Akuta brister för svensk tågtrafik.

Nu har äntligen utredningen om Sveriges järnvägar kommit från Trafikverket.
SEKOs ordförande Janne Rudén säger :"Jag skulle vilja betrakta situationen som katastrofal"!
"Det var värre än vad vi någonsin hade trott" säger Lena Erixson på Trafikverket.

Det påpekas också från tågfolket att de pengar Bottniabanan och Båstadtunneln hittills har kostat är felsatsade pengar. Dessa  oerhörda belopp med banor som inte ens idag fungerar hade så väl behövts på de banor som nu utpekas som totalt utslitna. Växlar och räls är gamla och slitna på vissa håll kan växlarna vara 40-50 år gamla.

Utredningen pekar ut sk flaskhalsar där alla tåg, även lokaltrafik , rullar på samma spår. Detta medför extrem belastning samt är källan till förseningar vilka även drabbar andra linjer. (Dominoeffekt)

Järnvägen är ett praktexempel på hur en ny regering kan ärva ett problem från tidigare sittande regering. 50 års försyndelser kan man inte åtgärda på några år när man dessutom ärver  påbörjade stora arbeten i mångmiljardklassen.
Vi har i vårt land en mycket omfattande bilism som också kräver stora pengar till nya vägar. Sverige är dessutom världsledande vad gäller säkerheten på vägarna vilket också kostar mycket.
Bilismen kräver också stora lösningar , se bara förbifart Stockholm med en investering på minst 10-12 miljarder. Så länge som man envisas med att köra bil i den omfattningen som den moderna svensken gör så måste man tyvärr även lösa bilismens problem.
Att hänge sig åt önsketänkande och önska bort bilen är lönlöst.

Jag vidhåller att om man ska kunna motarbeta bilismen så måste all kollektivtrafik bli gratis för den enskilde. Vi kan börja med att sänka alla biljettpriser till hälften så får staten betala den andra hälften!

Att låta sig hängas ut!

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13256996.ab

Det här är Anette, sjukskriven sedan 2001. Då var hon 39 år fyllda och gick in i den berömda "väggen"!

Efter tio års sjukskrivning har hon fallit mellan två stolar och får inte några pengar från varken FK eller någon annan. Återstår bidrag från kommunen men detta skriver inte AB något om.  De tar bara fram att hennes man får stå för hennes försörjning.
Visst är det tragiskt att hamna i denna situation men än mer tragiskt är att inte samhället har kunnat hjälpa henne till hälsa och arbete. Nu har ju inte vår nuvarande regering suttit i tio år så jag tycker nog att man borde granska tidigare regerings åtgärder för dessa sjuka människor.
Det är ju så lätt att föra politisk kampanj mot "högern" från vår opposition men i mina öron klingar den falsk. Visst finns det saker att se på med kritiska ögon men om man är ute i ärligt syfte så måste man också granska hur tex Anette hamnade där hon är nu.
Hon har själv valt att låta sig utnyttjas av AB och tror väl att hon ska vinna fördelar och få sitt bidrag tillbaka.
Skulle tro att hennes inre värld är svag efter dessa tio år av att leva på bidrag. Människor blir rädda för arbete efter att ha gått hemma så länge. Deras värld rör sig ofta om hur dåligt de mår och hur orättvist livet är mot dem. En  svår och dålig sits att ta sig ur , nästan omöjligt om man själv ska göra detta.
Jag har under många år frapperats av att många av dessa sjuka kvinnor är överviktiga och de borde få första hjälp mot denna sjukdom. Livet blir ofta bättre om man får hjälp med detta och kan gå ner kanske 40-50 kilo.
Då infinner sig kanske och bättre ork att ordna upp livet ihop med berörda myndigheter.
Sanningen är ju denna också i vårt samhälle att en arbetsgivare blir villigare att anställa om man inte är överviktig.
Samma sak med en nykter alkoholist.

Det har blivit fult att tala om eget ansvar för sitt liv. När man säger att varje individ måste ta ansvar för sina handlingar och sin hälsa så blir man ofta påhoppad av diverse politiskt korrekta människor.

Själv gick jag till AA med mina alkoholproblem när jag insåg att ingen annan än jag själv kunde göra något åt mina alkoholproblem. När man druckit mycket i sitt liv så blir alkoholism en sjukdom av samma slag som felaktiga matvanor sedan barnsben ger.
När man väl sitter där med övervikt eller alkoholism behöver man hjälp men utan sitt eget agerande finns ingen hjälp att få.
Vårt tidigare system med enbart sjukskrivningar var uselt, jag utnyttjade detta system också så att jag kunde dricka istället för att arbeta.
Under många år så sjukskrev och förtidspensionerade man otroligt många människor som egentligen skulle ha kunnat arbeta.
Oppositionen är dålig på att utöva självkritik över det samhälle de lät växa fram med så mycket elände.
Nu sitter de och samarbetar  med Sverigedemokraterna vad annat de än påstår. På detta sätt har SD legitimerats inför svenska folket som sakta accepterar SD:s politik mer och mer. Gissa om Åkesson gnuggar händerna förnöjt!
Falsk matematik lönar sig inte, förr eller senare kommer "läraren" på att allt var fel från början till slut.

Jag tycker att framförallt socialdemokratin ska börja om i rätt ände och sluta med sin populism!

Mycket bra artikel av Andreas Malm!

Andreas Malm om vänsterns svek mot revolutionen i Libyen

Den 18 juni presenterade The Guardian ett sensationellt avslöjande om händelserna i Libyen. Tusentals dokument som rebeller beslagtagit i och runt Misrata visade svart på vitt hur Muammar Gaddafi beordrat krigsbrott mot civila. Regimens styrkor fick, för att bara ta ett exempel, i uppdrag att utplåna Misrata och ”göra det blå havet rött” av blodet från hamnstadens invånare (lika många som Göteborgs). Medan The Guardians reporter bläddrade genom dokumenten fortsatte mycket riktigt granaterna att regna över Misratas bostadsområden: fler än tusen invånare har dött under den fyra månader långa belägringen, den stora merparten av dem civila.
Avslöjandet var sensationellt, därför att inget annat krigsförbrytarmål i modern tid har kunnat baseras på dokument med explicita, signerade order. I avsaknad av sådana uppenbara bevis kunde exempelvis Slobodan Milosevic förhala sin rättegång så länge att han hann dö utan dom. Men den här gången är saken klar.
Två dagar efter The Guardians rapport publicerade Aftonbladet Kultur en artikel med rubriken ”Myten Libyen”, författad av en Joakim Bröms, med ett befriande enkelt budskap: alltihop är uppdiktat (Aftonbladet 20 juni). Gaddafi har inte begått några krigsbrott. Det finns ”inga styrkta belägg”, inga ”fakta eller bevis”: ”flyganfall mot civila, våldtäktskampanjer, urskillningslösa bombningar av bostadsområden” är inget annat än rykten som rebellerna och Nato låtit plantera för att legitimera sitt krig. Om det är någon part som begått brott är det tvärtom rebellerna. Det är de och deras ”västliga supportrar” som ”motsatt sig en förhandlingslösning”, medan Gaddafi-regimen accepterat ”vapenvila och förhandlingar”. Bröms slutsats var logisk: i Tunisien och Egypten inträffade folkliga revolutioner, men någon sådan existerar inte i Libyen. Här handlar det om ett inbördeskrig. Skulden för det ligger hos rebellerna.




Tre dagar senare stack Dan Josefsson in en replik till Dagens Nyheters Hanne Kjöller, som i en notis haft mage att ifrågasätta Bröms teorier (Aftonbladet 23 juni). Josefsson skrev: ”Jag vet lika lite som Hanne Kjöller vad som pågår i Libyen. Men att som hon använda obekräftade uppgifter för att rättfärdiga krig mot andra länder är historielöst och omoraliskt. Om det var Sverige som bombades med hänvisning till obekräftade påståenden om alliansregeringens illdåd, är jag säker på att hon hade hållit med mig.”
Vad kan man säga om detta?
Något av det mest frustrerande med förnekare av brott mot mänskligheten är att de är så svåra att motbevisa kort och koncist: det finns ofta ett fullständigt överflöd av dokument, fotografier, filmer, vittnesmål, journalistiska beskrivningar, lik, massgravar, sjukhusrapporter som bortom allt rimligt tvivel bevisar att brotten ägt rum. Så var det i Kambodja, i Srebrenica, i Gaza. Så är det i Libyen. En ingående bevisföring låter sig dock inte presenteras här; den får vänta på Haag-domstolens utredning. Låt oss i stället snabbt summera vad vi vet. Vi vet att Gaddafi bemötte de från början obeväpnade demonstrationer som bröt ut i Libyen i mitten av februari med de mest hämningslösa massakrer någon diktator hittills utfört under den arabiska våren. Vi vet att demonstranterna snabbt rafsade ihop väpnade enheter för att slå tillbaka. Vi vet att Gaddafi svarade med fullskaligt terrorkrig.
Att som Dan Josefsson likställa denna kunskap med hypotetiska ”obekräftade påståenden om alliansregeringens illdåd” är inte bara osmakligt: det är ett hån mot det libyska folket. Fredrik Reinfeldt må vara en borgerlig klasskrigare, men han är en demokratiskt vald sådan. Han har inte suttit som enväldig diktator i 42 år, inte systematiskt likviderat sina politiska motståndare, inte låtit slakta fler än tusen instängda fångar på Hall, inte omvandlat Sverige till en kassako för sig och sin familj, inte förbjudit det engelska språket eller systematiserat tortyr eller blivit föremål för en folkresning som i sista stund bett om utländsk hjälp för att undslippa totalt blodbad.




Dessvärre stannar det inte vid Libyen. I vänstertidskriften FiB Kulturfronts senaste nummer slår ledaren fast att de filmer som visar hur syriska säkerhetsstyrkor angriper demonstranter är ”förfalskningar”. Ett fylligt reportage inifrån Syrien låter veta att inga vägspärrar eller stridsvagnar finns att se, men däremot råder yttrande- och demonstrationsfrihet av svenskt snitt, flerpartisystem och korruptionsbekämpning. De enda massdemonstrationer som förekommer är för Bashar al-Assad. I stället för en folklig revolution hittar FiB Kulturfront bara maskerade islamister som dödar Assads oskyldiga polis.
Och ännu värre: ingenting av detta är heller isolerade svenska fenomen. Allt fler vänsterröster i västvärlden har under de senaste månaderna bespottat de libyska rebellerna, framställt Gaddafi som fredssträvare, släpat den syriska demokratirörelsen i tvivel. På måndagen fick således Bashar al-Assad besök av den amerikanske vänsterikonen Dennis Kucinich, som efter ett tre timmar långt samtal betonade behovet av ”stabilitet” i landet; tidigare har han prisat Assad för hans ”barmhärtighet” och reformsinne.
Allt detta är lika makabert som bekant: vi har hört det förut. Vi har sett människor som anser sig stå till vänster välsigna tyranner från Josef Stalin till Robert Mugabe, förneka brott mot mänskligheten från Kina till Bosnien, dra outplånlig vanära över sig själva genom att ta parti för de mest vansinniga av världens regimer enbart för att de för tillfället stått i harnesk mot väst. Det är en stalinistisk och poststalinistisk tradition som, mot alla odds, levt vidare ända in i 2000-talet.




En sak är dock unik denna sommar. Vi står mitt uppe i en arabisk revolution som får världssystemet att skälva. Inte nog med att regionens diktatorer äntligen rivs ned i ett skred av folklig vrede; inte nog med att Egypten – sedan fyrtio år nyliberalismens brohuvud i Mellanöstern – plötsligt tackar nej till nya lån från Världsbanken och IMF: kraften från denna revolution har nu också tagit sig in i den sydeuropeiska klasskampen. Det går en rak linje från Tahrir till Syntagma.
För världens vänster har 2011 hittills varit det mest hoppfulla året på den här sidan om murens fall. Hoppet kommer inte enbart ur de oerhörda segrar som vunnits på marken – som att Libyens befriade områden nu formligen svämmar över av nystartade tidningar, radiokanaler, musikgrupper, poesisällskap: yttrandefrihet, för första gången! – utan också ur de portar som slagits upp mot framtiden. Och i takt med att Saleh, Gaddafi, Assad vacklar och faller bara ökar kraften i rörelsen.
Och vad gör då delar av vänstern i detta läge? Tar ställning mot revolutionen. Den numera populära vänsteridén att Libyens problem ska lösas genom att Nato åker hem, rebellerna lägger ner vapnen och Gaddafi blir förhandlingspartner för fred är ingenting annat än kontrarevolutionär. I väst gnäller vänstern över Nato; i den arabiska revolutionens kärnland Egypten är det offentliga rummet draperat i den libyska rebelltrikoloren. Båtar, bilar, Tahrir-demonstrationer solidariserar sig gränslöst med i synnerhet Libyen, men också med Syrien, därför att de avgörande slagen nu utspelar sig där. Där har regimerna svarat med brutalare våld än i Tunisien och Egypten, där har massorna ännu större hinder att välta – och just där sällar sig allt fler västerländska vänsterröster objektivt eller subjektivt till massmördarna. Denna gång är det inte bara moraliskt skamligt, som nyss på Balkan. Det är strategiskt katastrofalt.




En revolutionär vänster skulle, till att börja med, kräva vapen till rebellerna i Libyen. Den stora skandalen hittills är att Nato-länderna trots uppenbara logistiska möjligheter vägrat förse dem med de vapen som skulle påskynda demokratins seger. I Sverige skulle således en revolutionär vänster kräva att regeringen Reinfeldt inte bara erkänner det nationella övergångsrådet i Benghazi som landets enda legitima styre – en ren självklarhet – utan också tar Bofors samlade vapenlager och skeppar dit dem omedelbart. Vi borde vara lika intresserade av praktiskt solidaritetsarbete för Syrien, Jemen eller Bahrain som för Gaza: den arabiska revolutionen är, som den palestinska vänstern alltid vetat, en. Ingenting flyttar fram palestiniernas positioner så mycket som demokratiska regimer i grannländerna. Ingenting är mer politiskt värt.




När Haag-domstolen i måndags proklamerade att Gaddafi ska arresteras för krigsbrott bröt jubel ut i Misrata, Benghazi, Tripoli. Från det belägrade Misrata förklarade Sheikh Khalifa Zuwawi, ledare för det revolutionära rådet, sin glädje över budet: Det här visar att vi haft rätt som gjort revolution. För svensk och annan västerländsk vänster är det hög tid att bestämma sig. Det är revolution igen. Ska vi vara med den eller mot den?

Mer än sommarfylla!

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/psykologen-svarar/barnen-star-inte-ut-med-att-se-mamma-full_6282348.svd

Madeleine Gauffin Rahme är en ovanligt klok och erfaren psykolog. Svaret som hon ger denne man om sin hustrus alkoholvanor och deras barns reaktioner är till 100% rätt.
Mannen varken inser eller ens förstår att han är en sk medberoende person,  däremot reagerar barnen glasklart riktigt.
Jag har ju min egen historia där jag också under försök till nykterhet också blev "bjuden" på vin. Eller tex som julklapp fick en flaska brännvin av en släkting som ändå visste hur landet låg.
När ens partner inte själv vill sluta dricka så kan det bli så galet så denne fortsätter att köpa hem alkohol "därför att livet blir så trist annars"!

Mannen i dagens Svd har ändå skrivit och frågat om familjens problem så långt inne inom sig så vet han kanske hur fel de lever?
För bara några tiotals års sedan så var det ofta männen som drack för mycket men denna bild håller på att ändra sig. Kvinnor dricker ihop med kvinnor idag.
I hemmen så dricker bägge tillsamanns ur sina vinbags vardag som helg.
På Stockholms krogar är det idag inget ovanligt med kvinnor som sitter och dricker vin. Jämlikheten kommer att kräva sina offer och som vanligt är det barnen som kommer att få ta smällen. Kvinnorna var de som ofta höll ihop hem och barn men när även kvinnor blir alkoholister så finns ingen trygghet kvar för barnen.
Ingen ska ju naturligtvis bli alkoholiserad så barn kommer i kläm. Dagens vidlyftiga drickande skapar tyvärr en stor grogrund för två alkoholister i familjen.
I Danmark har man en stegrande frekvens av kvinnliga alkoholister tillika lungcancerfall. Kurvorna pekar rätt uppåt och jag skulle tro att vi i Sverige rätt så snart kan skåda samma utveckling.
När två unga möts och de har ett mönster med mycket alkohol i sitt liv redan från början så är de illa ute. Ofta slutar deras förhållanden med att det enda de har gemensamt  är alkoholen. I värsta fall också ett par ensamma och rädda barn !

Det är rätt med jämlikhet men varför i hela friden ska man ta till sig de sämsta sidorna från det motsatta könet?

Jag har tjatat om samma saker i åratal.Bra att DN skriver detta!

Han kallar det ”bloodlands” – ”Den blodiga jorden”. Mitt i Europa, på ett område som sträcker sig från Polen genom Baltikum, Ukraina, Vitryssland och de västra delarna av Ryssland, dödades för bara några decennier sedan 14 miljoner människor.
Här drog arméer fram och åter och lämnade travar av lik, här verkställdes massavrättningar och framkallades medvetna svältkatastrofer. Historikern Timothy Snyder, som gett ut en nyöversatt bok just med namnet ”Den blodiga jorden”, benämner skeendet ”en historia om politiska massmord”

Det började redan långt före andra världskrigets utbrott. I början av 1930-­talet svälte det kommunistiska Sovjet under Josef Stalin medvetet ihjäl fem miljoner människor, de flesta i Ukraina. Jordbruket hade kollektiviserats och de som motsatte sig denna realsocialism, och undsluppit svältdöden, avrättades eller deporterades.
Några år senare vidtog ”den stora terrorn”, då minst 700 000 människor dödades av Stalins regim. ”På 1930-talet”, skriver Snyder, ”var Sovjetunionen den enda stat i Europa som genomförde politiskt massmord”.
Men Stalin skulle snart få assistans av en kollega med minst lika stark blodlust. Molotov-Ribbentrop-pakten förenade Europas stora diktaturer, Sovjet och Nazi-Tyskland, som snabbt gemensamt invaderade Polen och delade upp slaktarbetet mellan sig.
För den som av vana kommer med klyschan ”Stalin räddade Europa från fascismen” kan det vara nyttigt att betänka detta och fundera över vad som hade hänt om Hitler inte brutit pakten och anfallit Sovjetunionen.
Men det gjorde han, och därefter ägnade sig de båda åt vad Snyder kallar ”krigförande medbrottslighet”, och armé­erna och dödspatrullerna fortsatte att skrida först österut, sedan västerut över den blodiga jorden.
Vad är värst, nazismen eller kommunismen? Det är en fråga som fortfarande har stor sprängkraft. Kan ondskan mätas, vägas, jämföras?
Det finns skillnader. Även om det kommunistiska Sovjet också ägnade sig åt antisemitism, etnisk rensning och slakt av folkminoriteter hade Stalin ingen agenda som syftade till utrotning av det judiska folket. Men det finns också likheter, där den kanske största är att statens och ledarens vilja är alltings mått – inte människovärdet. Det är rätt att döda individen om kollektivet vinner på hennes död.
Frågan aktualiseras inte bara av Snyders bok utan också av avhandlingen ”Den goda tanken och den onda erfarenheten” som nyligen lagts fram av Valter Lundell på Lunds universitet.
Den bygger visserligen bara på tjugo djupintervjuer med historielärare och -forskare men visar på en tendens som är välkänd i både historieundervisning och debatt. Alla är överens om att det är rätt att fördöma Hitlersystemet med termer av ”nazismens brott mot mänskligheten”. Men använder man samma ord om kommunismen börjar vissa att sitta obekvämt i stolen. Invändningarna kryper fram: ”Det är inte kommunismen i sig det är fel på, det är en i botten sympatisk ideologi om jämlikhet som bara vantolkades en tid. Rätt lång tid, i och för sig, nästan hundra år. Och överallt där den tillämpades. Och med miljoner döda på sitt samvete. Men ändå. Ändå…”
Ett par av de intervjuade lärarna formulerar sin grundsyn på skillnaden som att medan kommunisterna, som egentligen var goda människor, massmördade kände de sorg. Nazisterna var onda och kände lust.
Avhandlingen tar också upp debatten om när Forum för levande historia för tre år sedan skulle informera gymnasieelever om kommunismens brott mot mänskliga rättigheter. Ett upprop mot kampanjen undertecknades och tonläget var uppskruvat. Regeringen försökte styra den fria forskningen och skrämma ungdomar med kommunistspöket.
Inte för att diskussionen om statens roll som auktoritär universitetsrektor var oviktig, men man kan konstatera att när Forum för levande historia tidigare informerade om nazismens brott var tongångarna betydligt lugnare. Alla riksdagspartier ställde upp med pengar. Det var ju en helt annan sak.
Det är svårt att förstå varför det fortfarande finns en sådan motvilja att tala om och fördöma kommunismens brott – ja, till och med att kalla dem vid deras rätta namn. Är det för att man inte tycker att brotten är tillräckligt allvarliga? Eller är man rädd för att det skulle färga av sig och besudla ens egen, röda men icketotalitära agenda? Båda alternativen är nästan lika illa.
Kanske förklaras det bäst av Valter Lundells avhandling, där han och flera av de intervjuade jämför kommunism med religion. ”Tron på kommunismen har för många skänkt mening åt deras liv och en övertygelse om att sitta inne med kunskapen om det jordiska paradiset, liksom förlusten av denna tro har kastat dem in i en livskris.”
Det är med andra ord svårt att förlora tron på himmelriket även om vägen dit kantas av lik.
Även de som verkligen förlorat sin tro behandlas med olika måttstockar. När Ingmar Bergmans och Ingvar Kamprads gamla sympatier för Hitler omskrivs är det med unisona – och helt berättigade – fördömanden. Före detta fans av Stalin, Mao och Pol Pot kommer undan med lätt besvärade men samtidigt nostalgiska hänvisningar till tidsanda, ungdomlig överentusiasm och att man ändå kämpade för något bra.
”De var värre!” ”Nej, de andra var värre!” Denna mördandets makabra matematik blir absurd. Det viktiga med att tala om nazismens och kommunismens brott är inte att en gång för alla slå fast vilka som var värst. Det är att vända ryggen åt alla totalitära tendenser och se till att de aldrig får tolkningsföreträde igen.

Erik Helmerson
erik.helmerson@dn.se

Järnvägen!

 

Året är 1916! Sverige var ett annat land mot nu. Järnväg fanns i mycket större utsträckning att tillgå för de boende. Skånes järnvägar löpte härs och tvärs över landskapet. Gotland hade järnväg.

Samma sak i mellansverige, järnväg långt ut till byarna. Landet var fattigt men råd att bygga järnväg hade man.

Järnvägen såg ut så här i många år,  tittar man på en karta från början av femtiotalet så ser den nästan likadan ut.  Själv har jag tex åkt tåg till Falsterbo från Malmö så sent som 1955, åkt rälsbuss från Falkenberg till Okome osv. De järnvägarna är borta sedan många år. Bilismen steg fram i vårt land just på femtiotalet och vi fick en fd lokförare som minister över järnvägen. Inte fanken värnade han över detta trafikslag, nej , det blev bilismen med våldsamma utbyggnader av vägnätet som blev hans melodi.

Maken till nedläggningar av järnvägen hade nog inte setts i hela världen skulle jag tro. Inga planer heller på att modernisera såsom man gjorde i Japan.

När vi kommer längre fram på sjuttio-åttiotalet så börjar man ute i Europa bygga nya järnvägar med ny teknik. Man vill försöka mota både inrikesflyg och bilismen så att denna inte växer ytterligare. I Sverige "uppfinner" man  x2000 som ska kunna köra på de gamla krokiga järnvägarna lite snabbare tack vare att tågsättet ska kunna luta i kurvorna.

SJ-Banverket splittras i två enheter som börjar att ta sig ton mot varandra och samarbetet börjar att lida. Det gäller att pinka revir för dessa myndiga herrar som står i spetsen för de olika bolagen.

Politikerna blandar sig än mer och börjar ge tillstånd till vansinniga projekt såsom Båstadtunneln. Sedan kommer den stora utpressningslinjen via kusten upp till Umeå. Mycket dyrt att genomföra och man våldför sig på naturen på många ställen. En uppgörelse mellan MP och S. All annan järnväg blir lidande i hela landet tack vare dessa två mycket dyra och dåliga lösningar. Underhåll blir eftersatt överallt och vid minsta påfrestning så pajar systemet. Passagerarna blir ju lidande men vem bryr sig.

Vår sk opposition tror i sin enfald att den lilla avreglering vi haft är skulden. Eller så spelar man på folks känslor bara för att vinna politisk poäng. Järnvägen måste få kosta men man ska naturligtvis bygga där det behövs. Varför byggde man aldrig linjen från Jönköping ner till Malmö? En rak modern järnväg finns på papper hos fd Banverket som skulle kunna avlasta den mycket "trånga " järnvägen söderut. En första del av snabbtågsjärnväg 35 år efter övriga Europa.

De flesta politiker idag är uppvuxna med bilen som främsta färdmedel och de kan tydligen inte heller förstå vad framtiden kräver av vårt land när det gäller att transportera människor och gods. Vad hjälper det att man byter namn till tex Green Cargo när de inte ens vill förhandla med sina kunder. Man vill bara köra det som är mycket lönsamt. Där kommer det att bli skillnad   när fler aktörer får köra på linjerna. Så var det när Telia blev av med sitt monopol, alla lite äldre vet ju hur Telia fortsatte med sin uråldriga uppdelning av lilla Sverige trots moderna växlar. Rikssamtal skulle det heta och dyrt var det trots att det inte kostade dem ett öre mer att släppa ett samtal till Kiruna eller inom en stad.

Enda sättet att motverka monopol och dyra priser är att låta fri företagaranda råda! Telia är ju ett skräckexempel på hur de trots sk avreglering kunde få behålla kopparledningarna över hela landet så de kan tjäna pengar på att hyra ut dem till andra aktörer. Nu skenar utvecklingen från dem i och med 4G masternas intåg. Så måste det också bli med järnvägen, fri konkurrens måste råda och SJ ska inte ha några fördelar.

Mordorgier!

"Kroppen hittades i en skogsdunge av en förbipasserande vid 16-tiden. Enligt polisen ska det röra sig om en man som är mellan 25 och 30 år. Han har ännu inte identifierats.

– Vi har inlett en mordutredning då det finns sticksår på kroppen, säger Klas Jensgård, yttre befäl vid söderortspolisen till SvD.

Det finns inga vittnen som kunnat berätta vad som hänt, men polisen har under kvällen knackat dörr i området. Det pågår också en teknisk undersökning."

Nästa rubrik i dagens tidning lyder så här:

"Två av de tre åtalade 20-åringarna anklagas för mord, men båda nekar. Den huvudåtalade mannen har erkänt att han misshandlat läraren, men uppger att det inte var meningen att skada honom allvarligt.

Våldet var enligt åklagaren utdraget och hänsynslöst och läraren hade troligen inte kunnat räddas även om han fått omedelbar akutvård."

Samtidigt avkunnas en dom Örebro mot en student vilken huggit en kvinna med 25 knivhugg därför att hans kärlek inte besvarades. 16 års fängelse samt utvisning.

Så här är det snart sagt varje dag, under helgen så fann man två offer i Skåne och man tappar räkningen helt och hållet.

Per Gudmundsson i Svd har hamnat i skottgluggen därför att han har refererat till en norsk undersökning som visar att vissa invandrare ligger högt i statistiken vad gäller brott.

Samma siffror finns ju hos oss och det är ju bara att kolla upp vilka som sitter på våra fängelser så har man svaret.

De senaste dagarna har tidningarna haft utförliga artiklar både från Malmö och Södertälje där det idag råder djungellagar inom både taxi och krogar. På alla ställen där det finns stora enklaver av invandrare så breder en sorts laglös kultur ut sig.

Intet nytt i historien för den som har läst på sin historia från århundraden. I alla länder dit människor har sökt sig för att finna sin utkomst så uppstår brottslighet när inte länderna kan erbjuda arbete och skolning som leder till ett bättre liv.

Alla vill ha pengar och får man dem inte på laglig väg så vad återstår? Svarta jobb, skumma affärer osv.

Känner man dessutom ingen samhörighet med landet och dess befolkning så bryr man sig inte om lagar och förordningar.

I USA har man lärt av den läxa man genomgick på 20-30-talet med all kriminalitet och hur den biter sig fast i generationer framöver.

Idag så får man skola sig i landets seder och språk för att bli medborgare, det gäller att den nyanlände ska bli en stolt USA-medborgare.

Här i vårt land har man snabbt slussat de invandrade till områden som kan liknas vid stora uppsamlingsställen. Bidrag sätts in på livstid för allt för många, de får sitta hemma i sitt område och glo på parabol-tv från sina hemländer. Pliktskyldigt blir de då och då kallade till biståndet utan att något annat händer än att man får gå på en SFI-kurs osv.

Tro mig, jag har arbetat i receptionen i Malmö för "Biståndet" och sett så mycket skit. Människor fastnar i denna klet om de inte är starka och börjar ta fatt i sitt liv. 

De som har vana från sina egna länder av tex köpenskap klarar sig ofta bra. Ställer sig på torget med grönsaker eller öppnar en liten butik. Bättre det än bidrag och i stort sett så är det skit detsamma om de gör lite svarta pengar också. Det gynnar landet trots allt. (Moms på alla varor ser till att skatt kommer in ändå)

Brottslighet uppkommer oftast när ett land inte fixar "basen" för de som flyttar hit. Samhället och politikers sega förhållningssätt till problem skapar mer elände än vad de vill höra talas om.

Tar man hit folk så måste man också se till att de får vettig sysselsättning och kan försörja sig, det måste då också kanske kosta en del i inledningen.

I alla länder får man ofta börja i botten och jobba upp sig men då måste man ju också få chansen.Arbetsgivarna kan ju inte sålla bort någon bara för att de har ett namn som inte klingar svenskt!

Om du ska skälla på någon om dessa frågor så föreslår jag att du vänder dig till de olika partierna i riksdagen!

Propaganda in i döden!

Jag suckar när jag ser denna dödsannons dels över hur man kan utnyttja en död i ett politiskt sammanhang och dels över falskheten i innehållet.
Om nu någon ville fred i förtryckets Syd-Afrika eller fred i Vietnam så stod de i motsatsställning till folken där. När det gamla trötta kommunistpartiet ihop med sossarna ville fred i Vietnam så genomskådade de unga detta falska. Nej, vi ville stödja FNL och deras kamp mot angriparen USA. Samma sak med Syd-Afrika, vi stödde ANC och deras kamp mot rasisterna.
Vad gäller Afghanistan så bildades den svenska Afghanistanrörelsen därför att Sovjet angrep Afghanistan och ockuperade landet. Sovjet ut ur Afghanistan ropades på samma sätt som man skanderade USA ut ur Vietnam!
Vi unga hade lärt av det falska Münchenavtalet mellan Hitler och Chamberlein. "Fred i vår tid" utropade denne permiärminister från England efter att ha sålt ut delar av Europa till nazisterna. Sedan kom kriget!

