Svensk massmedia ljuger för DIG! Fråga dig VARFÖR?

 

Klicka på texten.

Sedan mycket lång tid har svensk massmedia bla Svt och SR publicerat uppgifter från hamas där deras uppgifter tas som sanning. 

Israel har inte fått komma till tals med sina uppgifter!

När det gäller UNWRA så finns det både bildbevis samt uttalanden som styrker Israels uppgifter om hur anställda inom denna organisation ÄR hamasmedlemmar.

Svensk media har dolt allt detta och i samband med de utredningar som nu pågått har de använt den ena på ett falskt vis. Du som svensk konsument av nyheter måste ställa den allvarliga frågan om varför svensk media är ute i denna djungel av lögner och halvsanningar?

Vems intressen är de talesmän för?

Är sanningen den att det finns för många antisemiter på redaktionerna?

En mycket otrevlig text men nödvändig!

 

I dokumentären "Screams Before Silence" (Skrik före tystnad) delar överlevande och vittnen med sig av detaljer om ofattbar grymhet av palestinska terrorister för att världen ska förstå.

Sheryl Sandberg är en av de mest kända och respekterade kvinnorna i världen och var tidigare Metas operativa chef. I samarbete med israeliska Kastina Productions har hon intervjuat överlevande, befriade gisslan, räddningspersonal och juridiska, medicinska och rättsmedicinska experter.

Den timslånga dokumentären “Screams Before Silence,” om det systematiska sexuella våld som Hamas begick mot israeler den 7 oktober är nu fritt tillgänglig online , berättade Sandberg vid premiären i New York.

Det som framträder är inte bara en förståelse för den storskaliga och barbariska omfattningen av Hamas sexuella attacker mot kvinnor, utan också deras avsiktliga, överlagda och systematiska natur.

“När kvinnans kropp våldtas symboliserar det [kränkningen] av hela nationens kropp”, säger professor Ruth Halperin-Kaddari, tidigare vice ordförande för FN:s kommission för avskaffande av diskriminering av kvinnor, i dokumentären till Times of Israel.

FN vägrar ge Hamas ansvaret

Filmens vittnesmål beskriver en fruktansvärd sanning som till stor del avfärdades av en rapport som släpptes tidigare i veckan av FN:s generalsekreterare Antonio Guterres, där han vägrade att inkludera Hamas bland organisationer som misstänks av FN för att begå sexuella våldshandlingar under konflikter. Det fanns bevis för att sexbrott begicks under den palestinska terrorgruppens förödande attack mot Israel den 7 oktober, men FN tillskrev inte specifikt Hamas ansvaret.

Anti-israeler förnekar helt Hamas våld

Många deltagare i de massiva anti-israeliska demonstrationerna på flertalet amerikanska universitetsområden, försöker motbevisa fakta från den 7 oktober. En del förnekar bestämt att Hamas bröt gränsen mot Gaza och hänsynslöst torterade, mördade och skadade tusentals israeler den dagen.

Bilder på övergreppen är inte med i filmen av respekt för offren och deras familjer. Dessutom har det mesta av filmerna från den 7 oktober – huvudsakligen tagna av Hamas-terroristernas egna GoPro-kameror – redan dykt upp på tv eller sociala medier. Bara att lyssna på de levande förstahandsbeskrivningarna är traumatiskt nog.

När fyra överlevande återvänder till platsen för Nova-festivalen, där 360 huvudsakligen unga människor massakrerades, berättar de för Sandberg hur de flydde och gömde sig. Alla fyra berättar att de hörde kvinnor skrika och be Hamas-angripare att sluta våldta dem.

“Det finns inte en chans att [en kvinna] kan skrika så högt och så länge om det inte är för att be om hjälp för att någon gör något sexuellt mot henne… Det var då jag började bli rädd för att jag skulle bli våldtagen, säger Tali Binner, som gömde sig i sju timmar i en husvagn.

”hon bara skrek”

“Jag hörde också ett par. Hon sa inget. Hon bara skrek och han bad om att någon skulle lämna henne ifred. Jag minns att han sa: ‘Lämna henne.’ Killen grät länge”, tillägger Biner.

När Sandberg frågar henne vad som hände efter skriken från de många kvinnor hon hörde runt omkring sig, säger Binner att hon hörde skott och sedan tystnad.

En skakad Raz Cohen berättar att han gömde sig 40 meter från den plats där han kunde se och höra en grupp män ta tag i en kvinna. En man drog ner kvinnans byxor och våldtog henne bakifrån.

”sedan högg eller slaktade han henne och fortsatte att våldta henne”

– De gjorde bara vad de ville med henne. Det fanns inga regler. Sedan högg eller slaktade han henne med kniv och fortsatte att våldta henne. Hon kunde redan ha varit död när han fortsatte att våldta henne, säger han.

– Jag önskar att jag hade kunnat hjälpa henne. Jag önskar att jag hade haft ett vapen med mig så att jag hade kunnat attackera terroristerna och försöka rädda henne.

När Binner till slut kunde komma ut från sitt gömställe såg hon kvinnokroppar, många helt eller delvis avklädda, med benen särade.

Elad Avraham, som arbetade som säkerhetsvakt på Nova, såg lik överallt, bland annat en kvinna som hade bundits och böjts över en bils stötfångare med benen isär. Han såg också kroppar med delar avskurna.

“Kroppar vars bröst var avskurna”

https://youtu.be/StLVZW2Vr1I?si=jclO0CfPGj3tR-NW

Ni varnade för att 30-talet skulle återkomma men nu ser ni ju inte alls det som sker!

 

• Home

BRUNA SKJORTOR ELLER PALESTINASCHAL?

29 april 2024 at 10:38 Lämna en kommentar Redigera

An den Fenstern jüdischer Geschäfte werden von Nationalsozialisten Plakate mit der Aufforderung ”Deutsche, wehrt euch, kauft nicht bei Juden” angebracht.

Nationalsozialistische Boykott-Posten vor dem Warenhaus Israel in Berlin.

Många var de som varnade för att 30-talet skulle gå i repris. Nu när reprisen har kommit så ser man inte denna.

Ropen skallar ju åter på gatorna världen över att man ska döda judarna. Samma gamla rop som skallat under alla pogromer i Europa och även i MÖ!

Det som tillkommit är att även staten Israel , instiftad av NF-FN , ska krossas och alla judar ska dödas.

På svenska gator kan jag se äldre damer med palestinaschal ropa ut sitt hat mot judar!

De kanske tränar inför kommande kalifat där det blir lag på att skyla bla håret?

DET är så underligt det som händer, hamas mördade 1200 personer i Israel, kidnappade tom små barn för att spärra in dem i underjorden! OCH då träder antisemiterna fram i ett antal som förvånar, vänstern hakar på som de nyttiga idioter de alltid är.

Hamas ville krig så vad gnäller folkmassorna om? Krig ger offer,har alltid gjort så.

Att miljoner offer har krävts i norra Afrika eller Jemen det har de ”goda” inte ens uppfattat!

Att Nord-Korea plågar tusentals kristna i sina KZ-läger eller att kristna i Nigeria mördas så gott som varje dag det finns inte på kartan.

DE GODA ÄR DAGENS ONDA!

Erfarna journalister tex Lisa Bjurwald bluffar och är dåligt pålästa!

 VLT ägs numera av Bonniers och har gått in i samma usla beskrivningar av både Sverige och annat.  Lisa Bjurwald är redaktören för ledarsidan vilken kan tex om tidningen Epoch Times vräka ur sig så här:!medan Epoch Times beskrivs som ”det kinesiska propagandabladet”.

Samt naturligtvis det vanliga idag om högerextrem osv.

Alla som läser Epoch Times vet ju att tidningen är en svuren motståndare till KKP:s Kina.

"Bjurwalds slutkläm i artikeln är att ”demokratihotande avarter” som Epoch Times bör uteslutas från TU."

DET börjar bli riktigt otäckt i Sverige med olika nyhetsmedia vilka agerar bara som propagandablad där lögner tillåts. Varför just Bonniers tidningar har slagit in pǻ den linjen är faktiskt svårt att förstå. Eftersom många av deras ledar o kultursidor börjar likna nidtidskrifter måste ju utgå från ett centralt påbud?

En annan aktör vilken inte utför sitt uppdrag korrekt är Svt och SR.  De kan påstå saker om kriget som hamas startade den 7 okt utan att Israel får en chans att gå i svaromål.

Se här:"Många palestinier som har gripits av den israeliska militären har utsatts för misshandel, enligt palestinska och internationella människorättsorganisationer.

En av dem är Soufian Abu Salah som förlorade sitt ben efter sin tid i fångenskap."

Sedan lägger Svt till detta:"Eftersom varken SVT eller några andra utländska medier släpps in i Gaza har vi bett ett lokalt tv-team träffa Soufian."

Hur trovärdigt blir Svts uppgifter efter ett halvår av program och nyheter där allt material kommer från hamas och deras bulvaner?

God journalistisk sed kräver att bägge parter hörs! 

Man kan inte förlita sig på uppgifter från en terrorsekt!

När det gäller nyheter och videoinslag så har även Google mer och mer börjat censurera när man skriver eller beskriver utvecklingen med islamismen i våra demokratier. En video som just beskrev och ifrågasatte politiken bakom spridningen av islamism togs bort från YouTube. Jag har ju utsatts för samma behandling här på Blogger. 

Sådant känns inte bra när man lever i en demokrati där man ska kunna diskutera om samhället.

Ju mer jag ser på olika palestina-demon ju galnare blir de!

 OCH naturligtvis värst i USA ,som vanligt höll jag på att tillägga. Varför USA är så extremt i så många avseenden är inte jag rätt man att svara på. Har aldrig varit där och aldrig heller känt någon lust att resa dit. 

I Storbritanien utspelas konstiga saker, polisen tar de som ställer upp för Israel och judarna. Islamisterna går fredade.

Men så är ju England översvämmat av invandrare (muslimer) från MÖ och andra ställen på jorden med förkastliga vanor och övertygelser.

För oss vilka är uppväxta i en demokrati med jämlikhet ter sig sharia och islam som ett fängelse.

I dessa länder ligger alltid döden och lurar, se bara på Iran!

Två svenska medborgare sitter fängslade och frågan är när de hängs? Sker detta så anser jag att Sverige ska bryta alla förbindelser med detta land.

Hamas liksom hizbolla är bara underavdelningar till Iran. Så de som är ute på våra gator och skriker "free palestine" måste vara obegåvade eller helt med på att låta sig styras från Teheran?

Iran har i många år hävdat att de SKA döda alla judar samt krossa Israel. Iran sitter i FN trots att de bryter mot FN-stadgan med sådana uttalanden, ingen gör något åt sådant idag eftersom hela FN bara är en kuliss för alla diktaturer.

Är man antisemit och för fram dödsbudskapet  mot judar då ÄR man nazist!

