har äntligen lärt sig en läxa från tidigare misstag. Låt oss komma ihåg.

Frihetskriget 1947-48 slutade i avtal om eldupphör med gröna linjer, blå linjer och inga linjer. Operation Kadesh 1956 slutade med att Israel tvingades dra sig tillbaka från Sinaihalvön och Gazaremsan. Sexdagarskriget 1967 slutade när en FN-medlad vapenvila trädde i kraft innan Israel tilläts fullborda sin spektakulära seger. Israel belönades med de tre nejen i Khartoum och FN:s brännmärkning av Yehuda och Shomron som "omstridda (i själva verket sa de de falska "ockuperade") territorierna. Yom Kippur-kriget i oktober 1973 tog slut när världen räddade Egyptens Israel-omringade tredje armé inom 100 kilometer från Kairo och införde en vapenvila. Världen kunde inte tillåta att den judiska staten segrade.

I det första Libanonkriget drev Israel ut PLO ur södra Libanon. Men efter internationella påtryckningar flydde Arafat och PLO till Tunisien. Israel drog sig tillbaka 1985 till södra Libanon och övergav slutligen under Ehud Barak SLA och drog sig tillbaka helt. Ingen seger. Med Tzipi Livni som aningslös utrikesminister accepterade Israel att en hopplös UNIFIL-styrka skulle garantera freden. Israels tillbakadragande stärkte Hizbollah och idag ser vi konsekvenserna.

Det har varit 5 krig mellan Gaza och Israel. Båda slutade med vapenvilor som medlades fram och påtvingades Israel av Egypten och USA. Inga segrar. Varje gång fick Hamas en livlina för vapenvila för att inleda en ny attack. Den senaste vapenvilan upphörde den 7 oktober. Varje vapenvila gjorde det möjligt för Hamas att utöka sin raketarsenal och militära vapen, bygga tunnlar och förbereda och träna för katastrofen i Svarta oktober.

I det förflutna har hot om bojkotter av arabisk olja, global antisionism/antisemitism och chocken av en mäktig återuppväckt judisk stat framgångsrikt bekämpat sina fiender hindrat israeliska segrar. Den här gången kommer Israel att segra och eliminera Hamas och befria den kidnappade gisslan.

Först då kan visionen om ett nytt Mellanöstern förverkligas.

Dr. Michael Wise är grundare och investerare i ett flertal teknikföretag. Han har en examen från YU och har en doktorsexamen i teoretisk fysik från Brandeis U., är författare till Israel demography study (BESA) och har publicerat många artiklar om Israels suveränitet och demografi i Judéen och Samarien.är grundare och investerare i ett flertal teknikföretag. Han har en examen från YU och har en doktorsexamen i teoretisk fysik från Brandeis U., är författare till Israel demography study (BESA) och har publicerat många artiklar om Israels suveränitet och demografi i Judéen och Samarien.

https://www.israelnationalnews.com/news/395234