När jag hamnade inom vänstern en gång i tiden så märkte jag rätt snart på konferanser och andra sammanhang att jag som arbetare var i verklig minoritet.
Dessutom så märkte man rätt snart att dessa "studenter" som ofta hade hoppat av studierna för att bli en riktig "arbetare" hade svårt att förstå hur tex jag resonerade i en mängd frågor.
Jag ska bara ta ett exempel som visar skillnaden. Jag bodde ju på en bruksort där det var mer än vanlig att man byggde sig en villa att bo i. Ofta hjälptes man åt arbetskamrater emellan att bygga. Sunt och bra och dessutom på sextiotalet ett billigt boende.
Men det var inte bra enligt "studenterna", man skulle bo i hyreshus och delta i hyreskampen! Lenin hade ju sagt att ur småkapitalismen växte förståelsen för kapitalismen som system!
Dogmatismen fanns nästan alltid bland dessa studenter förklädda till "arbetare"!
De blandade sig i allt privatliv också med en självklarhet att de hade rätt till detta. Sedan när det gått några år och det inte var roligt längre att jobba som knegare så återgick de flesta till sina universitet och det har jag inget ont att säga om. Kloka beslut som nästan alltid har givit goda och intressanta arbeten. Jag vet inte hur många av mina gamla partikamrater som blev professorer men det är sannerligen åtskilliga. Många hamnade inom massmedia som berömda skribenter och chefredaktörer osv.
En del har jag kontakt med återigen och det märkliga är att de flesta har åsiktsmässigt ungefär samma ståndpunkter som jag. Liberaler av lite olika slag.
Fd partiordförande Bylin (död tyvärr) talade om för mig att han också hade gått över till att betrakta sig som liberal.
Det heter ju att man blir klokare med åren men jag tror att om man är en nyfiken och vaken person så låter man sig inte nöja med att sitta kvar i sina åsikter. Man tar till sig hela tiden nya kunskaper som naturligtvis leder till att man omprövar ståndpunkter hela tiden.
När jag hör en del skryta med att de är "födda" sossar eller höger så ruskar jag på huvudet.
Det är ju en inställning som är bedrövlig och som kan vara ett hinder för sin egen utveckling som människa.
När jag idag som en 70 -års man möter yngre på webben så är de lika rabiata som " studenterna" var tidigare, dogmatiska och tyvärr ofta otrevliga i sin debattstil. De har lärt av Aftonbladet verkar det som. Kulturchefen är ju gammal ombudsman för kommunistisk ungdom och verkar inte ha lämnat detta ideologiska tyckande.
Dessvärre besitter allt för många urusla kunskaper om världen och vi. De pläderar för en socialism som är prövad och bortsopad av folken i världen.
Det borde vara obligatoriskt att studera tex DDR:s historia.
Där finns mycket att lära och dessvärre var kopplingarna mellan skolöverstyrelsen, skolfacken och vänskapsförbundet Sverige-DDR en bidragande orsak till omstöpningen av vår grundskola. Nästan ett plagiat av den socialistiska enhetsskolan i DDR.
När man nu blottlägger kopplingen mellan DDR-Stasi och svenska myndigheter så är det en värld av mutor som uppdagas. Hemligstämpeln ligger fast trots att vi sedan många år nu har en borgerlig regering. Varför?
Att någon klok människa överhuvudtaget kan plädera för socialism efter all kunskap som nu finns är en gåta men kan nog bara förklaras på ett sätt.
De har mist sin religiösa tro men människan behöver något att tro på för att orka leva, då kan man tro på socialismen eller något annat.
Som bekant är det svårt att föra debatt med dogmatiska troende individer, de vill inte ge och ta i en debatt. De vill dominera och tvåla till en "fiende"!
När dogmatiska regimer kommer till makten så används dessa "troende" förkämpar så länge som ledargarnityret anser sig ha nytta av dessa .
I Stalins Sovjetunionen var det just dessa "idealistiska" socialister som råkade värst illa ut. De blev massdeporterade till olika arbetsläger där de ofta gick under.
De troende idag har ingen förmåga att dra några slutsatser över den historia som finns. De klampar på precis som inget har hänt.
Jamen, säger de, detta var ju förr i tiden, det händer inte igen!
De har inte förstått att i hela den socialistiska statsuppfattningen ligger orsaken till våldet och tvånget.
Inte ens i Jugoslaviens sk arbetarförvaltning fri från stalinism var man kvitt våld och straff för oliktänkande!
Det skulle vara intressant om någon socialist någon gång kunde berätta för mig var man har lyckats att bygga socialismen utan förtryck?
Inlägg
