Om de två senaste årens propalestinska protester runt om i världen har gett upphov till många frågor samt lett till allmän osäkerhet och förvirring bland många Israelvänner, har reaktionen på den senaste månadens blodbad i Iran rätat ut många av dessa frågetecken.
Reaktionerna mot den iranska regimens blodbad i Iran uteblev, och på gator och torg runt om i Sverige – som tidigare hade fyllts av demonstrationer mot kriget i Gaza – var det plötsligt besynnerligt tomt och tyst överallt. Var fanns Greta Thunberg, denna svenska människorättskämpe som bara någon månad tidigare hade seglat hela vägen till Gaza för att påtala det hon uppfattade som krigsbrott och militärt övervåld?
När tiotusentals civila iranier skjuts ner i fredliga demonstrationståg och hundratusentals andra skadas, lyser den annars så mediafixerade Greta Thunberg med sin frånvaro. Varför?
Hon är inte ensam. Mönstret är detsamma oberoende av om det gäller media eller akademi. I nyhetssändningar där man tidigare självsäkert och ordagrant återgett all information från hälsovårdsmyndigheterna i Gaza, som i själva verket var detsamma som Hamas, blev man plötsligt osäker på såväl dödstalen som antalet skadade och förstod överhuvudtaget inte varför det iranska folket protesterade.
Det berodde huvudsakligen på den dåliga ekonomin, menade några svenska experter som i vanlig ordning skyllde upploppen på Israel och USA. Samtidigt kan man förstå de etablerade journalisternas dilemma. Hur förklarar man det iranska folkets uppror mot ett islamistiskt förtryck, och deras hopp om ett amerikanskt eller israeliskt militärt ingripande, om ens världsbild domineras av ett neomarxistiskt narrativ?
Det som många trodde var ett självklart moraliskt ställningstagande för frihet och demokrati mot förtryck och diktatur blev i stället någonting komplext och svårförklarat.
Men den moraliska kollapsen slutar inte där. Från att ursprungligen ha ignorerat protesterna i Iran har man de senaste veckorna sett allt fler demonstrationståg där den Islamiska republikens flagga vajar stolt tillsammans med den palestinska flaggan till stöd för mullorna i Iran och Hamas i Gaza. Inte så konstigt egentligen, eftersom Hamas ingår i Irans terrornätverk tillsammans med Hizbollah och Huthis.
När valet står mellan fredliga demonstranter och det islamska revolutionsgardet som urskillningslöst mejar ner civila iranier till höger och vänster, väljer dessa vänsteraktivister mullorna i Iran. På detta sätt avslöjas det som länge har framställts som en progressiv rörelse på en humanitär värdegrund men som i stället visat sig vara en kamporganisation för politisk islamism och allmän fientlighet mot demokratiska värden och det öppna samhället.
Händelseutvecklingen i Iran vänder således upp och ner på den progressiva världsbilden. Den internationella världsordningen med dess centrala institutioner, som FN:s säkerhetsråd i New York eller FN:s människorättskommission i Geneve, behövde flera veckor för att överhuvudtaget reagera. Dessa institutioner har under de 47 år som Iran ockuperats av islamisterna varit oförmögna att ställa bödlarna till svars och har i stället gett dem legitimitet med centrala poster inom bland annat FN:s människorättskommission.
Den tidigare svenska socialdemokratiska regeringens varma relationer till diktaturen i Iran, som uppvaktades av beslöjade kvinnliga regeringsmedlemmar, blev med tiden en närmast ikonisk bild för den feministiska utrikespolitiken. Den gemensamma nämnaren för den svenska socialdemokratin, den tidigare moderata utrikesministern Carl Bildts utspel i svensk massmedia samt den norska utrikespolitiken, där man så sent som i somras bjöd in Irans utrikesminister till Oslo, är föraktet för Israel samtidigt som man vurmat för mullorna i Iran.
Det är inte en progressiv utrikespolitik utan närmast en moralisk kollaps.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar