Ibland tar jag mig friheten att lägga ut texter från tidningar, idag från Svd i lördags.( 2016-04-09) Det är då texter som jag anser så pass viktiga att jag vill kunna bevara dem. När de ligger i en tidnings arkiv så "drunknar" de ofta i mängden och blir svåra att hitta. I den här artikeln så kan du i din hjärna byta ut ortsnamnen till svenska, Rosengård, Tensta osv! Vi har exakt samma fenomen i vårt samhälle sedan många år, kriminella som styr och beslutar över det folk som bor i dessa utsatta stadsdelar. De går precis så som denna artikel beskriver över gränsen till att bli islamister. Vid många tillfällen så har vi sett hur andra boende försvarar ortens huliganer vid ingripanden. Sverige till skillnad mot många andra länder har i åratal givit statsunderstöd till extrema organisationer. De har lämnat in sina påhittade stadgar där allt ser bra ut sedan har man kunnat få sina pengar. Hur många IS-mördare som har åkt till Syrien är oklart men SÄPO uppger minst 300 män och kvinnor.
Flera islamistiska attentatsmän har en bakgrund som småbrottslingar. Att de blir terrorister förändrar knappast deras beteende. De säljer droger och tvättar svarta pengar för att finansiera sina liv och för att förse sig med vapen. Tidigare användes vapnen vid uppgörelser med andra kriminella, nu sätts de in vid attentat. Men i den internationella debatten om terror lyfts sambandet mellan islamister och kriminella nästan aldrig. Varför?
Det är svårt att ge ett tydligt svar på detta. Kanske finns det heller inget svar. Men det är ett misstag att uteslutande sätta de grupper som planerar, förbereder och utför terrordåd i direkt samband med IS. Vi behöver i stället reflektera mer kring vad som utmärker dessa kriminella islamisters agerande.
Många observatörer fokuserar på gärningsmännens fundamentalistiska doktrin, på motiven bakom det militanta beteendet, på hur en religiös praxis övergår i terroristisk praxis, samt på vilken roll alla dessa faktorer spelar för andra generationens invandrare. Men vi saknar en helhetsbild. Vi måste förstå att IS strategi i de landområden som man styr över, men också på andra platser i världen, fungerar på samma sätt som den hos kriminella organisationer.
Gripandet av Salah Abdesalam – en av gärningsmännen i Paris – kan hjälpa oss att förstå vår tids händelser på ett nytt sätt. Stadsdelen Molenbeek i Bryssel är inget getto, men ändå kunde Abdesalam gå under jorden här, här behandlades han inte som någon inkräktare. Vid gripandet uppstod tumult i stadsdelen, som så ofta sker i världens ytterområden när unga medlemmar i den lokala klanen anhålls. Det händer i Italien, i Mexiko, i Serbien och – på ett något annorlunda sätt – också i Belgien.
Molenbeek ligger mycket nära Bryssels centrum. Här bor många invandrare från Nordafrika och från arabiska länder. Här finns 22 moskéer. Vice borgmästaren Ahmed El Khannouss har i en intervju med brittiska The Guardian sagt att de radikala inte rekryteras på dessa officiella mötesplatser, utan i hemliga bönelokaler. Trots detta reagerade stadsdelens invånare med ilska när Abdesalam greps – några kastade tomatsås på poliserna. Detta måste vi fundera över. När det i en stadsdel finns människor som livnär sig på narkotikahandel och utpressning och när det i en stadsdel bor många invandrare – bland dem illegala sådana – då blir en efterlyst person ett problem, eftersom han drar till sig polisen.
Det är ingen tillfällighet att terrorister från italienska Röda brigaderna, franska Action directe eller tyska RAF ofta gömde sig i borgerliga stadsdelar på 70-talet. Det gjorde de inte enbart för att de själva kom från dessa miljöer, utan också för att de i stadsdelar där man huvudsakligen livnär sig på kriminalitet omedelbart skulle ha blivit igenkända och bortskickade. Bara om de kriminella organisationer som styrde i en stadsdel tillät det, kunde terrorister finna skydd här.
I fallet Molenbeek har vi att göra med något annat: en stadsdel – om än inte hela stadsdelen – tycks ha värnat, ja, till och med skyddat en efterlyst. Invånarna såg i honom visserligen en fara, men ändå inte som ett främmande element. Detta sätt att skydda sina medlemmar som IS använder sig av motsvarar exakt det som maffian lutar sig emot. De fattigas kvarter är på deras sida, även om man inte delar organisationens taktik eller krigsstrategi och ser på dess ideologi med irritation. IS-medlemmar är i unga muslimers ögon olyckliga kamrater som har tagit klivet över en gräns. Dessa ungdomar sympatiserar inte med den radikala åskådningen och skulle inte låta sig dödas eller spränga sig själva i luften. De besöker kanske inte ens någon moské. Här finns inget bifall för IS, men väl en empati.
Men vad är det då Europa nu får betala för? Vad betalar Frankrike och Belgien för? De får betala för att de har betraktat kriminalitet som en marginell ondska som man ansett sig kunna tolerera så länge den manifesterat sig i städernas utkanter. Europas strategi är att bekämpa kriminalitet enbart om den rör sig mot centrum – ett centrum som är mycket nära och mycket sårbart. Budskapet till generationer av invandrarbarn som vuxit upp i Europas ytterområden lyder som följer: Du kan slösa bort ditt liv, så länge du gör det utanför mitt synfält. Detta budskap har de här barnen förstått. Här har Europa misslyckats; man har bemött dessa generationer enbart med likgiltighet och till och med låtit bostadsbyggandet präglas av detta. Efter att ha kommit att uppfatta sina egna liv som förlorade, har några av dessa unga kommit till slutsatsen att det är rätt att kämpa för en gemensam sak: en världsomspännande ”islamisk stat”. En stor idé, en utopi. Denna utopi är för dem den enda möjligheten att nå frälsning. Den erbjuder en övergång från simpel kriminalitet till islamistisk fundamentalism.
Historien om de fundamentalistiska cellerna i Europa berättas emellertid på det sätt som IS vill och propagerar för. Den som gör gemensam sak med IS satsar sitt liv på att befria sig från gettot, genom att göra uppror mot gettot. Ställningstagandet för fundamentalismen tycks vara ett nästan nödvändigt steg, och det skiljer sig egentligen inte från att vara kriminell. Det omöjliga i att få leva ett frigjort, någorlunda acceptabelt liv och verkligen inlemmas i samhället (integration), är sådant som leder in många unga i kriminellt beteende. Därefter hamnar de en tid i fängelse, förtvivlar och är snart beredda att ansluta sig till IS. Långt innan de besöker ”utbildningsläger” i Syrien känner dessa unga män till hur de ska föra sig – genom sina erfarenheter som kriminella. De känner igen en civilpolis vid blotta åsynen, de vet hur de ska komma över vapen och sätta dem i omlopp, hur de ska uppföra sig på svartmarknader. Och inte minst känner de till de alldeles för stora kanaler där pengar som finansierar de terroristiska cellerna flödar. IS har kunskap om svagheterna och inkompetensen (och även korruptionsproblemen) hos fransk och belgisk polis.
Belgien betalar nu priset för sin strategi av tolerans gentemot kriminaliteten. Man har tillåtit dess utbredning i periferin, där strider och konflikter mellan gängen till och med ansetts göra nytta, eftersom de leder till en sorts självreglering. Ett ömsesidigt dödande, där polisen bara ingriper för att klippa av ogräsets högsta toppar, men aldrig tar sig ner till rötterna. Narkotika- och vapenhandel, pengatvätt och skattesmitning är Belgiens största svagheter.
Men hur blir en knarklangare terrorist? Det är en naiv fråga. Vare sig vi är i Mexiko, Ukraina eller Italien så betraktar offentligheten maffiaorganisationer på ett alltför förenklat sätt. Man tror att de framför allt mördar varandra sinsemellan. Men det är fel. Maffiaorganisationer dödar oskyldiga, de dödar slumpmässigt av misstag, eller så dödar de för att terrorisera. Men det är inte frågan här, utan det faktum att vi har europeiska generationer – liksom afrikanska, sydamerikanska och asiatiska – som har uppfattningen att i varje försök att uppnå ekonomisk förbättring ingår risken att hamna i fängelse, att tvingas döda eller att bli dödad. Såväl i Neapel som i Molenbeek betyder drömmen om rikedom att ens eget liv är insatsen i spelet. I många kvarter i europeiska städer har huvuddelen av de unga bara en väg framåt: att döda, bli dödad eller tillbringa åratal i fängelse.
Och här uppstår kortslutningen. När man beslutar sig för att dö i stället för att hamna i fängelse som sina kamrater; när man beslutar sig för att inte dö i ett gängkrig utan för att döda för att tjäna ett högre syfte och få ett större erkännande; när man beslutar sig för att dö för jihad – om man tar allt detta i beräknande ligger tänkandet hos någon som beslutat sig för självmordsattentat inte så fjärran det hos andra, vars enda kapital är den egna kroppen och för vilka våld enbart är en bytesvara man dagligen handlar med.
Nyligen publicerade statsvetaren och islamkännaren Olivier Roy i Le Monde en artikel som orsakade debatt. Apropå självmordsbombare skrev Roy om en generation som gör revolt, en nihilistisk revolt utan rötter i religiös radikalism, men som skulle vara en följd av omänsklig globalisering; en globalisering som fört andra generationens invandrare till frustration och marginalisering. Han anklagades för att fria islam från allt ansvar och för att i alltför hög grad ge oss alla skulden för denna utveckling.
Hur det än förhåller sig med den saken, är inte heller Roys tolkning tillräcklig. Europa är på ett farligt sätt oenigt. Men nu uppdagas alla misstag vi har begått i kampen mot kriminaliteten. I dag har Europa blivit en grogrund för omstörtandet av dess egna grundvärderingar. Den politik som flera regeringar för, även de ”progressiva", har helt enkelt satsat på att de kriminella ska ta ihjäl varandra och på så sätt lösa de problem som man inte har velat ta i. Detta har inte fungerat och de senaste månaderna har vi sett de dramatiska konsekvenserna av dessa misstag.
Fortfarande talas om ”kulturkrockar”, men sådant döljer enbart det egna misslyckandet. På så sätt fortsätter man bara att ignorera det uppenbara: där man handlar med narkotika finns det också vapen, manskap, pengar och död. Vi får säkert fler tillfällen att tolka det som sker inom kulturella och religiösa ramar. Men just nu måste vi vara pragmatiska och stå enade. Vi måste tänka efter och finna näraliggande lösningar. Vi måste avvisa förslag till lösningar som vi till allas skada redan har prövat.
Roberto Saviano
kultur@svd.se
Inlägg
