Efter att uppskattningsvis fyrtiotusen civila iranier hade mördats på öppen gata under protesterna mot den islamiska republiken den 7 och 8 januari, vaknade Europa plötsligt upp. Men bara för några ögonblick. I Bryssel förbjöd Europaparlamentets ordförande, Roberta Metsola, iranska diplomater tillträde till parlamentets utrymmen och den tyska förbundskanslern Friedrich Hertz förklarade självsäkert att en regim som mördar sina egna knappast kan överleva många veckor till.
Runt om i världen såg den iranska oppositionen plötsligt ett skimmer av ljus och hopp. Efter 47 år av förtryck vågade man äntligen hoppas på frihet och demokrati. Men efter att den iranska regimen stängde av internet och all kontakt med omvärlden kunde man effektivt tysta ned allt motstånd utan insyn av internationell media.
I dag beskrivs massakern som det största massmordet på en egen befolkning under så få dagar under modern tid. Fyra månader senare har situationen förändrats radikalt. Den tillfälliga europeiska solidariteten med det iranska folket visade sig vara en chimär. När det kom till kritan vägrade de flesta europeiska länder att lyfta ett finger för att hjälpa det iranska folket trots att runt nittio procent av befolkningen önskade ett regimbyte.
I stället för att bistå Israel och USA som under några intensiva veckor i mars lyckades försvaga den iranska regimens militära kapacitet avsevärt samt underlätta för ett regimbyte, ställde sig Europa indirekt på den iranska regimens sida.
Såväl Spanien som Belgien vägrade att upplåta sitt luftrum för amerikanska krigsflyg och Starmer stoppade den amerikanska armén från att använda landets militärbaser. I valet mellan ett framtida sekulärt och demokratiskt Iran och fortsatt skräckvälde av mullorna i Teheran, valde Europa det sistnämnda.
Samtidigt som solidaritetsyttringarna för den avsatte shahens son, Reza Pahlavi, fortsatte i Iran, vägrade Europa att erkänna kalla fakta. Det iranska folket hade fått nog av fötrtycket under islam och krävde förändring. Förändringen stavades Reza Pahlavi och stöddes av tiotals miljoner iranier inne i landet och runt om i världen.
I valet mellan ett framtida sekulärt och demokratiskt Iran och fortsatt skräckvälde av mullorna i Teheran, valde Europa det sistnämnda.
När kronprinsen besökte Stockholm några månader senare fick han visserligen tala till enskilda riksdagsmän, landsmän och ett stort mediauppbåd inne i riksdagshuset – men såväl riksdagens talman som regeringen vägrade blankt att träffa konronprinsen i fruktan för att uppröra mullorna i Teheran. Det var för övrigt samma terrorregim som den socialdemokratiska regeringen hade mött i tiderna täckta från topp till tå för att blidka mullorna.
Mötet i Teheran markerade i princip dödsstöten för det som man stolt hade utropat som en feministisk utrikespolitik. I samma veva raserades även bilden av den humanitära stormakt som man med stor möda hade byggt upp i decennier. Detta var inte längre Raoul Wallenbergs Sverige.
Men Sverige var inte ensamt i den avvisande inställningen. Genom påtryckningar från den islamska republikens lakejer runt om i Europa har EU vägrat att ge den iranska oppositionen någon erkänsla. I stället för att stödja oppositionen försöker media, med hjälp av regimens talesmän, förmedla en bild av en splittrad opposition som är oförmögen att ta över ett regeringsansvar.
EU:s cyniska inställning till kriget i Iran går däremot stick i stäv mot inställningen till Ukraina. Medan man fortfarande vägrar inleda några som helst diplomatiska samtal med den ryska regeringen utan i stället kräver en fullständig kapitulation, är kompromiss och eftergifter ledorden i inställningen till den Iranska regimen i Teheran. I veckan prisade således Kaja Kallas den pakistanska regeringen för dess roll i fredssamtalen mellan USA och Iran och önskade en snabb normalisering av relationerna med Iran.
Ett Europa som känner större samhörighet med den brutala islamistiska regimen i Iran än folket som kräver förändring, är ett Europa som fullständigt har tappat bort sin moraliska kompass.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar