torsdag, augusti 15, 2024

Dags att befria Libanon från Hizbolla! Krönika i Världen idag!

 

Sedan Hamas terrorattack den 7 oktober har attackerna från Hizbollah ökat i både styrka och frekvens i norra Israel. Bilden: Militärövning där israeliska soldater tränas i att ta sig fram i snårig och bergig terräng.Bild fr IDF.

Samtidigt som slagorden ”Free Palestine” fortsätter att eka på gator och torg runt om i världen finns behovet av en verklig befrielse på ett annat håll, nämligen i Libanon. 

Libanon uppfattades länge som någonting av en Mellanösterns pärla, en arabisk oas av frihet och demokrati. Mandatet för Libanon hade vid fredskonferensen i Sanremo 1920 tilldelats Frankrike, som bland annat ville skapa en fristad för Mellanösterns kristna. Landet utvecklade sålunda en unik multikulturell mosaik, där kristna och muslimer levde sida vid sida samt delade på den politiska makten. 

Uppgörelsen, som består ännu i dag, går ut på att den kristna minoriteten har rätt att utse landets president medan sunni­muslimerna utnämner statsministern, och riksdagens talman är shiamuslim.

Men utvecklingen har inte varit gynnsam. I dag kan landet närmast betecknas som en lydstat. Länge kontrollerades Libanon av Syrien – i dag finns kontrollen hos mullorna i Teheran, med terror­organisationen Hizbollah som lokal representant.

Det internationella samfundet har i praktiken stått handfallna inför denna förödande utveckling, som hotar att förstöra Libanon inifrån och nu även hotar att dra in landet i ett storkrig med Israel. 

När den israeliska försvarsmakten ingrep i södra Libanon i början av 80-talet för att förhindra bombangrepp från palestinska terrorister, tvingades de stationera egna trupper i landet för att förhindra nya anfall. När man sedan drog ut trupperna ur Libanon var det mot löftet om fred och säkerhet. 

Men attackerna från norr har inte upphört. Snarare ökat, i takt med att terrororganisationen Hizbollah vuxit sig allt starkare. FN:s generalsekreterare António Guterres har varnat för katastrofala konsekvenser av ett nytt krig med Israel, vilket på sikt riskerar att markera slutet på Libanon. 

Detta kunde dock Guterres själv ha förhindrat. Den bindande FN-resolutionen 1701 kräver en fullständig avväpning och demili­tarisering av Hizbollah, samt att organisationen drar sig tillbaka från den israeliska gränsen till Litanifloden för att skapa en säkerhets­zon. Men resolutionen har inte respekterats. 

Länge kontrollerades Libanon av Syrien
– i dag finns kontrollen hos mullorna i Teheran, med terror­organisationen Hizbollah som lokal representant.

Hizbollah har aldrig varit tyngre beväpnat än i dag, samtidigt som man tycks kunna agera fritt i den säkerhetszon som i praktiken borde bevakas av FN:s egna fredsstyrkor.

Sedan Hamas terrorattack den 7 oktober har attackerna från Hizbollah ökat i både styrka och frekvens. Detta är ett flagrant brott mot FN:s grundstadga, som klart förbjuder väpnade attacker mot annat medlemsland. Attackerna har tvingat den israeliska rege­ringen att evakuera runt 70 000 civila från gränsområdet, och dessa måste nu inkvarteras i landets södra delar, dit även tusentals civila från gränsen mot Gaza har tvingats fly. 

Lidandet hos dessa hemlösa civila vars liv har slagits i spillror efter oktoberattacken är någonting som varken FN eller internationell massmedia tycks ägna någon större uppmärksammat.

Samtidigt som världen nu håller andan inför vad som kan bli en omfattande ”hämndattack” från Hizbollah och andra Iranstödda terroristorganisationer är det värt att komma ihåg att Israels eliminering av den efterlysta terroristledaren Fuad Shukr inte berättigar till någon hämndattack. Shukr, som hållit sig gömd i Libanon i åratal, är personligt ansvarig för flertalet terrorattacker, bland dem bombexplosionen i Beirut 1983, där 241 amerikaner och 58 fransmän omkom. 

Det internationella samfundet har en skyldighet att upprätthålla efterlevnaden av sina egna resolutioner. Om FN-organisationen hade använt samma energi till att bevaka utvecklingen i Libanon de senaste decennierna som man gjort för att kritisera Israel, hade situationen i dag kunna vara en annan.


rådgivare i EU-frågor, grundare av European Coalition for Israel

 


onsdag, augusti 14, 2024

Polischefen som hoppade av!


 ”Det var jättetufft var det och det var tufft att också inte visa det. För jag var ju liksom den högsta chefen och har liksom haft mantrat att vi viker inte ner oss, vi backar aldrig och sedan känner man liksom hur världen gungar under ens fötter”, säger Christoffer Bohman.




Som polischef blev Christoffer Bohman känd som en person som vågar ryta ifrån. Efter en händelse i Kista centrum spelar han in en film som får stor spridning. Det är 2019 och Christoffer Bohman är biträdande lokalpolisområdeschef i Järva i Stockholm. Det som hänt är att två pojkar har försökt snatta fikabröd i en mataffär – när killarna blir påkomna drar de vapen.

Åren före den här händelsen inträffar har problemen med kriminalitet i Järva eskalerat – flera personer har mördats.


”Det här blir lite som att droppen rinner över för mig, att det håller på att spåra ur på riktigt, har vi liksom barn och unga som är beredda att skjuta för att undkomma ett snatteri”, säger Christoffer Bohman.


I dagarna kommer Christoffer Bohman ut med sin bok där han berättar om åren som polis i bland annat Järva, Sollentuna och Eskilstuna och också varför han valde att lämna kåren – när han kanske behövdes som allra mest. https://sverigesradio.se/avsnitt/polischefen-som-hoppade-av-varlden-gungade-under-fotterna

Jag lyssnade med stort intresse på denna podd från P3 ! 

En liten puzzlebit som sedan för till frågan, hur kunde det bli så här?

Det är då politiken måste föras in, dvs den förda politiken sedan lång tid tillbaka.

Bla Lennart Geijers tid i regeringen och allt som beslutades då med lagar och straff.

OM man hade studerat Malmös utveckling från 70-talet så hade man tidigt kunnat se vad som skulle hända i andra städer. Den naiva inställningen samt faktiskt även rena lögner och önskedrömmar om hur stor invandring skulle göra Sverige till ett bättre land var förhärskande under så många år.

Inte ens när man tappat greppet om hela den dystra utvecklingen så kunde man erkänna att man haft fel.

Nu står vi där med ett samhälle vilket det är mycket svårt att få på rätt kurs igen.

Kriminaliteten har ätit in sig i hela samhällskroppen!

söndag, augusti 11, 2024

Dan Korn på Bulletin får ordet!


 Denna helg förväntades upploppen i Storbritannien ta ny fart och drabba företag över hela landet som lever på att ordna med uppehållstillstånd. Av det verkar det inte ha blivit något. Det förväntade inbördeskriget är tills vidare inställt, vilket inte är samma sak som att allt är frid och fröjd.

11 aug 2024 06:00

Om man med ett ord ska beskriva stämningen kring upploppen i Storbritannien blir det misstro. Folk misstror media, polisen och politiker. Media, polisen och politiker misstror folk. Båda sidor ser de andra som extremister och våldsutövare. Båda sidor anser att den andra sidan ljuger.

I tisdags skulle upploppen nå Pendleton, en stadsdel i Salford som är en del av Greater Manchester och som bara ligger två kilometer från mitt hem. Manchester Evening News meddelade att affärerna i köpcentret stängt, jalusierna var nedrullade och personalen hemskickad. Någon timma senare meddelade man att polisen var på plats, men på bilden såg de inte ut att vara många. Med så få poliser kunde det bli ett rejält slagsmål.

I augusti 2011 utbröt stora upplopp i Storbritannien efter att polisen sköt ihjäl 29-årige Mark Duggan. Händelsen framställdes då som att Duggan var oskyldig och obeväpnad och sköts därför att han var svart. Senare har det visat sig att polisen hade honom under uppsikt eftersom han var gängkriminell droghandlare. Han hade inget vapen på sig när han sköts, men hade en pistol i sin bil och polisen visste att han ägde vapnet. Händelsen ledde till upplopp, plundringar och mordbränder.

Jag såg upploppen i Pendleton då. Folk kom gående från de närliggande kvarteren i Charlestown, ett av Storbritanniens fattigaste områden, med kofötter, bräck- och brytjärn i händerna. Butikerna ”Bargain Booze” och ”Money Shop” bröts upp och plundrades. Det vill säga, man var ute efter sprit och kontanter. Det hade mycket lite med Mark Duggans död att göra, men visade tydligt klasskillnader. I Manchesters centrum plundrades samma kväll flera butiker för billiga kläder, till och med en för begagnade kläder, medan exklusiva modeaffärer vid samma gator förblev orörda.

Tydligare kan knappast klassperspektivet visas. När man hade chansen att sno dyra märkeskläder gjorde man inte det, för vad skulle man med dem till? ”När det regnar välling har den fattige ingen sked” sa man förr. Brittisk arbetarklass klär sig inte snobbigt, till skillnad från svenska gängkriminella med guldkedjor och guccikepsar.

Ett åttiotal personer drabbade samman med polisen i Pendleton 2011 och jag såg alltsammans. En rondell över en närliggande motortrafikled var en utmärkt utsiktspunkt. Så i tisdags åkte jag dit för att se nya sammandrabbningar. Men allt var lugnt och stilla. Där fanns varken upploppsmakare eller poliser, men butikerna var alltså stängda, så där var ödsligare än vanligt.


Höghus i Pendleton Foto: Dan Korn

Slummen i Salford ansågs förr vara den värsta i Storbritannien, vilket inte vill säga lite. Här fanns ett myller av gator, kors och tvärs, med små brittiska radhus från 1700-talets slut och 1800-talets början- Där fanns hus byggda enbart med ingång åt gatan, så man fick gå runt hela kvarteret för att komma till sitt utedass på gården. I myllret av smala gator låg här och där stora fabriksbyggnader för textilindustrins alla moment: spinnerier, bomulls- och yllelager, väverier, färgerier och konfektionsföretag. Mitt i denna röra låg också en stor kolgruva, faktiskt kolgruvan med Englands djupaste schakt. Järnvägsspår gick kors och tvärs och ånglok spydde ut kolrök över kvarteren. Som oaser i allt detta låg här och där pubar och kyrkor.

I slutet av 1950-talet började allt detta rivas. Vissa industrier, pubar och kyrkor sparades. Eftersom det inte fanns något naturligt centrum i myllret av smågator drog man fram stora gator och genomfartsleder samt anlade ett centrum i Pendleton. Här skulle det skapas ett naturligt centrum för Salford, staden som annars såg grannstaden Manchesters centrum som sitt eget. Höghus ersatte de gamla radhusen, snabbköp ersatte små kvartersbutiker med försäljning över disk.

Men saker blir inte så som planerare tänkt sig på sitt ritbord. Höghusen blev plantskolor för en kriminalitet som den gamla slummen inte hade sett maken till. Men eftersom lägenheterna är varma och inte dragiga som de gamla kåkarna och eftersom snabbköpen säljer billig öl kan man sitta hemma med sin pint. Det blir mycket billigare än att gå till puben så snart fick pubarna stänga i brist på kunder. 1960-talet var också tiden då britterna i mycket hastig takt slutade att gå i kyrkan. På 1970-talet slog kolgruvan igen och textilindustrin drabbades av tekokrisen. Resultatet blev alltså att där den gamla slummen stått fanns nya, fula höghus som fort förföll, ett tämligen visset köpcentrum och som öar här och där ruckel till nerlagda pubar, stängda kyrkor och igenbommade fabriker.

På senare år har både en del kyrkor, pubar och gamla fabriker rivits, medan andra gjorts om till universitet. Både köpcentrumet och höghusen har rustats upp och ser inte lika bedrövliga ut längre som de gjorde när jag kom till stan för femton år sen. Men i området råder ingen brist på unga, arga män som gärna vill slåss när tillfälle ges. Samma sak gäller i närliggande Charlestown, med de små kaninbursliknande radhus man ersatte de gamla radhusen med och Kersal, där de gamla radhuslängorna ännu står kvar. Ett centrum i en sådan stadsdel blir också centrum när upplopp sker.

Den alldeles uppenbara orsaken till kravallerna i år är givetvis att de är en reaktion mot de brutala morden på tre små flickor i Southport som övergått till en protest mot den förda invandringspolitiken och framför allt mot det man ser som islamiseringen av samhället. Men det var ju inte skälet till kravallerna 2011, som tvärt om började som en protest mot upplevd rasism i poliskåren. Ändå är det ungefär samma grupper människor som bråkar nu som då. Hur kan det komma sig om orsaken nu enbart handlar om rasism och högerextremism?

För att förstå det kan man inte göra som en del debattörer i Sverige gjort; se på Storbritanniens rasistiska historia. Den som söker den finner och givetvis kan man peka på äldre tiders uppenbara rasism och kolonialism. Man kan till och med dra till med Englands roll i den transatlantiska slavhandeln, åtminstone om man väljer att bortse från att det var i Manchesters katedral det första stora massmötet mot slavhandel hölls 1787 och att England mycket bestämt och aktivt verkade för att utplåna både slavhandel och slaveri i hela världen sedan man äntligen bestämt sig för att förbjuda det i sina kolonier. Man måste också bortse från den öppna attityd engelsmän i gemen har inför främmande kulturer, inte minst dem som kommer från de gamla kolonierna.

Men lika mycket måste man bortse från att slagsmål och våldsamheter inte är ett ovanligt fenomen i Storbritannien, av helt andra skäl. Upploppen i år har till större delen förekommit i norra England och på Nordirland. Att katoliker och protestanter gemensamt demonstrerat mot den nya fienden islam på Nordirland är ett exempel på hur gamla fiender kan förenas mot en ny fiende. I norra England finns det en mycket gammal tradition av våldsamheter i vissa befolkningsgrupper, som anses gå tillbaka till den tid då härjande skotska klaner gjorde självförsvar nödvändigt. Den våldsamheten överlevde industrialiseringen och tar sig numera nya uttryck i supportervåld i samband med fotbollsmatcher.

Vi har här att göra med upplopp som återkommer med några års mellanrum, nästan alltid vid samma tid. Att det var vid exakt samma tid på året som kravallerna 2011 ägde rum är värt att komma ihåg. Det var den 9 augusti 2011 jag stod och såg kravallerna i Salford och det var den 9 augusti i år jag tog de bilder som illustrerar denna text.

Men allt detta förklarar ändå inte upploppen nu. För att förstå dem måste vi omprogrammera våra hjärnor så att vi inser följande:

Det är inte rasism att bli upprörd över att tre små flickor brutalt mördas.

Det var inte rasism att bli upprörd över att den brittiske soldaten Lee Rigby brutalt fick huvudet avskuret på öppen gata i London 2013.


Mördaren Michael Adebolajo direkt efter att han mördat Lee Rigby 2013

Det var inte rasism att bli chockerad över att 82-åriga Palmira Silva halshöggs i sin egen trädgård i Edmonton, London 2014.

Det var inte rasism att bli upprörd över att en bil medvetet kördes mot människor och skadade tre på bron utanför Westminster Palace i London 2018.

Och så vidare, och så vidare. Listan kan göras lång. I samtliga fall var förövaren en svart man, men det beror inte på rasism att man blir upprörd över dessa händelser. Lika lite har upprördheten något att göra med fascism, nazism, högerextremism eller vilken etikett man nu vill sätta på det. Att bli upprörd över brutala mord är helt enkelt mänskligt.

Bortsett från händelsen i Southport i år skedde samtliga dessa attacker – och ett stort antal fler – i Allahs namn. Det är inte islamofobi att säga det. Upprördheten beror på de förfärliga handlingarna. Och de allra flesta människor förmår att inse att inte alla svarta eller alla muslimer beter sig på det viset.

Men politiker, polisen och media tror uppenbarligen att folk är så korkade att de tror det. De försöker så gott det går att förtiga vilka förövarna är och vilka motiv som ligger bakom. Mördaren i Southport hävdades vara en walesare från Cardiff, vilket han också strängt taget är, men om man inte samtidigt nämner att båda hans föräldrar kommer från Rwanda blir det ändå missvisande. I flera av attackerna som nämnts ovan har vittnen hört rop ”Allahu akbar” och ändå har polisen länge vidhållit att motivet är okänt.

Det är inte rasism som orsakar dessa protester. En bidragande orsak är i stället myndigheters rädsla för rasism, som faktiskt tar sig uttryck i omvänd rasism, mot vita. Inom loppet av några dagar var upploppsmakare infångade, dömda och satta på långa fängelsestraff.

Men de muslimska motdemonstranter som också grep till våld och som hotade att skära halsen av folk går fria. Den afrikanska kvinna i Tottenham, London som vid ett flertal tillfällen försökt knivhugga judiska barn på gatan där hon bor är hemma igen efter att ha suttit fängslad en kort tid efter sin senaste attack. Folk gör sina jämförelser. Med metoder som dessa, när myndigheter visar beslutsamhet mot visst våld och har överseende med annat, skapar man bara tillfälligt lugn.

Kvinna jagar judiska barn med kniv på Cadoxton Avenue i Tottenham, London 15 maj i år. Hon är frisläppt och fortsätter att hota sina grannar.

Gatuvåld är aldrig rätt. Och det är knappast människor med djupare politisk insikt som står för det. Våldet har lugnat ner sig igen och Elon Musks antagande om början på ett inbördeskrig kom som tur var på skam.

Men det är en kokande gryta och media, polis och politiker måste börja lära sig inse att det är när man försöker förhindra att ångan pyser ut som grytan exploderar. Det bästa man kan göra för att undvika det är att lyfta på locket.

Dan Korn

Dan Korn är Bulletins chefredaktör, författare till tjugo böcker och har sysslat med kulturjournalistik under fem årtionden.


fredag, augusti 02, 2024

PASTOR SVÄRDS POJKAR I MALMÖ!

 När jag arbetade på Kirsebergs SDF så fick jag då och då hoppa in på Bo Linds arbete . Han arbetade för Malmös Kronofogde. Arbetet bestod av att vara med och ta hand om belagtaget gods, dvs allt från möbler till bilar. In och ibland också ut när ägaren var skuldfri.

Många av transporterna utfördes av Pastor Svärds pojkar, en flyttfirma som verkligen var experter. Blev vän med flera av dessa anställda. Tidningen Dagen la ut i sin tidning följande.



torsdag, augusti 01, 2024

Feghet?


 Terrororganisationen hamas beskyller Israel för feghet ang. två döda ledare med tusentals mördade människor på sina samveten.

Är man någorlunda klar i huvudet så inser man ju VEM som är feg. Att gå in i byar på morgonen samt avrätta minst 1200 civila samt ta hundratals gisslan samt faktiskt även mörda många av dem då och då,DET är feghet.

Alla raketer under de senaste 5 åren över civila , vad är det annat än feghet.

Alla dessa fredsmänniskor vilka inte ens har lyssnat på vad Iran, hizbolla och hamas säger och ändå fortsätter att vifta med palestinska flaggor och ropa på att Israel ska lägga ner sina vapen.De vill att Israel begår kollektivt självmord!

I grunden måste det betyda att de vill Israel illa eller så är de antisemiter?


söndag, juli 21, 2024

Unni Drougge får ordet ! / Epoch Times.


 

Unni Drougge: Rädslan för att kallas rasist gav brittiska groomingligor fritt fram.

När sexligor i Storbritannien nästan uteslutande bestod av muslimska män, då tystnade polis, medier och myndigheter och nonchalerade de skrämmande uppgifterna om att mängder av tonårsflickor såldes till pedofiler. Rädslan för att underblåsa rasistiska strömningar blev större än den skräck som de unga brottsoffren levt under, och som gett dem men för livet, skriver Unni Drougge.

 – Det finns bara en sak jag kan säga, och det är förlåt. Förlåt alla kloka väljare för att partiet inte lyssnade på er. För att vi svek er. Ni röstade på oss i 14 år, och vi höll inte vad vi lovade. Vårt land förtjänar bättre och nu är det vi som måste skärpa oss och börja lyssna på vad ni säger.

Så talade Suella Braverman, före detta inrikesminister och parlamentsledamot för Tories, så fort det stod klart att Tories förlorade regeringsmakten i det brittiska valet den 5 juli. Säga vad man vill om Tories, men Suella Braverman är en rakryggad politiker som gjort sig känd för att tala klartext när andra rabblar floskler. 

Tjejer, de yngsta var elva år, blev ett lätt byte för ligornas sexhandel och de såldes som boskap till pedofiler.

I samma anda stack hon förra året hål på en varböld som gång på gång begravts i tystnad av myndigheter, rättsvårdande instanser, politiker- och medieetablissemanget. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Ledarskribenter på de största tidningarna anklagade henne för att sprida vilseledande uppgifter, flera stora intresseorganisationer rasade och varningar utfärdades. 

Hennes uttalanden gällde de så kallade groomingligorna som ända sen 2000-talets början opererat i flera mindre städer där de styrde nattlivet med taxifirmor och take away-barer och på så sätt kom i kontakt med mycket unga och ofta socialt utsatta tjejer som var ute om kvällarna. Dessa tjejer, varav de yngsta bara var elva år, blev ett lätt byte för ligornas organiserade sexhandel och såldes som boskap på köttmarknader för pedofiler. De kriminella männen var betydligt äldre, ofta familjefäder, som lockade in småtjejerna i sina bilar och bjöd på sprit och droger. Vittnesmålen från de unga brottsoffren beskriver hur de halvt medvetslösa föstes in i sjaskiga rum där flera män turades om att våldta dem. Försökte de dra sig ur blev de misshandlade och dödshotade med knivar och skjutvapen. Blev de gravida fick de genomgå riskfyllda aborter i de kriminella gängens egen regi, utan kontakt med sjukvården. Men när polisen fick kännedom om de groteska övergreppen rann det mesta ut i sanden.

Socialarbetaren Sara Rowbotham, vars uppdrag var att ingripa bums vid varje tecken på övergrepp och sexuell exploatering av unga, slog tidigt larm om den systematiserade sexhandeln i staden Rochdale. Hon rapporterade om 181 fall. Trots det slog alla berörda myndigheter dövörat till.

En annan visselblåsare som förde en kamp inom polisen för att ge rättvisa åt de utnyttjade flickorna i Rochdale var Maggie Oliver, polisinspektören som 2010 kallades in för att utreda pedofilhärvan. Hon lyckades övertala de utsatta flickorna att anmäla brotten och när de fått in tillräckliga bevis trodde hon att kollegorna skulle känna sig lättade och glada, men i stället blev det rena begravningsstämningen, har Maggie Oliver uppgett. Hon hoppade av 2013 i protest mot att slappheten hos poliskollegorna ledde till att de flesta förövarna fick gå fria.

Vad var det då som fick polis, medier och myndigheter att nonchalera de skrämmande uppgifterna om att mängder av tonårsflickor såldes till pedofiler? Jo, det råkade vara så att sexhandelsligorna nästan uteslutande bestod av muslimska män med pakistansk bakgrund. Därför smällde rädslan att underblåsa rasistiska strömningar högre än den skräck som de unga brottsoffren levt under och som gett dem men för livet. Den hotande islamofobistämpeln sänkte sig som en våt filt över sanningen och togs tacksamt emot av högerextremister som då fick ytterligare bränsle till att piska upp hat mot muslimer. 

Förövarna själva var dock inte heller sena att dra rasistkortet. Ringledaren ”Daddy” Shabir Ahmed, som dömdes för bland annat 30 våldtäkter på en 14-åring, skyllde exempelvis de fällande domarna på en konspiration mot muslimer. 

Ingen av dem som velat spegla brottsoffrens lidanden har undgått den hårda domen från vänsterns antirasistiska garde om att sprida islamofobi, allra minst om dessa röster kommit från de egna leden. 

Inte ens de utsattas egna erfarenheter har tillåtits passera antirasismens smala nålsöga. När en av överlevarna som numera är utbildad läkare gick ut under pseudonymen Ella Hill och berättade om mardrömmen hon genomlidit som tonåring i klorna på en sexhandelsliga i Rotherham fick hon en störtsjö av hat från vänsteraktiva antirasister, som sade att hela hon var en bluff, iscensatt av högerfascister. Hon hade nämligen återgett vad förövarna brukade kalla henne – ”vit slampa” och ”billigt vitt kött” – och att de brukade tvinga henne gå ner på knä och slicka deras fotsulor. Eftersom våldet var så kopplat till att hon var en ung vit tjej betraktade hon övergreppen som hatbrott. Därför blev hon hatad av antirasisterna som bara godkänner rasism från vita.

I antirasismens namn är det helt okej att hata även brottsoffer som berättar om grova sexualbrott de utsattes för som barn, om gärningsmannen tillhör en grupp som kan utsättas för rasistiskt hat. I antirasismens heliga namn är det fullt godtagbart att också stämpla själva sanningen som rasistisk.

Resultatet av denna antirasistiska draksådd blev att de traumatiserade brottsoffren berättat hur de kissat på sig av skräck när de sett sina förövare röra sig fritt på stadens torg och köpcenter. Redan när BBC 2017 släppte ”Three Girls”, en dramadokumentär i tre delar som helt baserar sig på Rochdaleskandalen, var det bara två av de nio dömda förövarna som satt kvar i fängelse. De gärningsmän som till sist fick avslag på åratals överklaganden av besluten om utvisning hittade för övrigt alldeles nyss ett nytt kryphål i lagen så att de kan stanna kvar i landet medan de fortsätter utnyttja allmänna medel för att processa vidare. Och sexhandeln pågår än.

Längs hela den här mörka historien har oräkneliga unga och sårbara flickor offrats på den politiska korrekthetens altare. Sveket mot alla dessa tusentals tjejer som fallit offer för sexhandelsligornas råa exploatering har legat och bultat som en svidande skam i nationens hjärta. Därför blossar skandalen ständigt upp på nytt. I fjol kom den unge journalisten Charlie Peters ut med sin mycket uppmärksammade dokumentär ”Grooming Gangs: Britain’s shame”. Och historien kommer att rulla vidare tills alla sår är luftade och får läka. Det gäller också såren hos det stora antal som drabbats av hedersrelaterat våld. Det gäller varenda en av de unga kvinnor som även här i det svenska jämställdhetsparadiset kastats åt vargarna när övergreppen de råkat ut för har begåtts av fel sorts förövare. Förövare som skyddas i skenet av den förment ädla kampen mot rasism och främlingshat.

Frågan är när tiden är mogen för alla dem som deltagit i detta fatala svek att öppet erkänna sin skuld. Att göra som Suella Braverman när Tories förbrukat sitt förtroende. Bara säga: ”Förlåt. Förlåt för att vi svek er. Ni förtjänar bättre och vi måste börja lyssna på vad ni säger.”

Unni Drougge 
Författare och Journalist

Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.
Kontakta journalisten: unni.drougge@epochtimes.se

fredag, juli 19, 2024

Kravaller i Leeds!

https://www.expressen.se/tv/nyheter/varlden/se-bilderna-valdsamma-upplopp-och-brinnande-bilar/  


På X finns idag massor med videos från det kravalldrabbade Leeds i England. Följer samma mönster  i stort sätt som korankravallerna i Sverige. Invandrare går till attack mot polis och deras fordon. Man ser vuxna män sätta eld på fordon.

Är England det land i Europa där ett begynnande inbördeskrig är på gång?

Frågan måste också resas i detta sammanhang, vem och vilka har haft intresse av att importera män från islamistiska länder? Frågan gäller hela Europa och inte minst vårt eget land. Varje dag ser vi hur media och reklamen krattar manegen för islam. ATT antalet kvinnor som kommer att konvertera till islam är ju följden av politiken.

Många ensamma män vilka träffar kvinnor samt får dem till att övergå till islam. 

Senast har just Svt intervjuat konvertiter vilka jublar över sina dystra svarta kläder samt hucklet.

Åter till medeltiden samt kvinnorna tillbaka till köket med 7 barn !

 DET är Iran som ligger bakom mycket av dagens reaktionära strömningar  samt rika arabländer vilka investerar i stora moskeer.

Att Sv. kyrkan är så välkomnande är mer än dumt. Vet de inte vad koranen och dess folk står för?

Vad hände med kristendomen i Bosnien en gång i tiden? Det finns bara ett land i MÖ som inte förföljer kristna och det är Israel! Såg just i tidningen Dagen att Algeriet har stängt 47 av 48 kyrkor samt åtalat ledningen av den kristna rörelsen!

ATT bjuda in islam är att lägga sin hals frivilligt på huggkubben!


Bloggarkiv

SiteMeter

Twingly Blog Search hogrelius Search results for “hogrelius”

Annonser

Anpassad sökning
<

Translate