Vägval för välfärd!
Lars Ohly sa det alla väntade sig att han skulle säga i utfrågningen: den välfärd som ska finnas i samhället ska finnas utan att det genererar vinster.
Och det har varit en av de få saker som förenar de flesta rödgröna röster som man hör.
Men för mig är vare den så kallade högerns eller den så kallade vänsterns svar på frågan om välfärd något jag kan bejaka.
Hos den så kallade vänstern finns en intellektuell ohederlighet när man angriper privata alternativ i skola, vård och omsorg: man pekar på sådant som inte fungerar, olika fall av felbehandlingar eller usla utbildningar. Alltså blir de privata alternativen fel.
Men på samma sätt skulle man kunna peka alla de fall då barn, elever och patienter farit illa i den offentliga sektorn. Åldringar som får stryk av sur personal på ålderdomshemmet, elever som inte lär sig läsa och skriva och som driver vind för våg på dagarna och patienter som får fel diagnos eller fel kroppsdel bortopererad.
Alltså: man kan med lika stor rätt säga att den offentliga sektorn är i bästa fall fördummande – i värsta fall livsfarlig. Och hur många sossekommuner bryter inte mot de lagar som ger handikappade rätt till hjälp och vård?
Men när den så kallade högern ska angripa den rådande ordningen så gör den det i termer av valfrihet. Och jomenvisst, valfrihet är ett värde i sig – men det blir litet märkligt när de inte låtsas om att alla helt enkelt inte har råd att utnyttja denna valfrihet.
Om Reinfeldt ställde sig upp och sa att: Vi vill se tusentals fler privata initiativ – men ska alla kunna utnyttja dem så krävs det att alla har råd. Därför inför vi en plattskatt på 15 procent – det gör att människor får vrklig makt och möjlighet att forma sina lev.
Men så säger inte den så kallade högern. De ser i bästa fall till att du får några tusenlappar mer i plånboken genom olika former av skattesänkningar – och nej; det ger oss inte verklig valfrihet.
I en recension i SvD av ”Underbara dagar framför oss”, Henrik Bergrens nyutkomna biografi över Olof Palme påminner oss Håkan Arvidsson om följande:
”I hans (Olof Palmes) mentors och föregångares, Tage Erlanders dagböcker finns ett intressant parti. Jag tror det är skrivet 1953, när Erlander sitter ensam på ett hotellrum och gör en ovanligt lång och grubblande anteckning. Den handlar om vad som i framtiden skall vara partiets uppgifter, nu när man i stort sett genomfört allt det man kom till makten för att göra. Erlander vrider och vänder på frågan, söker linjer och framgångsvägar men förgäves. Han blir svaret skyldig. Modstulet hamnar han i hållningen att det som återstår är att förvalta vad som uppnåtts. De stora, engagerande reformernas tid är förbi.”
Det är precis här svensk arbetarrörelse går fel. Den ser sig om, är nöjd med vad den uppnått; de grundläggande orättvisor som gjorde att vanligt folk helt enkelt hade det för jävligt har minskat drastiskt. Men det viktiga är inte de reformer som möjliggjort detta – det viktiga är att den svenska arbetarrörelsen förmått att organisera sin klass. Arbetarklassen har gått från att vara en klass i sig till att vara en klass för sig. Den har fått medvetande och kunskap om sina möjligheter.
Det är det här Tage Erlander borde förstått – att det egentligen bara fanns en viktig reform kvar för det arbetande folket nu när det hade den politiska makten: nedmonterandet av den gamla staten, ett minskande av den till ett minimum.
En stark fackföreningsrörelse skulle i fria förhandlingar se till att det arbetande folkets villkor säkrades och förbättrades när så var möjligt.
Ett starkt politiskt parti skulle hålla staten på en låg och rimlig nivå och se till att marknadens mekanismer fungerade.
Det är ironiskt och tragiskt – att den vänster som trodde att det arbetande folket kunde resa sig ur armod och dumhet – just när de lyckats visa att denna vänster hade rätt också verkar ha förlorat sin tro på detta folks möjligheter att ta hand om sig själva.
Den självklara förklaringen är givetvis att arbetarrörelsens män sedan två årtionden hade tagit plats i staten på alla dess nivåer. Att i en sådan situation börja montera ner statsapparaten är att göra sig själv arbetslös – och det ville de inte även om det skulle inneburit att ännu et ok lyfts från det arbetande folkets axlar.
Så där står vi i dag – vi har att välja mellan en så kallad höger och en så kallad vänster som förenas av sin uppenbara övertygelse att vi vanliga människor är dumma i huvudet och inte vet vårt eget bästa.
Men så är ju inte fallet – det är därför utfrågningen av Lars Ohly i dag innebär att han efter valet nog får börja på SJ som tågmästare igen. Litet synd i och för– svensk tågtrafik har nog med problem ändå
Inlägg
