Fredslösningen ?

 

I samma stund Hamas friger gisslan och ger upp är ett års helvete till ända. Dels för Gazas befolkning, dels för gisslan och anhöriga i Israel (på bilden).

Tsafrir Abayov bild

 

Det finns en naturlig lösning på Gaza-kriget: att Hamas friger de människor man kidnappade 7 oktober 2023, lägger ned sina vapen och ger upp.

I samma stund kommer de att befria ”sitt folk” i Gaza från det helvete de utsatts för under över ett år, ett helvete iscensatt av just Hamas. Deras plan var uppenbar: först utföra en historisk massaker på judarna och sedan förskansa sig bakom kvinnor och barn i Gaza så att Israels militära svar skulle drabba Gazas befolkning med full kraft.

Terroristerna visste att detta skulle få världens medier att lägga nästan allt fokus på humanitärt lidande i Gaza. De visste också att det i sin tur skulle leda till högljudda krav på vapenembargo och folkmordsåtal mot Israel. Så lätt lurar kallblodiga terrorister västvärldens journalistkår och politiker.

Samma sak gäller Libanon. Detta redan så plågade land har i det uppblossade kriget fått en än värre sits. Också här finns en möjlig lösning på problemet: att Hizbollah lägger ned sina vapen och lämnar det Libanon man kidnappat under decennier.

Hizbollah har inga andra avsikter än Hamas och det Iran som göder de båda terrorgrupperna – att döda judarna och förinta deras land.

Tänk bara på detta: redan dagen efter den fruktansvärda massakern mot Israel 7 oktober började Hizbollah beskjuta Israel med mängder av raketer. Föreställ dig vilken bestialisk instinkt, att utnyttja denna historiska massaker på civila för att skada civilbefolkningen ännu mer.

Här framstår en avgrundsdjup skillnad mot den demokratiska staten Israel som gör sitt yttersta för att undvika civila offer även om detta nästan aldrig nämns i media. I terroristernas logik är de civila måltavla. Att skapa skräck, förödelse och fruktan är självändamål. Att det även drabbar de egna, de palestinska araberna, tycks inte bekymra dem. Precis tvärtom.

Nu är frågan: vilken sida vill vi i den civiliserade världen stå på? På terroristernas eller den demokratiska staten Israels?

Genom att ständigt fördöma Israels krigföring mot terrorismen ställer sig FN:s general­församling medvetet eller omedvetet på terroristernas sida. Nyligen lade Sverige ned sin röst i en FN-omröstning om tvåstatslösning men där Sveriges regering ansåg att beslutet gick för långt i sina krav på Israel. Det fick bland annat Morgan Johansson (S) att fördöma regeringen. Han lutade sig mot det faktum att en tydlig majoritet av världens länder, 124 stycken, röstade ja till fördömandet. Men vad gömmer sig bakom siffran 124. Jo, som alltid i FN:s omröstningar utgjordes ja-rösterna bland annat av världens alla auktoritära regimer och diktaturer – kommunistiska och islamistiska – med länder som Kina, Nordkorea, Iran och Ryssland i spetsen.

På vems sida vill vi stå egentligen?

Sveriges regering har nu en historisk möjlighet att visa ledarskap, att stå emot populistiska krav om att alltid fördöma Israel och i­ stället vara en fyrbåk för en fri och civiliserad värld.

Klarar vi det?

Jonas Adolfssonchefredaktör och ansvarig utgivare för Världen idag.

Unni Drougge: De som ska främja demokratin vill inskränka den!

 

       Den urbana medelklassens kärlek till mångkulturen bygger på att man inte själv behöver ta konsekvenserna av den, menar Unni Drougge. Foto: Gunnar Ridderström

.

Vad ville 74 röststarka forskare och journalister åstadkomma när de i en debattartikel i DN hade fått nog av hot och hat i det offentliga samtalet? Att spela underdog i den offentliga maktens godhetsblinkande maskerad är en bluff. Men den före detta SVT-journalisten Joakim Lamotte blev inte inbjuden, trots att han blev attackerad av en vänsterledare för att han hade bett om en intervju.

I det offentliga samtalet finns en kär favorit på ständig repeat, och det är varningsropen om det offentliga samtalets allt hårdare tonläge. Yrkesgrupper vars roll ska vara att främja demokratin uppger sig utsatta för så mycket hat och hot att själva demokratin hotas om inte riksdag och regering ingriper. Genom åren har oräkneliga rapporter, enkätundersökningar, upprop, seminarier och tv-debatt­­er ägnats åt detta hat och hot, som varje gång påstås ha nått nya smärtgränser. Senast i raden var uppropet i DN den 22 september 2024, undertecknat av 74 namnkunniga profiler inom forskning och journalistik som fått nog av allt hat och hot de tvingats utstå för sina insatser i demokratins tjänst.

Knappt hann artikeln publi­ceras förrän en twitterstorm bröt ut, och den oinbjudna journalisten och opinionsbildaren Joakim Lamotte trendade på X. Bara ett par veckor tidigare hade han nämligen hamnat i hetluften när han enligt polisens förundersökning blivit nedslagen och rånad på sin utrustning av Palestinaaktivister för att han bett att få intervjua en förtroendevald vänsterledare om dennes kopplingar till den terrorklassade organisationen PFLP, som deltog i massakern i Israel den 7 oktober.

Vad än orsaken var till att Lamotte inte blev tillfrågad att underteckna DN-uppropet står det i alla fall klart att hotbilden som Robert Aschberg, Jens Liljestrand, Anna Hedenmo, Helle Klein, Jonna Sima och likasinnade skrev under kom från en helt annan politisk miljö än den där Lamotte blev fysiskt attackerad i sin journalistiska gärning. Sedan Lamotte övergav sitt jobb som avlönad SVT-journalist och valde att med hjälp av frivilliga donationer ge röst åt det folkliga missnöje som ofta associeras med ”brunhögern” blev han snart klassad som högerextrem swishhora och diskvalificerad som ”riktig” journalist.

De 74 signaturerna i DN:s brandfackla står däremot orubbade i sin självuppfattning som både ”riktiga” och viktiga, eftersom deras enligt uppgift numera hotade uppdrag går ut på att ”undersöka fakta, granska makten och förmedla kunskap”. Lyckligt ovetande om sin egen roll i det uppkomna samtals­klimathotet skriver de ”att det skett en betydande normförskjutning i Sverige under det senaste decenniet”.

Om jag förflyttar mig ett decennium bakåt minns jag mycket väl hur normerna förändrades. Jag minns att det var då det blev inne att ”våga vägra ta debatten” när inte alla debattdeltagare kom från samma politiska läger. Jag minns att det var då jag ville hjälpa ett par tonårstjejer på Medborgarplatsen som nyss rånats på sina mobiler att upprätta en polisanmälan, och svaret blev en skrämd viskning: ”Nej, det går inte, för det var en rom.”

Jag minns att det var då jag totalsabbade en fest där alla var rörande eniga om att Sverige hade både plats och råd att ge alla flyktingar asyl och jag frågade om även Sydsudans plågade folk var välkomna, och när svaret var ja undrade jag vad de själva var villiga att offra av sitt välstånd och sina materiella tillgångar, varpå de fräste till svar att det inte var de som skulle betala, det skulle rikingarna göra. Sen tog de sina märkesytterkläder och gick utan att säga hej, hem till sina bostadsrätter på Söder där de på behörigt avstånd kunde fortsätta ömma för hundratusentals nyanlända flyktingar och fya åt det inkrökta, främlingsfientliga vita slödder som fick leva med konsekvenserna av deras till intet förpliktande öppna hjärtan.

För sådan är den urbana medelklassens diskreta charm, den som Mustafa Panshiri och Jens Ganman beskrev i Expressen 2018: ”De som med näbbar och klor försvarar det mångkulturella samhället är oftast den ekonomiskt trygga, och kulturellt homogena, medelklassen … Det är som en platonisk relation där man aldrig har träffat sin kärlekspartner och helst inte vill göra det heller. Man vill att det ska vara fint och romantiskt.”

Att höja tonläget, slå an grund­ackordet och rita upp den rätta lärans riktlinjer har varit den ”progressiva” medelklassens privilegium. Så har det varit ända sedan 68-vänstern tog sig ton och ockuperade kårhuset, kramade almarna i Kungsträdgården, producerade barnprogram om klasskamp, bodde i kollektiv där de om nätterna hivade rödtjut under rislampornas sken och frågade sig varför inte arbetarna organiserade sig för att införa proletariatets diktatur medan de själva ägnade dagarna åt högre studier och kvällarna åt att gräla om det klasslösa samhället. Varpå de styckade upp sina revir enligt ordförande Maos, Stalins, Lenins och Trotskijs doktriner tills de med examensbevisen i fickan lade sig i terapisoffan för att hämta kraft till den långa marschen genom institutionerna, som ledde till positioner varifrån de kunde utöva och verkställa den makt de från början så ivrigt velat störta.

I dag är det deras tronföljare som ömmar för samhällets utsatta, men sätter de egna barnen i skolor där ingen är utsatt. Som visar sin antirasism genom att glorifiera svarta gangsterrappare med sin våldsdyrkande machokultur, vulgära statusfetischer och ruttna kvinno­­syn. Som omvandlade ståndpunkter till fobier, gjorde tvånget att bära slöja till rätten att bära slöja, utnämnde HBTQI(+)-certifiering till varumärkeshöjande kvalitetsgaranti, trodde gängvåld kunde botas med gruppsamtal om machonormer och klimatfebern med flygskam och vindkraft.

Så nog har det skett en normför­skjutning det senaste decenniet. Normer som blivit riktlinjer, direktiv och beslut. Normer som kokats ihop av pisshumanistiskt önsketänkande om det goda samhällets utformning, vilka grupper det ska tyckas synd om och vilka behov som ska prioriteras med lagändringar och satsningar, vars följder en annan del av befolkningen måste betala priset för.

Dessa normer har legat som marsipanrosen på en tårta. Det går bra att äta en tårta utan marsipanros, men inte att äta en marsipanros utan tårta. Och det är tårtan som vanligt folk intresserar sig för. Marsipanrosen smakar ju inte ens gott.

Men de som utövat sin prestige för att göra sin normkritik till allmänt rättesnöre har fnyst föraktfullt åt vanligt folk som bryr sig mer om sin vardagliga tillvaro än om en skönklingande värdegrund. Och det är vanligt folk som får ta smällarna för gängkriminalitetens accelererande vapenvåld, välfärdsbrottslighetens miljardsvinn, Northvoltfiaskot, stigande elpriser och dyrare fordonsbränsle.

Vad ville då 74 röststarka forskare och journalister med tunga institutioner i ryggen åstadkomma när de försökte återupprätta ett världsfrånvänt normsystem som för ett decennium sedan satte tonen för det offentliga samtalet, och som nu mynnat ut i dagens verkliga hot mot demokratin? Reaktionerna de fick gav hur som helst ännu mer näring åt det hat de beklagade sig över. Att spela underdog i den offentliga maktens godhetsblinkande maskerad är en bluff som redan har synats alltför många gånger.

Ville de enbart skruva ner det hårda tonläget hade de lyckats bättre om de drog till med en ny kär favorit på ständig repeat: ”Vi såg det inte komma. Vi har varit naiva.”

Det hade åtminstone låtit trovärdigt.

Unni Drougge 
Författare och Journalist

Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.
Kontakta journalisten: unni.drougge@epochtimes.se   

Hjärntvätt går till så här!

 Antisemitismen genomsyrade min uppväxt. Men nu flyttar jag till Israel – där känner jag mig hemma, skriver Luai Ahmed.

Som jemenitisk muslim absorberade jag antisemitism från tidig ålder i Sanaa, Jemen, där jag föddes 1993 och bodde i tjugo år. Islam var min första religion, och Palestina den andra. Mot min vilja blev jag hjärntvättad att hata judar samt att förneka och förminska Förintelsen. I min lokala moské upprepade jag som barn efter imamen: ”Må Gud förinta judarna. Må Gud förstöra Israel. Må Gud göra sionisterna föräldralösa.” I skolan stampade vi på den israeliska flaggan och brände den regelbundet. Tron på att utplåna Israel var lika viktigt som att tro på Allah och profeten Mohammed. I ett totalitärt samhälle som
Jemen, där hädelse och apostasi bestraffas med döden av staten, var tron på Israels utrotning obligatorisk. Som tonåring bar jag den palestinska keffiyehn med stolthet. Jag minns att jag till och med ville tatuera Handala på min axel, trots att tatueringar gick emot islam.

Så starka var mina övertygelser och känslor för Palestina. Handala, för övrigt, är det
lilla palestinska barnet som symboliserar den palestinska kampen. På ett religiöst plan lärde jag mig i skolan att judarna förrådde profeten Muhammed och försökte döda honom. Under tolv år
studerade jag islam och profetens liv, och en stor del av detta handlade om judarna. En
av berättelserna lärde mig att dagens judar härstammar från apor. Allah hade nämligen
förvandlat dem till apor på grund av deras smutsiga natur och att de försökte döda vår
största ledare, profeten Muhammed.
På ett samhälleligt plan lärde jag mig att ”judarna styr världen”. Mina vänner och jag skulle alltid sträcktitta på den konspiratoriska 9­timmarslånga dokumentären The Arrivals, som påstod att musikindustrin, filmindustrin, läkemedelsindustrin och alla andra industrier styrdes av
”de onda sionistiska judarna” för att kontrollera och underkuva muslimer och araber.
Terrordåden den 11 september 2001 hade enligt denna dokumentär orkestrerats av judarna, vars plan var att destabilisera världen och starta krig eftersom judar påstods njuta av att se arabiskt blod spillas.
Ordet ”jude” användes nonchalant som ett skällsord i Sanaa, och idén om att använda kärnvapen mot Israel för att befria den muslimska världen var en berättigad berättelse. Detta var min barndom. När jag flydde från Jemen till Sverige på grund av min sexuella läggning var mitt förakt och mina fördomar mot judar och israeler orubbliga.
Det skulle dröja tio år innan de ruckades.
Året 2014, när jag var 20 år gammal, flyttade jag till mitt nya hemland Sverige. Det
var så det började.
”Hej, jag heter Luai, vad heter du?” frågade jag den mörkhåriga nyinflyttade utbytesstudenten i köket på studenthuset i Halmstad. ”Tal”, svarade han med ett varmt leende på läpparna. ”Jag kommer från Israel.” Så fort ordet Israel trillade ur hans mun gick jag in i ett fight-or-flight-läge. Plötsligt kunde
jag varken se eller höra någonting. Min syn blev suddig, jag kände mig yr och hamnade i chock. Världen snurrade till när jag äntligen mötte den onde juden, som jag trodde låg bakom mitt folks misär, som törstade efter mitt blod, som ville mig illa, som organiserade 11 september och skyllde på araberna, och som aktivt förstörde världen.
Några sekunder senare, när jag vaknade ur chocken, insåg jag att Tal babblade på
om hur mycket han älskade jemenitisk mat och kultur. På köksbänken hade han lagt
fram sina jemenitiska kryddor som han tog med sig från Israel, ”Titta! Jag kommer att
laga den bästa jachnoun (ett judiskt jemenitiskt bröd) till dig! Mina jemenitiska
vänner lärde mig hur man gör den bästa jachnoun!” lovade han. ”Och du är jättevälkommen att använda mina kryddor!”
Jemenitiska vänner? Vad pratade den här juden om? Åh, just det. Han menade de jemenitiska judarna. I min värld var de ”jemenitiska judarna” aldrig jemeniter. De var bara judar. Äckliga, smutsiga judar med ”en agenda”.
Och där stod jag i ett kök i Halmstad framför en jude som, trodde jag, låtsades vara trevlig och vänlig, men allting var bara en fasad för att få mig att lita på honom. Allting var en del av hans krångliga, onda plan. Jag köpte inte skådespeleriet. Jag var helt övertygad om att han hatade mig och att hans varma och inbjudande leende var falskt.
Sex månader senare blev Tal min favoritperson i studenthuset, och hans ”onda plan” visade sig vara en godhjärtad gest. Han ville bara laga jachnoun till mig och genuint lära känna en jemenitisk muslim för första gången. Den vänskapen var början på en livsförändrande resa som jag knappt kan beskriva med ord, men jag kommer att försöka.
Jag valde att besöka Israel i november 2023, ungefär en månad efter den 7 oktober. Den bittra sanningen är att trots att jag hade skaffat ett lite antal judiska vänner under mina nio år i Sverige, och trots att
jag läst en hel del om Förintelsen, förnekade jag innerst inne dess existens. Hade du frågat mig den 6 oktober om jag trodde på Förintelsen, hade jag svarat ”ja” eftersom jag trodde på den rent akademiskt men min själ gjorde inte det. Förintelsen ”klickade” aldrig för mig. Antisemitismen som rotade sig i min själ var alltför stark för att helt omfatta judarnas största tragedi och
berättelse.
När jag hörde om ”den djupa antisemitismen” himlade jag nästan med ögonen –
i smyg. Min hjärna, trots alla mina judiska vänskaper, vägrade att acceptera judarnas lidande och deras rätt till en egen stat. Dessutom blev jag vän och bekant med enbart ett fåtal judar i Sverige.
Så kom 7 oktober 2023. Jag öppnade X och såg bilderna och videorna. Jag kunde
inte tro mina egna ögon. Nivån på barbariet. Tweets som löd ”Äntligen!” Firandet i Gaza. Firandet i Malmö, New York, Paris, Sanaa, Iran, Beirut… På några timmar kändes det som att jag färdades tillbaka till 1930­talet. Min egen familj och mina vänner twittrade ”Välförtjänt”.
Jag kunde inte förstå nivån av avhumanisering och hat som mitt folk hade mot judar och israeler. ”Hur blev vi så kalla och apatiska inför oskyldiga judars blod?” Jag ställde frågan till mig själv, men jag visste redan svaret. Hade det inte varit för de mänskliga kopplingarna jag fått i Sverige, de otroligt härliga, roliga och underbara ”few good Jews” jag träffade, då hade jag nog också twittrat ”Äntligen!” eller ”Välförtjänt.” Men när jag såg bilderna på judarna som kallblodigt slaktade så tänkte jag på de fina judarna som jag träffat i Sverige. Det kunde ha varit de. Det kunde ha varit Tal, eller mina judiska kolleger som jag älskar, eller mina andra judiska vänner.
Jag kunde inte låta bli att lägga upp filmklipp på alla mina sociala medier. Jag kunde inte hålla tyst. Många av videorna blev virala och fick miljontals visningar. En del av mina svenska judiska följare duschade mig med beröm, men socialt blev jag helt utfryst, utskälld och hatad av majoriteten av araberna i mitt liv.
Jag sa saker som: ”Att döda oskyldiga judar och israeler är inte rätt” och ”Hur kommer det sig att hela världen stormar gatorna och skriker hejvilt, när ingen ens nämnde mitt land Jemen då 400 000 människor mördades under de senaste tio åren?” I ett av klippen sa jag: ”Israel har rätten att försvara sig” och att jag ”planerar att besöka Israel för att äntligen möta mina så kallade fiender.”
När min bror, som är den människa som står mig närmast i hela världen, såg klippet där jag sa att jag skulle besöka Israel, skrev han till mig: ”Om du besöker Israel är du inte min bror längre.” Min bästa vän från Irak blockerade mig omgående och skickade ett vasst och långt meddelande där han bokstavligen beskrev mig som ”terrorist”.
Min jemenitiska mamma hade skrikit på mig i en hel vecka och skakade av gråt över mina klipp på sociala medier. Hon sa att jag hade ”slängt min mänsklighet i soporna”. Jag vägrade att sluta publicera mina videor. Min pojkvän fick hålla om henne och lugna ner henne under de tre dagar hon var på besök i Stockholm. Jag själv klarade inte av det.
Tribalismen inom min familj och bland mina arabiska vänner var chockerande för
mig. Jag hade följt min mammas råd och ”blivit svensk”, det vill säga blivit en fritänkande individ och trott på ”alla människors lika värde” – till och med judarnas. Men efter min ”försvenskning” blev hela min familj besviken. Och nu hade jag redan bestämt mig för att ”besöka mina fiender”, och det fanns ingen återvändo.
Jag var tvungen att åka till Israel. Min nyfunna kärlek för mina judiska vänner och kolleger i Sverige till trots, upptäckte jag att jag fortfarande bar på djupa fördomar när jag var på väg till Israel. Allt jag kunde tänka på var: ”Luai, så fort judarna upptäcker att du kommer från Jemen kommer de att vara rasistiska mot dig. Du kommer nog att bli slagen, behandlad illa och kanske till och med bespottad. Judarna är rasister och hatar araber. Du ska förvänta dig hat… Men du måste åka dit ändå.”
När jag anlände i Tel Aviv den 20 november hade jag ingen aning om vad som väntade mig. En judisk vän i Sverige hade förvarnat mig om att förhöret på flygplatsen skulle vara tufft, omfattande och intensivt, särskilt nu under ett pågående krig, och i synnerhet eftersom det står ”född i Jemen” på mitt pass, samtidigt som huthierna skickar raketer mot Israel.
Medan jag satt i gränskontrollen och väntade på att aggressiva IDF­soldater skulle komma och förhöra mig, dök en söt, leende tjej plötsligt upp och sträckte ut handen.
”Hej, är du Luai?” frågade hon. ”Ja”, svarade jag förvirrat och skakade hennes hand. Under tio minuter ställde hon enkla frågor om vad jag gjorde i Israel. Jag var ärlig och sa att jag hade lärt mig hela mitt liv att hata Israel, men att jag nu var här för att besöka landet och se själv. Hon
blev genuint chockad och ställde ytterligare nyfikna frågor. Sedan berättade jag för henne att jag har gjort några klipp som fördömer Hamas. Hon överraskade mig genom att säga: ”Wow, du är så grym! Jag hoppas att du inte får skit från din familj, och jag hoppas verkligen att du njuter av Israel. Just nu går vi igenom en tuff tid, men det är verkligen ett vackert land.”
Min första dag i Tel Aviv var euforisk. Värmen, kaoset, människorna var som en blandning av Sanaa och New York. Tel Aviv kändes inte som Mellanöstern, men ändå genomsyrades staden av en vänlig och öppen Mellanöstern­känsla, något jag inte upplevt sedan jag flydde från mitt hemland år 2014. Att kunna vara öppet gay i en stad i Mellanöstern kändes surrealistiskt. Jag älskade varje sekund.
Israel led av oro, terror och rädsla och jag ville genast besöka en plats där folk samlades – dels för att visa solidaritet, dels för att dokumentera känslan av hopplöshet. Jag gick direkt till torget vid Tel Avivs
konstmuseum där israeler manifesterade för den kidnappade gisslan samt för de 1 200 israeler som kallblodigt mördats en månad tidigare. Det första jag såg på torget var häpnadsväckande: en ung arabisk muslimsk beduin som stod mitt på torget och höll upp en skylt. Hennes leende var smittsamt, och skylten löd:
JAG ÄR EN ARABISK MUSLIMSK BEDUIN. ISRAEL GAV MIG LIKA RÄTTIGHETER OCH FRIHETER, SAMTIDIGT SOM HAMAS TOG AISHA’S.
BRING THEM HOME.
Denna unga muslimska kvinna var bara början på en resa som jag fortfarande har svårt att sätta ord på. Jag har besökt Israel tre gånger, 33 dagar sammanlagt. Dessa 33 dagar har varit några av de mest meningsfulla och finaste dagarna i mitt liv. De vänskaper jag skapat, känslan av solidaritet, och de oväntat vänliga interaktionerna jag haft har förändrat mig på djupet.
I Israel är det så lätt att lära känna och komma nära nya människor. Jag älskar Sverige av hela mitt hjärta, men min försvenskning har verkligen gjort mitt hjärta kallt. Att komma till Israel var som att komma tillbaka till Jemen, fast ett Jemen med mänskliga rättigheter där bögar respekteras istället för att mördas, där staten skyddar folket och rättsväsendet är rättvist. I Israel har jag tvättat bort den smutsiga antisemitismen som jag absorberat i min själ. Det reningsbadet kan man inte sätta ett pris på.
När jag berättade för min mamma att jag vill lämna Sverige sade hon att ”det var dags”. Hon vet att jag är besviken på Sverige, särskilt efter att jag berättat för henne att en nära gaykompis blivit misshandlad
på gatan för några veckor sedan. ”Sverige är inte Sverige längre”, brukar jag säga till
henne. ”Vart tänker du flytta till nu?” frågade hon. Jag blev tyst, och hon förstod direkt att
jag ville flytta till Israel. Hon blev ursinnig och började gapa och skrika om ”folkmord” och ”den kriminella sionistiska staten”. Jag väntade tills hon var helt färdig med monologen och sa: ”Momma, snällla, kom på besök. Jag kommer att laga den bästa jachnoun till dig! Mina israeliska vänner lärde mig hur man gör världens bästa jachnoun!”

Luai Ahmed /AXESS

Journalist och krönikör

Har du hund? Krönika av Ronie Berggren i Bulletin!

 Berggren: Tänk på Israel nästa gång du är på hundpromenad!

Mellanösterns politik är legendariskt komplicerad, men samma grunddynamik kan ses varje gång en hund skäller på en annan. Israel är attackerad av en rabiesflock och måste försvara sig. Det finns ingen ansvarsfull ägare som kan hålla i kopplet.

När jag är ute ser jag ofta personer som promenerar med sina hundar. Ibland möter de andra hundägare, och vid somliga tillfällen kan hundarna bli aggressiva mot varandra, varpå ägarna gör vad de kan för att strama åt sina respektive hundars koppel.

Utan ägarna och dessa koppel skulle hundarna attackera varandra. I värsta fall skulle den största eller starkaste hunden döda den andre. I vilket fall skulle den största eller starkaste hunden markera dominans och visa att det var den som bestämde. Detta vardagsscenario kan hjälpa oss att förstå situationen i Mellanöstern.

I Mellanöstern är Iran den största och mest aggressiva hunden. Då jag inte vill kränka verkliga hundar avstår jag här från att dra paralleller mellan specifika hundraser och Iran. Men i motsats till riktiga hundar så drivs Iran inte enbart av naturliga instinkter, utan också av något enbart människan förunnat – ideologiska motiv.

Irans önskan är att utplåna Israel, som Iran betraktar som en oren rivaliserande hund, och som Iran därför givit namnet ”Den lilla Satan.” Från ett västerländskt perspektiv råder dock inga tvivel om att Israel är den välskötta, väldresserade hunden i Mellanöstern, som kan förstå regler, lyssna och agera sansat och rationellt.

Till sin hjälp att utplåna Israel har Iran andra hundar som lakejer. Huthirebellerna i Jemen, Hamas i Gaza, och Hizbollah i Libanon. När Iran skäller gör dessa lakejer hätska utfall mot Israel, ibland enskilt, i andra fall tillsammans.

Men hos lakejerna finns också en viss rädsla. För även om den första halvan av den iranska beskrivningen av Israel stämmer, att Israel verkligen är litet, så är Israel inte svagt. Tvärtom, Israel är – sin ringa storlek till trots – den starkaste hunden i Mellanöstern. Utan denna styrka skulle Israel inte ha överlevt. Iran, med sin rabiessmittade flock, skulle med öppna käftar och vassa tänder ha attackerat och slitit sönder lilla Israel.

Nu går inte det. Men det västerländska nyhetskonsumenter sällan ges insikt om är att detta inte beror på att det finns ansvarsfulla ägare med koppel i det internationella världssamfundet som kan strama åt när den ene gläfser. Det finns det inte. Och eftersom vare sig människor eller nationer är hundar, är det inte heller önskvärt.

Att Israel, den väldresserade och mest västerländska nationen i Mellanöstern, överlever, beror vare sig på det ansvarsfulla världssamfundet eller på Israels storlek. Det beror på Israels styrka. Genom att vara starkast upprätthåller Israel den dominans som gör att det omgivande hundpacket håller sig på mattan. Några storkrig bryter inte ut, eftersom den omgivning som har som ideologiskt mål att utplåna Israel inser att det inte går, och att ett försök bara skulle leda till större skada för egen del.

Men det förhindrar inte att det görs vissa aggressiva utfall. Utfall som begränsas enbart i förhållande till rabiesflockens rädsla för israelisk vedergällning. Hamas terrorattack den 7 oktober förra året, tillsammans med Hizbollahs och huthirebellernas robotar, var ett sådant utfall. Om Israel i en sådan situation inte markerar hårt, så bjuder det bara in till ytterligare attacker, tills fiendeflocken samlat mod att inleda ett fullskaligt krig. Därför är Israels gensvar så nödvändigt.

Genom att i en av världshistoriens mest avancerade underrättelseoperationer slå ut Hizbollahs hela ledarskikt och tydligt förklara för Iran att dess dagar är räknade om de inte skärper sig, så etablerar Israel den nödvändiga dominans som behövs för att värna den långsiktiga freden. Det är detta svenska nyhetskonsumenter har så svårt att förstå, eftersom svensk media propagerar för en regelbaserad världsordning där överstatliga institutioner håller nationerna i koppel.

Den världen finns emellertid inte på riktigt. Det västerlänningar har att välja mellan är en högintelligent, väldresserad ”hund” i Mellanöstern, som i alla avseenden är västvärldens bästa vän, eller, en blodtörstig iransk byracka och dess jihadrabiessmittade flock som skulle döda allt i sin väg om de bara kunde.

Vilken sida bör Väst ställa sig på? Rabiesflockens sida? Det osynliga fantasikopplets sida? Vore det inte bättre att inse att Israels sida är att föredra, oavsett hur mycket vi än sedan kan gräma oss över att den stora världen inte är kopplad och kontrollerad på samma sätt som vi i vår svenska bubbla önskar att den borde vara?

Fundera på det vid nästa promenad.

Ronie Berggren

Ronie Berggren är författare till böckerna ”George W. Bush och det amerikanska presidentvalet år 2000” (2017) och ”Donald Trump - en synnerligen amerikansk president” (2020) och är akademiker med fokus på relationen mellan religion och politik.

Ett underligt folk med en underlig uppfattning om världen!

 Att hylla en massaker är väl det sämsta en människa kan välja. Hur dessa människor är funtade är nog ett objekt för psykologer och läkare.

När jag ser detta foto så tänker jag också automatiskt att innan dessa individer kom hit till vårt land så rådde ett större lugn på många fronter, inte minst det kriminella.

Vad var vitsen med att fylla förorterna med dessa människor med värderingar så långt från våra egna?

De tror ju inte på att samhället ska vara demokratiskt. Överhuvudtaget så står islamisterna så långt ifrån våra värderingar så man kan ju helt frankt säga, eld och vatten!

Alla dessa svartklädda helhucklade kvinnor vad har de gemensamt med svenska jämlika kvinnor? 

När jag bodde i Malmö så var jag vid flera tillfällen bjuden på middag hos människor från MÖ. Där satt vi män vid bordet och blev uppassade av smygande kvinnor vilka var tysta och underdåniga .Så fort maten var på bordet försvann de till köket och stängde in sig.Jag kände mig mycket illa till mods!

I Sverige är det tyvärr fritt fram att ropa antisemistiska slagord  samt hylla pogromer! Polis tittar på utan att ingripa. I Tyskland ingriper polis direkt om man bryter lagen. 

Varför Sverige är så mesiga och tycks acceptera det mesta kan man ju fundera över. ÄR vi ett mesigt folk överhuvudtaget?

Ordet till Carl-Oskar Bohlin!

 Carl Oskar Bohlin på x.Historieglidningen mitt ibland oss

Det har gått ett år sedan oskyldiga föräldrar mördades inför åsynen av sina barn, eller brändes ihjäl för att de gömde sig för mördare med gevär,

eller torterades,

eller avrättades

eller bortfördes enbart för att de befann sig i sina hem

eller på en musikfestival.

Det har gått ett år sedan den största pogromen mot judar sedan Förintelsen.

Det saknas inte beskrivningar, dokumentation, vittnesmål eller videomaterial som oomtvistligt redogör för några av de mest vidriga former att kränka och förgöra det mänskliga livet som också går bortom den naturliga föreställningsvärlden.

Ändå är det som att detta vidriga terrordåd i det offentliga samtalet ibland knappt har ägt rum. Historien om vad det var håller redan på att spädas ut, relativiseras och till och med legitimeras. Hur ofta uppmärksammas i det svenska offentliga samtalet att 101 personer forfarande hålls som gisslan? Inte tillräckligt ofta är mitt svar på den frågan. Hur ofta beskrivs inte detta fruktansvärda terrordåd ungefär som om det bara var en ytterligare datapunkt i en lång och svårlöst konflikt? Allt för ofta om ni frågar mig. Det pågår en relativisering av denna händelse som sticker ut från andra jämförbara terrordåd och den sorgligt särskiljande faktorn är att det denna gång handlade om ett attentat riktat mot judar.

Hur många offentliga firanden har vi sett till stöd för terrordåden i Paris, Madrid, London, Köpenhamn eller Bryssel? Inte ens de mest hårdföra islamister skulle våga ägna sig åt det i västvärlden. Ändå sker det till stöd för terrordådet i Israel och svansen av människor som vill agera nyttiga idioter till och förstärka detta avgrundsmörker är tyvärr betydande.

Det handlar dock inte bara om de mest avskyvärda yttringarna, det handlar också om historieglidningen i det offentliga samtalet. Vi såg senast häromdagen hur DN beskrev terrordådet som ”årsdagen av konflikten som eskalerade den 7 oktober förra året”. Det är svårt att tänka sig hur man tydligare kan relativisera och diskontera ett terrordåd där över 1100 människor dödades på de mest utstuderade och fruktansvärda sätt man kan tänka sig. Texten ändrades sedan, men att det kunde beskrivas på detta sätt säger något om en blind fläck. Är den 11 september årsdagen av händelserna som ledde till kriget i Afghanistan? Eller är det åminnelsen av det värsta terrordådet i USA:s historia? Få skulle nog tveka i den delen åtminstone.

Ändå har det redan börjat ske i förhållande till den 7 oktober. Genom att släta över själva händelsen sker också något annat. Plötsligt uppfattas också beskrivningen av stora folkmassor som ger sig ut i ärendet att högtidlighålla eller snarare fira den 7 oktober av helt fel anledningar och fruktansvärda anledningar som mindre problematisk för vårt samhälle än de egentligen är. Något är fullständigt fel i vårt samhälle när grupper firar terrordåd, men för att vi ska vara kapabla att se den fulla vidden av det krävs till att börja med att vi minns det som ett terrordåd och inte något annat.

Detta är också vad den judiska minoriteten i Sverige upplever i kölvattnet av terrordåden den 7 oktober. Mer hot om våld än kanske någonsin tidigare. Hur vi, resten av samhället förhåller oss till detta spelar naturligtvis all roll. Genom att inte vika en millimeter från hågkomsten av vad som faktiskt skedde den 7 oktober har vi också möjlighet att hålla gränsen mot den moraliska avgrunden.

Därför är det som sägs och görs för att visa den judiska minoriteten sitt stöd denna dag av oerhörd betydelse för vilket framtida Sverige vi tänker acceptera. Och precis på samma sätt blir det som inte sägs också en indikator för var vi befinner oss. Detta borde inte vara en fråga med partiskiljande förtecken. Ändå har vi gång efter annan det senaste året fått se oförblommerad antisemitism och terroromantik yttras bland folkvalda företrädare och personer med inflytande i den offentliga diskussionen.

Helgen som gått har inte varit något undantag från den gatubild vi sett de senaste året, på demonstrationer har det skanderats antisemitiska troper samtidigt som fanor från bland annat Hizbollah synts bland demonstranter. Om dessa människor idag inte klarar av att yttra sitt förbehållslösa avståndstagande för den terror vi såg för ett år sedan är det en tystnad som i framtiden kommer deras tystnad att eka från fel sida av historien.

Idag är inte vilken dag som helst, precis som att kristallnatten eller Förintelsens minnesdag inte heller är det. Låt oss inte acceptera den historierevisionism som söker sudda ut minnet och konturerna av ett av de värsta terrordåden i modern tid. Låt oss minnas det för vad det var, ännu ett brutalt försök att tillintetgöra det judiska folket.

Am Israel Chai

Feghet eller dold antisemitism?

 Jag tar Frankrikes president som exempel men vill påminna om att det finns allt för många makthavare och politiker med samma inställning.

Ingen vapenhjälp till Israel!!

Israels islamistiska motståndare har all vapenhjälp som tänkas kan. Iran är sedan många år störst vapenlangare till Hizbolla, Hamas mfl islamister vars mål är att mörda alla judar samt krossa Israel.

ATT i det läget svika det demokratiska Israel är ju snudd på att medverka till folkmord. 

Ska de komma efteråt och säga att de inte begrep bättre?

Israel och dess befolkning kämpar återigen för livet.

Förstår inte västliga ledare vad islamister säger?

Ser de inte hur samhälle efter samhälle med demokrati får en allt större befolkning med islamistiska värderingar? Allt fler antisemiter befolkar tex Sverige!

Hur många av oss svenskar blir till nyttiga idioter när ledande politiker sviker demokratin och krattar manegen för islamismen?

Upprepar återigen, det var islamisterna som började kriget i Gaza och Libanon! OCH tyvärr , stora delar av befolkningen i Gaza stödjer Hamas liksom shiterna i Libanon stödjer Hizbolla. Då får man faktiskt också ta sin del av kriget med många offer! 

Så har alla krig sett ut de senaste hundra åren. Det är bara att Googla på Berlin och ww2 så ser man en totalt utbombad stad!

Att tysta en läkare!

 Den i England till livstids fängelse dömda sjuksköterskan, Lucy Letby, är möjligen på väg mot upprättelse. Foto: Cheshire Constabulary via Getty Images.

Vändningen i historien om Lucy Letby – och vad den säger om oss!

Svenska medier har redovisat den närmast sensationella vändningen i berättelsen om Englands mesta barnseriemördare. Nyföddhetssköterskan Lucy Letby som dömts till livstids fängelse för morden på sju och mordförsök mot lika många. Domen ifrågasätts där av allt fler. Två omständigheter undanhålls fortfarande svensk publik. Inte minst: Förebådar historien det som håller på att hända här? Eller vad som redan länge har hänt? 

Med The Guardian i täten har brittiska medier under sommaren svämmat över kring frågan om huruvida Lucy Letby är oskyldigt dömd och i så fall varför.

Hela bevisningen har ifrågasatts eller kullkastats.

Rättsmedicinska bevis och vittnen saknas, vilket tidigare har framgått. Ingen har sett Letby skada något enda barn.

En rad kritiska experter har trätt fram. Flera som domstolen undvek. Och som försvaret av oklar anledning inte kallade. Svenska tidningar har redovisat somligt:

Lucy Letby använde enligt åklagarna två metoder: Dödliga doser insulin plus luftinjektioner i blod eller mage-tarm.

Alan Wayne, en i Europa ledande expert kring insulinförgiftning, har underkänt bevisningen. Som försvararna aldrig ifrågasatte.

Den andra metoden. Luftinjektioner till blodbanan och/eller magsäcken har underkänts än mer. Det går inte att mörda vare sig en vuxen eller ett barn – oavsett ålder och storlek – på så sätt. Dödsfall inträffar sällsynt under respirator­behandling med höga tryck till patienter, även nyfödda, med svårt sjuka lungor och blodkärl.

Vanligare är dödsfall i samband med titthålskirurgi när man under högt tryck fyller bukhålan med koldioxid och av misstag hamnar i ett blodkärl. Hjärtats högra förmak kan då fyllas av gas helt så att cirkulationen till vänsterhjärtat stoppas. Om inte gasen omedelbart sugs ut via en akut insatt central venkateter (CVK) dör patienten.

Åtta experter har i The Guardian avfärdat bevisningen mot Letby som ”strunt, löjlig, osannolik eller fantasifull”.

Det kanske tyngsta åklagarpåståendet, att samtliga dödsfall inträffade när Letby var i tjänst, har dels visat sig vara falskt, dels har statistiken ifrågasatts. John O’Quigley, statistikprofessor i London:

– Det enda tabellerna bevisar är att när Letby var i tjänst, då jobbade hon.

Alternativa förklaringar är fortfarande okända hos oss, vad jag kunnat se.

Professor John Ashton, före detta hälso- och sjukvårdsdirektör, som utrett en motsvarande skandal i nordöstra England – The Morecambe Bay scandal – sammanfattade till The Guardian:

”Det sjukhuset var inte väl skött. Det hade ambitioner över sin förmåga, problem med både kliniskt ledarskap och arbetsmiljö.”

På Letbys sjukhus hade redan 2016 kritik framförts mot bristande sjuksköterskebemanning och med överläkare splittrade mellan nyföddhets- och vanlig barnsjukvård.

Ashtons och andras förklaring:

När någonting går förfärligt fel utses av högst ansvariga syndabockar hellre än att man medger sitt eget ansvar.

Det är mänskligt.

Men vad svenska medier hittills har missat är det växande raseriet bland engelsk nyföddhetsvårdpersonal, en viktig utlösande orsak till det som hänt: Rädslan växer för att bli nästa på tur.

Caroline Rosenkvist till Vårdfokus 2019 efter att neonatalsjuksköterskor på Danderyds och Karolinska sjukhusen sagt upp sig:

– Jag är förkrossad. Jag vill egentligen inte det här …

Göteborgs-Posten april 2024. Larmet från Sahlgrenskas neonatal: Vi går snart under.

Liknande har återkommande rapporterats sedan snart två decennier. I allmänhet har det handlat om barnmorskor.

Men i vårt land finns väl inga underbemannade sjukhus med undermålig arbetsmiljö?  

Fler och fler ser i dag likheterna med England.

Siv Westerberg ,som fyllde 92 denna sommar, tillbringade sina 20 första arbetsår som primärvårdsläkare i Majorna i Göteborg, då en ren arbetarstadsdel. Hon slogs ursinnigt för sina patienters rättigheter mot olika myndigheter – Försäkringskassan och andra. Efter 20 år tog Socialstyrelsen ifrån Siv legitimationen med motiveringen att hon varit för nitisk och duktig. Hon utbildade sig sedan på rekordtid till jurist och fortsatte samma kamp i 40 år till. Ingen svensk jurist har vunnit fler gånger i Europadomstolen. Fyllda 90 tog hon farväl av sin sista klient. Siv borde stå staty på Järntorget i Göteborg.

Lite senare fick jag själv prova på. På Kalix sjukhus blev jag under tidigt 90-tal, som nyfärdig specialist i anestesi och intensivvård, dessutom förordnad studierektor med ansvar för underläkares arbetsmiljö, uppmärksammad på en av chefernas missbruksproblem med tillhörande patientfara.

Sedan jag påtalat missförhållandet för sjukhusledningen startade en häxjakt. Narrativet som spreds var att jag var elak och hemsk så till den grad att kirurger opererade fel, varför patienter dog.

Med tur och med hjälp av en journalist som i lokaltidningen släppte fram min berättelse överlevde jag den gången.

Efter ett decennium till, när slakten på småsjukhusen i Kiruna, Kalix och Piteå hade fullbordats, påtalade jag konsekvenserna för landstingsledningen i Norrbotten. Bland annat hur äldre patienter med potentiellt botbara akutkirurgiska åkommor hindrades av de två kvarvarande akutsjukhusen i Gällivare och Sunderbyn från att skickas vid begäran per telefon. Liknande saker har inträffat överallt i landet under trettio år, och har varje gång sluppit uppmärksamhet. Min insändare i Piteå-Tidningen kring ett exempel fick landstingsledningen att utfärda det jag kallar svensk fatwa (muslimsk dödsdom). Låtsasavskedet följde som brukligt vare sig lagar eller regler.

Ytterligare ett decennium senare informerades jag, nu som överläkare på Nyköpings lasarett och fullmäktigeledamot i Sörmlandstinget, om att det under influensa­epidemin 2015–2016 utgick ett påbud från landstingsledningen om att alla som vägrade extrapass på sjukhusen skulle varnas och hotas med avsked. Sedan jag – utan reaktion – anmodat landstingsstyrelsen att beordra reträtt, polisanmälde jag den. Utan resultat, frånsett reportage i lokaltidningen. Den vanliga chefsmobbningen startade snabbt, men låtsasavskedet dröjde över ett år.

Avslutningen följde det vanliga mönstret. Inte ett kommatecken i Las, förvaltnings- eller kommunallagar respekterades. Juridiskt sett är jag fortsatt anställd.

Vilka tydliga motsvarigheter till Lucy Letby har passerat i vårt land? Den kanske mest kända är dialysskandalen i Linköping i mitten av 80-talet, där en ensam sjuksköterska gjordes ansvarig för flera patienters död. På grund av en hembyggd dialysapparat.

I modern tid: Paolo Macchiarini. Bara han hamnade i fängelse för de luftstrupar i plast som dödade flera. Alla som höll honom om ryggen befordrades. De flesta skandaler tystas hos oss med enklare medel. Mycket är mediernas förtjänst.

Jag har tidigare jämfört förlossningsläkaren Karin Pettersson med den grekiska gudinnan Pandora. DN har efter hennes olagliga avsked i mars berättat om åtta förlossningskatastrofer på Huddinge som sjukhuset försökt mörka.

Pandoras ask kanske ändå är öppnad?

Anders Mansten
Anestesi och iva-överläkare

Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.
Kontakta skribenten: anders.mansten@epochtimes.se