Unni Drougge: Rädslan för att kallas rasist gav brittiska groomingligor fritt fram.
När sexligor i Storbritannien nästan uteslutande bestod av muslimska män, då tystnade polis, medier och myndigheter och nonchalerade de skrämmande uppgifterna om att mängder av tonårsflickor såldes till pedofiler. Rädslan för att underblåsa rasistiska strömningar blev större än den skräck som de unga brottsoffren levt under, och som gett dem men för livet, skriver Unni Drougge.
– Det finns bara en sak jag kan säga, och det är förlåt. Förlåt alla kloka väljare för att partiet inte lyssnade på er. För att vi svek er. Ni röstade på oss i 14 år, och vi höll inte vad vi lovade. Vårt land förtjänar bättre och nu är det vi som måste skärpa oss och börja lyssna på vad ni säger.
Så talade Suella Braverman, före detta inrikesminister och parlamentsledamot för Tories, så fort det stod klart att Tories förlorade regeringsmakten i det brittiska valet den 5 juli. Säga vad man vill om Tories, men Suella Braverman är en rakryggad politiker som gjort sig känd för att tala klartext när andra rabblar floskler.
Tjejer, de yngsta var elva år, blev ett lätt byte för ligornas sexhandel och de såldes som boskap till pedofiler.
I samma anda stack hon förra året hål på en varböld som gång på gång begravts i tystnad av myndigheter, rättsvårdande instanser, politiker- och medieetablissemanget. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Ledarskribenter på de största tidningarna anklagade henne för att sprida vilseledande uppgifter, flera stora intresseorganisationer rasade och varningar utfärdades.
Hennes uttalanden gällde de så kallade groomingligorna som ända sen 2000-talets början opererat i flera mindre städer där de styrde nattlivet med taxifirmor och take away-barer och på så sätt kom i kontakt med mycket unga och ofta socialt utsatta tjejer som var ute om kvällarna. Dessa tjejer, varav de yngsta bara var elva år, blev ett lätt byte för ligornas organiserade sexhandel och såldes som boskap på köttmarknader för pedofiler. De kriminella männen var betydligt äldre, ofta familjefäder, som lockade in småtjejerna i sina bilar och bjöd på sprit och droger. Vittnesmålen från de unga brottsoffren beskriver hur de halvt medvetslösa föstes in i sjaskiga rum där flera män turades om att våldta dem. Försökte de dra sig ur blev de misshandlade och dödshotade med knivar och skjutvapen. Blev de gravida fick de genomgå riskfyllda aborter i de kriminella gängens egen regi, utan kontakt med sjukvården. Men när polisen fick kännedom om de groteska övergreppen rann det mesta ut i sanden.
Socialarbetaren Sara Rowbotham, vars uppdrag var att ingripa bums vid varje tecken på övergrepp och sexuell exploatering av unga, slog tidigt larm om den systematiserade sexhandeln i staden Rochdale. Hon rapporterade om 181 fall. Trots det slog alla berörda myndigheter dövörat till.
En annan visselblåsare som förde en kamp inom polisen för att ge rättvisa åt de utnyttjade flickorna i Rochdale var Maggie Oliver, polisinspektören som 2010 kallades in för att utreda pedofilhärvan. Hon lyckades övertala de utsatta flickorna att anmäla brotten och när de fått in tillräckliga bevis trodde hon att kollegorna skulle känna sig lättade och glada, men i stället blev det rena begravningsstämningen, har Maggie Oliver uppgett. Hon hoppade av 2013 i protest mot att slappheten hos poliskollegorna ledde till att de flesta förövarna fick gå fria.
Vad var det då som fick polis, medier och myndigheter att nonchalera de skrämmande uppgifterna om att mängder av tonårsflickor såldes till pedofiler? Jo, det råkade vara så att sexhandelsligorna nästan uteslutande bestod av muslimska män med pakistansk bakgrund. Därför smällde rädslan att underblåsa rasistiska strömningar högre än den skräck som de unga brottsoffren levt under och som gett dem men för livet. Den hotande islamofobistämpeln sänkte sig som en våt filt över sanningen och togs tacksamt emot av högerextremister som då fick ytterligare bränsle till att piska upp hat mot muslimer.
Förövarna själva var dock inte heller sena att dra rasistkortet. Ringledaren ”Daddy” Shabir Ahmed, som dömdes för bland annat 30 våldtäkter på en 14-åring, skyllde exempelvis de fällande domarna på en konspiration mot muslimer.
Ingen av dem som velat spegla brottsoffrens lidanden har undgått den hårda domen från vänsterns antirasistiska garde om att sprida islamofobi, allra minst om dessa röster kommit från de egna leden.
Inte ens de utsattas egna erfarenheter har tillåtits passera antirasismens smala nålsöga. När en av överlevarna som numera är utbildad läkare gick ut under pseudonymen Ella Hill och berättade om mardrömmen hon genomlidit som tonåring i klorna på en sexhandelsliga i Rotherham fick hon en störtsjö av hat från vänsteraktiva antirasister, som sade att hela hon var en bluff, iscensatt av högerfascister. Hon hade nämligen återgett vad förövarna brukade kalla henne – ”vit slampa” och ”billigt vitt kött” – och att de brukade tvinga henne gå ner på knä och slicka deras fotsulor. Eftersom våldet var så kopplat till att hon var en ung vit tjej betraktade hon övergreppen som hatbrott. Därför blev hon hatad av antirasisterna som bara godkänner rasism från vita.
I antirasismens namn är det helt okej att hata även brottsoffer som berättar om grova sexualbrott de utsattes för som barn, om gärningsmannen tillhör en grupp som kan utsättas för rasistiskt hat. I antirasismens heliga namn är det fullt godtagbart att också stämpla själva sanningen som rasistisk.
Resultatet av denna antirasistiska draksådd blev att de traumatiserade brottsoffren berättat hur de kissat på sig av skräck när de sett sina förövare röra sig fritt på stadens torg och köpcenter. Redan när BBC 2017 släppte ”Three Girls”, en dramadokumentär i tre delar som helt baserar sig på Rochdaleskandalen, var det bara två av de nio dömda förövarna som satt kvar i fängelse. De gärningsmän som till sist fick avslag på åratals överklaganden av besluten om utvisning hittade för övrigt alldeles nyss ett nytt kryphål i lagen så att de kan stanna kvar i landet medan de fortsätter utnyttja allmänna medel för att processa vidare. Och sexhandeln pågår än.
Längs hela den här mörka historien har oräkneliga unga och sårbara flickor offrats på den politiska korrekthetens altare. Sveket mot alla dessa tusentals tjejer som fallit offer för sexhandelsligornas råa exploatering har legat och bultat som en svidande skam i nationens hjärta. Därför blossar skandalen ständigt upp på nytt. I fjol kom den unge journalisten Charlie Peters ut med sin mycket uppmärksammade dokumentär ”Grooming Gangs: Britain’s shame”. Och historien kommer att rulla vidare tills alla sår är luftade och får läka. Det gäller också såren hos det stora antal som drabbats av hedersrelaterat våld. Det gäller varenda en av de unga kvinnor som även här i det svenska jämställdhetsparadiset kastats åt vargarna när övergreppen de råkat ut för har begåtts av fel sorts förövare. Förövare som skyddas i skenet av den förment ädla kampen mot rasism och främlingshat.
Frågan är när tiden är mogen för alla dem som deltagit i detta fatala svek att öppet erkänna sin skuld. Att göra som Suella Braverman när Tories förbrukat sitt förtroende. Bara säga: ”Förlåt. Förlåt för att vi svek er. Ni förtjänar bättre och vi måste börja lyssna på vad ni säger.”
Unni Drougge
Författare och Journalist
Detta är en opinionstext. Åsikterna är skribentens egna.
Kontakta journalisten: unni.drougge@epochtimes.se
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar