Mordet i Skärholmen visar att det Sverige vi kände inte längre finns. Därför är vi alla sörjande och även om så många säger ungefär samma sak blir det inte banalt, eftersom sorgens ord inte är banala.
När någon är i sorg är det en naturlig sak att man vill säga några tröstens ord. Men det gäller att hålla tungan rätt i mun. Banala plattityder kan irritera de sörjande mer än de tröstar. En som fått smaka på det är som bekant Magdalena Andersson. När hon besökte platsen i Skärholmen där 39-årige pappan Mikael mördades framför sin tolvårige son föll hennes initiativ inte i god jord hos den mördades syster och svåger.
När något så fruktansvärt har hänt blir lätt alla tröstens ord banala. Mikael cyklade tillsammans med sin son till ett bad då han tillrättavisade ett ungdomsgäng och blev skjuten i huvudet. Den tolvårige sonen fick själv ringa 112 och till sin farmor för att berätta vad som hänt. Jag kan bara tänka på om något sådant hänt mitt tolvåriga barnbarn. Vilka ord skulle förmå att trösta i en sådan situation?
Väldigt många har redan skrivit upprört om händelsen i Skärholmen. Och väldigt många säger ungefär samma saker. Men ändå blir det inte banala plattityder. Det beror på att det inte bara är tröstens ord till de närmast sörjande som formuleras, utan uttryck för en helig vrede över hur samhället förändrats. Då är vi alla sörjande. Och det sörjande säger blir inte banalt.
En del verkar inte ha fattat det än, men en avgörande förändring har skett. När Jimmie Åkesson förklarar krig och kräver att alla resurser sätts in mot gängen blir han inte längre kölhalad i pressen för sina ord. En mängd privata debattörer och flera medier uttrycker i stället snarlika åsikter.
Ett av de mest talande inläggen har gjorts av moderata riksdagsmannen Louise Meijer, som för en dryg månad sedan i Expressen skrev en debattartikel om att hon ändrat sig i invandringsfrågan. Från att 2015 varit för ”refugees welcome” är hon nu förespråkare för en stramare invandringspolitik än de åtstramningar som hon då var emot. Sverige har tack vare invandringen blivit ett förändrat land, skriver hon. Hon har förändrats, men inte helt. I torsdags twittrade hon:
Mordet i Skärholmen berättar något om det nya Sverige. Att säga till stökiga och asociala ungdomsgäng på bussen, tunnelbanan eller annan plats kan vara förenat med livsfara. Det spär på misstro och främlingsfientlighet.
Ja mordet berättar verkligen något om det nya mycket sämre Sverige, eller kanske tydligare: Det berättar om det Sverige som fanns en gång, men som inte längre är. Det sörjer vi. Men trots att hon kommit till den insikten kan hon inte befria sig från gamla invanda spår. Hon uttrycker alltså, då en man kallblodigt skjutits ihjäl, oro för att det kommer att späda på främlingsfientlighet!
Det är några mycket avslöjande rader. Ivar Arpi skriver:
”En pappa har just blivit ihjälskjuten framför sin 12-årige son. Och det denna politiker oroar sig för är ökad främlingsfientlighet. Det är samma reaktion som får den självhatande vänstern att efter varje islamistiskt terrordåd oroa sig för ’islamofobi’, när deras landsmän just avrättats. Som när Magdalena Andersson tillrättavisade oss för vårt tonläge, efter att tre svenskar mördats i Bryssel för att de var svenskar, som hämnd för koranbränningarna. Denna instinkt att alltid bry sig mer om gärningsmännen, ömma för förövarna och våldsverkarna, så länge dessa tillhör vad vänstern kategoriserar som en ’svag grupp’.”
Men orden är avslöjande också på ett annat sätt. Vad vet vi om gärningsmannen? Det var ett ungdomsgäng, det är allt vi vet. Ingen har sagt något om gärningsmannens etnicitet. Det behövs inte heller. Louise Meijer oroar sig för att främlingsfientligheten ökar och avslöjar därmed att hon utgår från att gärningsmannen inte är någon Kalle eller Johan. Och med nästan hundra procents säkerhet vet vi att hon har rätt.
Våldsverkare som ganska uppenbart förklarat krig mot civilsamhället, som skjuter och spränger sig till makt – för det är givetvis en maktutövning när folk inte längre vågar säga ifrån – är inte en svag grupp. Det handlar inte om ”utsatta” eller om ”socioekonomiskt svaga”. Det handlar om rövare och banditer som terroriserar hela Sverige och de bör givetvis behandlas därefter.
När någon mördats är det en del av sorgearbetet att mördaren hittas, åtalas och straffas. Det tröttsamma mantrat om att hårdare straff inte hjälper är nonsens. Det kanske inte hjälper för att förvandla en yrkeskriminell till en god samhällsmedborgare, även om exempel på det också finns. Men det hjälper definitivt offren i sorgearbetet. Och när det gäller mordet i Skärholmen och liknande händelser är hela samhället med Sveriges alla invånare offer. Med det vill jag givetvis inte förminska den sorg Mikaels närmaste känner.
Mördaren är den skyldige, men de politiker som mycket målmedvetet förstört Sverige och de mediepersonligheter, debattörer och andra som lika målmedvetet förtigit och förskönat Sveriges avrättning är medskyldiga. Det gäller också dem som så fort man kritiserat denna avveckling – utveckling är fel ord – börjat tala om rasism, nazism och att det var så det började på trettiotalet.
Det finns egentligen bara en värre bödel mot Sverige än dessa medskyldiga och det är de som fortfarande, med Stockholms oppositionsborgarråd Jan Jönsson (L) – ”gängens värsta fiende” – i spetsen, upprepar samma gamla uttjatade mantra om flera fritidsgårdar. När en medicin inte fungerar hjälper det inte att öka dosen. Något helt annorlunda behövs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar