Jag tror minsann att påven har träffats av en meteorit! Minsann, där ligger han under stenen, i full ornat, med krucifix i handen. Så löjlig och hjälplös han ser ut, Johannes Paulus II.
Bilden syns just nu i Stockholm, längs gator och i tunnelbanevagnar, och gör reklam för Moderna museets utställning “Den tredje handen” av konstnären Maurizio Cattelan.
Man kan tycka vad man vill om påven, men för katoliker är han förstås Kristi ställföreträdare på jorden. Och där ligger han nu under sin stora sten, för mig och tusentals andra katoliker att beskåda på väg till jobbet eller på helgpromenaden.
Jaha. Hur så? Får man inte göra konst eller skämta om sådant som troende råkar betrakta som vördnadsfullt?
Det får man. Kör hårt! För mig trumfar yttrandefriheten religiösa känslor alla dagar i veckan, till och med söndagar. Man kan se alla dessa skämt om kristendomen, alla kränkningar, allt gapflabb från ateister som en nyttig övning i ödmjukhet, en sorts botgöring som vi får stå ut med för kyrkans alla missgärningar.
Men, ursäkta och förlåt. Varje gång jag ser en bild på en lustig påve kan jag inte låta bli att tänka: “Kul, gör en storimam nu. Gör en ayatollah som ligger där under rymdstenen, med skägget spritt över marken, och visa upp den på prunkande planscher i Stockholms tunnelbanesystem.”
Varje gång jag hör någon ny Björn Gustafsson-pajsare sjunga en klatschig Mello-pausunderhållning om “Jesus, den j****n” kan jag – förlåt och ursäkta – inte avstå från tanken: “Festligt! Sjung om Muhammed nästa gång.”
Det som smärtar är inte förolämpningen i sig, den tar jag utan att ens dra efter andan, utan lättsinnet. Hur det inte betyder ett dugg för en public service-kanal eller ett statligt museum att göra sårande reklam så länge det är just kristna som såras. “Kul! Påve under meteorit, den kör vi, den är så provocerande.”
Det är alltså bara några år sedan Moderna museets överintendent tackade nej till att ta emot Lars Vilks “Mohammed som rondellhund”, som hon ansåg “grundar sig på hatisk och kränkande ikonografi”. Detta om något låter som ett skämt, men nej. Den ena gruppen respekterar vi, den andra trampar vi på. Man behöver inte ens tänka efter: “Upp med påven i t-banan bara, höhö. De kristna är i strukturellt överläge, det tål de.”
Men den typiska svenska katoliken är inte en fascistisk godsägare i någon Bertoluccifilm. Hon kan vara svensk konvertit, men lika gärna en städare från Kroatien, en ingenjör från Nigeria eller en av alla dem med rötter i Polen eller Chile som finns i många av våra samhällsskikt, men sällan i någon dominerande elit.
Det som gör ont är insikten att det fortfarande är så fnissigt friktionsfritt att såra vissa troende, medan andra ska behandlas med bugningar och fotskrap. De kan ju bli ledsna eller, Gud hjälpe oss, arga. Tänk om de blir provocerade.
PS Allt detta är publicerat i tidningen DAGEN !
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar