tisdag, november 19, 2024

Alice Måve får ordet!

 

Marxisten Lenin ska ha sagt att ”Det finns decennier då ingenting händer, och veckor då decennier händer.” Vi är i ett sådant skede nu. Kriget i Ukraina och hur Europa hanterar det kommer inte reduceras till några sidor i framtidens historieböcker. Kriget kommer att bli ett eget kapitel. Det finns därför inget utrymme för naivitet och önsketänkande. Historiens dom blev hård mot dem som gick Hitler till mötes och trodde att det gick att förhandla med en revanschlysten despot som bara ville ha mer makt och mark. Historiens dom kommer att vara hård mot dem som i våra dagar tror sig kunna tämja Putin. Alltmedan vi fortsätter att leva våra vanliga liv, i en alltmer ovanlig tid, fortsätter Ryssland sitt imperialistiska krig i Ukraina. Men för Putin handlar det inte enbart om Ukraina. Maktambitionerna sträcker sig längre än så. Det handlar ytterst om att återupprätta den maktsfär som gick förlorad när Europa enades efter murens fall. De danska och tyska försvarsministrarna talar om ett fönster på mellan tre till fem år innan Ryssland kan ha kapacitet att angripa ett Nato-land och därigenom testa paragraf 5 i praktiken. Därför finns ingen större, eller mer avgörande fråga, för Europas framtid än frågan om Ukrainas rätt till fred, frihet och självbestämmande. Men så länge västvärldens rädsla för Putins oberäknelighet och kärnvapenhot är större än Putins rädsla för västvärlden, så kommer Ryssland fortsätta att agera på samma aggressiva och revanschistiska sätt. Därför måste det vara utifrån den här verkligheten som vi bygger vår beredskap och vårt försvar. Det är utifrån denna insikt som EU:s framtida säkerhets-, försvars- och utrikespolitik behöver formuleras. Och det är just detta som jag kommer att kämpa för i Bryssel. Gränser är en förutsättningen för att säkra vår frihet och Europas fred. Och nu måste vi göra vad vi kan för att säkra just freden och friheten. Det vi bevittnar är inte bara en strid om territorium och suveränitet. Det är även en kamp om värderingar och om vilken världsordning som ska råda. På ena sidan autokratier, som Ryssland, Iran och Kina, som drömmer om en alternativ, multipolär världsordning. På andra sidan står vi - den fria världens demokratier vars konstitutioner baseras på grundläggande medborgerliga fri- och rättigheter, med fria val, folkstyre och rättsstatens principer. Det är alltså en kamp mellan den starkes rätt och den rätt som följer av internationell lag. Det är ordning mot oordning. Förtryck mot frihet. Fransmannen Jean Monnet var en av de pådrivande personerna bakom EU. Monnet konstaterade att Europasamarbetet skulle formas av kriser och vara resultatet av hur dessa kriser hanterades. Nu påminner Rysslands krig mot Ukraina om att vi delar samma öde. Ester och tyskar. Finländare och fransmän. Svenskar och rumäner. Frågan, som vi behöver ställa oss, är vad som ska definiera Europa efter Ukrainakriget? Om fem år, hur vill vi se tillbaka på den här tiden, och på de beslut vi fattade? Hur hade vi velat att världen hade agerat om den blågula flaggan, som solidariskt vajar på stänger runtom i Europa, inte hade varit Ukrainas utan vår? Hade vi tyckt att världens respons varit tillräcklig? Europa behöver göra mer, för att öka den egna beredskapen och motståndskraften men också för att säkra vägen till fred för Ukraina. Misslyckas vi ser alla världens diktaturer att Rysslands metod står öppen också för dem. Och de kan enbart vinna om vi andra inte orkar stå enade. Därför får EU-länderna inte falla för de splittringsförsök som utgör kärnan i diktaturens propaganda. Därför måste EU stå upp för Ukraina - ekonomiskt, militärt och humanitärt. Och det är därför EU ska stå upp för Israels rätt till både existens och självförsvar – för den judiska staten har en skyldighet att försvara sitt folk mot Hamas terror och krig. På samma sätt som den ukrainska staten har en skyldighet att försvara sig mot Putins terror och krig. Och det är vår skyldighet att hävda dessa utsatta folks rätt till försvar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar