Allt på Facebook!

Jag har varit med på Facebook sedan  2005 och det har blivit en hel del bilder ,ljudklipp ,videos och konversationer.
Roade mig att ta ner allting från dem och det var ju en hel del!
Diskussionerna i massmedia och även på Facebook går ju i ett högt tonläge som vanligt. Ibland kan man ju undra varför människor överhuvudtaget skaffar Facebook och smartphones, vore det inte bättre med en hederlig gammal Nokia för telesamtal och sms?
Jag har redan från början vad gäller internet (90-tal) varit öppen och delat väldigt mycket genom bloggar och bildsidor.
Under alla dessa år så har jag inte råkat ut för någonting allvarligt. Tvärtom!
Nu har jag kollat vad Facebook har samlat från mig och det var kul att få tex alla bilder och klipp från videos .
Ingenting av det som de har kan jag klaga på, jag står för varenda bokstav och bild fortfarande!

Ställer mig ganska oförstående till alla journalister och deras kvidande men skon kanske klämmer på den ömma tån att de har svängt i så många frågor på kort tid?
De vill väl inte stå upp för att de både hetsat och slängt iväg en massa skit ute på nätet?
När det kommer tö så kommer också skiten upp!
Facebook har inte så mycket att skämmas för men enskilda har säkert detta!
Jag fortsätter på den inslagna vägen sedan 1995! Öppenhet!

Kastanjegården är numera helt tömd!

När jag kom till Stockholm och Hökarängen så blev min fritid fylld med aktiviteter på just Kastanjegården. Allt från datorträffar till jazzmusik av hög klass. Bra fika där allt bröd var sk hembakat. Billigt och bra. Jazzen fyllde lokalerna till bristningsgränsen och sånt är roligt.

Det blev mycket "meckande" med gårdens datorer och jag hade fullt upp hela tiden. Dessutom så ville vännerna på gården ha hjälp med sina knorrande datorer hemma också så det var bara att ställa upp.
Efter fem år så började nya elaka vindar blåsa  då vi fick dit en man som genom AF hade placerats där. Han fick stor inverkan på "chefen" och allt slutade med att de tog nycklarna från oss så att vi inte kunde sköta vårt frivilliga arbete.
Osämjan och bitterheten spred sig och när så musiken också avskaffades och tvingades att flytta upp till Farstagården då sjönk hela skeppet till botten. Idag står dessa fina lokaler helt tomma Sorgligt att skåda.
När dumt folk får börja bestämma då blir det tyvärr så här.

Ånger? Rädsla för döden?

Idag fick jag umgås med min yngsta dotter Anna på tu man hand i åtskilliga timmar.
En hel del hann vi med att avhandla och vi var överens om en hel del tex det här med att ångra tidigare beslut och händelser som dessa beslut hade  lett till inte var meningsfullt att ångra. Hänt har ju hänt och förhoppningsvis har vi lärt något av detta.
Jag tillade att ibland kanske man kan fundera på hur livet kanske hade kunnat bli vid annan livsföring och andra beslut.
Tex mina år som gift mellan 1965-1975 där jag idag kan se att jag borde inte ha varit med om detta konstgjorda äktenskap där jag gifte mig av "plikt" och löften! Vi blev under nästan hela tiden två människor som var olyckliga var och en på sitt håll. På tio år nådde vi aldrig fram till varandra såsom man borde ha gjort trots hjälp!
Dessutom förföll jag till för mycket drickande av alkohol vilket förvärrade hela situationen.
Men att sitta idag och ångra det hela är ju totalt meningslöst.
Anna frågade om jag var rädd för att dö och jag svarade nekande till detta. Kan mest bara tycka att det känns tråkigt att lämna jordelivet när man ändå vill fortsätta ett bra tag till.
Jag vet att andra sörjer sina döda men den enda jag ofta tänker på är min morbror Holger som ändå blev 101 år. Mitt minne av honom sitter så djupt fast just med detta att jag träffade honom dagen före som han avled. Han grät så innerligt när han fick syn på mig och hans gråt har aldrig riktigt lämnat mig. Jag var hans sista länk som var kvar till släkten.

Det är tämligen tomt nu på äldre släktingar, jag har min bror och min moster Barbro. Resten är borta nu!
Jag hörde min vän Anna i Kiruna sjunga en psalm till sin döda far (ett år sedan) och jag måste säga att jag blev väldigt rörd av sången.
Men jag har alltid tyckt att människor "lever" så länge vi minns dem. Den dag då deras namn bara är ett okänt namn på en gravsten, då är de glömda och "lever" inte längre.
Tack Anna för att du la ut sången till din far, synd bara att det rymdes så kort version på Instagram. Bättre vore att använda You Tube?

Ånger ger ofta ångest och det är ju faktiskt onödig pina eftersom ingenting går att förändra över händelser vilka ligger långt tillbaka i tiden.
Gör man dumheter i nutid så finns ändock viss chans att både ångra och göra något åt det hela.

Men tack också till min dotter Anna för fin samvaro idag, det kändes fint och jag älskar DIG!

Undergången enligt Hawking!

När jag läser om jordens undergång så finns ju inget nytt i vad tidningarna nu skriver bara för att Steven Hawkings har dött.
"Han kom med en varning till människorna"! "Det börjar brådska" osv!

Jojo, det är miljarder år vi talar om nu. Så känn dig stressad.
Jag fyller 76 år snart och jag får väl säga att i skenet av miljarder år så börjar det bli bråttom för mig.
Teoretiskt så har jag enligt mina gener ca 20 år på mig att göra något åt det hemska som ska hända.
Det är ju naturligtvis Aftonbladet som publicerar smörja ,som vanligt!
Om de på denna tidning skulle göra något vettigt istället så borde de börja en granskning över all skit de publicerat under åren.
Näe, man intar samma unkna inställning som tidningens chef för kulturen, Åsa Linderborg.
Vi har inte gjort något fel, det var bara han som skrev löpet som felade. Så låter det efter drevet mot Benny Fredriksson.

För den delen så kan jag bara konstatera dagen efter att nyheten om Fredrikssons självmord kom ut att mobbarna är märkvärdigt tysta.
Vi få som orkade stå emot meetoos agerande när mobbningen var som värst suckar djupt över hur mänskligheten har blivit under våra senare år.
Folkdomstolar hör inte hemma i ett demokratiskt samhälle.Punkt slut!
Alla de som alltid talar om hur bra det var med mobben har fel från början till slut. Blir man utsatt för brott så går man till polisen. Direkt. Gör man inte detta utan kommer efter 30 år och bluddrar så borde man nog vara klok nog att ha tänkt sig för vad man håller på med.
Man är ofta två för att dansa tango eller hur? Men se det kan man inte hålla med om därför att det är som det grekiska folket , alltid någon annans fel!

Kvinnor (och män) sluta upp att vara så fega. Anlita inte folkdomstolen utan gå till de riktiga domstolarna. Våga kämpa för lag och rätt!

Drevet tog död på Benny!

Kulturhuset Stadsteatern sörjer Benny Fredriksson

Kulturhuset Stadsteaterns förre VD Benny Fredriksson är död – tre månader efter att han själv valde att avgå efter en mediastorm runt hans ledarskap.

Kulturhuset Stadsteatern var Benny Fredrikssons plats i livet. Han tillträdde som VD och teaterchef för Stockholms stadsteater 2002 och som VD för Kulturhuset Stadsteatern 2013. Långt tidigare, som 16-åring, inledde han sin kärlekshistoria med Stockholm stadsteater som biljettvaktmästare.

Under sina år som teaterchef ritade Benny Fredriksson om kartan för vad en teater kan vara i Sverige. Han tog över en teater i skugga och skapade en framgångssaga. Han hade en osviklig fingertoppskänsla för repertoar, för nyskapande föreställningar och framför allt ett starkt publikperspektiv. Under hans år utvecklades en form av ”modern folkteater” med regissörer som Alexander Mørk-Eidem i spetsen med uppsättningar som Djungelboken och De tre musketörerna. Här fick Jonas Hassen Khemiri sin succédebut med Invasion! i regi av Farnaz Arbabi.  Och Carolina Frände fick leda det nyskapandet arbetet med barn- och ungdomsscenen i Skärholmen.

– Benny Fredriksson införde en konstnärlig tillgänglighet som gjorde Stockholms stadsteater till en angelägenhet inte bara för Stockholm utan för hela Sverige, säger Anna Takanen, teater och scenkonstchef på Kulturhuset Stadsteatern.

– Han skapade en ny sorts stadsteater som alla teatrar tog efter. Jag har alltid beundrat den här briljanta teatermakaren för det. Han hade hjärtat i teatern. Det går inte att skapa teaterkonst utan den kunskapen, säger hon.

– Benny pratade ofta om vad det innebär att vara människa. Jag har aldrig träffat någon som honom – kraften, energin å ena sidan, en smittsam nyfikenhet och djup känslighet å den andra. Det han trodde på tror jag på och i det finns ett stort ansvar, säger Johan Wirfält, chef för Forum/Debatt.

– Benny var en färdkamrat som jag kunde ta intellektuellt, konstnärligt och personligt spjärn emot, som gav mig ett förtroende jag inte kunnat föreställa mig. Han valde att, med sina egna erfarenheter som risk, kompromisslöst fokusera sitt konstnärskap på göra teatern till en plats för fler, för många. Teatern som en möjlig livlina. Han kunde vara rejält bökig och i samma stund alldeles fantastisk i sitt sätt att hellre vilja ägna tiden åt att prata om det existentiella i konsten istället för att fatta beslut inom ramar och strukturer, säger Carolina Frände, konstnärlig chef Skärholmen.

– Efter att under 16 års tid ha vigt sitt liv åt att leda och utveckla Kulturhuset Stadsteatern lämnade Benny Fredriksson abrupt sitt livsverk till följd av ett gränslöst mediedrev. Det var både fruktansvärt sorgligt och orättvist. Hos honom skapade det ett sår som icke gick att läka. Det är en stor tragedi, säger Sture Carlsson, VD Kulturhuset Stadsteatern.

För Benny Fredriksson var Kulturhuset Stadsteatern lika med demokrati. Ett offentligt rum öppet för alla. En teatersalong där man tillsammans i mörkret kunde dela en upplevelse.

”Att komma ihop, att klara av att leva tillsammans oavsett tillhörighet och ursprung är en grundförutsättning för vår tid” – så uttryckte sig Benny Fredriksson år 2011.

Nu har han själv avslutat sitt liv endast 58 år gammal. (Utlämnandet av denna information sker i samförstånd med familjen.) Kulturhuset Stadsteatern är i stor sorg och tankarna går främst till hans familj. 

Minnesbord och kondoleansböcker finns sedan igår utställda på flera platser i huset: Klarafoajén, Stora scenens foajé och Plattanrummet, för de som vill lämna hälsningar och uttrycka sin sorg.

För mer information kontakta:

Sofia Cherif, pressansvarig Kulturhuset Stadsteatern
Sofia.Cherif@stadsteatern.stockholm.seTel 0739-730 220

Lotta FristorpTel 0739-732 210

Bostadspolitiken är en skamfläck för de rödgröna!

Det brukar ju heta att man lär av historien eller hur? Men de rödgröna är totalt döva och blinda inför sin egen historia. Vägrar att lära om det som hände på sextiotalet när de stora miljonbyggena satte igång och vad som sedan hände med dessa bostadsområden.
All forskning visar entydigt hur människor som tvingas att bo i sådana områden börjar må dåligt. Det räcker inte att bara få tak över huvudet, miljön betyder så mycket för att man ska må bra.
Alla dessa täta ,stora områden likt Rinkeby eller Rosengård , där frodas eländet trots att de boende verkligen får kämpa med sin vardag.
Alla vet idag hur det är ställt med dessa "no-go-områden" , det är bara de ideologiskt blinda som förnekar hur det är ställt.Såvitt jag vet bor nästan aldrig dagens eller gårdagens beslutsfattare i dessa områden,de åker dit ibland och valtalar och ger nya löften om bidrag för att köpa de boendes röster.Ofta lyckas man också, i Rosengård lägger ca 80 % av väljarna sin röst på sossarna.
I Hökar ängen bygger man nu stora hus, tätt intill tunnelbanan och tätt intill annan bebyggelse.
Fula grå hus som påminner om de hus som byggdes i forna DDR!
Värre är att på andra sidan tunnelbanan ska man nu också börja spränga och bygga ännu fler höghus. Anne träffade en dam som bodde i ett av de gamla husen och hon ville inte bo kvar nu när träden ska kapas. Bäst att sälja och flytta ,tyckte hon!
Att vara mallig över x antal hus som byggs är ju galet eftersom man inte bryr sig om varken hur de ser ut eller var de placeras. Vittnar bara om obegåvade politiker, dessutom ger jag inte mycket för vår tids arkitekter heller.
De förfular bara för att få bygga. Se på de bilder jag lägger ut här och inse att hela utvecklingen håller på att gå fel!