Maskerade våldsverkare slogs med polis.
Barn grät förtvivlat. Tusentals människor riskerade att bli allvarligt skadade.
Vad har det då blivit för konsekvenser av upploppen på Tele2 Arena i slutet av maj?
Inga!
Ingenting har hänt över huvud taget.
Allt rullar på som tidigare. De AIK-supporters som fyrade av pyroteknik mot familjeläktaren välkomnades i söndags till Friends och lagets match mot Kalmar FF.
Likadant med ligisterna som tog sin in på innerplan och där slogs med polisen.
Vi känner igen utvecklingen sedan tidigare derbyskandaler.
Det blir några dagars uppmärksamhet och utlovade krafttag från såväl ledare som politiker innan allt återgår till det normala.
Den som förväntar sig att något verkligen ska hända denna gång kommer en dag inse att hon eller han varit mycket naiv.
Tycker du att jag är för pessimistisk, gubbgnällig i stället för att vara hoppfull om att denna gång ska skilja sig från de femtioelva tidigare då allt bara runnit ut i sanden?
En blick i backspegeln förklarar kanske saken. Vi kan förstås gå ännu längre tillbaka för att hitta exempel på att absolut ingenting hänt men börjar 2011.
Då tillsatte kultur och idrottsminister Lena Adelsohn den förre landshövdingen Björn Eriksson som huliganutredare efter bortgångne Per Unckel.
Alla som var där minns hur Eriksson på presskonferensen basunerade ut vilka tuffa åtgärder som skulle sättas in mot huliganerna.
”Vi ska utestänga bråkmakarna”, sade han.
Förutom att Eriksson två år senare presenterade en huliganutredning hade ingenting hänt sedan presskonferensen.
Det kan inte han lastas för.
Idrotten kan lägga fram hur tuffa förslag som helst, utan politisk uppbackning blir de inte genomförda.
”Hur många livsfarliga övningar ska vi ha av maskerade människor innan det politiska systemet på allvar prövar frågan om maskeringsförbud”, sade Eriksson till TT.
Han efterträddes 2013 av Rose-Marie Frebran som då var vice ordförande i Svenska Fotbollförbundet.
Frebran hade haft uppdraget i bara några dagar då barnfamiljer flydde i panik sedan huliganer skapat kaos under superettanmötet mellan Hammarby och Gais.
”Jag ska göra allt som står i min makt för att det inte ska hända igen. Det ligger i att samla alla aktörer och se till att det blir bättre förhållanden på de svenska arenorna.”
Det saknas krafter som är beredda att på allvar bekämpa huliganismen.
Tio år senare är det andra personer i ledningen. Men de agerar på samma sätt och säger samma sak. Justitieminister Gunnar Strömmer kallade efter det senaste upploppet på Tele2 till krismöte. Där fanns bland andra social och idrottsminister Jakob Forssmed och förbundsordföranden Fredrik Reinfeldt.
”Det är viktigt för mig att säga som man att det finns en känsla av att män ser fotbollen som någon sorts frizon”, sade den tidigare statsministern.
Det har under åren levererats oändligt många klyschor i debatten om huliganism men det finns ingen som slår Reinfeldt på fingrarna i den grenen. Han är mästerlig i att tala vitt och brett utan att lyckas formulera något av betydelse. Men han är långt ifrån ensam om det.
Svensk fotboll skulle behöva en motsvarighet till Margaret Thatcher som regeringschef.
Den brittiska premiärministern sade sig vara ointresserad av spelet fotboll men engagerade sig starkt i idrottspolitiska frågor eftersom dessa påverkar samhället i stort. Kaos i samband med fotbollsmatcher skapar en otrygghet långt utanför arenorna.
Engelsk fotboll hade under en längre period haft stora problem med huliganism och katastrofen i Hillsborough 1989 – då 96 personer miste livet – blev en vändpunkt.
En rad åtgärder sattes in under den lika älskade som hatade Järnladyns ledning:
• Ståplatsläktarna togs bort.
• Upp till tio års avstängning för huliganer.
• Övervakningskameror på och utanför arenan.
• Ingen alkoholförsäljning på arenan.
• Tillträdesförbud för personer som klassades som oroshärdar.
• Noggrann kroppsvisitering.
• Matcher på dagtid.
Med ens kunde brittiska föräldrar tryggt ta med sina barn till arenorna.
I 2023 års Sverige är det farligt att gå på fotboll. Obekymrat tar huliganer med sig en stor arsenal pyroteknik vilken kan användas som vapen. Bengaler och fyrverkerier är förbjudna på läktarna men används utan att någon ingriper.
Det är huliganerna och inga andra som bestämmer villkoren i svensk fotboll.
Omgivningen ser handfallen på.
Det saknas krafter som är beredda att på allvar bekämpa huliganismen, precis som det saknas ambition att ta makten från gängen som förgör vårt samhälle.
Ingen har ryggrad att ta striden som krävs.
Men det stannar tyvärr inte där.
Efterspelet till kaosderbyt mellan Djurgården och AIK visar att fotbollsetablissemanget är i händerna på ligisterna.
Flera AIK-spelare vägrade att ta avstånd från supportrarnas uppträdande utan uttryckte i stället förståelse för ilskan.
På frågan vad han anser om spelarnas reaktion svarade Reinfeldt:
– Jag tänker inte kommentera enskilda spelare och jag vill inte heller att det här ska framstå som att AIK har ett problem. Alltså, jag har varit med om det här i många år. Vi har flera klubbar som har det här inom sig och runt omkring sig.
Reinfeldt var säkert tacksam för att han slapp en följdfråga om vad hans regering gjorde för att komma till rätta med problemen.
Han har förstås rätt i att huliganismen inte är en isolerad företeelse i AIK. Men i just detta fall handlade det om Solna-klubben och om spelare som vägrade att ta avstånd från sina supporters våldsamheter.
Ändå upprepade förbundsordföranden att han inte tänkte peka finger.
Han borde ha pekat med hela handen och rekommenderat klubbarna att stänga av och/eller bötfälla spelarna för olämpligt uppträdande.
Så nej, vi ska inte förvänta oss att svensk fotboll kommer att kunna ta kontroll över sin sport. Och det är inte enbart Reinfeldts, förbundets eller klubbarnas fel.
Det är våra folkvalda som med lagar och förordningar sätter gränser för vad vi har rätt att göra. När politikerna föredrar silkesvantar framför hårdhandskar får fotbollen inte de redskap den behöver.
Först när den får det i form av till exempel förbud mot pyroteknik men väljer att blunda för lagbrotten faller ansvaret över på fotbollen.
Politikerna och svensk fotboll har alltså ett gemensamt ansvar.
Ingen av dem tar det.
.jpg)
.jpg)
Inlägg
