måndag, september 30, 2024
söndag, september 29, 2024
Vidrigt vänsterparti!
Hyllningstal till Hizbollah-ledaren Hassan Nasrallah i Göteborg
fredag, september 27, 2024
onsdag, september 25, 2024
Vänsterpartiet backar i ny undersökning!
Stödet för Vänsterpartiet minskar med drygt två procentenheter i den senaste opinionsmätningen som Indikator Opinion gör för Ekot.
Vänsterpartiet framstår idag mer och mer som en del av islamismen!
måndag, september 23, 2024
söndag, september 22, 2024
Bröderna Herreys! Rec. i Epoch Times!
Herreys bjöd på musikfest på Operan.
Jubileumsshowen ”En gyllene kväll på Operan – Diggi-loo 40 år” var ett musikaliskt och färgsprakande fyrverkeri. Det bjöds på musik, dans och glädje. Publiken var med från första tonen, bänkraderna gungade och taket höll på att lyfta. /Kristina I. Kleinert
I väntan på att showen ska börja visas bildspel över brödernas gemensamma mångåriga musikkarriär. Det är fotografier och tidningsartiklar som berättar om olika scenframträdanden och om vinsten i Eurovision Song Contest med ”Diggi-loo diggi-ley”.
Programmet inleds i högt tempo med ”Fame (Remember my name)”, ”Kom loss” och ”Mitt hjärta slår samma slag”. Låtarna är från Herreys storhetstid och framförs med samma energi och spelglädje som under 80-talet, men med ett tuffare ackompanjemang. Efter de inledande numren tar trion med publiken på deras musikaliska utvecklingsresa – en framgångssaga som börjar med gitarrspel utomlands, fortsätter med studier vid teater- och dansskolor i USA och så småningom leder fram till samarbete med Bert Karlsson. Från början var det inte självklart att bröderna skulle hålla på med musik och dans, men deras intresse utvecklades alltmer efter att de sett och hört amerikanska sånggrupper.
När Herreys fortsätter med låten ”Mirror, Mirror” sjunger publiken med och det svänger på scenen och i bänkraderna. Därefter följer ett 60-talsinspirerat medley och flera av Herreys kända sånger. I första akten bjuds det på drygt tjugo nummer i ett fartfyllt tempo. Programmet är varierat och effektfullt. Mellan de ösiga numren presenteras lugnare stycken med ett mer lyriskt ackompanjemang och med färre musiker. Per Herrey framför uttrycksfullt några nyare och äldre låtar som han skrivit, vilket ger tyngd till den övriga repertoaren och bidrar till att skapa en helgjuten föreställning.
I den senare delen av föreställningen kommer gästartisterna Elisabeth Andreassen och Lotta Engberg upp på scen nerifrån salongen. De sjunger tillsammans med Herreys ”Om vi möts igen” och framför själva ”La Det Swinge”. Förutom de skönsjungande sångerskorna medverkar även andra gästartister. Mölndals kammarkör, under ledning av Fredrik Berglund, deltar i ett flertal nummer och fyller scenen med välklingande sång och stark närvaro. Tillsammans med Herreys skapas örongodis och mäktiga scener. Som ytterligare bonus medverkar vid några tillfällen framstående Klarakvartetten med musiker från Göteborgsoperan.
Med på scen från början till slut finns Guldbandet, som består av skickliga musikerna Klara Goliger (keyboards), Gustav Hördegård (bas), Tobias Ljungman (trummor), Agnes Grahn (trumpet), Axel Mårdsjö (saxofon och flöjt), Simon Ljungman, kapellmästare, (gitarrer) och Fredrik Berglund, kapellmästare, (klaviaturer, trombon och gitarr). De backar upp Herreys med energi och spelglädje.
Som en del av showen är den snygga ljussättningen. Den synkroniseras väl med musiken och scenframförandet, och skapar färg och liv på scen. Vid ett par tillfällen används motljus när Per Herrey spelar på flygeln, vilket bländar och distraherar. Det är en konst att inte låta effekterna ta över stjärnorna på scenen. Less is more.
Bröderna är erfarna och skickliga scenartister som klarar av att hålla energin uppe i den två timmar långa showen. De är synkroniserade och professionellt avslappnade, och har en härlig utstrålning som når ut till publiken. De sjunger bra, och sångrösterna har under åren mognat på ett fint sätt. Till de olika numren har det skapats koreografi som förhöjer helhetsintrycket, och de samordnade dansrörelserna är ett av trions kännetecken. Föreställningen är välregisserad med smidiga in- och utgångar och förflyttningar på scen. Något som periodvis drar ner den för övrigt höga kvalitén på föreställningen är att balansen i ljudbilden inte är helt lyckad. Musikerna har en tendens att överrösta sångarna, vilket skapar ett blurrigt ljud, och texten försvinner i det instrumentala framförandet. När det är färre musiker som spelar hörs sångarna fullt ut, och det skapar en ljudbild som gör rösterna rättvisa. Det är en njutning att höra Herreys sjunga stämsång a cappella eller med bara några få instrument som ackompanjemang.
Som sista extranummer kommer efterlängtade ”Diggi-loo diggi-ley”. Publiken ställer sig upp, gungar och sjunger med och som tack kommer vinnarlåten en gång till. Applåderna vill inte ta slut. Det som gör Herreys speciella är inte bara att de är högklassiga scenartister, de har en närvaro och en spelglädje som lyser upp scenen. Jubileumsshowen är livsbejakande och fartfylld, men det finns något mer under den färgsprakande ytan. Herreys sjunger från hjärtat och förmedlar en tro på kärleken och livet.
Kontakta jounalisten: kristina.kleinert@epochtimes.se
lördag, september 21, 2024
Islamisternas ledare går inte säkra någonstans!
Terrorgruppen Hizbollah har namngett 14 medlemmar som dödades i Israels attack mot ett militärt möte i ett bostadsområde i Libanons huvudstad Beirut. Den högt uppsatte Ibrahim Aqil är det kändaste namnet, men även andra befälhavare finns på listan.
I tidigare besked från hälsomyndigheter angavs också siffran 14 döda, då framgick inte om det var civila eller militära offer i fredagens attack.
Men nu har den shiamuslimska och Iranstödda terrorgruppen Hizbollah publicerat en lista med just 14 namn, och hyllar dem alla som medlemmar ”i det heliga kriget”. Aqil var högst uppsatt, och så internationellt ökänd att USA hade utlyst en belöning på hans huvud à 7 miljoner dollar.
Ibrahim Aqil var chef för Radwan-styrkan och ansvarig för Hizbollahs operationer. Den 2 januari i år eliminerade Israel en annan Radwan-befälhavare, Wissam al-Tawil, i södra Libanon./Bulletin
fredag, september 20, 2024
Romani kris.
Brinkemo: Romani Kris – romernas parallella rättssystem.
Romers förtryck av romer avfärdas med en axelryckning och ett trött ”det är väl deras kultur.” Sådant som aldrig hade accepterats för svenska barn accepteras för romska barn. Rädsla för rasismanklagelser hindrar poliser, socialsekreterare, och lärare från att följa svensk lag. Journalisten Jenny Strindlöv har skrivit om detta i en ny bok, som här diskuteras av Per Brinkemo.
Jag lägger ifrån mig boken som journalisten Jenny Strindlöv skrivit, en bok med titeln ”Romani Kris – parallella rättegångar i Sverige”. Tankarna rusar.
Sällan har jag läst något som med sådan klarhet och med målande men inkännande beskrivningar av romska livsöden blottlägger den svenska lagstiftarens urvattnade analys om vad kultur är och betyder.
Sällan har det blivit så uppenbart hur motsägelsefulla principer både är fästa i lagtext och framförda i debatten. Den romska minoriteten ses som mer eller mindre fastlåst i sin kultur medan migranters kulturer, värderingar och sedvänjor naivt har betraktats som så flexibla och töjbara att de snart kommer att överges i mötet med den svenska majoritetsbefolkningens påstått kulturlösa samhällsgemenskap.
Sällan har det blivit så tydligt hur den romska minoritetens lagstadgade rättigheter utgör en bugg i tankesystemet och har försatt svenska tjänstemän i en hopplöst ambivalent för att inte säga omöjlig arbetssituation. Till det läggs alla de romska barn och kvinnor som trots barnkonvention och jämställdhetsideal särbehandlas med ett: ”Sådan är deras kultur. Det ska man respektera.”
Poliser, socialsekreterare och lärare utför i regel sitt arbete noggrant, i enlighet med de lagar och förordningar som gäller. Men vad händer när de i sina respektive yrken möter människor som tillhör den romska gruppen? Den är en av fem grupper som enligt grundlagen klassas som en nationell minoritetsgrupp. De andra minoriteterna är judar, samer, sverigefinnar och tornedalingar, sinsemellan olika och inte jämförbara mycket mer än att de har status som minoritetsgrupper.
Enligt (grund-)lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk ska det allmänna främja romernas såväl som de andra minoritetsgruppernas möjlighet att bibehålla och utveckla sin kulturella identitet. De ska kunna bevara de väsentliga kulturella beståndsdelarna: språk, traditioner, religion och kulturarv. Det låter väl bra. Såvida man då inte är polis, socialsekreterare, lärare eller tillhör den romska minoritetsgruppen och upplever sig begränsad av sin kulturella identitet.
På ett lysande sätt gestaltar Strindlöv det som egentligen borde vara självklart, att kultur inte bara är maträtter och musik. Kultur handlar också om vilken roll familj och släkt spelar i ett samhälle. Vilken roll institutioner i form av myndigheter har. Kultur handlar om hur man löser konflikter, om äktenskaps-, boende-, och umgängesmönster, om individens frihet kontra kollektivets, om värderingar och normer.
Jenny Strindlöv berättar genom Gina, Silvia, Allan och flera andra om särskilt barn och kvinnornas utsatthet, om tidigt ingångna äktenskap, ibland redan i tonåren, om sedvänjan att den unga nygifta kvinnan flyttar in i sin mans familj och där förväntas städa, laga mat och på alla vis serva sin make och hans föräldrar, om misstron mot ”gadje” (ickeromer), om den paniska skräcken hos släkten att en tonårsflicka ska förlora sin oskuld vilket ofta leder till att flickor som blivit könsmogna tas ur skolan. Inte sällan också pojkar. Och detta tillåts trots det officiella mantrat om hur viktig utbildning är och trots att det råder skolplikt i Sverige.
Men romerna är en nationell minoritetsgrupp. Det är väl deras kultur att gifta sig tidigt och hoppa av skolan, har det resonerats.
När en av bokens huvudpersoner, Silvia, berättar om sitt avhopp från skolan ställer Jenny Strindlöv, precis som varje gång hon hör en kvinna som slutat skolan, frågan:
”Var det någon som saknade henne? Någon från samhällets sida som sökte upp henne, som hörde av sig och undrade varför hon försvunnit en dag i åttan för att aldrig mer komma tillbaka? Och hon svarar mig så som flera andra före henne redan svarat: Några sekunders tystnad och sedan nej. Ingen hörde av sig. Ingen saknade mig.”
Strindlöv berättar om det extremt starka kyskhetsidealet som många unga flickor lever under, vilket är förklaringen till att såpass många tvingas lämna skolan. Risken finns ju att de ”kidnappas”, gud förbjude, av en ”gadjo” (icke-rom), förlorar sin oskuld och blir omöjlig att gifta bort. En romsk 30-årig kvinna berättar:
”Under min uppväxt umgicks man bara med varandra. Jag växte upp med mina kusiner, de var de enda jag fick vara med, både i skolan och på fritiden. På helgerna åka man runt till andra romer. Man umgicks aldrig utanför sin egen krets, dina vänner var dina släktingar, ditt umgänge var din familj. Och så fort du begick ett litet misstag, ifall någon såg dig smygröka bakom ett hörn eller prata med en kille, då fick familjen reda på det direkt. En flicka ska inte dra skam över sin familj… ditt rykte är a och o. Det är allt du har.”
Som en välmenande insats från skolors sida har kommunalt anställda romska kulturella brobyggare anlitats. En lärare som i 30 år kämpat med romsk inkludering i allmänhet och fullgjord skolgång i synnerhet kunde möta brobyggare som tyckte att hon som lärare måste förstå att flickor inte kan komma till skolan när mormor eller någon annan äldre släkting är sjuk eftersom det ingår i kulturen att ta hand om de äldre.
Över både denna lärare och andra ligger hela tiden rädslan för att bli anklagad för rasism, trots att man strävar efter likabehandling och har samma självklara förväntningar på romer som på vilka andra elever som helst.
Socialtjänsten vittnar om detsamma. Trots uppenbar vanvård drar sig skolor i det längsta för att orosanmäla, och socialtjänsten har inte sällan en undfallande attityd.
Socialsekreterare är ”så oerhört rädda för att uppfattas som att man stigmatiserar romer,” berättar en socionom. ”I mitt arbete är det nästan det värsta som kan hända att man stämplas som rasist.”
Man backar i stället med ett: ”Det är väl deras kultur.”
Om och när ett barn placeras i ett annat hem, ska det ske i en familj med samma kulturella, etniska och språkliga bakgrund. Det rör ju sig om en nationell minoritetsgrupp vars kultur ska främjas och skyddas.
Eftersom misstron gentemot både rättsstat och domstolar är så hög inom vissa romska kretsar har det i åratal varit en officiell hemlighet att det inom delar av den romska gemenskapen utövas parallell rättskipning – romani kris – som dömer i både civil- och brottsmål. Detta är ”domstolar” som inte dömer individer, utan kollektiv. I stället för straff är det kompensation i form av pengar som gäller. Men personer kan också dömas till landsförvisning eller vistelseförbud inom vissa områden i Sverige. Denna rättskipning som en gång ägde relevans då romer på goda och dokumenterade grunder ansåg att både polis och domstolar diskriminerade dem, fortsätter alltså att spela en betydande roll för stora släkter i Sverige idag.
Att Jenny Strindlöv har haft modet att ge sig in i denna känsliga fråga genom att i flera år ägna sig åt och kommit nära så många ur den romska minoriteten är en journalistisk bedrift. Varsamt men djuplodande, ständigt resonerande, skildrar hon denna okända värld som hela tiden funnits mitt ibland oss men som få vågat närma sig under förespeglingen respekt, när det sannolika motivet snarare var rädslan för att blottlägga sina skamfulla fördomar.
Den förmenta godhetens respekt för den romska minoriteten – ”det är deras kultur” – trumfas här av uppriktig nyfikenhet där sanningen är viktigare än högtflygande floskler som i slutändan riskerar leda till försvar av förtryckande fenomen som i alla andra sammanhang gärna högljutt förkastats.
Jenny Strindlövs bok har alla förutsättningar att bana väg för den fega och av social bekvämlighet präglade svensken och samtidigt varsamt öppna frihetens portar för de romer som vill behålla delar av sitt kulturella arv men säga farväl till förtyckande strukturer.
torsdag, september 19, 2024
onsdag, september 18, 2024
SDF -socialförvaltning.
Igår var jag uppe på SDF Farsta socialförvaltning för samtal om färdtjänst.
Fick vänta vid receptionen på min tur. Fullt med folk som sökte bla ekonomiskt bistånd mm.
Vad jag la märke till på en gång var att alla som arbetade i receptionen var yngre män i vaktbolagskläder.Samtliga med ursprung från sydliga länder. Receptionen var helt glasad så att de var skyddade.
På bilden med mig så sägs det att öppen reception inte är farligt, MEN jag hade FEL. Strax efter denna bild o text så blev jag överfallen av en man som hoppade över disken och skulle slå mig i huvudet med en flaska. Inte så trevligt kan jag säga men jag lyckades snacka mig ur situationen!
I Farsta var det lugnet själv.
Samtalet med en kvinna från förvaltningen gick alldeles utmärkt och sista hindret för att få färdtjänst är nu avverkat.
söndag, september 15, 2024
Vindkraften är en förlustaffär!
Lotta Gröning: Klimatpolitiken polariserar landet.
Konsensus i klimatpolitiken har skapat en tystnadskultur där politiska beslut och strategier inte får diskuteras. När det gäller vindkraften är konsensus tydlig och inte ens medierna granskar vindindustrin trots att hela branschen är konkurshotad. De som påpekar problemen utestängs från det demokratiska samtalet.
Det finns ingenting som polariserar landet så mycket som klimatpolitiken, och i dess spår de gröna näringarna. När det gäller klimatpolitiken är symbiosen mellan politiker och av dem utsedda experter tillsammans med medierna total. Hårda krav på lojalitet och en fostran av folket har lärt oss att vi ska respektera experter och politiker, underförstått att de alltid vet vad som är bäst för oss alla.
Att ifrågasätta klimatåtgärder som regeringar genomför är detsamma som att stämplas som klimatförnekare. Att ifrågasätta de gröna näringarna är som att svära i kyrkan. Allt möts med tystnad. Medierna är medspelare, de ser det som sin uppgift att följa den politiska strategin. Som avstamp tar de FN:s klimatpanel, enigheten är total om att allt som kommer därifrån är sant och vetenskapligt bevisat. Trots att FN:s klimatpanel både består av en vetenskaplig och en politisk del.
Det här är en konsensuspolitik som har skapat en tystnadskultur. I en tystnadskultur blir det obekvämt när människor ifrågasätter klimatpolitiken. Den starka konsensuspolitiken som råder i partier och mellan partier innebär att de flesta av sympatisörerna väljer att passa in. Bor de dessutom i städerna har de ingen erfarenhet av vindkraftsparker, gruvor eller stora industrier. Eftersom de har politikernas öra och dessutom är deras lojala supportrar har de inga problem med att göra sin röst hörd. Bor du däremot i en liten kommun med få invånare och dessutom i en by utanför centrum är du ensam med din kamp om att tvingas bo granne med en vindkraftsindustri.
Ingen bryr sig ifall värdet på ditt hus halveras eller vad bullernivån gör för din livskvalitet. Du får en etikett som bakåtsträvare och besvärlig, ofta har du kommunalrådet emot dig eftersom hen följer sin partilinje och tror på löften om jobb och badhus. Lokaltidningarna skriver om projekten utifrån etablerarnas och politikernas synvinkel. Har du tur tar de in en nyhetsartikel om missnöjet, annars är du hänvisad till insändarsidan. Projektörerna och politikerna däremot får sina artiklar publicerade på debattsidor, det finns forskning som tydligt visar detta. Därtill har många lokaltidningar slutat att skriva om motståndet mot vindkraft. På ledarsidorna sitter partipolitiska skribenter som i regel för fram moderpartiets synvinkel. Med andra ord är du en avfälling, en obekväm människa som inte förstår vikten av klimatpolitiken. Det visade ledarskribenten Jonas Bergström på tidningen Ångermanland när han tydligt klassificerade vindkraftsmotståndarna;
”Det finns sex olika typer av vindkraftsmotståndare:
1. Old school-gänget. De är emot all vindkraft. Vissa av miljöskäl, ’vindkraften slår ihjäl örnarna’. Andra av hälsoskäl, ’vindkraften förstör människors hälsa’.
2. Inflyttade sörlänningar/tyskar. De har ofta en exotisk bild av norra Sverige och blir besvikna när skogen blir något annat än en fond för deras instagram.
3. Norrlänningar. De ser vindkraften som en del i utsugningen av norra Sverige och anser att vi får tillbaka alldeles för lite från både vatten- och vindkraften. Denna grupp tycker att det ska byggas i Stockholm i stället.
4. Stockholmare/sörlänningar. Vissa av dem är kärnkraftskramare med ett irrationellt motstånd till vindkraft. Andra har inte något emot vindkraft, men tycker inte att den ska byggas just hos dem ’där det är så fint’.
5. Zlatan-gänget. De som är mot vindkraft om den hotar värdet på deras investeringar.
6. Renskötande samer. Den grupp som har alla störst anledning att vara mot vindkraft, då ny forskning visar att vindkraft är förödande för rennäringen, men som tyvärr hörs allra minst i debatten.”
Centerpartiet, som en gång i tiden stred för landsbygden, jordbruket och människors möjligheter att leva utanför städerna, har bytt fot. Partiet anser att satsningen på vindkraft, som nu håller på att ödelägga stora delar av landsbygden, är den absolut viktigaste fossilfria energikällan. Det är väldigt tydligt att centerrörelsen hjälper skogsägare som upplåter sina marker till vindindustrin. De är förstås nöjda om de får minst 300 000 om året per vindkraftverk för besväret. Det är lättförtjänta pengar där marknaden har skapat skogsägare som hellre offrar sina skogar än vårdar och bevarar dem. Till saken hör att företag och kapitalstarka personer i städerna gärna köper upp skogar, inte minst i Norrland. Många har ingen relation till skogen mer än att den kan huggas ner, bli industriområde och generera pengar.
Med media i symbios med politiken finns ingen granskning av vindindustrin. Det blev tydligt när regeringen kom med sitt förslag på hur staten skulle ge fördelaktiga lån för att bygga ny kärnkraft. I P1:s studio fanns professorer för klimatsatsningar och miljöråd, där alla var motståndare till kärnkraft. De fick göra långa utläggningar om hur bra det var med vindkraft, hur fort den gick att bygga och hur billigt det var. Inte en enda motfråga om vindkraftsbranschens problem fick någon av intervjupersonerna. Det gäller generellt alla debatter i tv och radio där kärnkraft står mot vindkraft.
Politiker och medier låtsas inte om att hela vindkraftsbranschen är konkursmässig. Den forskning som finns på området tystas ner. Granskningen uteblir trots att ett flertal vindkraftparker gått i konkurs. Det är heller ingen granskning av det utländska ägandet. Det är så bra för Sverige för att vi får mer el, är vad många motståndare får höra när de förlorar sin livsmiljö. När parken väl är på plats och den ägs av Israel, Kina eller Luxemburg inser de att elbristen i kommunen är precis lika stor som tidigare. Elen stannar inte lokalt. Inte blir det några arbetstillfällen heller. Varför ska människor på landsbygden förlora sin trygghet för att regeringen tycker att det är toppen med utländskt ägande?
Dessutom är vindkraften inte särskilt grön om vi också tar med i beräkningen den påverkan den har på människor, djur och natur. Med vindkraftsindustrier ökar numera motståndet från både kommuner och medborgare och konflikterna kommer att bli värre. Få vill ha 250 meter höga vindkraftsturbiner i sin närhet. Vi ser det tydligt i södra Sverige där det bor mer folk än i Norrland och vindkraften hamnar närmare bebyggelse. Det bidrar också till att kommunpolitiker är mer benägna att säga nej till etableringar. Här måste de ta hänsyn till väljarna, eftersom de till antalet är fler.
Klimatpolitiken har kostat politisk trovärdighet och lett till polarisering. Tystnadskulturen har blivit ett flaggskepp som gör det enkelt att blunda för problemen och se på motståndarna som mindre vetande. Strategin har handlat om kvantitet. Är de få, som i Norrland – kör över dem. Är de många, som i södra Sverige, stämplas de som ovetande, och så drivs processen för nya vindkraftsparker tills kommunledningen fattar ett beslut. Eftersom många kommuner har utnyttjat sitt kommunala veto och säger nej har regeringen nu hittat en strategi: I höstbudgeten mutar man kommunerna. De ska få miljonstöd om de säger ja till nya vindkraftsparker. Det är partipolitiskt uträknad centralism – säg ja till vindkraftsindustrin, kör över dem som drabbas. Givetvis är möjligheten större för kommunpolitiker till partipolitisk karriär.
Lotta Gröning
Opinionschef
Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.
Kontakta journalisten: lotta.groning@epochtimes.se
lördag, september 14, 2024
Intet nytt under solen. /Epoch Times
Men frågeställningen som sådan är inte ny. Det vi uppfattar som nya frågor är ofta bara en återspegling av gångna tider. Efter att Gutenberg uppfann tryckpressen på 1400-talet fanns det snart tryckpressar på hundratals platser i Europa. Kyrkan började använda tryckpressar för att massproducera avlatsbrev. ”Som myntet klingar till i lådan, hoppar själen ut ur skärselden” var en fras som användes av en kringresande munk som sålde sådana avlatsbrev vid denna tid. Martin Luther ifrågasatte det rimliga i detta. Så småningom satte han upp de 95 teserna på kyrkdörren i Wittenberg. Han översatte även Bibeln till tyska. En tid senare stod hans alster, även de massproducerade, för en tredjedel av alla sålda skrifter i Tyskland. Luther vägrade att göra avbön för sina provokationer, definierade som sådana av kyrkans centralmakt. Han exkommunicerades år 1520 av påven, och förklarades snart även fredlös av den tysk-romerske kejsaren.
Detta stoppade honom inte. I stället refererade Luther till påven som ”påve fjärtarsle” och som ”rumpguden i Rom”. Han beställde även nidbilder, exempelvis träsnitt som visade en kvinnlig demon som föder fram påven och kardinalerna, tyska bönder som svarade på ett påvligt påbud genom att visa påven sina bakdelar och släppa väder, och fler därtill.
Gutenbergs tryckpressar bidrog till att möjliggöra informationsspridning på ett liknande sätt som internet gör i dagens samhälle. Kyrkans förmåga att behärska informationsflödet underminerades, vilket liknar hur tidningar, radio och tv i dag delvis har mist denna makt. Påven exkommunicerade Luther, vilket påminner om dem som i dag blir avstängda från olika plattformar. Kejsaren förklarade Luther fredlös, vilket liknar hur Storbritanniens premiärminister i dag fängslar brittiska medborgare. Luther okvädade påven, vilket påminner om individen som nyligen hade fräckheten att kalla en överviktig tysk minister för just överviktig.
Yttrandefriheten måste kringskäras för att bekämpa spridningen av felaktig eller skadlig information för att skydda demokratin, brukar det heta. Men kanske handlar det snarare om vem som ska få kontrollera informationsflödet?
Som så ofta är intet nytt under solen.
Martin Enlund
Detta är en signerad ledartext från Epoch Times ledarsida.
Kontakta skribenten: martin.enlund@epochtimes.se
torsdag, september 12, 2024
Iran är idag avskyvärt med alla sina avrättningar! Debatt i Dagen!
Väst bör inte nöja sig med harmlösa resolutioner och fördömanden av Iran
IRAN. Se till att den iranska regimens ledare ställs inför rätta för brott mot mänskligheten, för nu finns det ett överflöd av fakta, skriver Abdolnaser Sadidi.
Under de senaste åren har det förekommit många betydande protester och uppror i Iran. Det senaste upproret utbröt för två år sedan när en ung kvinna, Mahsa Amini, dog i förvar hos regimens moralpolis. Massupproret 2022, som varade flera månader på grund av djupt och utbrett missnöje med regimen, spreds till landets alla provinser och skakade den iranska regimen i dess grundvalar.
I år avslöjade den fruktansvärda tortyren och mordet på Mohammad Mirmousavi, en ung man från Lahijan, återigen den blodtörstiga diktaturens vidriga natur i Iran. Den 26 augusti hängdes en fånge offentligt i staden Shahrud.
Varje tisdag sedan i början av året har politiska fångar i 19 fängelser runt om i Iran hungerstrejkat mot det allt större antalet avrättningar i en ”Nej till avrättningar”-kampanj. Två italienska parlamentariker har också anslutit sig till kampanjen och hungerstrejkar i solidaritet med de politiska fångarna.
I början på september rapporterade elva oberoende FN-experter om 81 avrättningar under augusti månad, en ökning från 45 rapporterade under månaden innan. Sammanlagt har mer än 400 människor avrättats i Iran under 2024. Samma expertråd betonar att ”Dödsstraffet, så som det för närvarande tillämpas i Islamiska republiken Iran, utgör olagliga avrättningar”.
Allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter i Iran är inget nytt. FN:s särskilda rapportör, Javaid Rehman, presenterade i juli i år en banbrytande rapport med titeln ”Grymhetsbrott och allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna begångna av Islamiska republiken Iran (1981–1982 och 1988)”.
I sin rapport efterlyser FN-rapportören inrättandet av en internationell mekanism för att utreda och åtala de ansvariga för ”grymhetsbrotten” i Iran, inklusive det utomrättsliga dödandet av tusentals fångar som godtyckligt fängslades och förtrycktes under 1980-talet. Han identifierar de brutala brotten, inklusive hastiga, godtyckliga och utomrättsliga avrättningar under åren 1981–1982 och 1988, som ”brott mot mänskligheten” och ”folkmord” och betonar att det fortsatta döljandet av tusentals politiska motståndares öde och platsen där deras kvarlevor finns utgör brottet mot mänskligheten påtvingat försvinnande.
Nyligen tillkännagav oppositionsledaren Maryam Rajavi starten på en internationell kampanj för att stoppa avrättningarna i Iran. Hon betonade att de som undlåter att se/förstå vidden av katastrofen för mänskliga rättigheter i Iran glömmer att nedmonteringen av mänskliga rättigheter inte längre är enbart en fråga för Iran. Hon sa att det är en del av prästerskapets brutala kamp för sin överlevnad ”som i förlängningen hetsar till krig i Mellanöstern och terrorism runt om i världen.”
Under upproret 2022 beslutade EU om tio sanktionspaket mot olika individer inom iranska regimen och Islamiska revolutionsgardets (IRGC) befälhavare – det inkluderade frysning av deras tillgångar i EU:s medlemsstater samt reseförbud. USA har sedan tidigare infört oljesanktioner mot regimen.
Dessa sanktioner har inte förändrat situationen på marken.
Så länge västvärlden viker sig för regimens gisslandiplomati och utbyter västerländska medborgare mot brottslingar som Hamid Noury och diplomatterroristen Assadollah Assadi kommer man inte långt. Det verkar som om väst inte menar allvar i sin kritik mot den iranska regimen.
Om EU och dess medlemsstater, inklusive Sverige, verkligen menar allvar om iranska folkets rätt leva i ett fritt land utan förtryck, liksom vi i västvärlden gör, bör de inte nöja sig med harmlösa resolutioner och uttalanden och fruktlösa fördömanden.
I stället bör man avbryta alla samarbeten med regimen, terrorlista revolutionsgardet samt lämna över den samlade dokumentationen om regimens kränkningar av mänskliga rättigheter till FN:s säkerhetsråd. Man bör se till att den iranska regimens ledare ställs inför rätta för brott mot mänskligheten, för nu finns det ett överflöd av fakta.
Detta är ett debattinlägg som uttrycker författarens egna åsikter. Tidningens linje framförs på ledarsidan.