Ulf Cahn i Världen idag!

Turkiet har alltsedan 7 oktober-attacken uttryckt stöd för Hamas, och president Erdogan (mitten) har sagt att ”Turkiet är ett land som talar öppet med Hamasledare och står bakom dem”. (Bild från ett möte mellan presidenten och en Hamasdelegation i april i år.)

 

Turkish Presidency/AP/TT/foto

 

Vad skulle Hamasledarnas flytt till Turkiet få för konsekvenser?

Det har länge ryktats om att Qatar inte längre kommer att tillåta Hamasledare att vistas på sitt territorium, utan utvisa dem. Anledningarna skulle vara flera. 

USA har satt hårt tryck på Qatar länge, och efter att Donald Trump vunnit det amerikanska presidentvalet kommer förstås än mer påtryckning äga rum. Det faktum att Hamas har mördat amerikan­ska medborgare är inget som USA tar lätt på. 

Men Qatar har också sina egna anled­ningar. Länge menade man att närvaron av Hamasledare i landet skulle underlätta Qatars roll som medlare mellan Israel och Hamas.

Det som ska ha utlöst Qatars beslut nyligen är, utöver de amerikanska påtryckningarna, att Hamas har vägrat ha seriösa förhandlingar om den israeliska gisslan och vapenvila. Så har det varit länge, men nu har både USA och Qatar tappat tålamodet. Så under den gångna helgen spreds det officiellt från Qatars håll att Hamas ledare inte längre är välkomna i landet.

I dagarna rapporterade också KAN, Israels public service, att Hamas ledarskap har befunnit sig i Turkiet de senaste dagarna. Att just Turkiet skulle bli lösningen för Hamasledarna kommer inte som någon överraskning. Landet har ända sedan 7 oktober 2023 uttryckt stöd för Hamas. President Erdogan har sagt att ”ingen kan få oss att se Hamas som en terrororganisa­tion. Turkiet är ett land som talar öppet med Hamasledare och står bakom dem”.

I augusti utlyste Erdogan en sorgedag efter att Hamasledaren Ismail Haniye dödats, och Turkiets ambassad i Tel Aviv flaggade på halv stång.

Frågan är vad detta betyder framöver. Israels relation med Turkiet är nog redan så dålig som den kan bli. Men man kan notera att med detta har Hamas förlorat sitt sista fäste i Mellanöstern, och det är förstås en stor och principiellt viktig förlust. 

Man har nu sina ledare i Europa – vilket borde göra europeiska ledare och EU nervösa. Kommer Hamas nu att satsa ännu mer på Europa avseende opinions­bildning och terror? 

En annan aspekt är att Israel fortfarande har intresse av att eliminera Hamasledare som man menar är ansvariga för 7 oktober-massakrerna. Kommer Turkiets Natomedlemskap att avskräcka Israel? Vi kan ju räkna med att om Israel slår till i Turkiet, så kommer Turkiet omedelbart begära att Nato ger sig på Israel. 

En tredje intressant fråga, med tanke på Donald Trumps tillträde som president i januari, är om han försöker få med Qatar i Abrahamavtalen. Det kan inte uteslutas, och det skulle onekligen kunna bli en fjäder i hatten tidigt under Trumps presidentskap. Med tanke på hans många löften om att snabbt ordna fred både mellan Israel och Hamas samt mellan Ryssland och Ukraina, tror jag ett sådant initiativ från USA ligger nära till hands.

Israel har lyckats väl i sitt krig mot Hamas och Hizbollah; bägge organisa­tionerna är starkt försvagade. Det måste gräma Iran, som ju sett dessa terror­organisationer som sina så kallade proxyarméer i Israels närhet. 

När och hur Israel väljer att slå till mot Iran vet vi inte. Men det kommer att ske, för att det måste ske. Israel kan inte acceptera att Iran finansierar, utbildar och beväpnar terrorister. Och eftersom FN och världssamfundet inte gör något får man ta saken i sina egna händer.

Ulf Cahnkommunikationschef, Med Israel för fred (MIFF)

Alice Måve får ordet!

 

Marxisten Lenin ska ha sagt att ”Det finns decennier då ingenting händer, och veckor då decennier händer.” Vi är i ett sådant skede nu. Kriget i Ukraina och hur Europa hanterar det kommer inte reduceras till några sidor i framtidens historieböcker. Kriget kommer att bli ett eget kapitel. Det finns därför inget utrymme för naivitet och önsketänkande. Historiens dom blev hård mot dem som gick Hitler till mötes och trodde att det gick att förhandla med en revanschlysten despot som bara ville ha mer makt och mark. Historiens dom kommer att vara hård mot dem som i våra dagar tror sig kunna tämja Putin. Alltmedan vi fortsätter att leva våra vanliga liv, i en alltmer ovanlig tid, fortsätter Ryssland sitt imperialistiska krig i Ukraina. Men för Putin handlar det inte enbart om Ukraina. Maktambitionerna sträcker sig längre än så. Det handlar ytterst om att återupprätta den maktsfär som gick förlorad när Europa enades efter murens fall. De danska och tyska försvarsministrarna talar om ett fönster på mellan tre till fem år innan Ryssland kan ha kapacitet att angripa ett Nato-land och därigenom testa paragraf 5 i praktiken. Därför finns ingen större, eller mer avgörande fråga, för Europas framtid än frågan om Ukrainas rätt till fred, frihet och självbestämmande. Men så länge västvärldens rädsla för Putins oberäknelighet och kärnvapenhot är större än Putins rädsla för västvärlden, så kommer Ryssland fortsätta att agera på samma aggressiva och revanschistiska sätt. Därför måste det vara utifrån den här verkligheten som vi bygger vår beredskap och vårt försvar. Det är utifrån denna insikt som EU:s framtida säkerhets-, försvars- och utrikespolitik behöver formuleras. Och det är just detta som jag kommer att kämpa för i Bryssel. Gränser är en förutsättningen för att säkra vår frihet och Europas fred. Och nu måste vi göra vad vi kan för att säkra just freden och friheten. Det vi bevittnar är inte bara en strid om territorium och suveränitet. Det är även en kamp om värderingar och om vilken världsordning som ska råda. På ena sidan autokratier, som Ryssland, Iran och Kina, som drömmer om en alternativ, multipolär världsordning. På andra sidan står vi - den fria världens demokratier vars konstitutioner baseras på grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter, med fria val, folkstyre och rättsstatens principer. Det är alltså en kamp mellan den starkes rätt och den rätt som följer av internationell lag. Det är ordning mot oordning. Förtryck mot frihet. Fransmannen Jean Monnet var en av de pådrivande personerna bakom EU. Monnet konstaterade att Europasamarbetet skulle formas av kriser och vara resultatet av hur dessa kriser hanterades. Nu påminner Rysslands krig mot Ukraina om att vi delar samma öde. Ester och tyskar. Finländare och fransmän. Svenskar och rumäner. Frågan, som vi behöver ställa oss, är vad som ska definiera Europa efter Ukrainakriget? Om fem år, hur vill vi se tillbaka på den här tiden, och på de beslut vi fattade? Hur hade vi velat att världen hade agerat om den blågula flaggan, som solidariskt vajar på stänger runtom i Europa, inte hade varit Ukrainas utan vår? Hade vi tyckt att världens respons varit tillräcklig? Europa behöver göra mer, för att öka den egna beredskapen och motståndskraften men också för att säkra vägen till fred för Ukraina. Misslyckas vi ser alla världens diktaturer att Rysslands metod står öppen också för dem. Och de kan enbart vinna om vi andra inte orkar stå enade. Därför får EU-länderna inte falla för de splittringsförsök som utgör kärnan i diktaturens propaganda. Därför måste EU stå upp för Ukraina - ekonomiskt, militärt och humanitärt. Och det är därför EU ska stå upp för Israels rätt till både existens och självförsvar – för den judiska staten har en skyldighet att försvara sitt folk mot Hamas terror och krig. På samma sätt som den ukrainska staten har en skyldighet att försvara sig mot Putins terror och krig. Och det är vår skyldighet att hävda dessa utsatta folks rätt till försvar.

Skogkär: Sverige i terroristernas kikarsikte!

 Palestinademonstration i Göteborg. Foto: Björn Larsson Rosvall /TT.

I Tyskland pågår en rättegång mot terrorister som planerade att angripa Sveriges riksdag på uppdrag av Islamiska staten. Denna terror på religiös grund utgör i dag det i särklass största och mest akuta säkerhetshotet mot Sverige. Samtidigt stöds och hyllas numera två andra islamistiska terrorgrupper – Hamas och Hizbollah – öppet i den svenska offentligheten.

På fredagen inleddes rättegången i Jena i den tyska delstaten Thüringen mot två män som står åtalade för att ha planerat ett terrordåd mot riksdagen i Stockholm. De två är afghanska medborgare och ska enligt åklagaren ha agerat för Islamiska staten Khorasans räkning. Deras plan var att skaffa skjutvapen och åka till Stockholm för att döda poliser och andra utanför riksdagshuset, minst tio personer. I september förra året besökte de förhoppningsfulla terroristerna Tjeckien för att skaffa vapen, något de misslyckades med. Istället greps de på tillbakavägen av tysk polis. Männens terrormotiv? De var kränkta av koranbränningarna i Sverige.

Logiken i att mörda helt oskyldiga människor för att någon i samma land eldat upp islams heliga skrift kan tyckas vara ett något märkligt, rent av irrationellt och kontraproduktivt sätt att bemöta dem som anklagar islam för att vara en våldsam och krigisk religion. Det är snarare det bästa sättet att ge dem rätt som beskriver islam som en våldsam och krigisk religion.

De fyra terroristgrupper som förra året dödade flest människor var, enligt Global Terrorism Index 2024, i tur och ordning Islamiska staten, Hamas, Jamaat Nusrat Al-Islam wal Muslimeen och Al-Shabab. Vad som förenar dessa fyra behöver kanske inte skäras ut i papp.

I dag kommer det stora, överhängande terrorhotet mot Sverige från just islamistiska grupper. Det är hotet därifrån som gjorde att terrorhotnivån i Sverige förra hösten höjdes från tre till fyra på den femgradiga skalan, vilket innebär att Sverige av islamisterna betraktas som ett prioriterat mål.

Läs även: Sjunnesson: Västmedia låter Hamas vinna propagandakriget

De senaste åren har den islamistiska propagandan framförallt gått ut på att Sverige är ett islamfientligt land, inte minst därför att vår yttrandefrihet – ännu så länge – gör det möjligt att både bränna koraner och rita karikatyrer av Muhammed. Visserligen med risk för eget liv, men ändå. Med Israels krig mot Hamas kom fokus emellertid att skifta, från islamfientlighet “till ett antisemitiskt och ett anti-israeliskt narrativ”, konstaterar NCT, Nationellt center för terrorhotbedömning. Här utgör Israel och de länder som anses stå på Israels sida, främst USA men också västeuropeiska länder, däribland Sverige, de primära terrormålen. Det är skälet till att säkerhetshotet mot Eurovisionsfinalen i Malmö, på grund av Israels deltagande, var så allvarligt. Det är skälet till att hotnivån mot judiska institutioner och arrangemang är så hög.

Vad det gångna året visat – och vad de flesta i den allmänna debatten fortfarande tycks vilja förtränga – är att terroristernas uttalade sympatisörer liksom deras mer eller mindre medvetna och villiga medlöpare återfinns överallt. På alla nivåer i samhället. I politiken, på universiteten bland såväl studenter som lärare, på redaktionerna, i vården, i skolan – kort sagt överallt. En del nöjer sig med att skriva debattartiklar och underteckna upprop. De mer aktiva och handlingsinriktade ägnar sig åt att trakassera näringsidkare, företag och journalister, de stör politiska möten – till och med debatter i riksdagen. Och varje helg marscherar alla tillsammans på gatorna, i tusental. I dessa tåg hyllas terroristledare som Hamas Yahya Sinwar och Hizbollahs Hassan Nasrallah – och beskrivs som martyrer – av demonstranter som kräver vapenvila, säger sig vilja ha fred och anklagar alla som inte stödjer deras sak för att ha blod på sina händer.

Det är inte bara terrorhotet som ökat. Terrorstödet har efter hand också blivit allt mer oblygt. Det viftas med Hamas- och Hizbollahflaggor, demonstranter går omkring i kläder som hyllar Hamas massaker på judar den 7 oktober förra året, den dödligaste terrorattacken i världen sedan 11 september 2001. Slagorden ekar över gator och torg: sionismen ska krossas, Palestina ska befrias från floden till havet, revolution är den enda lösningen. Det är inte fredsbudskap, det är drömmar om våld, krig och dominans. De kunde lika gärna hylla Islamiska staten. Det är egentligen förvånande att de inte gör det. Att de inte gjort det. I konsekvensens namn.

Läs även: Ahmed: Hamas på svenska gator och ett nytt land

Mats Skogkär

Utbildad vid Journalisthögskolan i Göteborg. Reporter på TT Nyhetsbyrån i 15 år. Ledarskribent på Sydsvenskan i 15 år.

mats@bulletin.nu

Världen idag utvärderar valet i USA!

 

Demokraterna och USA:s etablissemang blev så uppslukade av sin egen världsbild att de glömde kontrollera om väljarna verkligen ville ha mer av samma progressiva visioner, eller mest önskade att samhället bara ska fungera, menar ledarskribenten apropå presidentvalet. 

Susan Walsh/AP/TT.foto

 

USA-valets lärdom: Den progressiva eliten förlorade kontakten med folket.

 En dryg vecka har gått sedan USA-valet, och nyktra utvärderingar kan påbörjas. Republikanernas vinst av såväl Vita huset som båda kamrarna i kongressen möttes inledningsvis med chock. Hur hade hela USA mage att gå i fel riktning? Hur kunde väljarna strunta i etablissemangets larmrop om att en Trumpseger skulle innebära fascism, kaos och katastrof?

Efteråt tycks insikten ändå börja sjunka in: Det är så här demokrati fungerar. Felet kanske inte låg hos det arbetande folket, dem som president Biden strax före valet kallade ”garbage” (skräp). Kanske var det snarare eliten som fullständigt hade missbedömt verkligheten?

En demokratisk partistrateg gjorde en klok analys i SVT av partiets brakförlust: ”Vi orienterade oss kring de postmaterialistiska värderingarna hos den välutbildade storstadseliten.” Partiet och USA:s övriga etablissemang blev så uppslukade av sin egen världsbild att de glömde kontrollera om väljarna verkligen ville ha mer av samma progressiva visioner, eller om de kanske allra mest önskade att samhället bara ska fungera så att vanligt folk kan arbeta och leva i trygghet.

Samma mönster uppträdde även vid förra riksdagsvalet i Sverige. Socialdemokraterna gick framåt bland det förmögna etablissemanget i Stockholm, men fortsatte förlora arbetarväljare. I båda länderna drev den progressiva vänstern sina identitetspolitiska projekt, samtidigt som de fjärmade sig alltmer från de gräsrötter som inte har någon annan makt än sin röstsedel.

Och då kommer de också att använda den.

Svensk politik har i dag blivit en motsatt bild av förra sekelskiftet. Det gamla samhällets maktelit såg det då som självklart att de borde styra landet, men för varje val gick arbetarklassen framåt tills socialdemokratin vann makten och kunde börja omforma landet. I dag har de vänsterliberala grupperna blivit den nya eliten, med krav på att just deras idéer ska utgöra mallen för hela samhället.

Men den som har bott in sig i maktens boningar blir lätt blind för världen därutanför – det samhälle där kriminalitet och verkligt hot och hat finns, där folket inte vill ha biologiska män i kvinnlig idrott, och vill se något annat på tv än ännu fler inslag som tror sig vara kreativt normbrytande, men som bara upprepar samma provokation som tittarna redan sett tiotusen gånger.

Liknande situationer gäller i stora delar av västvärlden, och det får genomslag i väljarkåren. I EU-valet i somras gick väljarna generellt åt höger. I Kanada pekar opinionsmätningarna mot en brakförlust för den ultraliberale premiärminister Trudeau i nästa val. Och i USA tvingades eliten i Hollywood och på medieredaktionerna inse att folket inte längre köpte deras verklighetsbeskrivning. Trots alla varningsrop valde folket att inte ge Demokraterna förnyat förtroende att regera Vita huset.

Situationen påminner om George Orwells satir Djurens gård. Efter revolutionen när djuren kör bort den förtryckande bonden lyckas grisarna ta makten. Men stegvis blir de alltmer lika den tidigare förtryckaren, tills det slutligen blir omöjligt för de andra djuren att avgöra skillnaden mellan gris och människa.

De politiker som sade sig stå på de utsattas sida blev själva den nya eliten, och nu har USA-väljarna avsatt dem.

En rimlig utvärdering för det progressiva etablissemanget vore att släppa sina krav på underkastelse under den egna visionen och i stället komma ner till folket och köra ner nävarna i de verkliga samhällsproblemen. Om de vänsterliberala partierna inser att de hamnat i en återvändsgränd kan de kanske återvinna väljarnas förtroende.

I annat fall riskerar de att straffas ännu hårdare i kommande val.

Per Ewert ledarsidan@varldenidag.se

Fredsrörelsen har alltid varit farlig!

 Det var ju inte av en tillfällighet som både Hitler och Stalin ofta talade om fred. Allt medan deras lockrop nådde ut så hade de planer på krig och erövring.  De var bägge en nygammal sorts imperialister.

Jag är tillräckligt gammal för att minnas hur sovjet stödde den sk fredsrörelsen i vårt land. Allt gick ut på att avväpna oss och vårt starka försvar på 50-talet. Hur planerna i Moskva lydde kan man ju rätt så lätt gissa sig till. Ute i Europa efter kriget så installerade Sovjet lydregimer i hela östeuropa.

Under andra världskrigets upptakt så höll tex Storbritanien att duka under för Hitlers lockrop om fred. När man tar del av dokumenten från tex parlamentets diskussioner så ser man en ensam stämma ljuda MOT Hitler och fred. Winston Churchill var ensam även i sitt eget parti att tala klartext om nationalsocialismen och dess mål. Det pågick en kampanj mot honom som påminner om den som förs idag mot Israel och dess ledning, Favoritordet då som nu var "krigshetsare"!

Storbritanien stod ensam i Europa till slut mot Hitler. Deras uppoffring var oerhört stor, städer blev sönderbombade och de förlorade mängder med människor. Tex bombflyget där 55.000 unga dog.

Men Churchill vilken valdes till slut till makten höll sina berömda tal där han alltid sa att "vi ger oss INTE,Nazismen ska förgöras"!

Idag står två nationer för dessa ideal, Ukraina och Israel!

Fredsrörelsen står alltid för nederlag  och frivilligt underkuvande. I mina ögon är de förrädare mot sin egen nation. Även med fred så hade varken Stalin eller Hitler skonat tex judarna.

Vet inte svenska debattörer vilka Hizbollah är?/Dagen,

 Med tiotusentals soldater och stöd från Iran i form av finansiering, vapen och träning är Hizbollah en av världens starkaste icke-statliga arméer, skriver debattörerna. Aktivister demonstrerar med Hizbollahplakat och palestinska flaggor i Ramallah, 7 oktober 2024. (Foto: Nasser Nasser & Kristdemokraterna).

Sedan 7 oktober 2023 har Hizbollah avfyrat över 8 000 raketer och missiler från Libanon mot Israel. I dagsläget har detta tvingat omkring 60 000 israeler att fly från sina hem i norr. Israel har bland annat svarat med bombningar och sofistikerade angrepp mot Hizbollahmedlemmar.

Sedan dess har flera röster höjts i Sverige, särskilt från vänsterhåll, som kraftigt ifrågasatt och fördömt Israels ageranden. Varje oskyldigt civilt dödsoffer är en stor tragedi och en förlorad värld i sig, och det är otvetydigt varje stridande parts ansvar att skydda civila, därom råder inget tvivel. Det verkar dock finnas stora kunskapsluckor bland svenska debattörer om vilka Hizbollah faktiskt är.

Hizbollah är en shiamuslimsk islamistisk rörelse och utgör en förlängning av Irans maktutövning i regionen. Konflikten mellan Israel och Hizbollah i Libanon är inte en isolerad händelseutveckling mellan två grannländer utan en del av ett större mönster där Iran spelar en avgörande roll som destabiliserande kraft i Mellanöstern.

Med tiotusentals soldater och stöd från Iran i form av finansiering, vapen och träning är Hizbollah en av världens starkaste icke-statliga arméer. Organisationen kontrollerar stora delar av Libanon, i synnerhet i södra delarna av landet. Detta har kraftigt undergrävt Libanons självständighet samt låst fast landet i en farlig upptrappning av konflikten med Israel.

Hizbollah behöver betraktas och behandlas för vad de faktiskt är: en terroristorganisation som behöver bekämpas med alla till buds stående medel.

—  Magnus Berntsson och Yusuf Aydin, KD

Ett av Hizbollahs viktigaste mål är att utplåna staten Israel. Detta utgör en del av Irans större och destruktiva ambition om att, genom investeringar i proxygrupper som Hizbollah i Libanon och Houthirebellerna i Jemen, sprida och exportera sin islamiska revolution. Strategin tjänar därutöver som en distraktion från Irans inhemska problem, där ekonomisk misskötsel och folkets missnöje växer. Det är utifrån denna kontext som Hizbollah ska betraktas – en terroristorganisation som utgör ett verktyg för en av världens mest brutala och onda diktaturer.

FN:s säkerhetsrådsresolution 1701, som antogs 2006 för att avsluta kriget mellan Israel och Hizbollah, är tydlig. Den kräver att Hizbollah drar sig tillbaka från södra Libanon och att den libanesiska staten återtar full kontroll över sitt territorium.

Men i stället har Hizbollah, med stöd av Iran, fortsatt att agera i direkt strid med FN:s bestämmelser. Detta visar på hur ineffektiva internationella åtgärder har varit när en aktör som Iran medvetet stärker sin proxynärvaro och militära kapacitet i Libanon.

Libanons folk betalar och har betalat ett mycket högt pris för denna geopolitiska maktkamp. Landets politiska institutioner har försvagats, ekonomin har kollapsat och statens suveränitet underminerats av en aktör som prioriterar Irans intressen framför Libanons framtid.

Detta har resulterat i att Libanon, en gång Mellanösterns bankcentrum och ett kulturellt nav, nu befinner sig i ett tillstånd av politiskt kaos och ekonomisk ruin. Hizbollahs hårda grepp om Libanon har vidare lett till ett djupt fragmentiserat och sekteristiskt samhälle, där kristna och andra minoriteter nu allt starkare begränsas i sitt politiska och samhälleliga deltagande.

Detta framgår kanske som tydligast utifrån att positionen som landets president, vilken konstitutionellt ska vara besatt av en kristen maronit, varit vakant ända sedan oktober 2022. Detta bland annat till följd av att Hizbollah i parlamentet har obstruerat tillsättandet.

Frågan man härmed behöver ställa sig är hur länge det internationella samfundet ska tillåta Iran att använda Libanon som en plattform för sin proxykrigföring. FN och världens stormakter måste sätta press på Iran och dess allierade i Libanon för att upprätthålla resolution 1701 och stödja Libanons återhämtning som en självständig stat.

Sanktioner och diplomatiska påtryckningar mot Irans stöd till Hizbollah måste intensifieras. Den libanesiska regeringen måste också få stöd för att stärka sina egna institutioner och minska beroendet av externa aktörer som underminerar dess suveränitet.

Vidare behöver Hizbollah terrorklassas i sin helhet. Rörelsen militära gren är sedan 2013 terorrklassad av EU. Det är välbelagt att hela organisationen opererar som en och samma enhet. Detta medför risken att terrorister kan undgå konsekvenserna av en terrorstämpling. Hizbollah behöver betraktas och behandlas för vad de faktiskt är: en terroristorganisation som behöver bekämpas med alla till buds stående medel.

Hizbollahs agerande och Irans fortsatta stöd hotar inte bara Israel, utan även Libanons framtid och hela regionens stabilitet. Internationella aktörer bör därför agera med tydlighet och kraft för att motverka Hizbollah och Iran.

Detta är en avgörande förutsättning för att skapa ett suveränt land med en fungerande demokrati samt ett inkluderande samhälle, där kristna och andra minoriteter tillåts att delta och frodas fullt ut. Det kokar ner till en grundläggande och avgörande insikt som behöver få fäste även bland de breda lagren i Sverige: kampen mot Hizbollah och Iran är en kamp för Libanons framtid och dess folk.

Magnus Berntsson och Yusuf Aydin, KD.

Att fly från ÖstBerlin! /Epoch Times

 BERLINMUREN BÖRJADE byggas i augusti 1961. Anledningen var att förhindra den stora flykten av människor till Västberlin. Innan murens uppförande hade tre och en halv miljoner människor hunnit lämna östblocket. Redan under murens första sex år miste över 70 flyktingar livet. Totalt beräknas 136 personer ha mist livet i olika flyktförsök. Efter decennier av repression och otaliga flyktförsök från Östtyskland föll Berlinmuren i en plötslig och nästan ofattbar omvälvning. Tusentals östtyskar strömmade mot muren, och när vakterna slutligen öppnade portarna den 9 november, rev människor symboliskt ner delar av den fruktade muren. Det var ett ögonblick som världen sent skulle glömma: en påminnelse om att murar kan byggas, men också rivas när människors hopp och längtan är tillräckligt starka.

FOTO: EXPRESS/ARCHIVE PHOTOS/GETTY IMAGES.

Flyktbilen som gränspolisen bommade

EN AV DE MEST spektakulära och symboliska flykterna undan kommunistregimens förtryck skedde i en hastigt modifierad bil, med lågt däcktryck, som körde rakt under en av Berlinmurens gränsposteringar.

Från 1961 reste sig Berlinmuren som en symbol för det kalla krigets isande verklighet – en 43 kilometer lång barriär som skar rakt igenom hjärtat av en av Europas stora metropoler. Muren, byggd av betong och övervakad av beväpnade soldater, skiljde inte bara familjer och vänner åt utan representerade också det ideologiska gapet mellan öst och väst, mellan diktatur och demokrati. Bakom järnridån i Östtyskland levde miljontals människor under den socialistiska statens järnhårda kontroll, utan frihet att själva välja sina liv. Trots övervakningen och den ständiga hotbilden lockades otaliga östtyskar av tanken på att fly, att bryta sig ut och finna frihet i väst.

Det är en grå dag i Bonn när nyheten når invånarna. En man som går under namnet Heinz Meixner har genomfört en spektakulär, vågad och fräck flykt från Östtyskland till Västtyskland – bakom ratten på en klassisk Austin-Healey.

Österrikaren Heinz Meixner, 20, hade flyttat till Västberlin två år tidigare för att ta ett jobb som svarvare. Som utlänning kunde han fritt passera gränsen till Östberlin, där han på ett nöjesetablissemang träffade Margarete Thurau. Tycke uppstod, men när östtyskan Thurau ansökte om tillstånd att emigrera till Österrike blev svaret från den kommunistiska polisen att paret skulle gifta sig i Östberlin och sedan förbli där. ”Så fort jag hörde det”, sa Meixner, ”så bestämde jag mig för att få ut henne.” Och det var inte bara flickvännen som skulle fly till friheten, utan även flickvännens mamma.

Människor hade tidigare använt bilar för att fly Östtyskland: gömt sig under falska golvbrädor, klamrat sig fast vid undersidan av en bil eller, i ett minnesvärt fall, stuvat undan sig i motorrummet på en modifierad BMW. DDR:s gränsbevakningspersonal sökte dock oftast igenom bilar noggrant, och risken för att bli upptäckt och tillfångatagen med två gömda personer i bilen ansåg Meixner vara alltför stor. Så för att kunna genomföra en lyckad flykt var han tvungen att komma på en annan lösning.

Meixner gick grundligt tillväga. För att skaffa sig kunskap om den hårt bevakade, kommunistiska sidan av gränsövergången Checkpoint Charlie, stannade han sin skoter invid bommen som var den sista utposten mot väst. Han låtsades ha motorproblem, mätte snabbt höjden på bommen och noterade att den var drygt 95 centimeter från marken. Meixners nästa drag var att leta hos biluthyrningsfirmorna i Västberlin efter en sportbil som var liten nog att glida under bommen. Han bestämde sig till slut för en Austin Healey Sprite, som, om man tog bort vindrutan, mätte drygt 90 centimeter från marken.

Dagen för flyktförsöket körde Meixner hem till sin flickvän. När de strax efter midnatt den 5 maj 1963 närmade sig Checkpoint Charlie hukade Margarete i det trånga utrymmet bakom förarsätet. Hennes mamma var inklämd i bagageutrymmet. Framme vid gränspolisen visade Meixner sitt österrikiska pass för en vakt. Denne blev dock misstänksam eftersom bilen hade suffletten nere trots att det var kallt ute. Han vinkade därför Meixner vidare till tulltjänstemännen, så att dessa kunde genomföra en grundlig undersökning av fordonet. Men i stället trampade Meixner gaspedalen i botten, och sicksackade mellan olika barriärer innan han nådde fram till bommen. Han blev osäker på om han hade mätt rätt, men nu fick det bära eller brista. Han duckade samtidigt som han återigen gav full gas. Bilen formligen flög under bommen och in på västtyskt territorium. Väl på säker mark tryckte han så hårt på bromsarna för att få stopp på den näst intill skenande bilen att det blev långa bromsspår i asfalten. När Meixner väl nådde den västtyska sidan möttes han av jubel och applåder från en grupp turister som hade bevittnat hans djärva flykt.

Sammanlagt beräknas 136 personer ha dött i samband med flyktförsök, som företogs bland annat genom ballongfärder, tunnlar och seglatser under de 29 år som muren delade Berlin. Framgångsrika flykter som Meixners inspirerade fler att försöka. I dagens fria och förenade Berlin står resterna av muren kvar som ett monument över dessa desperata men modiga försök – en påminnelse om att viljan att leva som fri aldrig kan kuvas. ■

Vanvettig censur på alla Meta!

 Inte ens en liten stenbit från Berlinmuren får vara ifred. Censuren är svår på dessa sidor. 

Men det visar hur vår tid har blivit. Jag minns i början på internet hur många slogs för att frihet för olika åsikter skulle råda. Nu råder censur snart sagt överallt.

Inger Enkvist: FN är ingen världsregering./EpochTimes

 

Argentinas president Javier Milei kristiserade i ett tal i FN förslaget till Framtidspakt 2045. Han hävdade att FN tvingar på stater en kollektivism. Förslaget talar om jämlikhet, men lyfter inga skyldigheter. Milei menar att FN inte är en världsregering och att förslaget urholkar de nationella regeringarnas förmåga att agera. Varför har inga andra världsledare protesterat?

Argentinas president Javier Milei höll ett anförande inför FN:s generalförsamling i New York i slutet av september när FN var samlat för att utarbeta sin Framtidspakt. Det var ett modigt och viktigt tal, knappt femton minuter långt. Milei inledde med att påminna om FN:s syfte. Bildandet av FN efter andra världskriget och utfärdandet av förklaringen om de mänskliga rättigheterna hade i uppgift att skydda fred men också individens frihet från förtryck från totalitära regimer. 

Milei underströk att FN har varit framgångsrikt och bidragit till en lång fredsperiod. Dock har FN likt andra organisationer med tiden förändrats och har blivit en överstatlig byråkratisk organisation som försöker inskränka staters suveränitet och individers frihet, menade Milei. Man har antagit den socialistiska Agenda 2030 som försöker tvinga på stater och individer en kollektivism som redan har misslyckats. 

Det viktigaste politiska innehållet var att FN borde reformeras och återgå till att försvara frihet.

Nu har man utarbetat en Framtidspakt, också kallad Agenda 2045, som går ännu längre än Agenda 2030 och är ännu skadligare. Alla i hela världen ska vara jämlika och ha rättighet till skola, hälsa och arbete. Skyldigheter betonas inte. Som om FN vore en världsregering utarbetar dess byråkrater genom Agenda 2045 lagar för hela världen och begär resurser för att genomföra sitt program. De urholkar därmed de nationella regeringarnas förmåga att agera och därmed demokratin.

Milei gick sedan över till att räkna upp hur FN svikit grundidéerna: Man har låtit diktaturer som Kuba och Venezuela sitta i Rådet för mänskliga rättigheter, liksom stater som straffar kvinnor som inte täcker sig. Man röstar mot Israel gång på gång fast det är den enda demokratiska liberala staten i Mellanöstern. Man bekämpar inte terrorrörelser på det sätt som förväntas av en fredsorganisation. FN:s kreditinstitut tvingar på fattiga länder klimatmål som de inte har råd med. Vetorätten i säkerhetsrådet används för den egna statens bästa och inte världens, konstaterade han. Invasionen i Ukraina har inte fördömts tillräckligt kraftfullt. 

Milei avslutade med att säga att vi nu står inför slutet på en historisk fas med kollektivistisk politik, företrädd exempelvis av Agenda 2030. Han föreslog att FN skulle börja tala om Frihetsagenda i stället. Han annonserade att Argentina inte längre kommer att vara neutralt utan från och med nu stödja frihet. Han använde också sin typiska avslutningsfras. ”Viva la libertad, carajo”, det vill säga ”Leve friheten, dj – r.”

Milei framförde med andra ord väsentlig kritik mot FN. Det viktigaste politiska innehållet var att FN borde reformeras och återgå till att försvara frihet. Han gjorde också helt rätt som tog upp Agenda 2030 och den nya varianten. Att läsa de här FN-texterna är som att lyssna till Greta Thunberg. Innehållet är utopiskt, och införandet skulle innebära en försvagning av regeringars makt i varje land. Varför har ingen annan politisk ledare protesterat?

Milei kallas i pressen ”el loco”, galningen. Han har uppträtt okonventionellt i många sammanhang och det är svårt att sia om huruvida hans reformer av Argentina kommer att lyckas. När det gäller kritiken av FN var hans tal emellertid inriktat på väsentliga problem som andra världsledare kunde och borde ha fört fram. FN måste reformeras, och om det inte sker bör demokratiska liberala stater lämna organisationen. Milei har helt rätt i sin kritik av FN och höll ett mycket viktigt tal.

Inger Enkvist
Professor emerita vid Lunds universitet

Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna
Kontakta skribenten: inger.enkvist@epochtimes.se 

Självbiografiskt om det grova gängvåldet./Epoch Times

 Bohman skildrar skickligt och med gedigna kunskaper den förändring som sker i den kriminella världen. Foto: Sofie Lantto/Pressbild.

Den tidigare polischefen Christoffer Bohmans nya bok är en av årets viktigaste böcker –lika mycket en självbiografisk berättelse om tiden som polis som en ingående skildring av den farligaste samhällsutveckling som skett i Sverige under modern tid: det mycket grova gängvåldet.

Den nyligen utkomna ”Hundra in i döden: En polischefs berättelse om ett urspårat gängvåld” är en välskriven bok. Tack vare dagböcker förda under alla år som polis så är skildringens autenticitet och detaljer säkrade. Trots sin raka verklighetsbeskrivning saknas inte empati för såväl förövare som offer. Boken är så viktig att den borde användas som referenslitteratur i samhällskunskap på våra gymnasier.

Christoffer Bohman är uppvuxen i Södertälje, en stad med många utanförskapsområden. Han drabbades tidigt själv av den växande gängkriminaliteten då han i femtonårsåldern blev rånad på en moped av ett förortsgäng i hemstaden. Då han ville anmäla brottet hos polisen blev han avrådd; det var alltför farligt.

Kriminaliteten sjunker allt djupare ned i åldrarna; man kalkylerar med att personer under femton år inte är straffmyndiga.

Jag har själv sett åtskilligt av den kriminalitet som Bohman beskriver, men från ett annat perspektiv, då jag som åklagare i omkring 40 år sett hur kriminaliteten i vårt land förändrats och vuxit till extremt farliga nivåer under senare decennier.

Berättelsen tar sin början i ett läge då Bohman och hans kollegor spanar på narkotikabrottslingar i Stockholms innerstad. Jag känner väl igen mig; det är insatser mot enstaka misstänkta, personer som hanterar mindre mängder narkotika för att sälja på krogar eller på gatan i city. Men den här bilden kommer att ändras. Bohman söker sig till Järva, ett område med ett flertal så kallade socioekonomiskt utsatta områden, med hög andel invånare med bakgrund utanför Europa, låg sysselsättningsgrad och utbildningsnivå, men med många barn. Den nya placeringen sker omkring 2010. Vid den tiden inträffar en kraftig acceleration av den grova kriminaliteten. Ungdomar känner att det går snabbare att skaffa sig status och rikedom genom att begå brott: sälja narkotika, utöva utpressning mot affärsägare och privatpersoner, syssla med bedrägerier. Varför utbilda sig när man kanske aldrig klarar utbildningen, aldrig får ett jobb, ja, när man i sin omgivning saknar vuxna förebilder och där föräldrar och andra vuxna i stort sett endast lever på olika bidrag och sitter fast i fattigdom. Kriminella kompisar som kör dyra bilar och rör sig med massor av pengar, märkeskläder och dyra klockor blir förebilder för allt fler. Varför arbeta lågavlönad på en trist arbetsplats då man kan tjäna ofattbara summor genom narkotikaaffärer på olika plan, eller ställa upp som yrkesmördare där en dödsskjutning kan ge 150 000 kronor?

Bohman skildrar skickligt och med gedigna kunskaper den förändring som sker i den kriminella världen från mindre till mer allvarliga brott, hur skjutvapen alltmer kommer in i bilden, hur hot och våld eskalerar, hur man går från att skada till att skjuta för att döda. Den tid då den kriminelle agerade som individ och på egen hand är förbi; nu är det gängen som regerar och styr. Kriminaliteten sjunker allt djupare ned i åldrarna; man kalkylerar med att personer under 15 år inte är straffmyndiga. För ett utrett mord riskerar en person under 15 år att hamna på ett SiS-hem, en förvaring under namn av vård, under mycket fria former. Konstellationer av människor förändras ständigt i denna värld av konkurrerande gäng, där en vän kan förvandlas till dödsfiende från en dag till en annan. Den här förändringen av brottsligheten sker snabbt, den går på mindre än tio år. Jag upplevde den själv som ledare av förundersökningar i Västerås.

En som förtjänstfullt såg faran av denna utveckling var länspolismästare Carin Götblad, som redan 2010 kom med en utredning som talade om rekrytering av allt yngre till allt grövre kriminalitet, våld och narkotikabrott. Hon spekulerade då att det kunde finnas omkring 5 000 mycket unga villiga att engagera sig i det grova gängvåldet. I dag anges den siffran vara 30 000. På senaste tiden har det skett en viss förändring av rekryteringen, där även ungdomar från mer välbärgade förhållanden kan låta sig värvas till denna mycket farliga verksamhet.

Denna utveckling mot allt grövre våld och allvarligare hot, även mot poliser och andra anställda i offentlig tjänst, sliter hårt på poliser, särskilt på de i yttre tjänst som utgör frontlinjen mot detta nya, livsfarliga våld. Åtskilliga slutar som poliser eller söker sig till andra befattningar inom kåren. Även Bohman kliver av tjänster som polisområdeschef och biträdande sådan för att ta uppgiften som utredningschef i Sörmland, Strängnäs och Eskilstuna. Men det eskalerade skjutvapenvåldet har nått även dit. År 2022 hade Eskilstuna det högsta antalet skjutvapenvåld i förhållande till befolkningen. Vid ett tillfälle under hösten skjuter en ung man mot en grupp yngre män i ett bostadsområde, men träffar en mamma och ett litet barn med sina skott.

För ett par år sedan fick svensk polis tillgång till chattkonversationer från Encrochat som gav uppslag till att lösa brott som resulterade i domar om sammanlagt 2 000 års fängelse! Ett väldigt problem är dock att varken fängelse eller risken att själv bli dödad avhåller dessa mycket unga från brott; de räknar inte med att bli mer än något år äldre … Alltså, ”Hundra in i döden”.

Christoffer Bohman har lämnat sin anställning inom polisen och arbetar nu i stiftelsen Idéer för livet, ett uppdrag som koncentrerar sig på förebyggande verksamhet bland barn och ungdomar.

Något jag saknar i Bohmans bok är en analys av hur den extremt omfattande invandringen till Sverige från andra länder, andra världsdelar, påverkat utvecklingen i Sverige. Jag förstår honom; det är oerhört lätt att i det svenska debattklimatet bli utpekad som främlingsfientlig om man tar upp frågan. Budskapet i övrigt får inte en chans att komma fram. Men om vi ska våga vara öppna och modiga i debatten, är det tydligt för mig, utifrån mina många år i brottsutredande verksamhet, att om det under några decennier flyttar in människor från andra världsdelar och helt andra kulturella miljöer, ofta outbildade, även rena analfabeter, och dessa bosätter sig i hundratusental i vissa segregerade områden, så har samhället öppnat för en mycket farlig utveckling.

Göran Kastlund
kultur@epochtimes.se 

Bok

Hundra in i döden: En polischefs berättelse om ett urspårat gängvåld

Författare: Christoffer Bohman

Förlag: Polaris fakta

Sidantal: 285