När jag fick träffa handläggaren så sa jag bara så här: " Här är jag och jag är en arbetsvillig individ men det finns bara två val för er. Hjälp mig att få ett arbete eller ge mig sossbidrag.
Kvinnan framför mig log och sa att de hade läst i tidningen om mig. Vänta några minuter så ska jag ringa ett samtal. Hon återkom och frågade mig om jag kunde tänka mig att arbeta uppe i Kirseberg på Högamöllegatan i en sk boendegrupp.
Sagt och gjort , jag tog jobbet och fick infinna mig dagen efter hos chefen för boendet.
Där fick jag en presentation av boendet som var insprängt i ett vanligt hyreshus med egna lägenheter för de gamla samt en samlingslokal i källarplanet. Tvärs över gatan låg stadsdelens Service-center med mat och kaffe liksom olika aktiviteter.
Jag blev också tilldelad en boende vilken jag hade huvudansvaret för.
Det ingick också att man under en vecka hade ansvaret för att laga mat till de boende. Detta passade ju mig förträffligt eftersom jag hade utbildning i flottan att laga mat plus att jag var intresserad.
Längre fram skulle det visa sig att min matlagning och hushållning med de boendes pengar skulle väcka avundsjuka hos en del av mina arbetskamrater.
När jag hade min vecka så här i början så köpte jag orensad strömming och ställde mig att rensa den. Då kommer en av de unga flickorna fram och frågar vad jag gör, sen när hon ser renset så går hon ut och kräker.
Hon hade aldrig i sitt unga liv sett någon som rensade fisk.
Så var det med så mycket i denna unga grupp, de hade alla tagit "studenten" men herrejösses så lite de kunde.
Här mötte jag olika sorters människor som kom och gick i det här yrket.
En dag steg det in en medelålders man utan att presentera sig, han frågade bara :"har ni kaffe här"?
Satte själv på en kanna och satte sig och drack och drack utan att säga något. Han skulle jobba med oss denne skollärare som ville göra något annat. Det slutade inte bra alls. Han kunde inte ens koka havregrynsgröt åt "sin" boende.
Nästa man som flöt in och lika snabbt försvann var en kille i 30-års ålder från Iran. Han skulle hjälpa mig med en speciellt tung kvinna som man inte klarade av själv när man skulle tvätta henne.
Vi kom upp och det visade sig att hon hade bajsat ner sig. Det var bara att sätta igång och ta fram allt som behövdes. Då försvann min medhjälpare och jag ropade på honom men han kom inte. Då gick jag ut i stora rummet och där stod han och tittade ut genom fönstret.
Varför hjälper du inte mig, frågade jag. "Min religion förbjuder mig att göra detta" fick jag till svar.
Kära nån, sa jag, du menar att du ska arbeta i det här yrket genom att stå vid fönstret när andra ska slita ryggen av sig.
Jag var ju tvungen att fixa min nerbajsade kvinna själv med stor möda och besvär.Där kom mina kunskaper från långvården verkligen till hjälp.
Sedan knallade jag upp till chefen och berättade vad som hade hänt ,sen var det adjö med den killen.
Vissa av de boende var lite lata. En man som var fullt frisk i kroppen och bara var 60 år var bortskämd . Han kunde inte bre sin smörgåsar eller skala sin potatis . Mor har alltid gjort detta åt mig, var hans svar.
Mina unga arbetskamrater hade fortsatt att hjälpa honom men när jag kom blev det andra bullar av. Jag ställde fram det han skulle ha sen sa jag helt frankt åt honom , nu har jag inte tid att stanna utan jag måste gå.
Och visst hade han fixat sina mackor och även på lunchen skalat sin potatis.
Emma som jag hade som "min" egen tant var född 1903 och hade alla minnen kvar från flydda tider. När vi tex gick förbi Värnhemstorget så berättade hon att där låg det en stor soptipp när hon var ung. Samma sak var att hon kunde berätta för mig hur det såg ut i Kirseberg i hennes barndom.Där var hagar och grönt med boskap som vid slakt drevs genom staden till området strax bakom nuvarande centralstationen. Där låg stadens slakthus.
Det finns ett stort hus numera på den platsen med ett nöjestempel med just namnet "Slakthuset"!
I hela fem år arbetade jag där men begärde att bli förflyttad när det uppdagades att en arbetskamrat stulit massor med värdepapper och kontanter av en hjälplös man. Det var så obehagligt att förhöras av polisen. Jag och många andra förstod ju vem tjuven var eftersom han ensam hade haft tillgång till denne man alla skrymslen och vrår.
Detta sa jag också till polisen. "Vi vet också vem det pekar på"blev svaret.Men han blev aldrig fälld utan tvärtom blev han facklig fötroendeman inom Kommunal.
Själv fick jag jobbet att sköta kiosk och larmet uppe på Servicecentret men om detta återkommer jag i en annan blogg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar