Är det roligt att leva?

Jag och min gamle morbror Holger vi återkom ofta till detta ämne i våra samtal. Han tittade på sitt liv och tyckte mest att det hade varit svårigheter och en oändlig väg med stunder av vantrivsel.
Han hade aldrig tyckt att han dög.
Hans känslor kan jag känna igen. Det finns en viss typ av individer som redan när de är barn känner att de inte riktigt hör hemma i den värld de är satta i.
Jag minns redan när jag var väldigt liten hur jag liksom for omkring överallt utan att känna att det var roligt. Kände mig utanför och när jag skulle börja skolan så vägrade jag att gå dit.
Jag hade vägrat redan att gå till sk söndagsskola liksom olika fester när andra barn fyllde år.
Hela min skolgång var från början till slut en katastrof och när jag tvingade mig ut ur skolan vid fjorton års ålder så njöt jag från första dagen.
Då kände jag för första gången i mitt liv att jag själv hade kunnat bestämma över mig själv.
Men det dröjde inte många år innan jag ånyå började känna bara tvång att behöva gå till jobbet. Kände  mig  bara som en slav. På samma sätt som jag erfor de 15 månader jag låg i kungl.flottan och olika båtar.
Denna känsla av slaveri släppte aldrig mig vad jag än gjorde eller yrkesarbetade med.
En otroligt destruktiv känsla att behöva lära sig att leva med.
Jag hade en otrolig dålig sk "feeling" många gånger och hamnade i situationer man inte borde hamna i och ofta var det alkohol inblandat.
Underliga förhållanden både i och utanför äktenskap med rena kriget mot en del andra.
Kort sagt , trassel och elände som jag blev tvungen att försöka reda upp.
Idag är ju inte mitt liv på det sättet längre men jag dras fortfarande med så många negativa känslor inom mig. Känslan av att allting är meningslöst och tomt återkommer ständigt i mitt liv. Jag förhåller mig avvaktande till allt och alla märker jag trots att jag verkligen försöker bjuda till !
Inte ens maten smakar gott längre , åt några tuggor nyss men satte undan tallriken i kylskåpet.
Ett trist nyårsbudskap från mig , inte mycket att bjuda på precis. Om det här hade uppenbarat sig pga av ålder så hade det varit lätt att förklara men tyvärr började det redan i min barndom.
Att återvända dit jag kom ifrån kanske inte blir så svårt ?

Queen & George Michael - Somebody to Love

George Michael, Elton John - Don't Let The Sun Go Down On Me (Live)

Radio Caroline!

Radio Caroline Gold sänder från Breskens i Holland och hallåmannen snackar både perfekt engelska och holländska inför varje låt de snackar om och jösses vilken musik de sänder. 

Breskens ligger ju vid kusten och jag skulle tro att de har lika många lyssnare i England eftersom det inte är så långt tvärs över pölen.

 I London finns också en station under namnet Radio Caroline, denna gamla sändare från piratskeppet Caroline har knoppat av sig men samtliga sänder bra musik från den tiden det begav sig.

Jag har idag återigen "stulit" en text!

Ibland hittar jag texter vilka jag finner extra viktiga och för bra för att bara få finnas på betalsidor. De har så mycket att säga var och en så det är nästan skamligt att smussla undan dem under penningens krav.
Våra fria ord har blivit ett förhandlande omkring ekonomi men många tidningar är beredda att publicera skvaller och kändisporträtt gratis allt medan de artiklar som är viktiga inte har en chans på deras "gratisplatser"!
Jag vet inte hur redaktörer resonerar men i mina ögon blir det fel.
Per Wästbergs tal den 20 dec i år är ett sådant tal vilket borde vara fritt för alla och läsa, därför publicerade jag detta tal på min blogg idag!
Kloka äldres tankar är ofta mycket intressanta för alla att läsa, de har en infallsvinkel som ingen yngre kan ha.

First we take Cohen then we take Wästberg!

I det ögonblick du föds blåser dig döden i ansiktet

TIDEN Snart har ännu ett år gått. I sitt tal på Svenska Akademiens högtidsdag den 20 december reflekterade Per Wästberg över livets flykt och dödens obönhörliga ankomst. SvD publicerar i dag texten.

Per Wästberg

I mångtusenåriga gravar hittar man tusensköna, stockros, rölleka. Våra somrars återkomster gör det lättare att dö. På min barndoms lantställe tröstade mig trädgårdsmästaren, ansatt av cancer: ”Man betalar med livet för att man fått leva. Men har man dött en gång, dör man aldrig mer.” Och: ”Det är aldrig bortkastad tid att hålla sig nära träden.”

Vi integreras med våra döda i undran och kärlek. Vi bär dem med oss, vi kommer att vistas där de är. De döda skriver på vår hud att de inte kunde stanna, men de dröjer kvar som x-krokarna på den tomma väggen. Min styråra är blanknött av deras händer, och då jag längtar efter att bättre ha lärt känna dem som är borta, är det i en känsla av att de bar på upplysningar de aldrig hann delge mig och som jag skulle haft nytta av.

Vi är en försändelse som genom födelsen överlämnas till döden. Vår livstids osynligheter blir synliga först sedan slagget eliminerats. Träden petrifieras. Men även stenarna bildar en skog. Stjärnornas ljus har slocknat och når oss ändå. De låtsas leva, likt de döda. Förseningen är ljuset.

Jag går och tummar på döden såsom jag tummar på portnyckeln i fickan för att känna att jag bär den med mig. Med åren har jag stramat åt tyglarna för att bromsa tiden och få den att lugna sig. Men den gör inte vad jag ber om. Utan det motsatta inträffar. Mina år rasar som snösjok från ett brant tak. Jag är ett glas vatten som döden kommer att tömma för att släcka sin törst.

Jag har tyckt om mitt liv. Länge för att jag hade så mycket av det. Senare för att jag hade kvar så lite av det. Likt stavelser i ett ord som ingen rätt kan tyda dröjer skriften från dem som nyss var vi. Tills den suddas ut likt de kritade formlerna på skolans svarta tavla.

Jag kan tycka att jag är gisslan hos ett liv som inte velat berätta tillräckligt om det jag verkligen bort veta. Vi är aldrig redo. Vi är ofullständiga varelser, oavslutade projekt. Men om man känner igen sig i en annan människa, kan man kanske komma henne närmare än man kommit sig själv. Genom en älskad människas ögonljus ser jag in i andra och kan omfatta dem i en själarnas dans.

Jag har passerat åttio . Dagarna är lika korta som viktiga. Vårens sparris och potatis har inte mist sin smak. Jag har aldrig velat bli av med livet utom då jag varit rejält sjösjuk eller vid tanken på att mista de närmaste. Ett budskap om mål och mening bortom vårt tillfälliga tidsspann nådde mig aldrig. Ett okänt djur fortsatte att mumla i sin grotta.

Som barn: Allt gick ut på att få tiden att gå. Som äldre: Allt går ut på att få tiden att sakta. Men den rinner bort som kvicksilver på en bordsskiva. Den är livets skugga och stavas Förlust. I det ögonblick du föds blåser dig döden i ansiktet. Innan dess var du odödlig och onåbar.

Årtullar gnisslar på ett stilla vatten. Osedd närmar sig en eka. Inget kölvatten, ingen spegling. Genomskinlig glider den genom allt som har förlorats.

Fast allting upphör tar ingenting slut. Frökapslar öppnas för en enträgen vind. Stenbordets skiva blir nöttare, de erogena zonerna krymper. Men alfabetet glöder än likt asteroider över snövidden.

Vi vet inte varför vi fötts, det är inget vi bett om. Vi vet att vi är dödsdömda. Till vetenskapen har jag donerat min kropp. Obducenten kommer att finna den lika obrukbar som remissvaren till en nedlagd statlig utredning. Döden förvarar jag längst inne i mig. En knapp jag råkat svälja som barn. Jag har fått mig själv till skänks – tills döden bevisar att det bara var en deposition.

Allt vi under livets gång har tappat försvinner i den stora tratten: adresskalendern, bandybollen, ringen. Vi förenas där till slut med allt vi tidigare mist. Andra tar över det vi sparat. Längst blir somrarna kvar: en bläckblå tatuering.

Vi är ringmärkta ifrån födelsen för att inte flyga bort som om detta vore möjligt. Döden är ordningsmakten som smyger förbi med bortvänd blick för att inte iakttas. Den är livskraftig – som kärleken fast omvänt. Den slipper syssla med passioner och framtidslöften. Den tar hem spelet ändå.

Livet kommer att kasta av mig. Som från en lastbil i farten. Och jag som älskat människans äventyr, det glädjefyllda och tragiska, absurda och oändligt skiftande!

Är döden ett fodral som sakta tätnar kring oss eller en sten innerst i kroppen som börjar växa utåt? Med stumma fingrar öppnar jag arkeologiska schakt där åren intet lagt till rätta. Och förnimmer en isblåst i kroppens vävnader. Över en orörlig sjö dras den bruna hinna som jag fruktar. Då vattnet på nytt blir genomskinligt är jag inte längre här.

Mitt liv krymper likt bomull i tvätten för att snart bli mylla, havsblåst och andras andedräkt. Men än finns utkast fulla av vilda betydelser, skärvor av förtrollning, en otyglad frikostighet – och den milda rörelsen kring en gåtfull stillhet. Som när en buss startar borta i dimman… Som när någon lämnar en lapp på butiksdörren: Snart tillbaka!

En natt ska vinden rista i hakarna och rutorna i våra rum spricka med en värnlös ton som ingen hör. Då är den yttersta tiden förbrukad. Det finns ingenting mer att ta till vara. Allting överlämnas i befintligt skick. Själen lösgör sig från kroppen som ett dåligt påklistrat frimärke. Att då på nytt bli en remsa i det olevdas väv…

Per Wästberg är medarbetare i SvD samt ledamot av Svenska Akademien, där han är ordförande i Nobelkommittén.  

Kyrkornas julhälsning i år!

Var fanns kyrkorna när de kristna i olika muslimska länder förföljdes och mördades.När kyrkor revs och sattes i brand. Några större upprop såg jag inte dessa år sånär som vissa Syrianska kyrkor vilka agerade klokt.
Svenska kyrkan har haft fullt upp med att smeka Hamas och co medhårs och göda den sk presidenten i Palestina. Förskingrarnas nummer ett i området.
Nu vill man att Sverige återgår till att ha våra gränser vidöppna så att både Syrien och Irak ska tömmas på sitt folk.
Alla dessa unga män som har kommit hit och många av dem har lämnat hustru och barn kvar därnere . Jag begriper inte hur man som man kan göra så! Låter dessa värnlösa utsättas för tex IS skändligheter?
De som inte har familj har ju ofta deserterat från sin militärtjänstgöring och är det sådant kyrkorna uppmuntrar till så är det ju rent lagbrott.
Att desertera är överallt i världen ett mycket svårt brott och straffas överallt med avrättning.
Under de här åren när Sverige och Tyskland uppmanade till flykt med stora löften om en god framtid så försvagades motståndet mot IS och andra liknande terrorgrupper och de började få makt.
En makt som i sin tur ökade på antalet flyktingar. En ond karusell började som nu kyrkorna åter vill sätta igång under begreppet "godhet"!
Vi ska inte uppmana till flykt, vi ska hjälpa folken till att resa sig mot förtryckarna. Det är så kollekten ska fungera, låt pengarna gå ner till de som finns där och låt dem själv bestämma vad de ska göra för dessa pengar!
Godhet är att hjälpa till med att slå ner IS, det är godhet att skänka vapen till de stridande. Hur f-n har man kunnat sitta så självgoda inom alla dessa samfund allt medan djävulens hantlangare fått härja fritt?
Är det de vänsterpolitiska drömmarna som också har tagit över förnuftet hos kyrkornas folk? En värld utan krig?
Lägg ner alla vapen? 
Slutsatsen blir ju att man låter sig göras till ett slaktoffer, här är halsen ! Var god skär!

Det var en gång........

På vår gård flaggar vi med Sveriges vackra flagga med korset som visade att vi en gång i tiden var ett kristet land.
 Idag råder bara förvirring. Radions P2 julmusik sände igår kväll en inspelning med orgel och kör. HOSIANNA I HÖJDEN.

 Då mindes jag med välbehag hur min skola slutade vid jul med samling i kyrkan där bla. denna sång sjöngs.
 Kände hur minnet av detta värmde min själ som fryser idag och hungrar efter mer sådant.

Utan invandrare stannar Sverige!

De här har hållit igång polisen, advokater, domstolar och nu framöver i många år kriminalvården.
Det är så många människor som har sin utkomst pga av att sådana här individer härjar i vårt samhälle.
De som alltid ropar rasist åt oss som vill berätta sanningen om hur vårt samhälle har förändrats under årens lopp borde nog hellre försöka ta till sig historien om varför vårt land har hamnat i det läge vi befinner oss i nu.
Det finns ju en orsak som ingen vill berätta. Allt börjar ofta med en barndom kantat redan då av ett eländigt liv, dessa barn har ofta haft svårt att klara  skolan. Inga betyg och mycket skolk.Redan där borde varningsklockorna klinga hårt. Men våra myndigheter har valt den "snälla" och felaktiga vägen. Korta förhör sedan  släpps man, hånflin!
Straffrabatter pga av ålder ger fel signaler. Är man över 15 får man faktiskt ta sitt fulla ansvar för det man gör.
Att inte tala sanning om förorternas folk är den sämsta hjälp man kan ge de som bor där, kom ihåg att det är de som bor där som ofta drabbas. Inte folk i de väletablerade delarna av städerna.
Titta en gång till på dessa ansikten och deras namn! Ingen av dem har svenskt ursprung och så här ser det ofta ut över hela landet. Det kvittar om det är Eskilstuna eller Malmö, samma typ av stadsdelar och folk.
Det rör sig om en misslyckad politik vad gäller invandring vilket jag berört tidigare.Folk måste ha arbete för att familjerna ska kunna fungera. Människor från andra länder måste komma in i det svenska samhället och det duger inte att isolera sig med parabol med propaganda från hemlandet. Att undvika sina SFI -kurser.
Kort sagt, det svenska samhället måste begära mer av de som kommer hit annars kan de återvända till det samhälle de kommer ifrån!"

Nu ska vi gå 55 år bakåt i tiden.

Sveriges industrier gick på full fart och det fattades arbetskraft. Från Finland kunde då industrin värva hundratusentals arbetare vilka fick jobb samma dag de kom hit. Barnen sattes i skola samma dag också och fick den hårda vägen lära sig svenska. Men det fungerade! Sedan kom det massor med folk från andra länder men grrejen var den att de skulle arbeta.
Och de gjorde de också ibland med flera arbeten för de hade varit utan jobb i sina hemländer och nu ville de tjäna pengar så att de kunde hjälpa fram sina barn i skolorna.
Viktigt var också  Volvon eller SAAB-bilen.
Jag har ju vuxit upp på en sådan ort där så många kom från andra länder.
Hade man ett jobb att gå till så anpassade man sig till vårt samhälle och få blev kriminella.
Sedan kommer omsvängningen i svensk politik, man ska inför världen visa att vi är det mest godhjärtade landet i hela världen.
Strunt desamma om de har utbildning eller ej, strunt detsamma om de överhuvudtaget någonsin får ett arbete att gå till.
Strunt detsamma hur det går för barnen i skolan.
Jag har sett dessa människor i sin förnedring när de måste ansöka om sossbidrag.Det är nog ytterst få som verkligen inte vill arbeta.
Att fastna i bidragsberoende och behöva leva på det sättet skapar inget gott i längden och barnen mår inte bra av att denna situation uppstår i det nya landet.
Så gnuggar sig politikerna i huvudet och tillsätter en utredning.
Att upploppen i förorterna skulle bero på hur dessa människor tvingas att leva kommer aldrig tydligen på bordet.
OCH dessvärre, det föder extrema människor bla islamister av det slag vi har sett ute i världen.
Människor med döda själar ! Lika döda i hjärnan som både nazister och kommunister var på sin tid.
Det finns alltid en orsak till att olika saker händer, det kommer varken från himlen eller  någon gud.
Avrättningar har skett på jorden allt under det man utropar ledarens namn, nu missbrukas guds namn.

Ikväll gick andra delen om den 15-års flickan som fritogs från IS.
Den berättar om landet lagom  där alltid snackas en massa allt medan verkligheten ser annorlunda ut. Familjen hade inte fått någon hjälp av myndigheterna inte ens efter att flickan kom hem. Nya arbeten för byråkrater ordnar man och det låter så bra men Sverige har haft så många år på sig utan att något har hänt. Precis som med alla andra brister i våra förorter.
Så ser det ut i landet så som det gör!