Att många dör i krig tillhör ju krigets lagar och DÅ MÅSTE FRÅGAN STÄLLAS, VARFÖR BÖRJADE HAMAS KRIGET OCH VARFÖR VILL DE INTE AVSLUTA DETTA JÄVLA KRIG??

Judehatet är som en mental sjukdom med smittoeffekt! Alla låter som Hitler idag!

 

Värsta massakern sedan ww2 och så hurrar folk på sina håll. Värst är ju som vanligt studenter vid USA:s universitet. Woke!

Det som öppet sägs idag även i Sverige har varit omöjligt tidigare. Antisemitism var något fult och vidrigt. Men det fanns där bara man skrapade lite på ytan. Under mina 26 år i Malmö träffade jag inte en enda arab utan att de var antisemiter.

Tidigt kunde man i olika vänstertåg, även hos sossarna, höra antisemitiska slagord och sånger.

SSU Malmö har i många år gått i täten för judehatet. Alltid livligt understödda av sångaren Mikael Wiehe. Jag har själv upplevt honom på ett antismitiskt möte i Malmö där Ung vänster stod för ren antisemitism. Anton Strand från vpk eldade på mötesdeltagarna med sina otroligt äckliga formuleringar, vi gick därifrån. För övrigt har jag aldrig mer talat med Wiehe efter detta.

Idag är ledaren i GP värd att spara på min blogg,Susanna Birgersson skriver väldigt klargörande om woke och antisemitismen.

Susanna Birgersson: Vad hatet mot Israel säger om västvärlden

LedareProtesterna på olika universitet mot allt som har med landet Israel att göra synliggör en skrämmande ideologisk enögdhet.

Det ser ut som en ondskefull tanke: Lagom till inledningen av den judiska påsken spred sig de propalestinska demonstrationerna som en löpeld över elituniversiteten i USA. Demonstrationerna är inte så mycket propalestinska som de är anti-israeliska, och på sina håll liknar de alltmer stödmanifestationer för Hamas.

Judiska studenter vittnar om hot och trakasserier, till och med fysiska attacker. Det skriks om grisar och gaskamrar. Det ropas att judiska studenter ska ”åka hem till Polen”. Det postas på sociala medier om att sionister inte förtjänar att leva.

Demonstranterna vid New York-universitetet Columbia, upploppens epicentrum – kräver att universitetet ska upphöra med alla former av utbyten med israeliska universitet och avbryta alla kontakter med aktörer som kan antas ha kopplingar till Israel. 

nget av universiteten förmår att på en gång tydligt fördöma de hatiska budskapen, stötta sina judiska studenter och professorer, och resolut avveckla de demonstrationer som alltmer liknar ockupationer.

Vreden över att Israel inte avblåser sitt krig mot Hamas har ganska lite med mänskligt lidande att göra. Studenterna är jämförelsevis likgiltiga inför svältkatastrofen i Sudan, inför de dagliga avrättningarna i Iran, inför slakten av kristna i Nigeria, inför den israeliska gisslan som torteras och våldtas i Hamas tunnlar.

De bryr sig inte ens om Hamas mångåriga, väldokumenterade grymheter mot den palestinska befolkning som de säger sig lida med. De kräver inte att universiteten ska sluta ta emot pengar från länder som finansierar terrorism.

De hatar Israel. De hatar sionism – eller det de tror är sionism.

Det har gått ett halvår, men fortfarande lyser det obarmhärtiga skenet från den 7:e oktober över hela västvärlden. Redan innan Israel hunnit organisera sig till ett militärt försvar, redan innan de vanställda liken i södra Israel kunnat räknas stämde de ”propalestinska” skarorna upp till jubel, och till protest mot Israel, från Sydney till London, från New York till Stockholm. Och det är i den andan det har fortsatt.

Perspektivet är ett enormt förstoringsglas nedtryckt över Israel – och obefintligt intresse för förhållandena utanför. Och vad ser man då? Man ser att Israel är stort och starkt i jämförelse med de palestinska befolkningarna i Gaza och på Västbanken. Man ser att regeringen låter bosättarna hållas, att de får expandera och att våldet mot palestinier bara straffas ibland.

Man ser Israel som en enorm krigsmakt som i detta nu ödelägger stora delar av Gazaremsan och dödar civila i tusental. Sen tittar man bort och går ut och demonstrerar, ropar saker som ”From the river to the sea”, väl vetandes att det uppfattas som ett upprop till folkmord på judar, väl vetandes att det är så Hamas använder det. Man sansar sig inte ens när slaktarna i Hamas låter meddela att de gillar protesterna.

I ett decennium har vänsterns politisk-ideologiska fokus varit fullständigt dominerat av frågor som rör identitet, och den klassiskt marxistisk-materialistiska analysen av förtryckare och förtryckta har överförts till spektrumet ras, kön, sexualitet och könsidentitet. Rättvisa mäts i utfall och representation – ”equity” som det kallas. I kombination med gammal hederlig antisemitism har Israel i detta paradigm blivit den allra värsta statsbildning som någonsin existerat på den här jorden.

Inflyttningen av judar till Israel på 1800-talet och under 1900-talets första hälft, de blomstrande samhällen som de lyckades utveckla redan då, överlevarna från Förintelsen som kom i fiskebåtar och smugglades in nattetid, utropande av en stat 1948 – alltsammans beskrivs som den allra största illgärning den här världen har skådat.

Och man får lätt intrycket att resten av staterna i Afrika och Mellanöstern skulle ha bildats i samtal och dialog, utan att någon enda individ någonsin har förfördelats eller tvingats flytta sina bopålar.

Det är ett fixering som vore komisk om den inte var så ondskefull och fått så förfärliga följder.

Den 7 oktober förenades detta marxistiska, identitetspolitiska tankegods med den invandrade islamistiska antisemitismen i en vedervärdig karneval – ett upptåg som fortfarande pågår.

Över hela västvärlden funderar judar på om det är dags att packa väskorna. Är det ansvarsfullt att låta sina barn växa upp i samhällen där skolor och förskolor måste omges av skottsäkert glas och där ett judiskt namn, en kippa, en Davidsstjärna och en proisraelisk inställning uppfattas som en våldsprovokation? Där judiska begravningsplatser vandaliseras och synagogor attackeras? Där evenemang med judiska förtecken göms undan och lokaler måste bytas i sista stund?

Lägger man undan det där antisemitiska förstoringsglaset ser man att det finns 15 miljoner judar i världen, medan det finns 1,3 miljarder muslimer. Det finns ett femtiotal länder som präglas av olika versioner av islam och olika grader av förtryck – men bara en enda judisk stat. Tittar man på en karta, så ser man den lilla, lilla prick som är Israel, och man ser de enorma landområden som är muslimska länder.

Om du hatar existensen av den lilla, lilla pricken, bör du kanske fundera på var det hatet kommer ifrån. Om du inte kan delta i evenemangen runt Eurovisionsfestivalen för att en israelisk artist kommer att delta i tävlingen, bör du kanske fundera på vem det är du försöker ställa dig in hos.

Utan förstoringsglaset förstår man att kriget i Gaza ingår i Irans proxykrig mot Israel. Folkmordsattacken den 7:e oktober, då israeler slaktades, brändes, våldtogs, torterades och kidnappades, var delvis planlagd i Teheran, vars mullor längtar efter att utplåna alla judar på hela jorden. Att de inte lyckades döda en enda under den massiva missilattacken natten till den 14 april, måste ha varit en stor missräkning.

Vid gränsen i norr finns det likaså Iranunderstödda Hizbollah med ett raketförråd som får Hamas att blekna av avund. Den israeliska befolkningen är evakuerad från gränserna både i norr och i söder.

Israel är en Goliat bara om man ser på landet genom sitt förstoringsglas.

Det gångna halvåret har varit ett chockartat uppvaknande för många judar i västvärlden. Deras stöd till den antirasistiska diskursen gav absolut ingen utdelning när judar massakrerades i Israel, och när de antisemitiska hatbrotten eskalerade i land efter land. Woke-ideologin, som delar in människor i förtryckta och förtryckande, är – visade det sig – antijudisk. Judar är nämligen per definition förtryckare, också när de trakasseras. Eller mördas.

Den judiska påsken firas till minne av folkets uppbrott från slaveriet i Egypten, ut i öknen, mot det lovade landet. Måtte årets påsk inte förebåda något storskaligt uppbrott. Men mentalt har nog uppbrottet på sätt och vis redan skett, genom att identifieringen med Israel blivit så mycket starkare hos många.

Vi som inte har något alternativt hemland, kan bara önska och arbeta för ett kollektivt uppbrott från det tankegods som legitimerat antisemitismen som grasserar framför våra ögon.

Susanna Birgersson

 

 

 

 

 

 

Svar på tal till de 50 forskarna mm i Lund! /SDS

 

Vi håller inte med varandra politiskt. Somliga av oss kom till Studentafton för att lyssna på en statsminister vi tycker om, andra för att ställa kritiska frågor. Gemensamt är att vi inte delar den romantisering av förstörda demokratiska möten som 50 forskare vid vårt universitet har gett uttryck för (Aktuella frågor 22/4).

Det tog bara sekunder för den första aktivisten att avbryta Studentaftons samtal i Lunds stadshall med skrik. Och så fortgick kvällen. Ungefär en gång i kvarten reste sig en ny grupp aktivister upp och filmade sig själva medan de skrek om alltifrån Gaza till klimatet, väl medvetna om att det senare skulle komma en frågestund där deras frågor kunde besvaras. Vi andra som var på plats är också intresserade av de ämnena och därför avhandlades de när vi fick ordet. Det är alltså inte frågorna, utan metoden att förstöra möten och tysta andra som vi vänder oss emot.

Det var uppenbart att aktivisterna inte var intresserade av ett samtal, utan snarare någon form av teater för inbördes beundran och likes på sociala medier.

När kvällens Studentafton var slut skulle vi och flera hundra andra deltagare hämta våra jackor. Vi möttes då av en folkmassa som skrek och bankade hårt på byggnadens fönster. Åhörare, oavsett partisympatier eller åsikter om politiska frågor, filmades och anklagades för att stötta folkmord. En medlem i Studentaftonutskottet, som arrangerade kvällens evenemang, fick en spottloska mot sig. Det är denna metod som forskare vid vårt universitet tackar för och beskriver som ”en hoppfull strävan mot en mer djupgående form av demokrati”.

Vi som var på plats kände inte samma hoppfullhet, snarare ett stort obehag. Viljan till en mer djupgående form av demokrati lyste med sin frånvaro när det demokratiska mötet saboterades.

Många, såväl, åhörare som politiker och debattörer, har med rätta kritiserat aktivisterna för att de förstörde ett ideellt planerat studentevenemang. De 50 forskare som har uttalat sig i frågan beskriver däremot invändningarna som ”ett steg i utvecklingen mot fascism”. Och fortsätter: ”Den sociala ordning som regeringen vill skapa hotar demokratin istället för att vårda den.” Några icke namngivna politiska filosofer har enligt forskarna ”varnat för detta”. Då syftar de alltså inte på faran med att tysta meningsmotståndare eller spotta på arrangörer – utan faran med att kritisera det oacceptabla beteendet. Det är häpnadsväckande formuleringar.

Vi studenter har också läst teorier om demokrati, om deltagande och om yttrandefrihet. Ingenstans står det att det hotar demokratin att statsministern är tillgänglig och deltar på öppna möten där vem som helst är välkommen för att ställa sina frågor. Det står inte heller att kritik mot människor som förstör för andra är ett steg mot fascism. De 50 forskarna prioriterar uppenbarligen fult politiskt spel framför akademisk hederlighet.

Vi bör alla istället vara rädda om den ömsesidiga respekt som gör möten som den Studentafton som Ulf Kristersson deltog vid möjliga.

Studentaftnarna är utmärkta exempel på när politiken kommer närmare medborgarna. Sedan Per Albin Hanssons tid på 1930- och 1940-talet, har alla statsministrar behövt möta studenter i Lund.

Statsministrarna har fått förklara hur de resonerar, men också svarat på kluriga frågor och stått till svars för sin politik. Det är unikt, både i Sverige och i världen. Vi studenter vill att den demokratiska traditionen med öppna samtal lever vidare.

SKRIBENTERNA

Liv Näslund, åhörare och statsvetarstudent

Arvid Modéus, statsvetarstudent och utskottsmedlem i Studentafton

Elias Nilsson, åhörare och nationalekonomistudent

Agardh Hjärne, åhörare och historiestudent

Alexander Fyhn Unander-Scharin, åhörare och statsvetarstudent

Alexandra Szybek, åhörare och sociologistudent

Anna Aronsson, åhörare och student inom europastudier

Clara Feikes de Groot, åhörare och statsvetarstudent

Clara Ivarsson, åhörare och student inom service management

Conrad Tabich, åhörare och handelsrättsstudent

Dag Lorentzon, åhörare och logistikstudent

David Gabrielsson, åhörare och retorikstudent

David Henderup Larsson, åhörare och student inom historia och religionshistoria

Donja Tavakolinia, åhörare och student inom freds- och konfliktvetenskap

Edmir Mehmeti, åhörare och student inom historia och statsvetenskap

Elias Frostensson, åhörare och juridikstudent

Emilia Poole, åhörare och arkitekturstudent

Emmy Nordlund, åhörare och läkarstudent

Erik Daunfeldt, åhörare och PPE-student

Erik Tegler, åhörare och doktorand i matematik

Filip Carlsson, åhörare och läkarstudent

Filip Lewinski, åhörare och juridikstudent

Filip Seiman, åhörare och juridikstudent

Fride Lorentzon, åhörare och juridikstudent

Hannes Wahrolén, åhörare och läkarstudent

Henny Nilsson, läkarstudent och utskottsmedlem i Studentafton

Henrik Bengtsson, åhörare och doktorand i statistik

Isac Rubin, åhörare och statsvetarstudent

Jenny Larsson, ekonomistudent och utskottsmedlem i Studentafton

Jens Pettersson, åhörare och statsvetarstudent

Johan Stigenberg, åhörare och juridikstudent

Jonas Murray, åhörare och student inom tyska

Kristoffer Lindstrii, åhörare och statsvetarstudent

Lenart Bleta, åhörare och juridikstudent

Linn Rydberg, åhörare och student inom teknisk matematik

Lucas Röing, åhörare och statsvetarstudent

Marcus Rydberg, åhörare och nationalekonomistudent

Marcus Stolz, åhörare och statistikstudent

Märta Hesslow, åhörare och juridikstudent

Niklas Helenefors, åhörare och PPE-student

Oliver Novak, åhörare och ekonomistudent

Oscar Falk, juridikstudent och utskottsmedlem i Studentafton

Sara Blixt, åhörare och student inom maskinteknik

Simon Linder, student inom teoretisk fysik och utskottsmedlem i Studentafton

Teodor Simrén, åhörare och statsvetarstudent

Theodor Coppen, åhörare och juridikstudent

Truls Karlberg, åhörare och nationalekonomistudent

Victor Borisch, åhörare och statsvetarstudent

Victoria Brorsson, åhörare och student inom freds- och konfliktvetenskap

Vidar Grevåker, åhörare och juridikstudent

Nazihamas måste bort från Gaza!

Hamas har släppt en film på Hersh Goldberg-Polin som är en av de kvarvarande ur gisslan i Gaza.

I videon syns Hersh Goldberg-Polin ha en amputerad arm, vilket enligt uppgifter från bland annat överlevare vid Novafestivalen vara på grund av att den hjälte som Hersh var kastade bort handgranater som Hamas kastat in mot festivalen. Men en granat sprängdes för nära Hersh och sprängde bort hans ena arm.

I videon säger Hersh:

”I was arrested in October 7th at the Nova Concert in Rei’m”.

Samt förklarar att den israeliska premiärministern Benjamin Netanyahu bör skämmas:

”Because the Air Force bombings killed about 70 detainees like me”.

Samt förklarar Hersh att den israeliska regeringen bör skämmas som nekat avtalen som föreslagits av Hamas.

Man kan ju räkna ut med arslet att detta är Hamas-propaganda som ska tjäna två syften:

• Öka polarisering mot den israeliska regeringen och militären i kriget.

• Psykologiskt tortera gisslans anhöriga.

Det är för tydligt att extremt lite av det Hersh Goldberg-Polin säger i videon är hans egna ord. För man ser och hör på Hershs röst att han är nära på att bryta ihop. Detta är vad Hamas själv tvingar honom att säga.

Till exempel att ”Hamas grep honom den 7 oktober” stämmer ju inte, de kidnappade honom!

Sen stämmer det ju inte Israel dödat 70 av de kvarvarande i gisslan. Det enda som bekräftats är att Israel själva erkände att ha skjutit tre ur gisslan då man trodde de var Hamas.

Hersh Goldberg-Polins föräldrar har gjort ett uttalande efter att videon spridits på nätet:

”Seeing the video of Hersh today is overwhelming. We are relieved to see him alive, but we are also concerned about his health and wellbeing as well as that of all the other hostages and all of those suffering in this region”.

Detta är ett tydligt bevis på att IDF måste gå in i Rafah, rädda gisslan samt eliminera och arrestera Hamas-terroristerna som gömmer sig i tunnlarna.

Hersh Goldberg-Polin ska hem!

Vi lever i en slags diktatur där vissa bestämmer över oss andra!

 

Ola Wong i Kvartal :

Värdegrundsentreprenören Barakat Ghebrehawariat stormade ut från en debatt på Kulturhuset efter att ha hört N-ordet.

Jag satt i panelen medan Kulturhuset skickade vakter. Så här såg det ut från podiet, skriver Ola Wong, som ser ett mönster där Kulturhuset viker sig i frågor om yttrandefrihet.

Det är Kulturnatt i Stockholm; Kulturhuset fyller 50 och kvällens arrangemang ska spegla detta halvsekel. I Barnbiblioteket är jag med på en programpunkt om 10-talets kulturdebatter på Kulturhuset stadsteatern. Min motdebattör är Barakat Ghebrehawariat, författare till boken Får man säga svart och tongivande debattörentreprenör i ämnet. Moderator är Stina Oscarson och hon har redan på förhand skickat frågor till oss. Det ska handla om debatterna som skakade Kulturhuset på 2010-talet som kretsade kring identitet, censur, yttrandefrihet och rasism – bland annat ”Tintin-gate” 2012.

Dagen efter evenemanget kan jag läsa på Barakat Ghebrehawariats instagram: ”Igår blev jag utsatt för rasism när jag var inbjuden för att prata om rasism. Den här gången har det inte skett i en obskyr lokal i en småstad utan på landets största kulturinstitution. Lite overkligt och helt oacceptabelt.” Han lägger till en emoji på en vissnad ros och ett brustet hjärta. Därefter skriver han: ”När jag protesterade mot att N-ordet användes blev jag i stället hyschad av moderatorn. Till slut såg jag ingen annan utväg än att lämna debatten. Stämningen var stundtals hätsk och fientlig, så pass att väktare blev inkallade.” Till DN Kultur säger han att han känner sig ledsen, besviken och otrygg.

Kulturhusets kulturchef Linda Beijer kom på måndagen med en ursäkt: ”Efter debatten på scen användes N-ordet. Där borde vi som arrangör markera eller avbrutit arrangemanget. Att det blev så här kan jag bara uppriktigt be om ursäkt för.”

Det här är vad som hände från min utkikspunkt på podiet.

Ett väldigt tryggt rum

Scenen är barnbibliotek och alla i lokalen har fått lämna skorna vid ingången. Publiken, ett tjugotal personer i medelåldern, sitter därför i strumplästen framför oss på mjuka tygkuddar på golvet. Vi i panelen har fått kvällens temafrågor på förhand, en av dessa är: ”Hur anser ni att vi ska förhålla oss till äldre litteratur, konst. Ska Pippis pappa även i nya utgåvor få tituleras med n-ordet och ska tal av t.ex. Martin Luther King få citeras i original?”

Stina Oscarson inleder diskussionen med frågan vad vi tänkte om Tintin-gate när det begav sig, då det blev kulturkrig när böckerna om Tintin plockades bort från barnavdelningen på biblioteket. Jag säger att jag tyckte det var ett typiskt kulturbråk om symboler som mest ger mig huvudvärk och som får majoritetsbefolkningen att känna sig som en utsatt minoritet. Barakat Ghebrehawariat menar, om jag förstod honom rätt, att det borde införas normkritisk undervisning för barn från 6-års åldern. Allt från barnböcker till Bibeln ska rensas eller problematiseras vad gäller ord och åsikter som idag kan verka stötande för genus, norm- och raskänsliga. Jag anser att skolan bör koncentrera sig på att lära barnen att läsa och skriva. Normkritisk fostran och censur går inte ihop med målet om fri åsiktsbildning. Jag varnar för att yttrandefriheten idag trängs från både vänster och höger. Ett exempel på sistnämnda är hur artister och intellektuella mister jobb och tystas när de kritiserar Israel – cancelleringen drabbar till och med artisten Ai Weiwei, som flydde till Europa från censuren i Kina. Barakat Ghebrehawariat verkar inte förstå vad jag menar utan pratar om att medierna är bevisat Israelvänliga.

Det är som om vi står på två olika planeter och tittar på samma del av jorden.

Sedan blir det frågestund.

