Ett ömsint och varmt kåseri om sina föräldrar. Arne Nilsson Epoch Times.

 

Ett något senkommet hyllningskåseri.

Mor och far. Mamma och pappa. Morsan och farsan. Mina päron. Det här borde jag kanske ha sagt medan de levde. Men min mamma har alltid kritiserat mig för att jag var senfärdig i det mesta, så detta lilla kåseri vidimerar hennes utsaga.

För att gå rakt på sak: av mamma fick jag och min bror vårt goda humör och av pappa fick vi hans humor. Detta sistnämnda portionerade han ut i små doser, när han mådde synbarligen gott, vilket väl i sanningens namn inte var hela tiden. Lågmäldhet och tillbakadragenhet var nog hans egentliga signum.

Vi börjar väl med mamma och går lite baklänges i kronologin. Min mamma var inte religiös utom när hon fann anledning att skälla på Gud för något som gått snett i hennes liv. På begravningen sade prästen de fina orden ”Dåtji (hon kallades så) tyckte inte om Gud, men jag är säker på att Gud tyckte om henne”. Jag tror det låg mycket klokskap i detta. Mamma tänkte vad hon anade och sade vad hon tänkte, utan filter eller självcensur. Tokigt blev det förstås ibland, men det var äkta.

Hon svor som en borstbindare (om nu de svor extra mycket). När hon i ålderns dagar hade ont i ett ben, kunde hon säga till sitt barnbarn: ”Ah, för helvete, hugg benet av mig, så är du snäll!” Och när jag var liten och febrig och hon hade tagit febern i rumpan på mig, så meddelade hon sakligt: ”Det är i alla fall skit till 39 och 6.” Kul nu, 60 år senare.

Vad som gjorde henne så beundransvärd var att hon gav alla av sin tid. Speciellt barn, för hon förblev ett barn själv under hela sin livstid, som varade i 82 år. Hon pratade och lekte med alla barn. Mötte hon en mamma med barnvagn på trottoaren stannade hon ekipaget och gullade med babyn. Den instinkten kunde hon aldrig motverka.

Mig, och sedermera mina barn, kramade hon, läste böcker för, busade runt i radhuset med och bjöd på allehanda godsaker från kylskåp och skafferi. Drömmar, kokoskakor och fastlagsbullar bakade hon. Därtill bjöds på saft, Zingo eller passionsfruktläsk. Mina barn älskade henne.

Och vilken (tänkt eller verklig) Gud skulle inte tycka om henne?

Om mamma var den extroverta, så var pappa motsatsen. Ofta var han inte synlig utan höll sig till sitt rum med sin Expressen. Men han gjorde saker i det tysta, utan åthävor: fixade mina cykeldäckspunkor och byggde mig ett pingisbord. Hans tillbakadragenhet attraherade alltid våra katter, som vid hans fotända hade en garanterad fristad.

Han var ekonomiskt lagd. Tullarlönen var nog inte furstlig, men tack vare sparsamhet kunde han köpa ett nybyggt radhus och en nästan ny Volkswagen. Mamma var förstås hemmafru. Han gick alltid i samma kläder (verkade det som) och fick han en skjorta i present av oss (som vuxna) och jag råkade säga ”Den är jättesnygg!” så började han knäppa upp den och givmilt utbrista:

– Ta den, du får den!

När jag nu bläddrar i gamla fotoalbum, inser jag att minnet är ett bedrägligt ting. Så tillbakadragen var han inte. Han ställde ofta upp och spelade fotboll med mig. Det var han som lärde mig att skruva hörnor direkt i mål!

Och faktiskt, i alla fall en gång brusade han upp ordentligt. Jag hade väl en sommardag tjatat och gnällt om något, alltför enträget. Då slängde han in mig (i kortärmat och kortbyxor) i ett stort nässelstånd hos min farmor i Allerum i Skåne. Jag gallskrek förstås och farsan fick sina fiskar varma av morsan. Men jag är icke retroaktivt arg för detta. Det kan väl brista för oss alla, någon gång.

Mamma gillade mys, med tända ljus och trevlig dukning. För pappa var ”mysigt” ett skällsord och ett 60-talsmodeord han var utled på. En vecka var mamma på kurs i Stockholm och pappa höll i hushållet. Jag var väl en 10–12 år gammal. Jag saknade upplägg av mat och mellanmål och jag gnällde lite på pappa:

– Kan inte du ordna det lite mysigt för oss, som mamma gör?

Han tog fram limpan, lade den direkt på bordet och sedan tog han fram stora brödkniven och satte den distinkt i limpans rygg. Så kom svaret, direkt och utan krusiduller:

– E de mysigt nock?

Men han hade som sagt andra kvaliteter, belägna långt ifrån mysighetssfären.

Pappas humor var det, ja.

En gång läste han högt ur en damtidning med tips om hur man skulle få längre hals (!), om man var extremt korthalsad, antar jag. Han redogjorde noggrant för de gymnastiska övningarna och tillade, låtsasciterande:

”Men sluta i tid, för det är inte vackert med alltför lång hals.”

För övrigt var han ytterligt lakonisk. Hans svar på mina flesta propåer, som ”Vad tyckte du om min uppsats i svenska?” var oftast ett ”jaja”, eller på sin höjd ”inte så dumt”. Men jag lärde mig efterhand att ”inte så dumt” var allra högsta beröm.

Och att ha en mamma som har koll, föder en och ger en kärlek samt att ha en pappa som låter en vara i fred med ens göranden och låtanden, är inte det den perfekta kombon?

Med två så olika personligheter skar det sig ibland, och i vilket äktenskap gör det inte det? Men vad jag så här i efterhand kan beundra hos dem båda är anspråkslösheten. Livet behövde ingen flärd, glamour eller statusprylar. Att ta bilen ner till stranden, titta på solnedgången och dela ett äpple på tre – för taxen Frida blev en senkommen familjemedlem – det räckte gott och väl.

Och för övrigt: stora mängder kaffe. Jag minns dem knappt utan en kaffekopp i handen eller på ett bord inom räckhåll.

Så. Hade mina föräldrar läst ovanstående så hade morsan sagt ”ah, du är en tosig unge” och farsan hade mumlat ”jaja”. Fast han hade nog haft aningen av ett leende i mungipan, endast noterbart för den invigde.

Kontakta skribenten: arne.nilsson@epochtimes.se