För in veven i anvisat hål på framsidan av er automobil, och rotera med kraft medsols tills motorn startar. Oroa er icke för så kallade förgasarsmällar. Dessa är helt ofarliga.”
Följande anvisningar står att läsa i kap 1 ur en folder som kom ut häromveckan: ”Anvisningar för automobils framförande” – utgiven av Myndigheten för Automobil och Velocipedfrågor (MAV) (Stockholm, november 2023).
Nä, vad är det här för något? Att dra igång en kärra med en vev på fronten, är det inte sådant man gjorde på 1920-talet? Jo, det stämmer. Det där hade jag bara hittat på. Vi har inget behov av den här typen av råd längre. De bilar som i dag far omkring på våra vägar är mycket mer avancerade – snabbare, säkrare, tystare och effektivare. Utvecklingen har gått framåt. Men jag ber er ändå tänka tanken. På våra vägar far det plötsligt runt T-Fordar, och i tidningar och på tv får vi råd om hur man startar, växlar, och får stopp på en 1920-talsbil.
Och med detta hade vi i vårt land fått ett helt batteri av nya – eller skulle jag säga nygamla problem – havererade 1920-talskärror ute i terrängen, överbelamrade bilverkstäder och mekaniker som kliar sig i pannan, och inte minst förfärliga bilolyckor – och dessutom utan att någon sade: Är vi helt från vettet? Varför kör vi omkring i bilar från 1920-talet?
”Youmo i praktiken – En vägledning i att samtala med unga som är nya i Sverige om sexualitet, hälsa, relationer och jämställdhet” heter en 150-sidig folder utgiven av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor (MUCF). Denna ”Vägledning”, skriver generaldirektör Lena Nyberg, ”är tänkt att underlätta för vuxna att på ett inkluderande och normmedvetet sätt prata med unga om sexualitet”, våld och så vidare, med utgångspunkt i unga migranters rättigheter.
Foldern innehåller olika råd och tips. Under ”Metod: Omskärelse av snippan”, finns ett ”Stegprogram”. Under ”Steg 6” står: ”Avsluta med att förklara att det är olagligt att låta någon könsstympa en tjej eller att ta henne till ett annat land för att könsstympa henne där.” Under kapitlet ”Att bli gravid” finns en sida med ”Tips”, där det ges detaljerad information om hur en kvinna inte kan bli gravid. Jag behöver inte gå in på detaljer. Men alla tips har det gemensamt att de riktar sig till personer som tydligen inte vet någonting om mänsklig fortplantning.
Under: ”Metod – Din kropp, du bestämmer” ställs den retoriska frågan: ”Är det ok att ha sex utan att vara gift?” – och i anslutning under den ändamålsenliga följdfrågan: ”Hur går en polisanmälan till?” Några sidor längre fram ställs frågan: ”Är det ok att gå fram och ta någon på brösten?” och ”Är det ok att en lärare ger sexuella förslag till en elev?” I kapitlet ”Familj” får vi tips om att vi i Sverige inte får ”skada ett barn fysiskt genom att till exempel slå eller bränna”, att ”Du ska bara gifta dig om du själv vill”, och att ”Du har rätt att tillhöra vilken religion du vill”.
Det är naturligtvis lätt att raljera över allt detta, och det är nog sant att de här råden kanske är bra givet den situation Sverige nu befinner sig i. Samtidigt kan jag inte bli fri från känslan att alla dessa aldrig så välmenande tips vi får i Youmo i Praktiken är som att ge sig ut på en tidsresa, och då är frågan om 1920-talet räcker. Om vi tar några av de citat jag nämnde, exempelvis okunskapen kring hur ett barn blir till, att föräldrar inte har rätt att bränna sitt barn, eller om det är okej eller inte att helt sonika stega fram till en kvinna och placera händerna på hennes bröst – så får vi nog bege oss längre tillbaka i tiden än till i början av 1900-talet. Hur många hundra år? Jag vet inte.
Det är här min illustration med vevstarten på T-Forden kommer in. Vi befinner oss i dag i en politisk situation där vi tvingas diskutera frågor som vi i vårt land lämnade bakom oss för länge sedan. Den officiella diskussionen kring ungdomars kunskap och moraliska agerande har tagit ett rejält kliv bakåt i historien – över demokratin på tidigt 1900-tal, förbi kvinnans frigörelse och vår sexualkunskap – frukten av en hård kamp mot religiöst bigotteri och reaktionära krafter i största allmänhet.
Här pågår en betydelsediger dragkamp av det större, kollektiva formatet.
Inom det tekniska området vore det här omöjligt. T-Forden har gjort sitt, i alla fall utanför Helan och Halvan-filmer. Men inom det sociala fältet finns det uppenbarligen inga problem med att sparka igång en debatt i Sverige om frågor vi avgjorde långt före sekelskiftet 1900. Jag kanske verkar konservativ här, men varför ska mina egna båda flickor behöva fundera över sådana saker? Vi hade skapat ett land där sexuellt våld var en perifer företeelse, och i stället kunde vi ägna oss åt högre, mer kultiverade frågor. Jag menar varje ord jag skriver. Nu har vi dessvärre dragits tillbaka ner till en brutal diskussion som präglas av religiös intolerans och medicinsk okunskap, och jag förstår inte vad poängen är.
Helt frivilligt och utan inflytande av rusdrycker river och sliter vi nu sönder det finmaskiga kulturella mycelium som skapat en alldeles underbar plats på jorden, inspirerade, kan tilläggas, av den generella föreställningen att om det finns en soptipp så måste vi också bo på den. Eller, som FN-anställda kan nagla fast dig med, ihop med den där karakteristiska blandningen av hysteri och stål i blicken: ”It doesn’t go away just because you close your eyes!” Så sant. Självföraktet i emblematisk formulering.
Och att ens behöva insistera på att ”du har rätt att välja din egen religion”, eller att du har rätt att vara intim med din käresta utan att vara gift? Varför måste vi framhålla detta, frågar sig nog flera av våra ungdomar. Är inte detta självklart? Tydligen inte! Är det kanske så att vi inte har rätt att välja religion, eller måste ta emot slag av våra föräldrar och bröder? Att de slår oss för att de vill oss väl? Självbedrägeri är alltid en tröst!
Vad är det som händer med dessa våra mest humana gemensamma svenska sanningar? Är det något som går sönder här? Är det ett folks förgivettagna moraliska värden som dör framför våra ögon? Vad säger man på Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor med sin klämkäcka tjocka folder – så förnuftig, så konstruktiv och så olycksbådande? Här pågår en betydelsediger dragkamp av det större, kollektiva formatet. Är det kanske inte andra som lär sig vara som vi, utan vi som glömmer det?
Kontakta skribenten:goran.adamson@epochtimes.se
Epoch Times
Inlägg
