Det som öppet sägs idag även i Sverige har varit omöjligt tidigare. Antisemitism var något fult och vidrigt. Men det fanns där bara man skrapade lite på ytan. Under mina 26 år i Malmö träffade jag inte en enda arab utan att de var antisemiter.
Tidigt kunde man i olika vänstertåg, även hos sossarna, höra antisemitiska slagord och sånger.
SSU Malmö har i många år gått i täten för judehatet. Alltid livligt understödda av sångaren Mikael Wiehe. Jag har själv upplevt honom på ett antismitiskt möte i Malmö där Ung vänster stod för ren antisemitism. Anton Strand från vpk eldade på mötesdeltagarna med sina otroligt äckliga formuleringar, vi gick därifrån. För övrigt har jag aldrig mer talat med Wiehe efter detta.
Idag är ledaren i GP värd att spara på min blogg,Susanna Birgersson skriver väldigt klargörande om woke och antisemitismen.
Vad hatet mot Israel säger om västvärlden
Det ser ut som en ondskefull tanke: Lagom till inledningen av den judiska påsken spred sig de propalestinska demonstrationerna som en löpeld över elituniversiteten i USA. Demonstrationerna är inte så mycket propalestinska som de är anti-israeliska, och på sina håll liknar de alltmer stödmanifestationer för Hamas.
Judiska studenter vittnar om hot och trakasserier, till och med fysiska attacker. Det skriks om grisar och gaskamrar. Det ropas att judiska studenter ska ”åka hem till Polen”. Det postas på sociala medier om att sionister inte förtjänar att leva.
Demonstranterna vid New York-universitetet Columbia, upploppens epicentrum – kräver att universitetet ska upphöra med alla former av utbyten med israeliska universitet och avbryta alla kontakter med aktörer som kan antas ha kopplingar till Israel.
nget av universiteten förmår att på en gång tydligt fördöma de hatiska budskapen, stötta sina judiska studenter och professorer, och resolut avveckla de demonstrationer som alltmer liknar ockupationer.
Vreden över att Israel inte avblåser sitt krig mot Hamas har ganska lite med mänskligt lidande att göra. Studenterna är jämförelsevis likgiltiga inför svältkatastrofen i Sudan, inför de dagliga avrättningarna i Iran, inför slakten av kristna i Nigeria, inför den israeliska gisslan som torteras och våldtas i Hamas tunnlar.
De bryr sig inte ens om Hamas mångåriga, väldokumenterade grymheter mot den palestinska befolkning som de säger sig lida med. De kräver inte att universiteten ska sluta ta emot pengar från länder som finansierar terrorism.
De hatar Israel. De hatar sionism – eller det de tror är sionism.
Det har gått ett halvår, men fortfarande lyser det obarmhärtiga skenet från den 7:e oktober över hela västvärlden. Redan innan Israel hunnit organisera sig till ett militärt försvar, redan innan de vanställda liken i södra Israel kunnat räknas stämde de ”propalestinska” skarorna upp till jubel, och till protest mot Israel, från Sydney till London, från New York till Stockholm. Och det är i den andan det har fortsatt.
Perspektivet är ett enormt förstoringsglas nedtryckt över Israel – och obefintligt intresse för förhållandena utanför. Och vad ser man då? Man ser att Israel är stort och starkt i jämförelse med de palestinska befolkningarna i Gaza och på Västbanken. Man ser att regeringen låter bosättarna hållas, att de får expandera och att våldet mot palestinier bara straffas ibland.
Man ser Israel som en enorm krigsmakt som i detta nu ödelägger stora delar av Gazaremsan och dödar civila i tusental. Sen tittar man bort och går ut och demonstrerar, ropar saker som ”From the river to the sea”, väl vetandes att det uppfattas som ett upprop till folkmord på judar, väl vetandes att det är så Hamas använder det. Man sansar sig inte ens när slaktarna i Hamas låter meddela att de gillar protesterna.
I ett decennium har vänsterns politisk-ideologiska fokus varit fullständigt dominerat av frågor som rör identitet, och den klassiskt marxistisk-materialistiska analysen av förtryckare och förtryckta har överförts till spektrumet ras, kön, sexualitet och könsidentitet. Rättvisa mäts i utfall och representation – ”equity” som det kallas. I kombination med gammal hederlig antisemitism har Israel i detta paradigm blivit den allra värsta statsbildning som någonsin existerat på den här jorden.
Inflyttningen av judar till Israel på 1800-talet och under 1900-talets första hälft, de blomstrande samhällen som de lyckades utveckla redan då, överlevarna från Förintelsen som kom i fiskebåtar och smugglades in nattetid, utropande av en stat 1948 – alltsammans beskrivs som den allra största illgärning den här världen har skådat.
Och man får lätt intrycket att resten av staterna i Afrika och Mellanöstern skulle ha bildats i samtal och dialog, utan att någon enda individ någonsin har förfördelats eller tvingats flytta sina bopålar.
Det är ett fixering som vore komisk om den inte var så ondskefull och fått så förfärliga följder.
Den 7 oktober förenades detta marxistiska, identitetspolitiska tankegods med den invandrade islamistiska antisemitismen i en vedervärdig karneval – ett upptåg som fortfarande pågår.
Över hela västvärlden funderar judar på om det är dags att packa väskorna. Är det ansvarsfullt att låta sina barn växa upp i samhällen där skolor och förskolor måste omges av skottsäkert glas och där ett judiskt namn, en kippa, en Davidsstjärna och en proisraelisk inställning uppfattas som en våldsprovokation? Där judiska begravningsplatser vandaliseras och synagogor attackeras? Där evenemang med judiska förtecken göms undan och lokaler måste bytas i sista stund?
Lägger man undan det där antisemitiska förstoringsglaset ser man att det finns 15 miljoner judar i världen, medan det finns 1,3 miljarder muslimer. Det finns ett femtiotal länder som präglas av olika versioner av islam och olika grader av förtryck – men bara en enda judisk stat. Tittar man på en karta, så ser man den lilla, lilla prick som är Israel, och man ser de enorma landområden som är muslimska länder.
Om du hatar existensen av den lilla, lilla pricken, bör du kanske fundera på var det hatet kommer ifrån. Om du inte kan delta i evenemangen runt Eurovisionsfestivalen för att en israelisk artist kommer att delta i tävlingen, bör du kanske fundera på vem det är du försöker ställa dig in hos.
Utan förstoringsglaset förstår man att kriget i Gaza ingår i Irans proxykrig mot Israel. Folkmordsattacken den 7:e oktober, då israeler slaktades, brändes, våldtogs, torterades och kidnappades, var delvis planlagd i Teheran, vars mullor längtar efter att utplåna alla judar på hela jorden. Att de inte lyckades döda en enda under den massiva missilattacken natten till den 14 april, måste ha varit en stor missräkning.
Vid gränsen i norr finns det likaså Iranunderstödda Hizbollah med ett raketförråd som får Hamas att blekna av avund. Den israeliska befolkningen är evakuerad från gränserna både i norr och i söder.
Israel är en Goliat bara om man ser på landet genom sitt förstoringsglas.
Det gångna halvåret har varit ett chockartat uppvaknande för många judar i västvärlden. Deras stöd till den antirasistiska diskursen gav absolut ingen utdelning när judar massakrerades i Israel, och när de antisemitiska hatbrotten eskalerade i land efter land. Woke-ideologin, som delar in människor i förtryckta och förtryckande, är – visade det sig – antijudisk. Judar är nämligen per definition förtryckare, också när de trakasseras. Eller mördas.
Den judiska påsken firas till minne av folkets uppbrott från slaveriet i Egypten, ut i öknen, mot det lovade landet. Måtte årets påsk inte förebåda något storskaligt uppbrott. Men mentalt har nog uppbrottet på sätt och vis redan skett, genom att identifieringen med Israel blivit så mycket starkare hos många.
Vi som inte har något alternativt hemland, kan bara önska och arbeta för ett kollektivt uppbrott från det tankegods som legitimerat antisemitismen som grasserar framför våra ögon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar