Att skada polismän är mycket illa!

 Gårdagens demonstration i Stockholm hade naturligtvis inte sökt tillstånd eftersom de visste att det inte skulle godkännas.

Demonstrationen samlade ca 500 deltagare , människor vilka misstror allt i samhället. Särskilt pandemin!

De målar ut tex Bill Gates som en av de som har planterat in denna smitta för att tjäna pengar osv.

Några av de ledande har pekats ut som antisemiter.

De som aktivt brukar angripa poliser är nästan alltid nazister eller vänsterextrema men igår blev sju poliser skadade. 

Hela den här cirkusen innebar att massor av poliser blev tvungna att ägna viktig tid åt detta istället för att bevaka och jaga kriminella.

En mycket stor kostnad vilken innebär att polisen måste hålla igen på annat viktigt!

Jag har vänner vilka har blivit svårt sjuka av denna covid, jag känner människor vilka har dött en plågsam död och så kommer dessa fantaser och påstår att det inte finns någon pandemi!

Jag kommer att ta väck sådana  "schmaner"  från mina sidor, jag ogillar vidskepelse vare sig det kommer från religiösa kretsar eller andra!

 

"I en DEMOKRATUR råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram.

Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps."(Moberg)

När jag fyllde tretton är så hade jag redan läst det mesta av Mobergs böcker. Jag följde kampen mot rättsrötan och vid 15 års ålder såg jag "Domaren" på Eskilstuna stadsteater. En skarp vidräkning  med dåtidens makthavare särskilt inom rättsväsendet.

Han var en av få som vågade gå emot den allt starkare socialdemokratin !

Dagens Sverige uppvisar exakt det samhälle han påvisade och det såg vi inte minst vad gäller Vetlandaterrorn.

Erik Bolinder sammanfattar detta alldeles utmärkt såhär:

"

En islamist begår ett vansinnesdåd. Sverige.

Medialogiken som följer : Tidslinje

1. Islamisten försöker skada och döda så många som möjligt under 19 minuter i en mindre ort i Sverige

2. Nyhetsredaktionerna på PS och MSM nås av nyheten.

3. Alla på redaktionerna fattar omfattningen och vad som kommer hända under tidslinjen.

Alla vet instinktivt vad som hänt ganska omgående.

4. Allmänheten måste nu skyddas från främlingsfientliga åsikter och maskineriet går igång. Formuleringarna frodas en ”man” ”hemmahörande i Småländska höglandet” får alla att förstå ungefär vad som hänt men ingen ur media kan skriva rakt ut ”afghansk gymnasiesmnestiislamist.”

5. Allmänheten som vill veta; vem och vad och hur vet att ingen statsstödd organisation som uppbär statliga intäkter i MSM eller PS kommer skriva om detta. Fokus ligger på chock, blod och ortsbornas förvåning. Och förståelse med släkt som bedyrar ”fin kille”. 5b.Utländska media är inte snabba men CNN och BBC lägger pliktskyldigt ut en liten notis.

6. Allmänheten går till Flashback och till sociala medier där bilder från Flashback läggs ut. De får hygglig koll.

7. Allmänheten vet nu mer än MSM och PS förmedlat i lösa vaga stickspår.

8. Några på redaktionerna inser det ohållbara i detta och släpper motvilligt men ur clickbaitshänseende delar av storyn om mannens ursprung. Inga negativa adjektiv utan ”22-åringen” är ett neutralt begrepp som blir vedertaget. Som vilken annan 22-åring som helst.

9. Den enda journalisten som inte är journalitiker från Journalistpartiet gör ett normalt journalistiskt arbete och tar reda på vem, publicerar namn och bild med Instagrambilder och intervjuar vittnen. Denna person (förövaren som ger oss sanningen), hatad mer än Donald Trump, publicerar fakta på sociala medier och blir mer hatad och hotad än islamistterroristen som begått vansinnesdådet som satt blod under slagord från Koranen. (=offret)

10. Morgonsoffor, debattprogram handlar om stöd, sorg och lösa ord om ”kraft” och landets statsminister ”markerar”. MO vill inte göra politik av detta. Yeah right.

11. Efter två-tre dagar kommer ytterligare fakta fram och den ”häktade” och ”för brott misstänkte” blir förbannad i rätten. Advokaten kräver frisläppande.

12. The freakshow goes on.

Ingen får bli förbannad på politiken. Allt ska ske under en normalisering. Alla rapporter handlar om att ”detta får vi räkna med”.

Cirkulera. Inget har hänt.

Tills dem dag ett antal av terrorister går loss på nyhetsredaktionerna kommer INGET att hända. Det drabbar inte journalitikerna. Än.

Edit.

PS.

Ponera att det som hände med den tyska ambassaden 1975, som ockuperades av Baader-Meinhof ligan hände i dagens mediaklimat.

Text TV: Dag 1: Ett par engagerade ungdomar hemmahörandes i Düsseldorf har besökt en ambassad och stannat där för att göra en manifestation. Dag 2. Tyska ungdomarnas vrede mot orättvisor fortsätter att manifesteras på ambassaden när deras önskan om att den kvinnliga ledaren ska friges från sitt förtryck av den västtyska staten.

3. Expressen avslöjar (det som alla redan

vet via Flashback ) att ambassaden har sprängts.

4. Den hatade reportern Bo Holmström vägrar göra en pudel för sitt ”lägg ut, lägg ut” då det påverkar svenskars syn på tyskar negativt och att alla har rätt att kämpa för rättvisa även om man ibland pga av sin socioekonomiska status kan göra förvirrade saker som att planera att kidnappa Anna Greta Lejon i en trälåda, döda ambassadpersonal och spränga en ambassad i luften."

 

Jag har bara att instämma och beklaga att så många i vårt land fortfarande låter sig luras . Tron på statsmakten, regeringen och pressen med SVT-SR i spetsen är förunderligt stor. Så såg det ut även i Nazityskland och Sovjet, folk trodde på Pravda och statsapparaten.

Påven är äntligen på besök i Irak!

 

Vatikanen skriver följande:

VATIKANEN

Väntan på påven: ”som barn som förbereder sig för en fest”

Patriark Sakos ord vittnar om insikten att de kristnas öde inte får skiljas från andra irakiers, för alla har drabbats av konsekvenserna av krig och terrorism.

Andrea Tornielli

”Det här besöket är som förverkligandet av en dröm. Och vi är som barn som förbereder sig för en fest. Från den äldsta till den yngsta bland oss​​". Kaldeernas patriark av Babylon, kardinal Luis Raphael Sakos ord beskriver en resa som Johannes Paulus II drömde om och som idag genomförs av Franciskus. De glada och tacksamma ansikten på dem som väntar på biskopen av Rom vittnar om att denna resa länge har varit i påvens hjärta och i irakiernas hjärtan, inte bara hos de kristna.

Många gånger, under sitt pontifikat, har påven Franciskus talat om de kristna som lider i olika delar av världen och hans pilgrimsfärd till Abrahams land, trots pandemin och säkerhetsrisker, vittnar för dem om Petri efterträdares närhet. Men de kristnas öde i Irak, liksom deras lidande, får inte skiljas från dem som tillhör andra religiösa trossamfund, i ett land där alla har drabbats av krig, terrorism, våld, splittring och missbruk av Guds namn för att rättfärdiga hat.

”Vi har pyntat våra kyrkor – sa kardinal Sako - men alla irakier har pyntat sina städer .... Vatikanens flaggor vajar och välkomstaffischerna är överallt, även i Najaf, även i Nassiriya ... Och i Mosul, staden som fortfarande presenterar sig med alla sina sår. Muslimer har komponerat sånger för att välkomna påven”.

Det finns en fras från Ayatollah al Sistani som sticker ut på affischerna där fotot av landets högsta shiitiska myndighet finns  bredvid påven: "Du är en del av oss, och vi är en del av dig". Ett annat sätt att säga att vi alla är bröder. Kardinalen som leder den forntida kaldeiska kyrkan hjälper oss förstå att hoppet om Iraks framtid inte är att stärka ett religiöst samfund på bekostnad av andra, och inte heller i att skapa skyddade och separata "förvar" där man kan placera de så kallade minoriteterna i säkerhet, utan i återupptäckten av de djupa rötterna till ett samexistens som sammanfaller med ett lands identitet. Ett hopp som återupplivas i Ur, i Abrahams fotspår: du är en del av oss, och vi är en del av dig.

Att följa alla uttalanden om Vetlanda är deprimerande!

 Jag försöker hänga med i alla svängar omkring det som hänt i Vetlanda. Men det finns en rad människor med statsministern i spetsen som blundar.

Varför de blundar? Jo, om de skulle hålla med oss som pekar på den invandring som pågått i så många år och följderna av den, då skulle de också få erkänna att de har haft fel i 50 år!

De som begriper något om detta att ta in folk från en massa länder vet också att det uppstår kriminalitet  och en massa andra svårigheter för ett land. Många som kommer hit kommer aldrig in i det svenska samhället med jobb och en ordnad tillvaro. Detta för med sig ökad otrygghet för alla.

Barnen till dessa föräldrar hamnar redan i skolan på kant med samhället. Allt detta har vi sett ända sedan Malmö blev överbefolkat av människor utan arbete!

Men politikerna brydde sig inte!

De 10.000 afghanerna har inte heller varit någon lyckad import.

Knepet att skicka hit en underårig  vilken får stanna är ju välkänt. Denne tar sedan hit hela sin familj och vips är de 7 stycken på samma adress.

Allt kostar och vi vet ju vem som får betala.

Dessa sk "goda" människor vill ta hit ännu fler. Att de skapar ännu mer problem för vårt land ser de inte genom sina färgade glasögon.

Så fort ett hemskt dåd händer så duggar förklaringarna från dem men allt går ut på att det egentligen är synd om dessa förövare.

Sen glöms det bort precis som dådet på Ikea och andra platser. 

Skjutningar med hundratals offer är glömda redan dagen efter!

Detta är faktiskt den rasism som de själva ofta gapar om.

Våldtäkter är också något som har gömts av dessa "goda"!

60 % begås av män med ursprung från andra länder. Nu sträcker sig denna undersökning bara mellan 2010-15.

Det är ju efter 2015 som man märkte den stora ökningen av våldtäkter . Och hur dessa siffror ser ut kan man ju bara ana!

Så dessa som alltid skryter med att vara feminister visar återigen att de är ju inte alls detta. De bryr sig varken om hedersvåld eller våldtäkter!

Bara tystnad i alla år eller lumpna bortförklaringar.

Avskyvärt att människor som ska vara tänkande kan vara så idogt elaka och illvilliga!

En repris från 2016 apropå afghaner!

 

Jag är pensionär med låg pension så mitt "blåkort" på SL tar mycket av min pension procentuellt. Detta trots reducerat pris.
Alla med lite kunskap vet att SL i jämförelse med andra storstäder i världen ligger näst högst i pris!

Då förväntar jag mig att slippa alla dessa tiggare vilka finns snart sagt överallt inom SL.
Varje dag kommer de på tågen och tigger.På perrongerna vistas ibland ett tiotal personer och tigger tämligen aggressivt. Det tar sig in utan att betala. Jag ser på olika busslinjer hur de går in i mittendörren och slipper att betala!
Ingen tycks bry sig nu för tiden, varken SL eller de anställda?

Igår höll jag på att bli rånad i uppgången till Götgatan alldeles vid rulltrappan men kunde knuffa mig fri!
Jag blev i höstas överfallen på bussen från Gustavsberg och hölls i ett strupgrepp i tio minuter. Polisen har lagt ner fallet pga av att bussen kameror inte fungerade!
Bussföraren brydde sig  inte!

Det är totalt meningslöst att anmäla gårdagens incident med dessa tiggare!

Vi pensionärer ska kanske också låta bli att betala biljetter och tränga oss på bussarnas mittingång?

Vi kanske också ska mygla in oss i tunnelbanan såsom allehanda tiggare gör dagligdags?

Jag anser att man ska skärpa kontrollerna, mota ut de som inte har rätt att vistas inom tunnelbanan. Bussförarna måste åtgärda gratisåkarna på något sätt!

Jag vill kunna både gå och sitta ifred på de allmänna färdmedel jag betalar för att kunna nyttja!

Malin Lernfeldt får ordet idag!

 Ok. Djupt andetag. Nu ska jag skriva om en sak som är djupt personlig på ett sätt som jag väldigt sällan gör. Jag använder mig själv som exempel eftersom jag varken kan eller vill lämna ut någon annan. Men jag vet att jag är långt ifrån ensam eftersom jag under alla år jag skrivit om abortfrågan haft kontakt många många kvinnor om deras upplevelser. Och för mig är detta så viktigt att det obehag jag har för att skriva om detta (relativt) öppet får stå tillbaka.

I alla fall. Jag har gjort tre aborter i mitt liv. Första gången var jag strax över 20 och varken jag eller han som skulle bli mina stora barns pappa var redo att bli föräldrar.

Det var en så kallad klinisk abort. Om den finns inte så mycket att säga. Det gick enkelt och jag visste att det var rätt val även om det kändes lite sorgligt.

Den andra gången handlade det om så kallad missed abortion. Barnet var planerat men det upptäcktes i vecka 10 att fostret var dött fast kroppen fortfarande trodde att den var gravid. Jag var 32. En vuxen person, ledarskribent på stor morgontidning, välformulerad med vana att argumentera för min sak. Eftersom tanken på att ta tabletter och ligga hemma bredvid min 1,5-åring och vänta på ett missfall kändes fruktansvärt hemsk bad jag om att få göra en klinisk abort igen. Och fick tvärnej. Det var som en vägg satts upp. Ingen lyssnade. Istället övertalades jag att ta abortpiller och gå hem. Det var tydligt att vårdens behov av att spara prioriterades högst och att min oro och otrygghet inte var särskilt viktig. I det utsatta läge jag var orkade jag till slut inte stå på mig utan gjorde som de sa.

Jag tog tabletterna och efter något dygn hemma började det blöda. Först lite. Men sen mer. Och sen ännu mer. Badrummet i vårt radhus såg ut som om någon slaktat ett djur därinne. Jag bet ihop. Ville vara stark. Tänkte på att sjukhuset sagt att det brukar gå över snabbt och att jag utan problem skulle fixa det här.

Till slut låg jag på golvet och kunde inte lyfta huvudet utan att allt blev svart. Det gick knappt att stödja på benen och jag var på väg att tuppa av om och om igen. På något sätt lyckades min sambo släpa ut mig till bilen och köra mig, liggande i baksätet, till gynakuten. Väl där blev jag inlagd och fick blodtransfusioner och dropp med näring och antibiotika. Jag låg som Jesus på korset med en droppställning på var sida och tårarna rinnande. Mina blodvärden var livsfarligt låga. Om min sambo inte funnits där och agerat snabbt och om inte gyn haft koll på vad som pågick, eftersom jag varit där bara någon dag tidigare, hade jag förmodligen inte levt idag. Min son hade fått växa upp utan mamma.

Efterspelet av den här upplevelsen var inte heller särskilt roligt. Det tog flera veckor innan jag ens orkade gå i trappor eller kunde leka med mitt barn utan att få andnöd. Som tur var finns det hiss i GP-huset.

Att jag vågade bli gravid igen efter det förstår jag inte. Men det blev jag och året efter föddes min äldsta dotter.

Tio år senare senare hade livet förändrats radikalt. Efter att ha separerat från min sambo sedan 17 år hade jag en ny person i mitt liv. En dag insåg jag att jag var gravid. Det var inte planerat alls. Jag var över 40 hade redan tre barn och den jag träffade bodde delvis på en annan plats. Men vi bestämde oss för att vi skulle behålla barnet. Vi älskade varandra och hörde ihop.

Naturen ville dock annorlunda och i graviditetsvecka 11 kände jag att något var fel. Efter ett besök hos mödravården konstaterades faktum. Fostret var dött. Jag förstod vad som skulle ske och blev livrädd. Men jag hade bestämt mig. Aldrig mer abortpiller. Aldrig mer ligga avtuppad och blödande på ett badrumsgolv. Så jag kämpade för att få göra en kirurgisk abort. Jag, en snart 42-årig trebarnsförälder, expert på påverkansarbete och opinionsbildning argumenterade för mitt liv och förklarade i detalj om vad jag varit med om och hur det påverkat mig. Men nej. Väggen drogs upp. Ingen lyssnade. Här skulle jag inte komma och belasta vården i onödan. Seså, ta nu pillren och gå hem och vänta på missfallet! Till slut böjde jag ned huvudet och accepterade mitt öde.

Dagen efter kom en liten blödning. Sen inget. Efter ytterligare två dagar kände jag att det var lika bra att gå till jobbet. Jag hade ett viktigt möte och har aldrig varit bra på att gå runt och vänta. Dessutom hade ju sjukvårdspersonalen återigen bestämt hävdat att det här är inget att oroa sig över. Som en mens bara.

I väskan på jobbet den där dagen hade jag för säkerhets skull några extra stora bindor som jag fått på gyn. Såna som ser ut nästan som de blöjor man använder inom äldreomsorgen. Men de skulle jag knappast inte behöva använda.

Klockan 11 började helvetet. 11.30 hade jag varit på toaletten fem gånger för att byta ut de överfulla blöjbindorna och hade inget annat än vanliga mensskydd kvar. Blodet rann längs strumpbyxorna nedför benen och flöt ut över golvet på mitt kontor och huvudet snurrade. Jag lyckades messa den jag skulle träffa och förklara att endast min kollega skulle ta emot. Med mina sista krafter ringde jag sedan pappa som med gasen i botten körde mig till sjukhuset där min människa mötte upp.

Det hade hänt igen. Den här gången var jag dock inte en duktig flicka lika länge så det hann inte bli lika allvarligt som 10 år tidigare.

Varför berättar jag nu allt detta?

Jo, för att Fria Moderata Studentförbundet och Moderaterna driver frågan om att aborter ska kunna göras hemma helt utan kontakt med sjukvården. Detta eftersom de menar att medicinska aborter är riskfria och det är mycket tryggare och bättre för kvinnor att sköts hemma och att kvinnor som ska göra abort inte bör belasta sjukvården i onödan. De vill att man ska kunna köpa abortpiller på apoteket och bara köra på.

Liknande tongångar har hörts från delar av vården där man menar att kvinnor ”efter konsultation” typ snabb telefonkontakt ska kunna hämta medicin på apoteket och göra abort hemma utan att personligen ha träffat en läkare och barnmorska som fastställer graviditetens längd och gör en bedömning av kvinnans behov av stöd eller om en annan abortmetod är mer lämplig (vilket ska övervägas om någon har mycket ångest, har varit utsatt för övergrepp eller befinner sig i en svår situation).

Det återkommande argumentet från sjukvårdssidan är resurser. Att aborterande kvinnor i onödan inte ska belasta vården. Att de pengar det kostar att möta kvinnor som vill eller måste göra abort skulle kunna användas till annat, som är viktigare.

Är det inte märkligt att det alltid är så? Att det alltid finns viktigare saker än kvinnors behov?

Det är helt sant som både Moderaterna och medicinsk expertis hävdar att medicinsk abort är en relativt enkel och säker procedur. Det har upprepade studier visat. Den absoluta majoriteten av de aborter som görs i Sverige i dag är just sådana som huvudsakligen utförs i hemmet och nästan alltid går det bra. I de flesta fall skulle det säkert också gå väl om kvinnor slapp kontakten med gyn och enkelt kunde köpa medicin på apoteket och fixa en ovälkommen graviditet snabbt och lätt hemma. Men inte alltid.

Det som helt saknas i debatten är vilka risker som faktiskt finns med att frångå förfarandet att det krävs ett besök på gyn, ett säkerställande av graviditetens längd och ett ansvarstagande från sjukvårdens sida genom att första dosen abortmedicin tas på sjukhuset. Vad som sätts på spel om den etabletade kontakten och därmed stödet och säkerhetslinan försvinner?

Vad händer till exempel om kvinnan helt på egen hand ska bedöma graviditetens längd? Ibland vet man exakt, ibland tror man att man vet, ganska ofta visar ultraljud att fostret är större (eller mindre) än kvinnan trott. Fertiliteten är en märklig sak och inte helt enkel att ringa in. Det finns till och med kvinnor som inte märker att de är gravida förrän hälften av tiden har gått. Ju senare abortpillren tas desto större är riskerna och därför görs så kallade senaborter, efter vecka 12, helt och hållet på sjukhus. Om läkare och sjuksköterskor lyfts bort ur ekvationen innan första pillret tas kan man räkna med att det kommer att ske att kvinnor gör felbedömningar eller av olika skäl väljer att chansa. Konsekvenserna kan bli allvarliga.

Det finns också många kvinnor som lever under förtryck och i sammanhang där abort är skamligt eller till och med förbjudet. Andra har inte någon som kan hålla deras hand och se till att allt går som det ska. Vad händer med dessa kvinnors trygghet och säkerhet om det finns en förväntan på att abort inte ska vara sjukvårdens ansvar utan en privatsak? Vem ser till att de får det stöd de behöver och inte förblöder i ensamhet?

I decennier har kvinnor kämpat för en trygg och säker vård. För rätten att tas på allvar och bli lyssnade på. För att kvinnosjukvården ska prioriteras och att ingen som söker vård för gynekologiska besvär ska känna sig som en belastning.

Nu hävdas det plötsligt att det är för kvinnornas skull som de ska slippa ha kontakt med vården för att avsluta en graviditet. Det är mycket märkligt och djupt oroande. Lite jämförbart med när det hävdas att det är för deras egen skull som multisjuka, livrädda 90-åringar ska tvingas bo kvar hemma till varje pris.

Historien om mina aborter är som sagt långt ifrån unik. Många är de kvinnor som känt sig pressade att genomgå abort hemma mot sin vilja. Skulle moderaternas förslag bli verklighet ökar pressen ytterligare på att självständiga kvinnor minsann ska sköta sin fosterfördrivning på egen hand och inte komma här och belasta samhället.

Vi får inte blunda för att även om medicinsk abort idag har en låg risk för komplikationer är det inte helt riskfritt. Det finns kvinnor som skickats hem och blött ihjäl. Det finns såna som jag. Därför är det helt orimligt att sjukvården inte längre skulle ha det yttersta ansvaret för aborter.

Istället för att värna vårdens resurser genom att hålla abortbehövande kvinnor på armlängds avstånd borde det satsas mer för att trygga all viktig vård. Även sådan som är riktad mot kvinnor. En reform som den FMS efterfrågar, vilket i praktiken innebär att det kommer bli än mer omöjligt än idag att få göra abort på sjukhus, innebär mindre frihet, inte mer.

Jag vet att det fortfarande är svårt för många att prata eller skriva öppet om känslor och upplevelser av abort eller om stunder då man känt sig svag och utlämnad och det är därför jag gör det nu. För att visa på behovet av trygghet. För att stå upp för kvinnors rätt till vård. För att jag från djupet av mitt hjärta önskar att ingen ska behöva vara med om det jag gått igenom.

Det är allvar nu. Jag skakar efter att ha skrivit det här. Men jag behövde göra det. Och om du orkat läsa hela vägen hit ska du veta att jag är tacksam för att du gjort det.

10Du och 9 andra

Några av min fars teckningar från skolan 1915-16!

 Så här såg min far ut när han var ca 33 år gammal. Han hette Bengt (Bänkt) Högrelius och samtliga teckningar gjordes i skolan i Arboga där han växte upp på Trädgårdsgatan 52. Ja, huset står kvar !

 

Hela familjen samlad till jul någon gång på 30-talet.Min pappa längst till vänster bredvid min mor Elly.Sedan är det Ingeborg,Signild, farfar Viktor och farmor Albertina.Yngsta sonen Anders-Olov stående!Samtliga Högrelius!

Längst ner till vänster bodde Viktor och Tina Högrelius. Farfar ägde huset i många år men gick i god för en väns skulder ,sk växlar, och vännen kunde inte betala så farfar fick ta skulden och tvingades att sälja huset. Han arbetade på Arboga Samrealskola som lärare, var utbildad i Lund på Universitetet. 

Här under en tavla som jag äger just på dessa lärare.Min farfar snusade och syns här på tavlan hur han bjuder en kollega på en pris snus. Som barn fick jag snus av honom att stoppa i näsan.Så jag nös  men det rensade näsan.

Min farmor och faster Ingeborg ligger på Arbogas kyrkogård. Farfar ligger i Okome Halland bredvid sin far vilken var kyrkoherde i många år där.

Många unga kvinnor har låst in sig i en bur!

 https://www.expressen.se/kronikorer/johan-hakelius/en-hel-generation-gretor--alskar-att-vara-extrapoliser/ 

Förvisso finns det även män som sitter i buren men de är inte framträdande på något sätt utan det är de unga kvinnorna som agerar.

Istället för kalla fakta , kunskap, så kopplas känslorna in och man "tycker och tror" istället!

I skolan är allmänt flickor kunskapstörstande och går ofta vidare till avancerade yrken men det kanske inte är denna grupp som omtalas från "bubblan"?

När en kvinna tillika är ordförande för ett ungdomsförbund och avfärdar kunskap om kommunismen med det enfaldiga " vi var inte födda då" , ja då börjar man ju undra!

Är det skolan som skapat dessa indiver med ett så främmande sätt att betrakta kunskap?

I riksdagen finns de även numera och deras agerande på internet är ju mycket intressant,de uppvisar ett förakt mot andra människor och drar sig inte en sekund för att ljuga.

Vad de hoppas att uppnå med något sådant är svårt att förstå. Sanningen segrar ju för det mesta till slut!

Passa på och läs Kärringbloggen också om svek och lögner:https://bergmanhelene.com/anna-ardin-planerade-redan-2010-att-tjana-pengar-pa-storyn-om-assange/  

Att försöka diskutera med denna typ av människor är oerhört svårt och slutar ofta med skrik och gråt .De har ju rätt på samma sätt som alla andra fanatiker.

OCH den som tror sig alltid sitta inne med sanningen är ju inte villig till en hederlig diskussion där man lyssnar på motparten och ev. tar till sig andras "sanningar"!

Idag går det ju också ut på att smutskasta de som tycker annorlunda.Helst tysta andras åsikter! Knepen är ju många!

Bomba mer , Biden!

 USA håller trupp i Irak och de blev utsatta för ett angrepp och slog tillbaka mot islamisterna. Inne i Irak finns terrorister vilka har stöd från Iran.

Nu gnälls det på Biden från vissa inom högern, de framhåller Trump som ett föredöme. Han startade inga krig,säger de. Men de har visst glömt bort att USA hjälpte kurderna mot IS ända tills Trump svek dem ! Lät Erdogans islamister tåga in!

Felet med hela frågan om IS är att västvärlden inte tog sitt ansvar, de såg hellre att en massa flyktingar kom till Europa. Om man redan från början hade hjälpt de stridande kurderna med både trupp,flyg och bomber så hade aldrig IS kunnat upprätta sitt skräckvälde!

Tyvärr byggdes heller inte upp fungerande stöd till kurderna ute bland folken i Europa. Lärdomarna från 60-talet är som bortblåsta idag.

Man ägnar sig åt rasifiering och allmänt skitsnack istället för ärlig solidaritet.

Här hemma får islamisterna hjälp av vänstern och mp med ekonomiskt stöd från stat och kommun.

När människor med sina rötter i MÖ demonstrerar så lyser frånvaron av svenskar tydligt!

Så här skriver Ronnie Berggren ikväll:

Biden slår till mot shiamiliser:

Joe Bidens tidiga utrikespolitik bådar gott. En stor förändring från Obama-åren. Biden har lärt sig läxorna.

En tydlig markering mot Kina har gjorts, och nu ett tillslag mot shiamiliserna i Syrien som besköt amerikanska trupper i Irak. Det är inte lika hårt som Trump, som lät döda Irans högste general som svar på liknande attacker. Men en markering likväl av en president där det inte var obefogat att tro att han skulle fortsätta Obamas mjuka politik.

Tillslaget i Syrien är extra viktigt av två skäl: Dels för att Biden vill få till stånd ett nytt avtal om Irans kärnkraftsprogram. Det program Trump (på goda grunder) lämnade. Men Biden tycks inte vilja återgå till Obamas variant av avtalet. Iran måste ta första steget och USA kommer inte att ställa sig in. Vilket den här attacken tydligt visar. Det blir inte en återgång till Obamas aningslösa Iranpolitik.

Detta skickar även en signal till den arabvärld som under Trumps år vid makten slutit sig samman, och för första gången gjort det tillsammans med Israel, för att gemensamt stävja hotet från Iran. Biden visar att han inte ämnar kasta om maktbalansen eller skaka allianserna. Om detta består, eller om han trasslar in sig i något annat längre fram, ja det får vi se. Men initialt bådar det gott.

Det skickar också ett budskap till Saudiarabien i synnerhet. Även om Biden ämnar avsluta stödet för saudiernas proxykrig mot Iran i Jemen, av rent humanitära skäl, så visar han likväl att det inte innebär att USA kommer att lägga sig platt för Iran eller för iranska miliser.

Det här är en utmärkt start och Bidens utrikesteam växer i förtroende.

Gällande Syrien specifikt finns så klart även andra skuggor i horisonten. ISIS gör comeback i delar av Syrien. Halshuggningar har återupptagits. Skräckväldet har sakta börjat återvända på somliga platser.

Här måste USA gå en balansgång. Bidens team verkar förstå, bättre än vad Trump gjorde, vikten av det unika samarbetet med kurderna och SDF-alliansen. Att Trump gav dem kalla handen och på så vis bjöd in Turkiet i regionen var ett av Trumps största misstag. Biden kan, och bör, återuppbygga dessa band, det är så ISIS kan och måste hållas på mattan.

Det bör också noteras att Bidens team inte är radikala i något avseende alls. De bygger i mångt och mycket vidare på Trumps politik. Vilket kan jämföras med när Obama tog över efter Bush och ville bryta med i princip allt som Bush gjort utrikespolitiskt, vilket fick katastrofala följder.

Biden gör ingen tvärvändning utan driver just den slags kontinuerliga utrikespolitik som USA behöver driva för att vara en trovärdig global militär hegemoni.

Bidens inrikespolitik kommer av allt att döma att bli katastrofal. Men i förhållande till de militära utmaningarna är Biden den mest intressanta presidenten på mycket länge.

Tysklands sista 100 dagar våren 1945!

 

https://www.svtplay.se/nazisternas-sista-dagar 

Tre delar film vilka verkligen är värda att se, en hel del film som jag åtminstone inte har sett tidigare,

Men jag blev fundersam när de hävdar att sovjets soldaters våldtäkter mest var propaganda för att få tyska folket att kämpa hårdare mot sovjet. Jag har läst många andra historiska skildringar om just offensiven in på tyska områden av sovjet. Och att de underförstått från ledningen hade fritt fram att våldföra sig på tyska kvinnor. Det finns så mycket material idag där man har intervjuat kvinnor om vad som hände i tex Königsberg!

Intressant är att man öppet redovisar motsättningen mellan USA:s militära ledning och engelsmännen.

USA gjorde upp direkt med Stalin  utan att ens tala med Churchill. 

Churchill insåg att om USA och England inte gick till Berlin utan koncentrerade sina trupper längre söderöver så lämnades östra Europa fritt fram för Stalin. Churchill ville mota Sovjet med motstånd och inte eftergifter.

Historien har ju givit Churchill rätt. Tyskland klövs mitt i och Sovjet la under sig hela östeuropa ända fram tom. Tjeckoslovakien.

Stalin visste mycket noga vad han gjorde och fick sin vilja igenom. USA var i detta skede bara intresserade av att totalt besegra Tyskland. Många krigsförbrytare finns på alla sidor i detta hemska krig. Sovjet lät en ubåt torpedera ett kryssningsfartyg med ca 10.000 civila, massor med kvinnor och barn. England och USA terrorbombade Dresden med brandbomber vilka dödade minst 25.000 civila.

Men det mest underliga är att alla i stort sett lydde Hitler, hur galen han än var där i bunkern mot slutet.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Underg%C3%A5ngen_%E2%80%93_Hitler_och_Tredje_rikets_fall 

Se denna film och upplev de sista dagarna i Hitlers liv!