FN är en kuliss för islamister idag!

 

Genom att skriva en egen deklaration visar de 57 muslimska OIC-länderna i FN klart att de inte accepterar FN:s definition av mänskliga rättigheter. Egentligen borde de ha lämnat FN men i stället försöker de styra inifrån. Nu sitter det i rådet för mänskliga rättigheter och försöker få kritik mot islam att ses som förtal, skriver Inger Enkvist.

När Förenta Nationerna röstade fram Deklarationen om mänskliga rättigheter efter andra världskriget bestod FN av runt 50 stater varav de flesta var västliga demokratier. De var eniga om yttrandefrihet, religionsfrihet och rättigheter för kvinnor och barn. De länder som inte ville rösta för deklarationen var Saudiarabien, eftersom deklarationen inte var förenlig med sharialagarna, och Sovjetunionen, som kallade västerländska demokratier fascistiska. Som den kände kanadensiske politikern Lester Pearson konstaterade vid detta tillfälle kallades alla som inte var kommunister fascister.

Den amerikanska presidentänkan Eleanor Roosevelt, en av de drivande krafterna bakom deklarationen, såg redan från början att auktoritära länder ville undergräva intentionen med de mänskliga rättigheterna. Saudiarabien ville sammanlikna kritik mot islam med hatiskt språk och Sovjetunionen arbetade för att få västländer fördömda som fascistiska. Till detta kom att FN snabbt tog in fler medlemmar. Redan år 1961 hade FN runt 100 medlemsländer, och i dag har FN 193 medlemsländer och domineras helt av icke-demokratiska länder. FN är alltså något helt annorlunda än när det skapades, men Sverige fortsätter att bidra generöst. År 2023 fick FN hela 17,7 miljarder kronor.

Man kan sammanfatta de mänskliga rättigheterna inom islam som rätten att leva efter islams lagar.

För att förstå vad som hänt i FN kan man konstatera att länder tenderar att rösta i block, och att ett av de stora blocken är OIC, the Organization of Islamic Cooperation, bildad 1969. OIC har bland annat syftet att få hela FN att bli mer muslimskt genom att få FN att omdefiniera vad mänskliga rättigheter är. OIC ser sig också som ett FN för 57 muslimska stater och har upprättat egna parallella FN-deklarationer. Det finns muslimska fördrag om mänskliga rättigheter, kvinnor, barn, humanitär hjälp, flyktingar och hållbar utveckling. Som en av forskarna i antologin ”The Organization of Islamic Cooperation and Human Rights” från 2019 säger gör FN anspråk på att företräda ett universellt perspektiv och OIC gör detsamma, eftersom organisationen anser att hela världen borde vara muslimsk.

OIC har sitt säte i Jedda i Saudiarabien och domineras av Pakistan, Iran, Saudiarabien och Turkiet. Eftersom det inom OIC-länderna finns olika uppfattningar, har OIC som politik att inte lägga sig i enskilda länders inre angelägenheter men samtidigt stärka deras muslimska identitet. OIC har svårt att hålla ihop organisationen som både innehåller mycket rika länder som Qatar och Saudiarabien och mycket fattiga som Jemen. För att förstå vad OIC vill är det bästa sättet att studera ”Kairodeklarationen om de mänskliga rättigheterna inom islam” från 1990. I den deklarationen talas det om rättigheter, men hela tiden med förbehåll. Rättigheterna får aldrig strida mot sharialagarna eller mot lagar i ett enskilt land, vilka i sin tur inte sällan bygger på sharia. Man kan sammanfatta de mänskliga rättigheterna inom islam som rätten att leva efter islams lagar. Det rör sig snarare om skyldigheter än rättigheter.

Det är märkligt att Kairodeklarationen inte uppmärksammats mer. Genom att skriva en egen deklaration visar OIC-länderna klart att de inte accepterar FN:s definition av mänskliga rättigheter. Man skulle kunna tro att de skulle ha lämnat FN. Det har de inte gjort, utan i stället försöker de styra FN inifrån. De har tagit plats i FN:s Råd för mänskliga rättigheter, där de försöker få kritik av islam att fördömas som förtal. De samarbetar också med kommunistiska och exkommunistiska länder som framställer mänskliga rättigheter som en form av eurocentrism, imperialism eller rasism. I dag är några av de 47 medlemmarna i rådet Kina, Ryssland, Saudiarabien, Libyen och Kuba, länder som inte utmärker sig för att respektera mänskliga rättigheter. Med det kan man konstatera att FN är totalt korrumperat.

OIC agerar inte enligt samma principer överallt. OIC talar om skydd för muslimer i västländer men aldrig om skydd för icke-muslimer i muslimska länder. OIC talar om islamofobi i väst, men inte om OIC-ländernas förtryck mot kristna eller judar. OIC har inte protesterat mot behandlingen av muslimer i Kina och inte heller mot dödandet av muslimer i Syrien, Somalia och Jemen. Inga protester hördes när Pakistan nyligen utvisade runt 1,5 miljoner afghaner, alltså andra muslimer. Däremot startades protester mot Salman Rushies roman ”Satansverserna” och Jyllands-Postens karikatyrer. OIC kan därför sägas agera antivästligt lika mycket som proislamskt.

Den österrikiske filosofen Karl Popper skrev 1945 sin berömda bok ”Det öppna samhället och dess fiender”. OIC är en sådan fiende. En tidigare så beundrad institution som FN består i dag av auktoritära stater som är fientliga mot FN:s egentliga syfte. Västerländska demokratier bör därför gå samman för att gemensamt kräva förändringar. En lösning för att rädda FN vore att kräva att stater som vill vara medlemmar ska garantera yttrandefrihet och politisk och religiös frihet samt acceptera att efterlevnaden kontrolleras. Det är emellertid osannolikt att auktoritära stater går med på det. En annan möjlighet vore att behålla ett minimalt FN som en internationell mötesplats. Det duger inte att fortsätta att finansiera sina motståndare och senare säga att ”vi har varit naiva”.

Inger Enkvist
Professor emerita vid Lunds universitet

Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna
Kontakta skribenten: inger.enkvist@epochtimes.se