Han beklagade inte de destruktiva konsekvenserna och det lidande Hamas beslut har åsamkat det palestinska folket och regionen Dessutom lovade han ytterligare en 7 oktober och betonade: "Vårt folk kommer att utvisa ockupationen (Israel) från vårt land och från Jerusalem så tidigt som möjligt"
Historien utgörs ofta av pendelrörelser, och signalerna blir allt fler på att den långa eran av radikal progressivism är i färd att vända i västvärlden. Det är i så fall ett enormt kulturellt skifte, och ger anledning till utvärdering för hela samhället. Vad var det egentligen för vision vi satsade på, vad blev resultatet – och vart vill vi gå nu?
En rörelse som lyckas ta kontrollen över ett lands politik, media, utbildning och andra institutioner intalar sig ofta att den egna uppfattningen är så självklar att den aldrig behöver motiveras. Därför behöver motståndares argument heller aldrig analyseras; det räcker att utmåla dem som vansinniga, ondskefulla och ett hot mot det demokratiska systemet. Ungefär så har det omaka äktenskapet mellan socialister och liberaler format det offentliga samtalet i decennier. Men med tiden blir distansen ohanterlig mellan människornas livserfarenhet och de alltmer absurda kulturella uttrycken, parallellt med att etablissemanget ständiga försäkringar att allt står väl till. En dag slutar väljarna lyssna på maktens varningsrop om att kritiker vill kasta tillbaka samhället till 1930-talet eller medeltiden. Till slut faller pendeln oundvikligen tillbaka av sin egen tyngd.
Tecknen på detta är många. Demokraternas storförlust i höstens USA-val var en uppenbar motgång för den progressiva rörelsen. Men i Kanada har den radikalt liberale premiärminister Trudeau haft det ännu motigare, och efter allt djupare missnöje med högtflygande frihetsvisioner som aldrig uppfylldes avgick han i förra veckan. Trudeau tog stora steg för att knyta an till Kanadas minoriteter, men lyckades ändå göra sig osams med de flesta. Han utlovade en blomstrande ekonomi, men verkligheten blev den motsatta. Och när hans opinionssiffror fallit lika brant som det sluttande planet i hans dödshjälpssystem tvingades Trudeau slutligen kasta in handduken.
Motsvarande missnöje har resulterat i liknande bakslag för många vänsterinriktade eller liberala regeringar också här i Europa. GP:s Adam Cwejman kallar den nu fallne Trudeau för ”den siste av sin sort”, och menar att det inte längre finns utrymme för ännu en Merkel eller Reinfeldt – borgerliga politiker som vann makten genom att anpassa sig till den vänsterliberala grundsyn som Västerlandets opinionsledare höll för självskriven. Men med tiden började projektet klingar så falskt att till och med de etablerade medierna började våga granska det.
Den dramatiska omsvängningen syns nu på allt fler fronter. Stora företag som Åhléns, Toyota, med flera vänder nu wokefilosofin ryggen, och detsamma gäller till och med Socialdemokraternas förslag till nytt partiprogram. Tidningen Kvartal visar dessutom att användningen av wokeinriktade uttryck som ”normkritik”, ”rasifierad”, ”intersektionell” under flera år har fallit tillbaka i svenska medier. En extra kraftfull signal i medievärlden kom också i förra veckan när Facebook-grundaren Mark Zuckerberg meddelade att företaget avbryter sin externa faktagranskning, eftersom dessa ”granskare” i praktiken blev grindvakter mot alla ifrågasättanden av etablissemangets inställning.
Detta skeende påminner om att den som står på sanningen har alla skäl att stå rak, hur mycket motvind eller hån man än möts av. Om ett projekt byggs på lögn och orätt faller det förr eller senare, oavsett vilka strategier de tar till för att försöka tysta sina kritiker. Den öppna demokratin stärks när alla i dag har möjlighet att granska den politiska och mediala makten. Vi tycks i dag stå i en tid av välkommen tillnyktring i västvärlden – till och med i Sverige.
Amnesty anser sig ha bevisat att Israel begår ett folkmord i Gaza. Det har Amnesty inte. Vad Amnesty däremot visat är sitt stöd för den Iranledda folkmordsfront som vill utplåna Israel.
Falsariet Sions vises protokoll, vari judarna pekas ut som anstiftare till all världens illdåd och ondska, dyker upp i ständigt nya förklädnader. En av de senaste skepnaderna är en rapport från den så kallade människorättsorganisationen Amnesty där det slås fast att Israel begår folkmord i Gaza.
Den fråga juristerna i Internationella brottmålsdomstolen håller på att granska, det vill säga om Israel under kriget i Gaza bryter mot sina skyldigheter enligt folkmordskonventionen, en granskning som för övrigt kan komma att ta flera år, anser sig Amnesty redan ha besvarat.
FN:s folkmordskonvention kom till efter andra världskriget, som en reaktion på Förintelsen, nazisternas systematiska mord på omkring sex miljoner judar. Att framställa judar och den judiska staten Israel som nazismens arvtagare genom till exempel anklagelser om folkmord och om att genomföra en ny Förintelse, är sedan efterkrigstiden en bärande del i den till antisionism förklädda antisemitiska propagandan. En propaganda som utformades och ytterst framgångsrikt spreds av Sovjetunionen och andra kommunistiska diktaturer. Amnesty ansluter sig till denna tradition.
I rapporten framhåller Amnesty att det bara dröjde några veckor innan forskare, FN-experter och civilsamhällesorganisationer varnade för att palestinierna i Gaza hotades av ett folkmord. Denna omedelbara kritik ser Amnesty som ett stöd för sin tes när det i själva verket talar för att folkmordsanklagelserna från första början var ett propagandavapen som låg redo för användning.
En av de snabbaste på avtryckaren var för övrigt den iranska diktaturens högste ledare, Ali Khamenei, som redan den 17 oktober 2023 krävde ett omedelbart slut på det israeliska “folkmordet på palestinier”. Greta Thunberg var också tidigt ute.
Att Amnesty kan framstå som sen på bollen förklaras möjligen av att organisationen, till skillnad från Khamenei och Thunberg, vill försöka upprätthålla en fasad av neutralitet och objektivitet. Amnesty vill ge sken av att dess slutsatser bygger på en grundlig granskning av Israels krigföring i Gaza och en lika grundlig utredning av det rättsliga läget. Men i praktiken var målet aldrig att dra slutsatser utifrån insamlade fakta utan att med hjälp av utvalda “fakta” bygga en berättelse som utmynnar i en från början given slutsats – folkmord.
Det syfte Amnestys folkmordsanklagelse tjänar är att ge ammunition till den globala antiisraeliska, antisemitiska och antivästliga rörelse som förenar totalitära islamistiska och socialistiska krafter över hela världen.
Läs även: Skogkär: Gazas befolkning är UNRWA:s mänskliga sköld
Med folkmord avses följande handlingar, var och en för sig, eller i kombination:
Att döda medlemmar av gruppen. Att tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada. Att uppsåtligen påtvinga gruppen levnadsvillkor som är avsedda att helt eller delvis medföra dess fysiska undergång. Att genomföra åtgärder som är avsedda att förhindra födelser inom gruppen. Att med våld överföra barn från gruppen till en annan grupp.
Amnesty gör gällande att Israel brutit mot folkmordskonventionen på var och en av de tre första punkterna.
Att människor, även oskyldiga, dödas och skadas i väpnade konflikter är lika tragiskt som ofrånkomligt. Död och förstörelse är krigets själva väsen. Men ett folkmord kräver mer än att människor dödas. Det måste finnas en medveten avsikt att förgöra hela eller delar av en bestämd folkgrupp. Och på den punkten lyckas Amnesty genom rapporten undergräva trovärdigheten i sin egen slutsats.
Exempelvis noterar Amnesty att det israeliska flygvapnet enbart under de två första månaderna av offensiven mot Hamas genomförde över 10 000 attacker mot olika mål i Gaza. Efter dessa två månader uppgick antalet dödade i Gaza – enligt Hamas väl att märka – till drygt 17 000 personer. Det betyder i så fall färre än två döda per israeliskt anfall. Den siffran är svår att förena med Amnestys påstående att de israeliska bombningarna är urskillningslösa. Alldeles särskilt som Gaza är ett av världens mest tätbefolkade områden, vilket Amnesty också är noga med att framhålla.
Om Israel verkligen ägnat sig åt urskillningslösa angrepp mot civilbefolkningen i den tätbefolkade landremsan; om Israel verkligen haft för avsikt att – som Amnesty hävdar – förgöra Gazas befolkning, blir det svårt att förklara varför dessa över 10 000 anfall inte resulterat i betydligt högre dödstal.
Den 14 december 2023 uppgav CNN, med hänvisning till amerikanska underrättelsekällor, att Israel vid det laget fällt eller avfyrat 29 000 bomber och missiler av olika slag från luften mot mål i Gaza. Enligt samma källor var 40-45 procent av dessa vapen “dumma”, det vill säga saknade målstyrning. Och “dumma” vapen innebär kraftigt ökade risker för att civila drabbas. Om CNN:s uppgifter stämmer, gick det under dessa inledande två månader åt i snitt närmare två israeliska bomber eller missiler per dödad i Gaza.
Även det motsäger Amnestys påstående att Israel utför urskillningslösa attacker mot civilbefolkningen i avsikt att utplåna palestinierna som grupp.
Liksom det stora antalet luftanfall talar den stora mängden använd militär ammunition satt i relation till antalet dödade tvärtom för att Israel försöker undvika civila offer, att Israel riktar in sina anfall mot Hamas, mot Hamas tunnlar, positioner, kommandocentraler, avfyrningsramper och annan terrorinfrastruktur. Precis som Israels stats- och militärledning hävdar.
Och väl att märka, dessa drygt tiotusen anfall där 29 000 bomber och missiler använts, gäller enbart insatser från luften. Siffrorna inkluderar inte beskjutning från israeliskt artilleri – som periodvis varit intensiv – eller från andra markstridskrafter.
Läs även: Skogkär: I Rapport är det bara civila som dör i Gaza
Enligt Amnesty registrerade det Hamaskontrollerade hälsoministeriet i Gaza 42 010 dödsfall under det pågående Gazakrigets första tolv månader. Hur många av dessa som var Hamaskombattanter är det ingen som vet. Inte heller Amnesty.
Med en befolkning på 2,2 miljoner avlider tiotusentals personer i Gaza varje år av naturliga orsaker. Varken Amnesty eller någon annan utöver Hamas vet om uppgifterna om antalet döda blåses upp med hjälp av dessa naturliga dödsfall. Amnesty vet inte heller hur många i de långa listorna över dödade som är Gazabor som Hamas dödat av olika anledningar, eller civila som dödats när missiler avfyrade av Hamas eller någon annan terrorgrupp slagit ner i Gaza istället för som avsett i Israel.
Amnestys slutsats att Israel begår folkmord bygger till väsentlig del på analyser av luftangrepp mot olika mål i Gaza. Hur många av alla dessa tiotusentals anfall ingår i analysen? Svaret är – femton. Dessa anfall var enligt Amnesty enbart riktade mot civila mål, i de flesta fall bostadsbyggnader, och ska ha dödat minst 334 civila och skadat ytterligare flera hundra.
Genom att välja ut femton av tiotusentals händelser, i tid utspridda över drygt ett halvår, går det att skapa vilket mönster som helst: att Israel enbart attackerar civila mål eller motsatsen, att Israel enbart angriper militära mål. I de här femton fallen hävdar Amnesty att det saknas “bevis” för att det skulle ha funnits några “militära ändamål” som motiverade attackerna. Det är möjligt. Men Amnesty vet inte vilken information de militärt ansvariga grundade sina beslut på. Det är uppgifter Amnesty inte haft tillgång till. Kanske var denna information felaktig, kanske var den otillräcklig. Kanske angreps fel mål, kanske var det slarv, kanske inkompetens, kanske likgiltighet, kanske rörde det sig om sådana ödesdigra missbedömningar som alltid förekommer i alla krig med många gånger fruktansvärda konsekvenser för oskyldiga människor. Det går aldrig att undkomma den mänskliga faktorn. Den slutsats Amnesty på förhand bestämt sig för är dock att det rör sig om avsiktliga angrepp på civila som en del i en uttänkt folkmordsstrategi.
Läs även: Skogkär: Israels fiender är Sveriges fiender
Ett återkommande påstående i debatten och även i Amnestys rapport är att dödstalen i Gaza saknar motstycke. Att jämföra dödstal för olika väpnade konflikter är dock komplicerat eftersom förutsättningarna, inte minst förhållandena på marken, skiljer sig åt. Kriget i Ukraina är inte som kriget i Sudan eller som kriget i Gaza. Andra världskriget var inte som första världskriget, Koreakriget skilde sig från Vietnamkriget. Enligt en sammanställning över de mest omfattande väpnade konflikterna efter 11 september 2011 blir andelen civila som dödats i samband med direkta strider runt 40 procent. Andelen civila bland offren under Irakkriget var betydligt större, närmare 70 procent. Under kriget mot Islamiska staten i Syrien mellan 2014 och 2021 var andelen civila dödsoffer istället ungefär hälften så stor, 35 procent.
Var striderna huvudsakligen utkämpas har avgörande betydelse. I en rapport till FN:s säkerhetsråd konstateras att under strid i stadsmiljö – som i Gaza – ökar riskerna för civilbefolkningen markant. Särskilt när explosiv ammunition som bomber och granater används – som i Gaza. Under 2021 krävde enligt rapporten den typen av strider drygt 10 000 dödsoffer – varav 89 procent var civila.
Det finns i dag inga bevis för att Israel begår ett folkmord. Amnesty lyckas inte bevisa det. Därav organisationens satsning på en aggressiv annonskampanj i offentlig miljö där budskapet ska trummas in: Folkmord. Folkmord. Folkmord. Folkmord. Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den till slut sanning, det har demagoger vetat i alla tider.
Men visst finns det mäktiga krafter i regionen som vill genomföra ett folkmord. Och som inte gör någon hemlighet av denna strävan. Irans ledare har i årtionden basunerat ut att Israel ska utplånas. Denna drift delar mullorna i Teheran med Hamas, med Hizbollah, med huthirebellerna i Jemen liksom olika shiitiska miliser i Irak.
Detta är också vad denna iranska folkmordsfronts hundratusentals anhängare uttrycker när de marscherar och ockuperar gator, torg och offentliga platser över hela världen: Palestina ska befrias, från floden till havet. Det är ett förnekande av Israels rätt att existera. Det är en dröm om en ny Förintelse, om ett Judenstaatrein Mellanöstern. Om ett folkmord.
Läs även: Skogkär: Kriget i Gaza saknar motstycke
När jag ser dagens Palestinademonstrationer så ser jag hur hysteriska de är idag. Anklagelser mot div. politiker och framförallt ett glödande hat. Mot judar.Mot de som inte ställer upp på deras hat.
Antisemitismen i både vårt land och andra länder går hand i hand med att unga idag varken läser historia eller förmår tillgodogöra sig det skrivna ordet. Komplett omöjligt att föra vettiga diskussioner med människor som enbart låter sina känslor styra.
När man lyssnar på vad div.professorer säger om sina nya elever på universiteten så förstår man hur illa det håller på att bli .
OCH så många analfabeter bland de människor som kommit hit från MÖ.
Följer man olika grupper av människor på internet så ser man oerhört ofta inte ens försök från tex palestinier att lyssna på andras uppfattningar, nej, det kommer bara en strid ström av fula ord.
Med sådana människor går det inte att tala med. Läste just nu på en frågespalt på Kvartal hur en gammal arbetskamrat börjat förfölja sin gamla vän med propaganda från MÖ. Hamasargument. Blivit allt mer hysterisk i sitt förföljande. OCH detta har jag sett från ett otal demonstrationer världen över.Allt går över styr och inte ens polisingripanden får dem att sluta. Berlinpolisen har tröttnat på angreppen och svarar med hårdhet. De tänker inte ta emot stryk helt enkelt. I Göteborg har polisen agerat på helt annat sätt ,de ser på när olika journalister och fotografer blir angripna av palestina-aktivister. Polisen säger till de som sköter sitt arbete att gå därifrån!!
Människor idag tycks fungera annorlunda mot oss på 60-70 talet. Jag har gått i många demonstrationer i mitt liv men aldrig att jag upplevde mina meddemonstranter som hysteriska huliganer.
Vi höll dessutom ordningen på demonstranterna ofta ihop med polisen. Det var ingen ide´ att tränga sig på och starta bråk.
Jag är medlem i Svenska kyrkan och jag inser djupt och fullt den betydelse som den lutherska Svenska kyrkans uppfattningar om relationen mellan Gud och människan har för mina moraliska och medmänskliga uppfattningar och relationer. Efter alla sekel av lutheransk kristen påverkan är vårt samhälle naturligtvis präglat av kristendomen. Men sedan ett kvarts sekel tillbaka är den Svenska kyrkan inte längre en statskyrka utan en fri och öppen kyrka likt alla andra kyrkor och trosuppfattningar. Religiös tro är en privatsak i Sverige och ska således inte tillåtas göra diskriminerande intrång i vare sig myndighetsutövning eller i arbetslivet.
Snacka om en statlig bedömning à la ”god dag yxskaft!”
Riksdagens beslut från år 2000 är klokt och rationellt. Religion ska vara inkluderande för den som så önskar och statligt påtvingande för ingen.
Strax före julen 2024 berättade Diskrimineringsombudsmannen i ett pressmeddelande att ett ”flygbolag har medgett att de diskriminerade en kvinna genom att neka henne fortsatt anställning med hänvisning till att hon inte var beredd att arbeta utan slöja”.
Flygbolaget anmäldes till DO och myndigheten tog sig an saken. Flygbolaget anförde att ”förbudet mot religiösa symboler var en del av en neutralitetspolicy. Bolaget menade bland annat att bolagets kunder hade en berättigad förväntan att mötas av neutralitet. De menade även att policyn behövdes för att minska risken för hot och våld, dels från kunder dels kollegor emellan.”
Att sådana här anmälningar förekommer är förstås inget märkligt. Sverige har en omfattande invandring från länder där islam är statsreligion och där det bland annat anbefalls att kvinnor ska följa vissa religiösa klädkoder. Det märkliga är däremot att en statlig myndighet i Sverige agerar på ett sätt som om den styrdes av helt andra lagar än de svenska.
I pressmeddelandet skriver DO att myndighetens bedömning är att företagets neutralitetspolicy innebär ”en sämre behandling av personer som ger uttryck för sin religion och därför inte var neutral i sin utformning”. Snacka om en statlig bedömning à la ”god dag yxskaft”!
I en stat som är neutral i religiösa frågor kan friheten faktiskt begränsas för den som absolut vill ge ”uttryck för sin religion” i sitt yrkesutövande. Så hänger det ihop. Det är inget diskriminerande med det. Punkt och slut.
Widar Andersson
Tidigare politisk redaktör (S) för den nyligen nedlagda dagstidningen Folkbladet i Östergötland, riksdagsledamot (S) 1991–1998 och numera frilansande krönikör och skribent.
Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.
Kontakta skribenten: widar.andersson@epochtimes.se
I går var det tio år sedan terrorattacken mot den franska satirtidningen Charlie Hebdo i Paris. Tolv personer mördades och elva skadades när två bröder, bägge salafister, anföll tidningen. Ett par dagar senare lyckas polisen polisen ringa in mördarna i en byggnad utanför Paris. I samband med attacken skedde fler terrordåd kring Paris där ännu fler dog.
Bakgrunden till terrorattacken var att tidningen Charlie Hebdo hade drivit med islam. Bland annat hade tidningen bytt namn till Sharia Hebdo och hotat alla som inte skrattade med 100 piskrapp. Att smäda profeten eller islam är enligt sharialag ett brott som kan straffas med döden.
En period efter morden var nästan hela världen Charlie Hebdo. Frasen ”Je suis Charlie”, jag är Charlie, spreds och en betydande mängd profilbilder på Facebook och andra sociala medier fick texten.
Ganska snart tröttnade folk på att identifiera sig som Charlie eller att stå upp för yttrandefriheten. Ganska lite har hänt på det decennium som har förflutit, vilket på sitt sätt är talande. När det fanns som flest Charlies twittrades frasen 6500 gånger i minuten.
Kanske är det så enkelt som att taggade profilbilder och twitter är billigare än idealism. De helt självklara slutsatserna, att islam, precis som vilken annan religion som helst, måste få vara måltavla för skämt, satir och kritik, liksom att yttrandefrihet är central i samhället och att blasfemi är något man får ägna sig åt, har tyvärr inte dragits. Tio år senare står vi i hög grad och stampar. Yttrandefriheten är fortfarande hotad.
Vi skrattar fortfarande åt dem som vill förbjuda Life of Brian, att Norge faktiskt gjorde det, vi skrattar åt skämt om präster, rabbiner och kanske allra mest åt katolska präster.
När Elisabeth Ohlsson Wallin, skaparen av utställningen Ecce Homo där Jesus bland annat skildrades som möjligt homosexuell, dog i fjol hyllades hon stort. En tydlig kontrast till de mer tveksamma kommentarerna kring Lars Vilks i samband med att han dog.
Vilks fick inte Sverige att sluta upp bakom yttrandefriheten. Snarare ansågs han som jobbig, han ansågs skapa ett hot mot Sverige och orsaka problem. Problemet var tydligen inte de som hotade med våld och terror, problemet var Vilks och andra som använde sin yttrandefrihet. Kritiken låg mycket på offret och inte på de som brukar våld.
Resultatet blev en seger för våldet. Våldsamheten normaliserades och sågs inte som det huvudsakliga problemet på samma gång som det var ett fenomen som var isolerat till islam. Kristna, judar, buddister, hinduer och andra var normala medan islam fick en särställning. Våld som medel blev något som visade sig effektivt.
Inte minst visar det sig i DN, vilket kanske inte förvånar. Rebecka Kärde menar att Hebdoterroristerna avslöjade problemet med liberala principer som yttrandefrihet. För henne är inte kontexten grupper som är beredda att ta till extremt våld för att de känner sig kränkta. För henne är i stället kontexten fattigdomen i Paris förorter, CIA:s stöd till mujahedin, rasismen efter 11 september och liknande faktorer. Givetvis inklusive Israels ockupation av Palestina.
Det är en dumhet som påminner om när man ansåg att kvinnor som klädde sig utmanande fick skylla sig själva om de blev våldtagna. Ansvaret för den som begår ett brott är brottslingens, inte offrets. Skiftet i perspektiv som Kärde har från att förövaren är just förövare till att vara både offer och förövare, är talande.
Muslimer blir med det perspektivet ett slags andra rangens personer som inte själva fattar beslut om att ta till våld. Vi kan förmodligen inte förvänta oss mer av dem utan får huka oss och vara försiktiga så att vi inte provocerar dem. Det är en konstig syn på människor. Alla är väl ansvariga för sina handlingar?
Samma perspektiv finns kring korankravallerna i Sverige. Våldet ses som förvisso fel, men ändå delvis acceptabelt eftersom det föregicks av provokation. En typ av resonemang som inte finns i andra situationer som till exempel när kristna extremister angriper abortkliniker.
Steg för steg bygger vi in en tolerans, inte för humor, satir och debatt utan för rädsla och våld kring islam. Vi skulle chockas om det blev kravaller på grund av en bränd bibel men med en koran är det inte våldet i sig utan dess omfattning som förvånar. Våldet är redan en del av förväntan.
Yttrandefrihet är en central del av vårt samhälle men också av vårt välstånd. Genom att allt får diskuteras, skärskådas, hånas, drivas med och på andra sätt vinklas och vridas på får vi bort det det värsta. Idéer som hotas av satir är dåliga och förtjänar att rensas ut.
Det är något vi måste värna. Men vi måste också vara tydliga med att det finns en uppsättning regler oavsett vilken religion man tillhör. I väst får man kritisera religion, driva med tro och begå blasfemi.
Felet är inte att yttrandefrihet tillåts i Väst, utan att det är förbjudet i stora delar av världen.
Läs även: Northvolts grundare har inte lärt något
Men tyvärr så ser dagens sanning ut på ett annat sätt. Antisemitismen har ploppat upp ur kloaken! Islamisterna har genom stat,kommuner och dåraktiga politiker fått stöd att bygga ut sitt inflytande. Vänstern och borgerliga naiva har hjälpt till med att göda islamisterna med pengar. Antalet moskeer byggs ut ofta som i Stockholm livligt påhejade av ledande sossar. Miljoner av skattemedel pumpas in i Skärholmens nya propagandahus styrt från främmande land.
ATT kunna förneka att antisemitismen inte skulle kunna öka genom invandring av araber är ju så obegåvat , människor som från barnsben har fått lära sig att hata judar inverkar även på vårt samhälle.
En dammlucka har öppnat sig och det har vi nu sett ända sedan massakern i Israel. Vrålen med antisemitiska ramsor hörs varje vecka i de stora städerna. Svenskar från vänstern går med i dessa hattåg.
ATT inte bekämpa islamismens hat mot både judar och oss andra är ett förräderi mot demokratin.
Idag minns vi alla mördade i Paris,offer för islamistiska fanatiker.
Det började så smått redan på 50-talet, beundran för de "revolutionära"! Kuba och Castro, ja jag minns själv hur positiv jag var till Castro innan jag insåg att han var en Moskvas man. Sedan kom 60-talet när socialdemokratin kastade sig i armarna på div . sk "frihetsrörelser"!
Palme höll sina tal tidigt och värre blev det . Palmes resa till Kuba var ju hemskt att se. Vapen och cigarrer!
Nyttiga idioter överallt. Sedan kom vurmen för de stackars araberna i det sk Palestina. Den antisemitism de spred var något man inte i Sverige brydde sig om. Här var det populärt att gå ut en gång om året och hylla döda judar, levande judar fördömdes!
Jag minns en tid när "radikaler" åkte ner till Israel och arbetade på kibuttz och kom hem och lovordade Israel. Sen kom det nya gäng inom vänstern vilka helt ställde sig på div. terroristers sida . JG och hans vänner åkte ner till dessa terrorister och solade sig i deras solkiga mördande av civila.
Sakta fick vänstern inflytande i div. tidningar samt tv. Främst på Rapport där de kunde kolportera ut sin propaganda på samma sätt som vi nu sett hur Svt hela tiden använder sig av uppgifter från Hamas.
Vem minns inte Staffan Beckman och hans fru Vanja Beckman. Staffan var medlem i KPMLR och Vanja i SKP.
Många års hamrande i nyhetsmedia mot Israel har satt sina spår i svenska folket. Ytterst få uppgifter kommer fram i media från Israel. ATT kriget började med Hamas massaker har under lång tid bara försvunnit, det är Israel som hela tiden får kritik trots att de tvingas till att försvara sig. Idag den 6 jan 2025 mördades tre människor i Israel. Så ser det ut med "kampen" ! Civila åldringar mördas och palestinierna jublar över "segern"! Ungefär som under massakern där civila unga mördades eller togs till fånga. "Kamp" ? Nej,fega mord av fega män. Hopar av människor jublade i Gaza när de kom med liken.
Så ser deras "kamp" ut. Sedan sitter man på olika redaktioner tex på AB och tycker synd om dessa terrorister.
Alla dessa vrålande demonstranter på våra gator och torg tycks inte ens förstå att de är antisemiter samt för ut samma budskap som Adolf gjorde i Tyskland! Antisemitism leder till pogromer.
Inte ens detta tycks förstås av tex ledande vänsterpartister. Läs på lite om hur judar behandlades tex i det kommunistiska Polen.
Se in i den plågade flickans ögon och börja ta offentligt ta avstånd från Hamas !
Inlägg
Alla kommentarer