Undertecknarna av denna dödsannons kommer från skilda politiska skolor, fyra av dem kommer ur den kommunistiska rörelsen , de andra är som bekant fd ledande sossar.
De har trampat lika fel som Nils Flyg gjorde under andra världskriget och förväxlar vän och fiende.
(Flyg var SSU-ordförande och blev kommunistpartiets ordförande för att slutligen ta pengar från nazisterna till sin sk antiimperialistiska rörelse)
De sju undertecknarna av denna politiska dödsannons följer Chamberlein och utropar FRED!
De som ville fred med nazisterna betraktas idag som medlöpare. De som vill fred med terrorister kommer inte heller att i historiens sken få goda omdömen.
Historien är inte en rak motorled utan den är just historien om vägar inte alltid så raka. Ibland måste man inse att den gamle "fienden" kan bli en vän.
Sverige bör fullfölja sina åtaganden i Afghanistan och våra soldater ska ha allt stöd de kan få.
Krig är tyvärr ibland politikens fortsättning på ett problem som inte kan lösas genom förhandlingar.
Allt annat blir idealistiskt önsketänkande som i slutänden gynnar de hårdföra motståndarna!

PS Fråga frihetskämparna i de arabiska länderna om de vill ha "fred" eller seger över förtryckarna! Svaret är givet för oss som vill frihet åt folken från förtryck!

Är det här sant?

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/intresset-for-miljofragor-minskar_6273310.svd

Bara 14 % av befolkningen anser att miljöfrågorna är viktigast!
Högutbildade som står till vänster är de som intresserar sig mest men man slår fast i denna undersökning att en minskning i intresset för miljön har slagit igenom i alla  befolkningsgrupper.
OM det här är sant så är det ett stort trendbrott som inte är bra alls.

Nog för att jag bara kan konstatera att nästan alla medborgare äger och kör bil idag. Bilismen är så omhuldad av hela samhället och det läggs ner ofantliga belopp på våra vägar varje år. Kärnkraften är i orubbat bo i vårt land trots katastrofer i andra länder. Tyskland är ett land som har begripit dessa frågor och visar hur man ska gå tillväga.
Vi sorterar våra sopor och tror därmed att vi är miljövänliga och har gjort vårt.
Det är ett sådant bedrövligt hokus-pokus som håller folk på mattan och gör att man inte orkar lyfta blicken till de svåra problemen som kommer att kosta oss en del möda.
Vi kan inte fortsätta att krama ur vår jord allting och förbruka allting och sen gå och tro att allt ordnar sig självt.
Alla stora problem överlämnas till kommande generationer och folk reflekterar tydligen inte längre över detta. (Om nu denna undersökning stämmer och det får jag verkligen inte hoppas)

De politiker som inte inser att vi måste bygga ut spårbunden trafik samt att göra den gratis för hela folket har inte fattat det hela.
Det måste bli som så att ingen bilist kan säga att det blir billigare att åka bil än att ta det kollektiva!

Hur mår du idag?

Jag skålade i mjölk i går, hade skaffat mig en helkagge! Naturligtvis bästa märke från Skåne. Åsens mjölk är helt underbar att dricka.
Tyvärr är prisskillnaden stor här i Stockholm men vem bryr sig. Mjölken kan aldrig bli för dyr, den är ett måste!
I natt var det några svåra knivskärningar i landet och jag skulle nog sätta en hundring på att de inte hade druckit  Åsens mjölk dessa våldsmän.
Det talas mycket om våld och olyckor i tidningarna men faktum är att utan alkoholen så skulle det inte bli så många artiklar att läsa.
I tv satt man igår och glorifierade supar av alla slag till sillen. Om man vänder på steken och gör ett program om kaffe och hur fint det skulle sitta med en braja efteråt så skulle det bli ett jävla liv eller hur?
"Ta dagens lilla uppåttjack så ska du se lilla vän att du mår bra", skulle programledaren säga i ett annat program.
Är säker på att han verkligen skulle få sjunga med Kim Larsen och hans "Ud i det blå" och få sparken .
När det gäller alkoholen så får väl folk göra bäst de gitter för mig men jag tycker inte tv ska sitta och glorifiera sprit.
Själv mår jag alldeles utmärkt efter att ha firat med min morbror Holger (98) . Kräftstjärtar,sallad,Ramlösa,kaffe med wienerbröd samt massor med musik.
Vi satte på hans dator och kollade Jussi Björling på You Tube. Då säger han denne gamle man:"kan du inte visa en video med Lady Gaga"! Ahhh, säger jag , gillar du henne?
Jo, hon är ju fantastisk med alla sina kreationer. Sagt och gjort , på med Gaga!
Efter sex timmar for jag hem och det känns skönt att dels ha gjort en gammal man glad och dels att vara nykter.