Ajö Scandic Hotel på Vasagatan!

Här ska byggas nytt med bla en järnvägsstation plus hotell. Ett stort fult hus kommer att skymma Klara kyrka ! Ingenting finns snart kvar av det gamla Stockholm i dessa kvarter!

Minnet av reaktionära fackföreningar!

Jag minns en fackförening som kämpade för att "eldaren" skulle vara kvar på loket trots att man gått över till el-lok. Facket blåste till strejk och fick med sig andra fack i sin egendomliga aktion.
Allt detta hände i det England  som hade kolgruvor som var både hälsovådliga för arbetare och land. Inget kol till loken eller annan industri men ändå skulle de statliga gruvorna bryta kolet.
Blysättningen på tidningarna skulle avskaffas och den nya datortekniken lancerades men tom. facket i vårt eget land bråkade om detta.Teknikfientliga fackföreningar är en styggelse i ett modernt samhälle.

I England steg då Thatcher fram på gott och ont för de olika samhällsklasserna men  ack så nödvändigt. Hade England fortsatt på den inslagna vägen liksom Sverige så hade våra bägge länder sett ut som Grekland idag.
I England var det de konservativa som genomförde förändringen medan det var socialdemokraterna som påbörjade de nödvändiga stegen att få en budgetpolitik som håller balans mellan utgifter och inkomster.

De  socialistiska länderna föll ihop och de var länder med en miljöförstörande kolekonomi som förgiftade sina folk både till kropp och själ.
Den stickande doften av osund kol från omoderna industrier mötte mig i de östländer jag besökte. Folken levde i fattigdom med få varor att köpa i sina köaffärer. Har man sett köerna på Alexanderplatz när gummorna väntade på att lastbilen med vitkålshuvuden  skulle komma eller sett de polska affärerna gapa tomma på livsmedel så vet man att så vill inget folk någonsin mer vilja ha det igen. De var dessutom hårda klassamhällen där partipamparna berikade sig och levde sina liv totalt avskilda från övriga människor.

Kapitalismen går att tygla med  hjälp av kloka parlament och flertalet av människorna lever drägliga liv. Socialismen har hittills varit fängelser för folken eftersom de har levat under diktatur på samma sätt som i övriga diktaturer i världen.
Värsta diktaturen idag är när stat och religion går samman och utövar sin makt. Förfärliga exempel är ju Iran och andra islamistiska stater.

Vänstern världen över fortsätter med sina sagor om en fungerande socialism men tyvärr för dem så finns inga exempel alls att påvisa på något land där det har fungerat demokratiskt samt givit folket välstånd.
Socialister lever på en dröm som påminner mer om religion än verklighet.

En annan ordning rådde på 30-talet!

Hus med täppor att odla sin egen potatis var ju nödvändigt om man skulle klara sig. Bär fanns i skogen liksom svamp.

Fest kunde hållas utan problem med inköp av alkoholen. Gruvbolaget fixade hur mycket som helst av Kron 55% på litrar. Motbok fanns ju men bolagen hade sin stora tilldelning utanför Brattsystemet!

Det är Per-Albin Hansson som anländer till Gruvan i Boliden, Sveriges guldgruva nr 1!

De här bilderna är tagna på mitten av trettiotalet. Sverige hade liksom övriga världen hamnat i en djup ekonomiskt kris med hög arbetslöshet.
Min pappa var utan jobb ofta på den tiden och försörjde sig på ströjobb, issågare, kaffeförsäljare,tillfälliga kontoristjobb på olika orter.
När han fick veta att gruvan i Boliden sökte folk så chansade han och sökte dit upp ca 115 mil hemifrån.
Fick jobbet och min far o mor flyttade upp till Boliden där de fick hyra en villa genom bolaget.
Så var det för det svenska folket på den tiden , man flyttade dit där jobben fanns. Även om det var långt bort. Kiruna byggdes ju helt upp av inflyttade ofta söderifrån.
Sveriges välstånd byggdes upp på detta sätt.
Idag råder stor brist på arbetskraft uppe i norrland men var finns de som skulle kunna jobba där. Jo,de går och får understöd i Malmö,Göteborg och andra städer, vi andra försörjer dem genom våra skatter.

Det klemas lite för mycket med folk idag, senast såg jag en arbetsgivare i Blekinge som inte kunde få arbetslösa att jobba på hans företag trots en ingångslön på 18.000!! En lön som jag själv ALDRIG ens kom i närheten av som vårdare i Malmö stad.

Det gnälls väldigt mycket från vänsterhåll över olika saker i vårt samhälle men den här aspekten ger man sig inte på och jag kan ju undra varför?

Konsten flödar i Hökarängen!

Klicka på bilden!

Lönerna i det socialdemokratiska Sverige!

http://www.dn.se/nyheter/politik/lagst-lararloner-i-s-kommunerna

Jag blev inte ett dugg förvånad över resultatet av denna undersökning  därför att dessa uppgifter är inte nya.
När jag arbetade inom vården i Malmö så undersökte vi hur våra löner låg till i jämförelse med lönerna på andra platser i vårt avlånga land. Vi låg uselt till och det är detta som idag syns på min pension. Min tjänstepension efter 20 års anställning är blott 790 kr efter skatt.Malmö har ju som bekant styrts av (S) i många år!

När man dessutom idag kollar lite avtalsuppgörelser så ser man tex i kommunals avtal att under socialdemokratiska regeringar är utfallet lågt. Bäst avtal har man uppnått de senaste åren under den borgerliga regeringen.

Gå in på lärarförbundets sida och läs följande: http://www.lararforbundet.se/web/ws.nsf/documents/004C957B?OpenDocument

När socialdemokratin under Göran Persson lät kommunerna ta över skolorna så varnades det för att villkoren för lärare skulle försämras, svaret på detta har vi idag. Lönerna för denna yrkesgrupp har försämrats så mycket så att det är idag svårt att fylla platserna på högskolan. Det håller på att bli svårt att rekrytera utbildade lärare.

Historiskt sett så är inte detta med låga löner under (S) inte unikt. Den stora gruvstrejken 1969 utlöstes pga dåliga löner och dåliga arbetsförhållanden. Chefen för LKAB var en genuin socialdemokrat "vojjen" Lundberg.
Jag var nere i en gruva i Värmland (Persberg) och talade med arbetarna. De tjänade mycket sämre än vad jag gjorde på mitt jobb inom  den privata järnindustrin och var bittra på det fack och parti som lovade men inte höll sina löften.

SAP håller kongresser och där talar man högljutt om rättvisa men verkligheten ser annorlunda ut för oss andra.Vi är många som arbetat inom vården som idag sitter med usla pensioner, så låga att man får bostadsbidrag för att klara sig.Våra löner var så dåliga och vi påtvingades lägre antal arbetstimmar mot vår vilja vilket också innebar sämre löner.

Själv är jag så trött på åratals ihåliga löften från sossehåll och jag förundras över de medlemmar som trots fakta ropar högljutt "prisa partiet" , de är troende och vägrar att se verkligheten så som den är.
Partiet har alltid skyllt ifrån sig, det är någon annans fel ! Det är dags att göra upp med den egna politiken som förts,  särskilt inom kvinnodominerade yrken!

DDR:s synsätt !

SAP:s partikongress tog ett dåligt beslut på sin kongress igår. Vetorätt för kommuner angående friskolor.
Detta beslut bäddar för underliga gränsdragningar på samma sätt som landstingens olika regelverk. Som bekant kan individer hamna på "fel" sida gränsen med sämre villkor.
Barn och föräldrar som vill välja en friskola pga av en viss inriktning kommer att få stora praktiska besvär om kommunen lägger sig i etableringen av skolor.
Tack och lov så säger miljöpartiet nej till denna socialistiska politik.


"Den tänkbara regeringspartnern Miljöpartiet säger nej till S-förslaget.
– Från Miljöpartiets sida har vi länge sagt att vi inte är med på ett kommunalt veto. Det är inte Miljöpartiets politik, säger Mats Pertoft, Miljöpartiets ledamot i friskolekommittén som just nu utreder hur skolsektorn ska regleras i framtiden".  http://www.sydsvenskan.se/opinion/inpass/maria-wetterstrand/vinstfragan-overdriven/

Det har pågått förhandlingar mellan oppositionen och regeringen i skolfrågan och man var nära en överenskommelse  tvärs över partigränserna och då driver vänstern fram detta beslut på kongressen.
Sorgligt att partiledningen som visste att man var nära ett beslut i förhandlingarna med regeringen och miljöpartiet viker sig inför partivänsterns socialism.

Om socialdemokraterna vinner valet så kan de inte genomföra sitt kongressbeslut därför att MP kommer att säga nej.

Jag hade ju en förhoppning att Löfven skulle lyckas stå emot men fick se hur socialismens bockfot klampade fram och omöjliggjorde för liberala människor att rösta på (S) i nästa val.

http://www.dn.se/nyheter/politik/s-toppar-redan-oense-om-nya-kompromissen 

Läs de här orden i AB:http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/lenamellin/article16550585.ab?fb_action_ids=10151413550509001&fb_action_types=og.recommends&fb_source=other_multiline&action_object_map={%2210151413550509001%22%3A172549749564840}&action_type_map={%2210151413550509001%22%3A%22og.recommends%22}&action_ref_map=[]

Ordet till Stina Lundberg-Dabrowski

Om filosofen John Stuart Millskulle återuppstå och kunde spana in hur vi har det med yttrandefriheten i dag tror jag han skulle bli förvånad. Och ganska besviken. I Sverige har vi en av världens äldsta yttrandefrihetslagar, från 1766. Här blir ingen kastad i fängelse för sina åsikter, här kan alla uttrycka precis vad de tänker och känner, på gator och torg, på tidningars debattsidor, på Facebook, Twitter, Newsmill och på Publicistklubben - det finns massor av arenor för debatt.

Ändå saknas den där riktigt mustiga, sakliga, orädda diskussionen som inte skyr några ämnen.

John Stuart Mills bok "Om friheten" (1859) genomsyrades av en tro på människors förmåga att hantera friheten och hävdade grundtesen att vuxna individer bör vara fria att göra vad de vill så länge de inte skadar andra. Därför skulle alla ha rätt att yttra sig, hur tokiga eller felaktiga åsikter de än hade. För sanningen skulle segra, förr eller senare, om människor fritt fick uttrycka vad de tänkte.

Hur mår yttrandefriheten i dag, drygt 150 år senare?

Sedan jag för ett år sedan tog över som ordförande i Publicistklubben har jag märkt hur debattklimatet blivit allt mindre tolerant. Det största hotet mot yttrandefriheten står näthatarna för. Caroline Szyber, kristdemokratisk ledamot i justitieutskottet, berättade just om hur hennes kollegor undviker att debattera vissa ämnen på grund av hot och trakasserier. "Självcensuren är ett hårt slag mot demokratin", säger hon. Många tidningar har stängt sina kommentarsfält därför att vissa ämnen väcker så mycket näthat. En av internets demokratiska debattmöjligheter är därmed borta, tyvärr.

Men det finns också en slags "konsensuselit" som skrämmer dem som vill yttra sig. Norrans politiska redaktör Sakine Madon, tillika fristående kolumnist i Expressen, skrev i en krönika häromdagen att flera av hennes journalistkollegor påpekat att hon är modig som vågar skriva om vissa ämnen. "Det skulle vi aldrig våga". Inte på grund av näthatet men på grund av att du stämplas som fiende och antifeminist om du har en avvikande åsikt.

Men du är inte antifeminist för att du inte håller med tongivande feminister eller kritiserar en feministisk organisation. Du är inte rasist för att du tycker det finns problem med invandringen och segregationen. Och du är inte antimuslimsk för att du vill motarbeta islams fundamentalistiska uttryck. Och även om jag är vit och inte har personliga erfarenheter av rasism så är jag inte rasist för att jag tycker att Stina Wirséns Lilla hjärtat är en häftig liten tjej - även om vissa hävdar att den bygger på en gammal rasistisk stereotyp.

I stället för att debattera sakfrågor med friskt humör och slåss för sina åsikter myntas uttryck som "Våga vägra ta debatten", av Ali Esbati, före detta ordförande i Ung vänster, och Maria Sveland anammar uttrycket och förklarar: "Det handlar om debattens koreografi, att inte ställa upp på motståndarens problemformulering." Så kan man också smita undan svåra frågor.

Problemet med debattklimatet handlar bland annat om att det finns en del personer som anser sig ha tolkningsföreträde, som menar sig veta vad som är rätt. Ofta är det just de som utger sig för att vara generösa och toleranta när det gäller "de svaga" i samhället. Men andras åsikter ska inte tolereras:

Nyligen publicerades Jonas Hassen Khemiris brev till Beatrice Ask i DN, en berättelse om hur det är att se "utländsk" ut i ett land där Reva-inspektörer jagar papperslösa i tunnelbanan. Någon vecka senare skrev Jasenko Selimović, statssekreterare hos integrationsministern, ett svar, ett försök att komplettera och problematisera Khemiris betraktelse. Många tyckte att det var befriande att två personer med skilda erfarenheter uttryckte sina åsikter utan att döma.

Då menar Aftonbladets Åsa Linderborg att DN inte skulle ha publicerat Selimovićs artikel. Hon skriver: "Om Dagens Nyheter Kultur nöjt sig med att stanna vid Jonas Hassen Khemiris text, hade tidningen stått för nåt. Nu tar man udden av sin egen - viktiga - publicering, och därmed även av motståndet mot den rasism och diskriminering som borde engagera varje humanist från höger till vänster."

Jag kan inte motstå att citera Lee Bollinger, amerikansk advokat och filosof: "Människor har en reflexlik tendens att ogilla åsikter som motsäger deras egna, och därmed verkar det vara en närmast naturlig reaktion att censurera eller förtrycka motsägande åsikter. Det viktigaste med yttrandefriheten är att den kan hjälpa oss att bekämpa denna medfödda impuls och lära oss att tolerera avvikande eller motstridiga åsikter."

När Publicistklubben i Stockholm skulle diskutera "Hur stoppar vi näthatet" bjöd vi inMats Dagerlind från Avpixlat, en invandrarfientlig webbsida utan ansvarig utgivare där näthat florerat från tid till annan. Då förklarade Åsa Linderborg i Aftonbladet:

"PK legitimerar högerextremisterna som publicister jämförbara med vilka som helst. Det är ett paradigmskifte som kan få förödande konsekvenser."

Jag undrar, var ska man dra gränsen för vilka som får debattera och inte? Själv anser jag, precis som för övrigt John Stuart Mill, att gränsen går vid dem som förespråkar våld.

För ett antal år sedan var det Salman Rushdie och senare Lars Vilks som stod i centrum för debatten om yttrandefrihet. När vi bjöd in Lars Vilks till Publicistklubben förra hösten var det vissa som uttryckte missnöje: Lars Vilks är inte riktigt rumsren eftersom han kritiserar islam.

PK södra råkade ut för en ännu starkare reaktion när de bjöd in Lars Vilks ochIngrid Carlqvist, grundare av svenska Dispatch international, i höstas. Utanför lokalen samlades demonstranter som försökte stoppa mötet. De menade att Publicistklubben bidrar till att "normalisera och stärka den nyfascistiska rörelsen genom att bjuda in dem".

Visst ska vi ha yttrandefrihet, men det finns gränser för vilka som ska få yttra sig, tycktes de mena. Som om yttrandefriheten bara skulle gälla yttranden vi gillar. Utmaningen är ju att stå ut med att någon säger något helt annat, något som du blir upprörd, provocerad av, arg på - det är det som är den verkliga yttrandefriheten.

Kan man tänka sig ett debattklimat som är tolerant och där alla röster får komma till tals - men där intensiteten, känslan i argumentationen gärna får vara kraftfull?

Lena Andersson skrev angående debatten kring Rushdie och Vilks att i det idésystem som vi lever i måste "friktionsidealet" råda. I "vänskapssamhället" trivs man ihop och ingen förolämpar någon annan. Någon tar på sig att freda svaga vänner som verkar hjälplösa. Någon kliver in i centrum och avgör vännernas styrka och vad deras åskådningar och känslor ska behöva utsättas för.

"Friktionssamhället" däremot tillhör ingen särskild, ingen är gäst och ingen är värd, där är inte lika "varmt", samhörigheten är mindre. Men idén att någon kan åka ur samhället är också otänkbar.

John Stuart Mill ansåg att vi måste undvika självbekräftelsens sömniga värld och ersätta vår belåtenhet med utmanande argument. Framsteg uppnås genom en respektfull strid mellan idéer snarare än genom att låta en sida ha exklusiv tillgång till talarstolen.

Stina Lundberg Dabrowski

kulturen@expressen.se

Fötterna på jorden Löfven och Damberg!

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/smaforetag-ska-bli-s-nya-fokus_8055320.svd

Jag gratulerade för några dagar sedan Löfven och blir belåten nu när jag ser det nära samarbetet med Damberg. Han har också sina fötter på jorden på ett sätt som tilltalar mig som vill ha politiker som lyssnar.
Jag förstår också att partiledningen måste göra små eftergifter ibland, igår var det SSU som fick en karamell med sina 90 dagar till jobb.

OK , fejkade  jobb kan ibland vara bättre än att gå hemma och skräpa för en ung människa. Man får väl resonera som Mao gjorde: finns det inga jobb så får vi skapa dem!
Idag kastas många unga rakt ut på gatan efter grundskolan som de inte klarade, ofta killar från invandrarfamiljer.
Tyvärr så går det ofta illa för dem, det är bara att kolla vilka som sitter i våra fängelser.
Kan man genom att få fram vettig sysselsättning åt de unga så är kanske mycket vunnet! Kan vara en väg ut  från utanförskap och ev. kriminalitet.

Det är synd att vänstern omkring SAP ska hålla på som frikyrkofolk med sitt hallelejuja, Göran Greider mfl är bara patetiska  i sin sin nästan religiösa tro på den röda socialismen.

De sprider ett slags förnedrande hat mot partivänner.
Ett baktalande hat som jag känner igen från den vänster jag under så många år var med i.
Undrar ibland varför de är kvar i ett parti som de utmålar som så dåligt?
Deras ståndpunkter är ju exakt lika vänsterpartiets och jag skulle tro att där skulle de känna sig hemma.

Med dagens artikel i Svd ger Löfven-Damberg en hel del svar som svenska folket funderar över . Bra för oss som är demokrater och anser att i ett sunt samhälle ska växling vid makten vara något att sträva efter.

Ohederliga argument hos Daniel Suhonen mfl!

När man säger att privata vårdbolag sköter sig sämre än kommunala bolag så ljuger man faktiskt. Socialstyrelsen har nyligen gjort en utredning som visar att privata är något bättre än de samhällsägda. Bemanningen sköts på lite olika sätt men har inte försämrat vården.
Socialdemokratin har utnyttjat vänsterjournalisternas spridande av osanningen i främst DN och AB!
Den sk Caremaskandalen visade sig inte hålla och  en rapport  visade att DN:s artiklar inte höll måttet på saklighet.

Aldrig att man hör samma skall mot statliga företags övervinster, se bara på Vattenfall och deras miljardrullning till ingen nytta. Telia som delvis fortfarande ägs av staten tar ut övervinster år ut och år in utan att sossarna reagerar.
Storbankernas övervinster vill man inte röra eller tex läkemedelsindustrins fruktansvärt höga löner till sina chefer. Astra-Z. ger sin chef 550 miljoner på några år i belöning samtidigt som de lägger ner forskningen i Södertälje.

Socialdemokratin använder människors rädsla för att få dålig vård som en valfråga. Sanningen är ju   den att den privata vården i Sverige är en framgång för oss medborgare med större valfrihet.
Konsumentmakten ger oss alla möjligheter att rösta med fötterna och välja vem man vill gå till.
Reglering är ett ord som det byråkratiska skiktet älskar att upprepa som ett mantra.
Jag har i tjugo år arbetat åt Malmö stads vård och har sett hur illa det kan vara med allt från underbemanning till ren vanvård. Det finns inga säkra garantier för att kommunen ska sköta vården bättre.
Bäst är när valfriheten finns och inget monopol tvingar oss in i ett vårdberoende av myndigheterna med dess byråkrati.
Det är jag som ska välja och inte en tjänsteman!

Johan Norberg skrev det här i Metro och jag plankar av hans text för det är ju sannerligen fler som behöver säga så här:

Hela 14 000 enheter med runt 180 000 anställda kan få läggas ned – 40 procent av alla vårdcentraler och skolor med 160 000 elever och förskolor för 60 000 barn. Det skulle bli en episk slakt på välfärden, och märkligt nog drivs kravet av dem som 

säger sig värna välfärden mest – vänstern på Socialdemokraternas kongress. De vill att partiet ska förbjuda vinstdrivna företag i välfärden. Skattepengar ska inte gå till vinster. Men detta gäller inte vilka skattepengar som helst. Det är medborgarnas pengar som vi har betalat för att få vissa tjänster och hundratusentals av oss väljer att just dessa företag ska utföra dem. 

Varför har vi gjort det om de också vill tjäna en liten hacka som kompensation för arbete och risktagande? 
Troligen av samma skäl som det offentliga anlitar vinstdrivna företag för att bygga och städa sjukhuset och 
producera mediciner och utrustning: För att vinstintresset tvingar dem att göra sitt allra bästa. De måste arbeta lite smartare och avlägsna slöseri och byråkrati. Annars för-lorar de kunder och pengar och går under, till skillnad från offentliga institutioner som tar ytterligare en skopa skattemedel när de misslyckas.

Det kan komma som en nyhet för dem som bara har följt enskilda skandalfall i media, men studier visar att 
både personal och kunder är mer nöjda med privata vårdenheter och skolor. Ju högre andel friskolor i en kommun, desto bättre blir prestationen i alla skolor, även de kommunala – konkurrensen stimulerar alla. Kommunals 
undersökningar visar att personalen rankar privat äldreomsorg högre bland annat vad gäller trivsel, inflytande och möjligheten att ägna tid åt de äldre. 

Vinst ger en extra drivkraft. En SNS-studie som häromåret visade att fria val riskerar att skapa segregation när alla inte får plats hos de bästa, pekade samtidigt på att just vinstdrivande friskolor minskar segregationen eftersom de gärna expanderar för att ge fler del av koncept som visar sig lyckade och lönsamma.

Om företag kan ge bättre välfärd och ändå så effektivt att de gör en liten vinst (som ofta återinvesteras) så är det förvisso en skandal. Men skandalen är att det avslöjar att det offentliga har slösat bort våra pengar på att leverera något sämre. 

Tankesmedjan Katalys, med S-vänsterns Daniel Suhonen i spetsen, fnyser åt argumentet att brukarna är nöjda. Det har ”litet värde som kvalitetsmätare”, skriver de. Vanligt folk är inte kunniga nog att veta om de ”borde vara nöjda eller inte”. Dessutom är det ”ett problem” att mätningar bara visar ”hur den enskilde individen upplever de välfärdstjänster de tar del av”. Ja, vem annars? Detta är vad debatten på S-kongressen handlar om. Om makt. Ska Daniel Suhonen eller du välja skola åt dig eller dina barn?

Ej för lärarstudenter!

Publicerad i Svenska Dagbladet!