N-ordet

En i publiken berättar att han blev retad och kallad neger som liten, men han har inget minne av att han tyckte det var obehagligt att läsa Pippi trots att hennes pappa beskrivs som ”negerkung”. Det har inte heller hindrat honom från att läsa samma bok för sina barn, vilket han menar inte heller var traumatiskt för dem. Han heter Peter Thörnqvist och är en svensk tjänsteman med pappa från Sudan. Barakat Ghebrehawariat säger till Peter Thörnqvist att han inte ska använda N-ordet. Jag tänker på att jag själv blev mobbad som barn och kallad svartskalle och blatte. Ska vi inte få beskriva våra upplevelser ärligt? Det är ju som att låta mobbarna vinna, en gång till.

En annan frågeställare berättar att han är vän med Kent Persson, som mördades för att han var svensk av en terrorist i Bryssel. Nu kom frågor om att debatten borde handla mer om rasism mot svenskar. Hur är det med islam och yttrandefrihet, undrar en annan.

Jag kan förstå om Barakat Ghebrehawariat vid det här laget känner att han har publiken emot sig, men samtliga frågeställare håller en lugn och resonerande ton. Det gör även en man klädd i rutig skjorta och som sitter i skräddarställning på en av de grå mjuka mjukiskuddarna på golvet. Han börjar med vänlig röst prata om i vilken kontext man kan använda ordet … och så säger han DET. Barakat Ghebrehawariat avbryter, nu märkbart irriterad. Han har ju sagt att man inte får säga ORDET. Mannen säger att han vill förklara varför han använde det ordet. Hur kommer det sig att vissa ord har blivit som besvärjelser, att det numera verkar som om kontexten inte spelar någon roll, bara ordet? Men Ghebrehawariat avbryter gång på gång, mer och mer irriterad.

Både Stina Oscarson och jag ber honom att låta frågeställaren tala till punkt. Under tiden har en kvinna i lokalen blivit högljudd och säger att det är äckligt att ”två vita män” använder sådana ord (Peter Thörnqvists berättar efteråt att det var första gången han blivit kallad för en vit svensk man). En annan kvinna lämnar också lokalen och säger att hon ”inte känner sig trygg”. Barakat Ghebrehawariat meddelar Stina Oscarson att hon har misslyckats med att skapa ett tryggt rum. Han stormar ut ur lokalen. Frågeställaren på den grå kudden fortsätter i samma lugna ton:

– Slutpoängen jag ville komma till är om det finns symbolfrågor som är viktiga?

Seansen avslutas med att Stina Oscarson säger att hon trodde vi hade kommit längre 2024.

– Det är trots allt ord det handlar om. Vi står inte här med automatvapen.

Då kliver plötsligt två av Kulturhusets muskulösa vakter in i barnbiblioteket och börjar fråga ut frågeställaren på den grå sittkudden.

– Det kan finnas barn här! säger en av dem.

– Vi upprätthåller den allmänna ordningen, säger den andre.

Den verklige ordningsstöraren

Medan detta pågår har jag hela tiden en tanke som snurrar i huvudet: Varför känns det som om jag är med i Monty Python-filmen Life of Brian? En annan i publiken får samma tanke och säger ordet: ”JEHOVA!”

I Life of Brian finns en scen där en man ska stenas till döds för blasfemi då han uttalat det förbjudna namnet på Gud. Mannen försvarar sig: ”Men, det enda jag sa var att ”Den här hälleflundran är god nog åt Jehova”. ”Han sa det igen!” Stenarna flyger. Scenen slutar med att översteprästen försöker skapa ordning: ”Ingen får stena någon förrän jag har blåst i den här visselpipan, även om de säger Jehova”, varpå översteprästen stenas till döds.

Under tiden står två uttråkade romerska vakter och tittar på de lättkränktas bråk om symbolfrågor. De trötta leendena på Kulturhusets vakter … Någon ordningsstörare fanns inte längre i lokalen hur som helst, inga barn heller.

För det var bara en på podiet som avbröt och slutligen stormade ut som en auktoritär barnunge. Det var Barakat Ghebrehawariat. Den ende i publiken som störde samtalet var kvinnan som började gorma om vita män.

Varken Stina Oscarson eller Kulturhuset har något att be om ursäkt för.

Ändå gör Linda Beijer, kulturchef på Kulturhuset, just det. Det är också något som går igen från debatterna under 10-talet, denna självskadande drift att krypa i första vindpusts riktning. Under Tintin-gate försvarade Kulturhuset först den konstnärlige ledaren Behrang Miri när han plockade Tintin-böckerna och ville införa antirasistisk bokgallring, sedan när kritiken kom i medierna kovände chefen – nu var det plötsligt fel att plocka bort Tintin.

Därefter slutade Kulturhusets vd Eric Sjöström och Benny Fredriksson fick ta över. Resten är tragisk svensk nutidshistoria.

”Ett kulturhus ska inte sjabbla i frågor som rör yttrandefriheten”, skriver Johan Hilton i sin gripande bok Den siste teaterdirektören. Han skildrar i den hur Kulturhuset gång på gång går fel i frågor om etik och yttrandefrihet när det börjar blåsa i medierna. Varken personal eller ledning stod upp för Benny Fredriksson när lynchmobben och kulturjournalisterna vände sig mot honom. Den hotade konstnären Lars Vilks portades från ett vernissage 2015 där alla andra var välkomna. Artisten Makode Linde lyckades 2016 sätta Kulturhuset schackmatt genom att döpa sin utställning där till Den siste negerkungen. Linde, som själv är svart, hävdade sin rätt att få använda N-ordet. ”Som utgångspunkt för en konstdebatt betraktat är det briljant”, skriver Hilton. Den gången kommenterade Makode Linde moralpoliserna som kritiserade hans drift med stereotyper om svarta.

”Det här är människor som inte kan något om konst, jag tycker det är tråkigt förstås eftersom de här människorna ju faktiskt vill lite samma saker som jag, men när jag hör dem prata, och lyssnar på vad de säger är de fascister.”

Rutinen är att när det blir otryggt i rummet ska vakt tillkallas.

I en intervju med DN Kultur säger Linda Beijer på måndagen: ”Vi ska erbjuda trygga rum, det lyckades vi inte med denna gång. Någon av oss arrangörer borde ha sagt ifrån.” Hon säger också att rutinen är att när det blir otryggt i rummet ska vakt tillkallas och det gjordes även i detta fall.

Notera att Linda Beijer inte har pratat med Stina Oscarson eller mig eller Peter Thörnqvist för att höra vår version av saken. Det har inte DN Kultur, SR Kulturnytt eller SVT gjort heller. De har enbart okritiskt förmedlat Barakat Ghebrehawariats budskap och ställt Kulturhuset till svars. SR:s Kulturnytt sätter den förledande rubriken: Kritik mot Kulturhuset efter rasistiskt tillmäle. Nej, ingen riktade något glåpord till Barakat, det var däremot bitvis en diskussion om ett glåpord i en historisk kontext. Metoo kommer och går – ovannämnda redaktioners inkompetens består.

Linda Beijer verkar inte heller ha fattat att det är hennes förbannade skyldighet att värna yttrandefriheten i det öppna samhället.

Lever på sin kränkthet

Efteråt pratade jag med Stina Oscarson. Hon menar att det kändes fel att utfärda ett ordförbud. Det är faktiskt inte ett särskilt radikalt budskap i en demokrati.

– Jag tänker att ni som är på scen är vuxna individer och är där i tjänsten. Det är ingen mänsklig rättighet att slippa höra vissa ord. Sen anser jag att man inte ska använda dem, men det är en annan sak. Vi skulle behöva förbjuda så mycket i det här samhället om man vill skona människor från allt de kan bli kränkta av eller kan uppleva som rasism, säger Stina Oscarson.

Hon påminner om en annan sak: makthierarkin i rummet. Vi som var på scenen har högre status än de i publiken. Alla kan inte det höga akademiska språk som Barakat pratar på och som han avkräver av andra.

– Betraktar man ett sansat försök att låta en frågeställare tala till punkt som att man blir tystad och uppfattar man att det är obehagligt att två personer i väl formulerade frågor väljer att uttala N-ordet som hotfullt, då delar vi inte samma verklighetsbild. Och går man sedan ut och skriver offentligt att man blivit utsatt för rasism under en debatt och att stämningen bitvis var så hätsk att väktare behövde kallas in har man in mina ögon bara bevisat att man lever på sin kränkthet.

Hon sätter fingret på något uppenbart. När handelsresande i kränkthet som Barakat Ghebrehawariat försöker framställa sig som offer undergräver de människor som drabbas av riktig rasism i verkligheten. Barakats firma har enligt hemsidan kontor på exklusiva Grev Turegatan i Stockholm. De erbjuder föreläsningar om normkritisk kommunikation på följande sätt: ”Är du rädd för att säga fel trots att du vill göra rätt?” Jag vet några som han har lyckats skrämma upp. Låt mig gissa att Linda Beijer kommer att göra Kulturhuset till hans kunder.

Ola Wong är Kvartals kulturredaktör, Kina-kännare och författare. 

 

 

När jag har  läst det här flera gånger så upplever jag återigen ett Sverige   vilket är förvandlat till ett land där en minoritet har lyckats skaffa sig en makt som ger mig rysningar.

Är det inte 50 individer på universitetet i Lund så är det massmedia som ska skrämma oss till lydnad.

Metoo fungerade precis likadant. Skrämsel och lögner. 

Nu har vi dessutom alla islamister på våra gator och torg, ja tom inne på köpcentra och järnvägsstationer där de skränar om död åt judar.

I USA är det ännu värre. 

Landet som all vänster skydde tidigare är nu det land de får sin wokevänster från!

Klär ut sig till terrorister från Gaza!

Woke vill utplåna vår historia på samma sätt som IS gjorde nere i tex Irak-Syrien.

Ingenting ska få synas från flydda tider. Några negerkungar får inte finnas längre i sagoböckerna.

Martin Luther Kings tal innehåller ju order neger och då måste hans tal bort!

Detta är ju Hitlers inställning på sin tid. Bort med det för nazismen misshagliga, bränn böckerna. Slå sönder statyerna. Skär sönder tavlorna.

Under Stalin pågick samma vansinne.

Sverige har sedan många år haft dessa sjuka inställningar tack vare de rödgröna samt en svag borgerlighet.

Hur många av oss har inte brunmålats när vi redan för 25 år sedan gick emot den stora invandringen av människor från länder med en kultur vilken inte går ihop sig med demokratin i vårt land.

Hur många har inte slutat att tala med mig tack vare denna smygdiktatur?

Så har vi också fått ett land i förstörelse med mord stup i kvarten. Unga som fullständigt vänder samhället ryggen och spottar på oss andra.

Kriminalvården står inför mycket stora problem framöver inte minst ekonomiska!

Hur allt ska sluta vill jag inte ens spekulera om,jag är nu snart 82 år och kommer troligtvis  inte att få uppleva vad som kommer att hända!