Samvetsfrågan för en advokat, Världen idag!

 

Här blev socialdemokraterna smittade!

 Iran är den stora cancersvulsten i världen.  Tyvärr är den smittosam dessutom.  Hela nätet av terrororganisationer runt Israel är svårt smittade liksom de som kallar sig "palestinier"!

Sverige liksom många andra länder,  tex Storbritanien uppvisar dagligen hur denna islamistiska cancer sprider sig.

Istället för att isolera sjukdomen har alldeles för många länder aktivt bidragit till spridandet !

Symptom för att man är sjuk är att man inte förmår förstå fakta längre utan man lever i en bizarr värld.

Försöker man diskutera med dessa så möts man av skrik och hotelser.

På bilden ser man hur socialdemokratin fullkomligt utplånar sig själv. Det är så allting börjar med den islamistiska sjukan.

I alla våra stora städer så ser man hur islamistiska människor rör sig i stadsbilden. På tio år i Stockholm så är det mycket stor skillnad i stadsbilden. 

Ju fler islamister ju mer krav ställs från dem och det demokratiska svenska samhället backar undan för undan.

Är det något jag önskar så är det att se hur mullorna störtas i Iran!

Unni Drougge Epoch times.

 

Lars Norén, en gigant inom svensk teater, till vars eftermäle dessvärre måste räknas katastrofen kring ”7:3” och polismorden i Malexander. Foto: Polisen

Unni Drougge: Möjliggörarnas tänkande nödvändigt för brottslingarna.

Möjliggörare, sådana som ska rädda och tycker synd om kriminella, finns överallt. Kvinnor är som klippta och skurna för att träda i tjänst. Socialhögskolan är en veritabel kläckningsanstalt för professionellt medberoende. Utan möjliggörare hade inte kriminaliteten kunnat borrat sig så långt in i välfärdssamhället.

I dagens ändlösa harvande om gängvåldets utbredning har tyngdpunkten länge legat på så kallade kriminogena faktorer. Man har stött och blött alla tänkbara orsaker till varför somliga begår kriminella handlingar och andra inte. Allt ljus har riktats mot gärningsmännens bakgrund, etnicitet, socioekonomiska kontext, skolresultat, intelligens och psykopatologi. Men när den skarpsynte krimreportern Lasse Wierup nyss släppte sin senaste bok ”Maffiapakten” lyste han upp en annan sida av det kriminella fältet, nämligen den skuggiga gråzon där möjliggörarna håller sig dolda. För utan möjliggörare hade den organiserade brottsligheten inte kunnat borra sig så långt in i samhällets bjälklager att hela det svenska välfärdsbygget börjat vackla.

Och möjliggörare finns överallt, både där de absolut inte får finnas – inom rättsväsendet, banker, myndigheter, kommuner, vård och omsorg – och där man kan förvänta sig att de finns – hos familj, släkt, vänner och sexpartners.

Kvinnor verkar ofta som klippta och skurna för att träda i tjänst som möjliggörare och de flesta anmäler sig frivilligt. Alla som såg tv-serien ”Clark”, baserad på Clark Olofssons omsusade brottskarriär, minns säkert också den kvinnliga socialarbetaren vars tindrande ögon såg den fruktade riksbusen som ett oskyldigt offer för en hemsk barndom och ett orättvist samhälle, vilket fick henne att smälta som vax i hans händer. Även seriemördare med enbart kvinnliga offer på sin meritlista får containerlass med beundrarpost från trånsjuka kvinnor som tävlar om att få ihop det med en kallblodig psykopat. Hur många damer var det inte som friade till Knutbypastorn Helge Fossmo när han satt av sitt 26-åriga fängelsestraff?

I möjliggörarnas rike är godtrogenhet en nationaldygd. – Hej världen! Je suis Lars Norén.

Alltför många kvinnor lider av magiskt tänkande kring sin inbillade förmåga att frälsa förtappade karlar från ondo genom att älska ihjäl deras kriminalitet, missbruk eller andra destruktiva karaktärsdefekter. Det här vet varenda skurk och knarkare.

Som av en händelse tycks kvinnliga möjliggörare vara särskilt frekventa inom yrkesgrupper med mestadels manligt klientel som vet exakt vilka trådar de ska dra i för att få en villig marionett. Socialhögskolan är en veritabel kläckningsanstalt för professionellt medberoende. Men även möjliggörare har sin dolda agenda, fastän de blir blåsta av cyniska typer med egen dold agenda. Ingen agerar nyttig idiot om inget finns att vinna på den till synes usla dealen.

Ta den typiska alkoholisthustrun, som gärna vill tro att hon blir lycklig bara hon kan få karln att sluta kröka. Men på ett annat plan mår hon bra av att leva med en ansvarslös drummel hon alltid kan överglänsa med sin rekorderlighet. Därför blir hon också en möjliggörare, för hur ska hon vidmakthålla sitt moraliska övertag om mannen reser sig ur förfallet? Behovet av att förbarma sig över samhällets bottenskrap styrs av samma själviska motiv, förklädda till humanistiska ideal om människans inneboende godhet som kan lockas fram av den egna förträffliga vidsyntheten.

Teatergeniet Lars Norén, numera saligen avsomnad, utgör ett praktexempel på hur illa det kan gå om man försöker leka Gud. Hans fäbless för de socialt utslagna vars godhjärtade och fina inre kvaliteter han ofta talade sig varm för gjorde honom till en livsfarlig möjliggörare när han satte upp pjäsen ”7:3”, där högriskfångar hämtades från fängelset för att inta huvudrollerna på Dramatens öppna scen inför en hänförd publik, vilket som bekant fick sin tragiska upplösning i Malexandermorden.

Denna sedelärande historia har dock inte avskräckt politiker, kriminologer och opinionsbildare från att veva samma visa om de ungdomskriminella i utsatta områden. Vi uppmanas visa medkänsla och förståelse för deras destruktiva livsval som kommer sig av den socioekonomiska misären de växer upp i. Därför behöver de hjälp att känna förtroende för samhället genom välvilliga insatser och inte straffåtgärder.

Och visst går det att föreställa sig hur hopplöst det kan kännas att växa upp i Järvaområdet. Att vara en elvaårig grabb som kommer hem efter skolan till en trerummare med sju syskon och kanske ett par släktingar som söker uppehållstillstånd och sover på madrasser i vardagsrummet, där det sitter en farsa (om det ens finns någon farsa) och kollar Al Jazeera på datorn, som grabben ber att få låna så att han kan göra sina hemuppgifter och farsan ryter åt honom att hålla käften och försvinna ut, det kan inte kännas kul. Och när han går ut möter han brorsans polare som ger honom en femhundring om han vill hjälpa till med en grej.

Jag har inga svårigheter att förstå de dystra framtidsutsikterna hos killar med liknande uppväxt när de går ut grundskolan med underkänt i alla ämnen. Och jag fattar också vad tramadol och marijuana har för verkan på småkillar som redan ställt till med så mycket trubbel att de jämt mår dåligt. Men människor med söndertrasade psyken gör ingen människa glad och framför allt gör det ingen människa god. En kvaddad själ är ingen oslipad diamant som kan gnuggas fin och blank med silkesvantar. Ett hjärta av sten blir inte till guld i en kramgo famn av kravlös tillit. I ett hav av tistlar växer inga rosor. ”Friend another word for fool.” Så lyder credot i en kriminell hjärna. Men i möjliggörarnas rike är godtrogenhet en nationaldygd. – Hej världen! Je suis Lars Norén.

Och här, utanför mitt fönster i ett så kallat tryggt innerstadsområde, kan jag dagligen betrakta de godtrogna svenskarna. Från det närliggande storbygget smugglas sprängämnen ut av tonårskillar som springer ärenden åt kriminella gäng. Som belöning får de fylla fickorna med hemgjorda knallskott, vars kraftfulla verkan gett den präktiga gamla skolan karaktären av en krigszon efter fredagsmyset. På fotbollsplanen bredvid fyras skotten av mitt bland småknattarna som spelar match medan föräldrarna ser på. Eller inte ser på. För de vill varken se, höra eller veta vad som händer. Inte här, där allt är okej. Okej att tonåriga knarkgäng sitter och såsar om nätterna på den värdegrundsimpregnerade förskolegården, de måste ju också ha någonstans att gå. Okej att en bomb sprängde trappuppgången i flerfamiljshuset intill och lägenheterna fick evakueras, ingen dog ju. Okej att det hörs dunsar och skrik från våningen ovanför, här är alla grannar trevliga. Okej att lite skit kan hända även här, men den riktiga skiten händer inte här. Så talar den patologiska förnekelsen, både i mina kvarter och ända upp i det demokratiska statsskickets huvudkvarter tills det värsta har hänt, det som inte kan hända här. Bakom förnekelsens dimridåer har den organiserade brottsligheten fått äta sig in i samhällskroppens mest vitala delar. Det hade gått att stoppa om inte möjliggörarna gjort det möjliga omöjligt. Allt som nu återstår är den nästan omöjliga uppgiften att försöka göra det omöjliga möjligt.

Unni Drougge 
Författare och Journalist

Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.
Kontakta journalisten: unni.drougge@epochtimes.se  

Palestina, ett fiasko på alla sätt!

 Skogkär: Ett erkännande gjorde ingen palestinsk stat!

Att erkänna Palestina var ett misstag. Tio år senare har inget av det som erkännandet var tänkt att åstadkomma blivit verklighet. Det svenska engagemanget för Palestina har inte bidragit till att lösa Mellanösternkonflikten utan istället tagit konflikten hit, till Sverige.

31 okt 2024 06:00

Mats Skogkär

Tio år har gått sedan en rödgrön regering ledd av Stefan Löfven (S) erkände Palestina som självständig stat. Erkännadet hade enligt dåvarande utrikesministern Margot Wallström (S) tre syften: att ge stöd till de moderata krafterna bland palestinierna, att underlätta en fredsuppgörelse genom att göra parterna mindre ojämlika samt att bidra till mer hopp och framtidstro bland unga palestinier.

Genom att erkänna något som inte fanns trodde regeringen att det som inte fanns skulle bli till. Det var så klart ett misstag, det var förhastat. Det hjälpte lika lite som alla de miljarder i bistånd Sverige genom åren skänkt till den genomkorrupta palestinska myndigheten och olika organisationer i de palestinska områdena. Palestina står i dag som ett monument över en missriktad och misslyckad svensk utrikes- och biståndspolitik. Ett i raden.

För att erkännas som stat enligt vad som åtminstone då, för tio år sedan, sågs som grundläggande folkrättsliga principer, krävs dels ett territorium, dels en regering med faktisk kontroll över detta territorium. Men Palestina saknade då som nu fastslagna gränser, saknade en regering med kontroll över det som var tänkt att utgöra en stat.

Gaza styrdes med järnhand av terroristorganisationen Hamas. Den palestinska regeringen under president Mahmoud Abbas styrde delar av Västbanken, men endast tack vare att israeliska säkerhetsstyrkor förhindrade Hamas från att med våld ta makten även där.

Erkännandet har inte lett till något av det som Socialdemokraterna sade sig eftersträva. Tvärtom. Och efter Hamas terrordåd den 7 oktober 2023 konstaterade Margot Wallström uppgivet att allt gått utför, att allt bara blivit sämre. Och att Hamas terrordåd blivit något av spiken i kistan:

“Allt som byggts upp av förtroenden och insatser, allt raseras på grund av denna terroristorganisation och det absolut barbariska som de har gjort.”

Men på ett sätt hade Wallström fel. Tvärtom kom Hamas att belönas genom att länder som Norge, Irland och Spanien också erkände Palestina. Terror lönar sig. Och vad som är ännu mer makabert: det visar sig även att det lönar sig att offra sin egen befolkning, inte minst kvinnor och barn, genom att använda dem som mänskliga sköldar. Människooffer är vad det verkar rentav en ännu effektivare metod än terror.

Den tidigare Hamasledaren Ismail Haniya uttryckte strategin på följande sätt:

“Det är vi som behöver [blodet från barn, kvinnor och gamla] så att det tänder vår revolutionära glöd, väcker vår beslutsamhet [...] och driver oss framåt.”

Det obestridliga och obeskrivliga mänskliga lidandet i Gaza är vad Hamas eftersträvat. Hamas vill se fler döda palestinier.

“Israelerna är kända för att älska livet. Vi å andra sidan, offrar oss själva. Vi ser våra döda som martyrer. Att bli martyr för Allah, i försvaret av sitt land, är vad varje palestinier önskar mer än något annat”, förklarade Hamasföreträdaren Ali Baraka i en intervju i den ryska propagandakanalen Russia Today dagen efter 7 oktobermassakern.

När Israel för några veckor sedan uppmanade befolkningen i norra Gaza att förflytta sig söderut inför en planerad markoffensiv uppmanade Hamas följdriktigt istället människorna att stanna kvar.

Det gångna året har stödet för dödskulten Hamas vuxit över hela världen, så även i Sverige. Intifadan har globaliserats, som stridsropet lyder. Förra veckan bildades ett nytt parti med Palestinakonflikten som sin centrala fråga. Ytterligare ett är på väg att bildas.

Hamas hade kunnat avsluta kriget och få ett slut på lidandet vilken dag som helst men föredrar att driva det vidare. Terrorgruppen tror sig kunna rida ut stormen och återta kontrollen över Gaza när Israel av omvärlden tvingats dra sig tillbaka, så som skett vid tidigare krig. Därigenom förlängs och förvärras istället lidandet.

Läs även: Skogkär: I Rapport är det bara civila som dör i Gaza

Hamas strategi med mänskliga sköldar har drivit upp antalet skadade till nivåer som sjukvården i det krigshärjade Gaza inte kan hantera. De svåraste fallen evakueras till framför allt Egypten, Qatar och Förenade Arabemiraten. Men enligt Vårdförbundet finns ytterligare omkring tiotusen svårt skadade kvar i Gaza och väntar på att evakueras. Förbundet kräver nu att den svenska regeringen ändrar sig och tar emot patienter från Gaza.

“Vi i den svenska sjukvården är redo”, försäkrar företrädare för förbundet med ordföranden Sineva Ribeiro i spetsen.

Det är en påtaglig scenförändring jämfört med hur förbundet de senaste åren hävdat att det pågår en sjukvårdskris, att vården har för lite resurser vilket lett till orimligt långa väntetider och uppskjutna operationer.

“Vi orkar inte längre arbeta under dessa förhållanden med ständig övertid och med kolleger som flyr yrket för att stressen är för stor”, löd det från Ribeiro i somras.

Ska svenska patienter nu tvingas vänta ännu längre på att få vård, på att bli opererade?

Det finns andra, lika berättigade frågor som bör ställas. Hur ska Sverige kunna försäkra sig om att de som kommer till Sverige inte är Hamasterrorister? De lär knappast lämna den informationen själva, lika lite som de av Hamas kontrollerade myndigheterna i Gaza kan förväntas göra det.

Kommer dessa patienter att kunna sändas tillbaka till Gaza när de vårdats klart? Eller kommer de att beviljas uppehållstillstånd – vilket i sin tur kommer att ge upphov till ytterligare invandring genom anknytning?

Vård bör istället ges i grannlandet Egypten som gränsar mot Gaza i söder. Eller varför inte i Iran och Qatar, de stater som finansierar Hamas och som bär ett stort ansvar – kanske det största – för att kriget bröt ut.

Den svenska regeringen gör helt rätt som säger nej till att ta emot patienter från Gaza. Detta inte minst mot bakgrund av att hyllningarna till Hamas och andra terrorgrupper i Palestinarörelsens demonstrationer efter hand blivit allt mer aggressiva, hotfulla – och oblygt antisemitiska.

Utvecklingen har gått så långt att regeringen nu ser det som nödvändigt att ändra lagstiftningen så att personer som hyllar terror kan utvisas om de inte är svenska medborgare.

Den obekväma sanningen är att all palestinsk invandring under rådande omständigheter måste betraktas som ett presumtivt hot mot den judiska minoriteten i Sverige.

Läs även: Skogkär: Kriget i Gaza saknar motstycke

Mats Skogkär

Utbildad vid Journalisthögskolan i Göteborg. Reporter på TT Nyhetsbyrån i 15 år. Ledarskribent på Sydsvenskan i 15 år.

mats@bulletin.nu

Viktiga ord från HAX i Bulletin!

 

Jag tillbringade en stor del av min ungdom med att kämpa för de östeuropeiska folkens frihet.

Vi ordnade demonstrationer utanför det sovjetiska generalkonsulatet i Göteborg och jag minns speciellt ett stort fackelmöte för polska Solidaritet på Götaplatsen. Vi samlade in pengar till tryckpressar för oppositionell alternativmedia i öst och vi åkte till förtryckarregimerna för att skaffa oss förstahandsinformation om hur eländigt allt verkligen var.

Så jag är en Kalla kriget-krigare. Och jag känner mina löss på gången. Jag vet vad förtryckets kolportörer går för, hur de tänker och vilka trick de använder. Det som sker nu påminner i stora drag om vad som skedde då.

Omsatt i dagens situation är min 50-åriga övertygelse lika självklar och uppenbar för mig nu. Även om de är långt ifrån perfekta så står jag med de krafter och nationer som står upp för frihet, demokrati och rättsstatens grundläggande principer. Alternativet är oändligt mycket värre.

Ryssland, Kina, Iran och Nordkorea är frihetens fiender. De förtrycker sina folk och nekar dem grundläggande mänskliga rättigheter. De betraktar inte folket som individer, utan som boskap. De tillåter inga avvikande åsikter eller opposition. De exporterar sin terror och sitt förtryck.

Man skall kanske passa sig för att etikettera saker som goda eller onda. Men jag tar ändå risken och kallar dem som förnekar folkets frihet, som förkastar den demokratiska rättsstaten och som överfaller sina grannländer för onda.

I min bok är sådant att stå på fel sida.

Därför står jag tveklöst upp för Ukrainas rätt till frihet, självbestämmande och delaktighet i den västerländska kulturkretsen. Även om det finns gott om saker som behöver styras upp även där.

Sedan kan Putin vädra sina idéer och hjärnspöken hur mycket han vill. Vem skulle över huvud taget vara intresserad av att ockupera ett misskött och dysfunktionellt Ryssland?

Finnarna har ett ordspråk som lyder: ”Om du vill ha en ryss’ uppmärksamhet måste du slå honom på käften”.

Och finnarna vet ju vad de talar om. Ryssland kommer att fortsätta knapra i sig sina grannländer om ingen sätter ner foten. Ryssland kommer att fortsätta sina försök att destabilisera de västerländska demokratierna till den dag det straffar sig. Ryssland kommer att vara en aggressiv aktör så länge vi accepterar beteendet.

När allt som är viktigt står på spel duger det inte att vara undfallande och låta fienden vinna på walkover.

Därför skall vi ge Ukraina allt landet behöver för att försvara sig och för att återta förlorad mark. Givet betydelsen av det västerländska, civiliserade samhället och individens grundläggande rättigheter bör det inte vara speciellt kontroversiellt.

Henrik Alexandersson

Berlinbaserad frihetlig samhällsdebattör

X: @hax

Hyllningar till terrorister och mördare!

 Förre Hamasledaren Yahya Sinwar hyllas nu på svenska och engelska vid Palestinademonstrationer runt om i Sverige.

– Att hylla Sinwar och samtidigt fördöma attackerna den 7 oktober är svårt att förena, säger Mellanösternexperten Anders Persson./SDS

Frank Baude från Göteborg på kfmls kongress.1970 splittrade han förbundet och bildade kfml/R . 

MEN alla dessa stackare som hyllar despoter och terrorister är helt bortkopplade från sina hjärnor och kan bli farliga människor i vår värld.

Värst är alla dessa sk intellektuella på höga poster som med fagert tal ändå står bakom tex Hizbolla och Hamas dvs IRAN.

Över 500 personer undertecknade ett upprop i AB där de faktiskt ställer sig bakom Hamas mfl. Gyllene medelklass nästan samtliga.

De förstår inte att de egentligen har ställt sig på samma sida som Hitlers antisemiter. Åratals uppfostran och ett samhälle som kantrat till vänsterpopulism är en del av orsaken!

Faktiskt ren ondska. De "goda" är de onda idag.

Det var nog lättare att på 30-talet kunna se var fienden till demokratin fanns.

ÄR man antisemit så är man nazist!

Brinkemo i Bulletin.

 

Brinkemo: Sagan om den rasistiska antirasismen!

Det var en gång för (inte så) länge sedan, ett land där rasismen var det fulaste som fanns. Allt ansågs tillåtet i kampen mot denna. Bara ondskan var stark nog att utrota ondskan, och sanningen ansågs mest vara i vägen. Tvivlet och försiktigheten bara splittrade, och tillät rasisterna att gömma sig. Men hur hårt man än kämpade växte sig ondskan bara starkare. De godas Ilska, hat och frustration växte.

Folket i landet var enade. Rasism är fult och den värsta rasismen är antisemitismen. Folket blev stolt när internationella undersökningar presenterades. Av alla folk på jorden var detta det minst rasistiska.

Men det räckte inte. Rasism var så fult, så fult att man gärna markerade mot alla med minsta tendens till fulhet. På så vis ville var och en självdefiniera sig som antiful. Varje vrå i samhället skulle städas från minsta misstanke på denna syndfulla fulhet.

En metod var analys av människors psyken.

”Aha… var inte det där du sa rasistiskt? Kanske inte ogenerat rakt fram, direkt, men det fanns ett rasistiskt motiv”, kunde det låta. Man anade fula drivkrafter, en underton av rasism. Den som sagt det sagda var ”en sån där”, en ful människa som försökte dölja sin fulhet genom att inte uttala den rakt ut, men tonen, själva tonen, a-n-d-a-d-e-s rasism.

Det sagda var den illvilliges infernaliska trick för att slingra sig förbi den ogenerade och uppenbara rasismen. Genom en taktisk manöver försökte skurken smyga in fulheten genom om att prata på ett sätt som inte skulle framstå som rasistiskt. Men de verkligt antifula kunde genomskåda tricket, och för de mindre sofistikerade avslöja att det rörde sig om en rasistisk… tankefigur.

I radion, där det förr i tiden mestadels diskuterades sakfrågor, blev det allt mer gångbart att inte diskutera sakligt, ty den ene som debatterade kunde ju vara rasistisk. Den som då definierade sig som mest antiful kunde säga: ”Jag förstår argumentet men jag tycker mig ana en underliggande rasism”.

På så vis sköts meningsmotståndarens argument i sank, inte genom intellektuell prövning, men genom anspråk på att kunna analysera debattmotståndarens själsliv. En ful människa ska inte lyssnas på, och även om den fule inte var jätteful var det bättre att stämma i bäcken. Hellre idka försiktighetsåtgärd, bättre att förekomma än att förekommas så att rasismen inte gavs minsta chans att sticka upp sitt fula tryne i landet.

På så vis blev den antifula aktivisten upphöjd till ett orakel, en skicklig psykoanalytiker med en övernaturlig förmåga att nästla sig in i människors själsliga skrymslen och blottlägga deras egentliga drivkrafter och avsikter.

Och som vore detta inte nog: För att försäkra sig om att 30-talet aldrig mer skulle återkomma hade en statlig utredning lanserat en idé om att själva strukturen i landet var byggd på rasistisk grund. Institutionerna var genomsyrade av denna fulhet. Konstruktionen av landsgränser, precis som det språk som talades inom nationen, var i sig exkluderande.

Hur än detta folk, som enligt alla globala jämförelser närde minst rasistiska attityder, vände och vred på sig förblev alltså ändalykten bak.

Och det hände sig därför vid denna tid att det från regeringen utgick ett påbud att en myndighet skulle inrättas. Det skedde när Fredrik Reinfeldt var statsminister i Sverige, och året var 2009.

Diskrimineringsombudsmannen var den första myndigheten i sitt slag, och den hade höga ambitioner. Den skulle utöva tillsyn över människor så att det inte förekom någon diskriminering inom några områden av samhällslivet. Till sin hjälp fick myndigheten allt fler antifula föreningar och organisationer, som finansierades av staten: Antirasistiska Akademien, Rättviseföreningen, Afrosvenskarnas Riksförbund, Vit icke vit, Muslimska mänskliga rättighetskommittén… De poppade upp som svampar ur jorden och skulle bidra till saneringsarbetet i landet.

Och folket uppmanades bekänna att alla i landet har ett kolonialt och rasistiskt förflutet, vilket gör att ”koloniala och rasistiska tankemönster är en del av vår samtid och miljö, och därför… även en del av oss själva.”

Det fick till följd att varje invändning kunde avfärdas som ett falskt medvetande, varför varje protest ytterligare förstärkte fulheten.

Antifula filmdagar arrangerades, antitfula böcker och tidningstexter skrevs. Tv-program producerades och antifula föreläsningar hölls av de mest antifula. På dessa fick folket lära sig vilka ord de fick använda, och uppmanades att idka självrannsakande och introspektion. Ty där skulle de möta sitt mörka själsliv och få syn på sitt antifula tänkande och beteende, och bli medveten om att den mesta rasismen sker – omedvetet!

Förståelsen av begreppet rasism som folket i landet tidigare varit ganska ense om hade sålunda vidgats till att gälla – allt!

Under tiden fortsatte livet i landet, men med allt mindre skratt och ironi.

I det tysta gjordes analyser av några som med Guds nåd behållit sin mentala hälsa och förstånd intakt. De erkände tillvarons skavanker och gjorde sig inga föreställningar om en utopi. De blickade mot de människor som presenterade sig som jätteantifula, log å deras vägnar överseende, ja, till och med förlåtande, medan de sörjde flockens bristande insikt om att människan som art söker tillhörighet till en grupp som ser sig som god. De försökte förgäves höja rösten men tvingades bida sin tid, hela tiden oroliga att det som förfäder med möda skapat för att hålla människans sämre sidor i schack – gränser, lagar och fungerande institutioner – var på väg att nötas ned.

I mjugg tänkte de på ordstävet ”Vägen till helvetet är kantad med goda föresatser”, men insåg nog inte själva hur illa det så snabbt kunde bli.

När allt fler så småningom vaknade ur den landsomfattande psykosen insåg de att man försatt samhället i ett tillstånd av både kaos och förvirring. Medvetenheten om vikten av lagar och strukturer för att skydda mänskliga friheter blev återigen central, och långsamt började orden återfå sina ursprungliga egentliga betydelser. Den destruktiva cykeln av ständiga anklagelser om fulhet bröts långsamt upp, och ett nytt kapitel började skrivas. Många av de tidigare fuljägarnas organisationer lades ner eller förlorade medlemmar och inflytande.

Då inträffade en händelse långt bort från landet som fick de kvarvarande antifula att ogenerat bete sig fult, medan de fortsatte att se sig som en del av en antiful rörelse. Anklagelser om mikroaggressioner och kravet på trygga rum övergavs. På gatorna skanderades en ramsa om ett landområde mellan floden och havet. Antisemitismen strök runt på gator och torg där den visade sitt fula tryne.

Den var maskerad men – då som nu – ful som stryk.

Per Brinkemo

Per Brinkemo är kolumnist i Bulletin. Han har en examen i religionsvetenskap och har jobbat som journalist för både tidningar och tv, t ex Uppdrag Granskning. Under fyra år var han projektledare i en somalisk förening i Rosengård. Han är också föreläsare och författare, och har bland annat skrivit om klansamhällen i de båda böckerna "Mellan klan och stat" och "Klanen".

E-post: brinkemo@bulletin.nu

Ulf Cahns krönika i Världen idag!

 

Förödande om väst tittar bort!

 

Världen idag är en tidning vilken håller koll på vad som händer i tex Ukraina. Likaså har de en bevakning av Israel som är unikt bra.

Vågar att sticka ut bland svensk press på ett sätt som för tankarna till Vilhelm Mobergs inlägg i dåtidens Arbetaren.

ATT nu fler krigsmakter blandar sig i anfallskriget mot Ukraina är mycket illavarslande och det är dags att allt från EU till NATO sätter ner foten mot bla. Nordkorea. Axeln Ryssland, Iran,Nordkorea är ju kanske början till något värre än vad vi orkar att tänka på !MEN alla vi som är för demokrati och frihet måste orka tänka ett steg längre samt kräva av våra länder och organisationer vidtar åtgärder av de slag som är nödvändiga!

Den antisemitiska farsoten!

 Klicka på texten.