Bär du en tröja som hyllar folkmord är det en nyhet. Då kommer du i tidningen. Vill man inte komma i tidningen bär man inte en sådan tröja. Svårare än så är det inte.
I ett flertal inlägg på sociala medier påstår gruppen ”Enhetsfront för Palestina” att tidningen Bulletin – som kallas ”nyliberal” – skulle ingå i ett organiserat samarbete mellan ”högerextrema” medier för att hota, trakassera och kartlägga demonstranter vid ”palestinarörelsens” demonstrationer. I denna oheliga allians påstås förutom Bulletin bland andra Göteborgs-Postens ledarredaktion, Riks, Sverigebilden, Insikt24 och NMR ingå.
Ett så absurt påstående faller givetvis på sin egen orimlighet, men det ger samtidigt en inblick i hur en del människor använder sin hjärna – det vore fel att säga att de tänker.
Bulletin har använt bilder från Sverigebilden i flera artiklar, vilket inte är det samma som samarbete för hot och trakasserier. Det är bilder tagna på offentlig plats. Att tro att man kan demonstrera offentligt och se det som en form av ”uthängning” att någon då fotograferar, är så dumt att man måste ställa sig frågan varför man går med i en demonstration om man inte vill bli sedd.
Bilderna talar dessutom för sig själva. Det är Sverigebilden som tagit de foton Bulletin publicerat flera gånger, där personer syns bära tröjor med texten ”Palestine 7 October”. Den sjunde oktober 2023 var alltså dagen då 1200 israeler brutalt mördades, det som firades på sina håll även i Sverige, bland annat med bilkortege i Malmö. Om man firar en sådan händelse vare sig det sker med bilkortege eller tröja måste man väl rimligen stå för sin åsikt. Då är det knappast ”uthängning” att publicera bilder på det.
Bulletin har också vid några tillfällen försökt intervjua Kristofer Lundberg, den tidigare ordföranden för Vänsterpartiet i Angered som partiet nu inlett ett uteslutningsärende mot. Att öppet och ärligt be om ett svar på en riktad fråga är inte ”infiltration”. Inte heller handlar det om hot eller trakasseri.
Att vi inte är intresserade av ett samarbete med Nordiska Motståndsrörelsen förstår nog varje normalt funtad människa, inklusive NMR själva, som lär vara lika ointresserade som vi av samverkan. Den totala förvirring vad gäller ideologi som får samma människor att tro dels att Bulletin är nyliberal, dels tror att vi samarbetar med nazister, har förmodligen hindrat palestinarörelsen från att se hur mycket de själva ideologiskt har gemensamt med NMR. Där skulle ett samarbete verkligen kunna vara till glädje för båda sidor! Samma förakt för demokrati och samma diktaturkramande, samma hat mot judar och samma egendomliga verklighetsuppfattning till brädden översvämmande av konspirationsteorier.
Fantasierna om det påstådda samarbetet där Bulletin ingår och oförmågan att förstå att om man demonstrerar offentligt blir man också offentligt granskad, är exempel på fenomen som präglar hela palestinarörelsen. Den totala bristen på konsekvensanalys och oförmågan att se eget ansvar för händelser som drabbar palestinier, har präglat konflikten i hundra år vid det här laget.
Här är pogromen den 7 oktober ett utmärkt exempel. Vad hade Hamas förväntat sig annat än en israelisk motattack? Om man oprovocerat går över gränsen, vars bevakning var bristfällig just därför att man litade på en avspänning i konflikten från israelisk sida, och brutalt mördar 1200 människor, vad förväntade man sig att Israel skulle svara med? Om man dessutom stolt deklarerar att man har för avsikt att upprepa attacken gång på gång, vilken reaktion förväntar man sig?
Det brukar påpekas att Israel nu styrs av en ”högerregering” av Benjamin Netanyahu, men allvarligt talat, tror någon på fullaste allvar att om Israel hade styrts av en vänsterregering, att dessa suttit med armarna i kors och låtit sin egen befolkning slaktas? Att ingen motreaktion hade kommit från en vänsterregering?
Om man angriper Israel på detta sätt, hur kan man då komma med de till leda upprepade palestinska flosklerna om israelisk blodtörst, om folkmord, om dödade barn? Varje människa –barn eller vuxen spelar ju egentligen ingen roll – som dödas i krig är givetvis en tragedi, men om ett land står inför risken att se fler tragedier i sitt eget land är det ofrånkomligt att man tar sina mått och steg för att tragedierna i stället drabbar fienden. Det innebär inte blodtörst eller inbyggd illvilja, det handlar helt enkelt om självbevarelsedrift. Försvarskrig är inte folkmord. Men det förminskar givetvis inte tragedin. Frågan är dock vem som är skyldig till tragedin.
Under det senaste året har världen överösts med bilder av förstörda hus, dödade människor och andra tragedier i Gaza. Ytterst sällan ser man bilder av hur det såg ut där innan. Trots talet om Gaza som ”världens största utomhusfängelse” och utbredd fattigdom var Gaza påfallande välbyggt och välmående. Trots flera tidigare krig med omfattande förstörelse var bebyggelsen återskapad. Längs havet låg restauranger och kaféer. Badstränderna var välfyllda. Så hade det kunnat förbli.
Problemet med hela frågan om Palestina handlar dock om hat. Man hatar Israel mycket mer än man älskar Palestina. Man hatar judar mycket mer än man älskar sina egna. Så länge man inriktar sig mer på att förstöra för Israel och döda judar än man satsar på egen infrastruktur och utbildning kommer krig att blossa upp gång på gång och hur fina strandpromenaderna i Gaza än hinner bli mellan varven kommer det att fortsätta att sluta på samma sätt var enda gång.
Men det finns en annan kärlek till sitt land än den som tar sig uttryck i hat och oförsonlighet. Tyskar älskar sitt land utan att vilja ha tillbaka Königsberg och Danzig. Danmark har vant sig vid att Skåne, Halland och Blekinge inte tillhör dem. Norge begär inte att få tillbaka Kungälv och trots att en svensk kung kröntes i Nidarosdomen låter vi norrmännen behålla Trondheim. Inte heller drömmer vi om att återerövra Finland.
Fred handlar alltid om att ge lite av sig själv, inte minst i form av att glömma gamla oförrätter och försöka se vad man har gemensamt. Bland folk i allmänhet i Israel, Gaza, Libanon och de andra berörda länderna finns det gott om människor som har den viljan. Men de kommer alltför sällan till tals. I stället präglas konflikten av dem som skriker högst.
Men skriker man högst får man också bära konsekvensen om det man ropar ut för med sig reaktioner. Bär man en tröja som hyllar den 7 oktober får man räkna med att hamna i tidningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar