Sjuka åldringar som nästan dör av medicinbrist och aldrig ser dagsljus och barn med brännskador och frakturer som sover på hårda golv och rasar i vikt av undernäring. Allt detta mot bakgrund av en öronbedövande tystnad från Röda Korset, som varken fördömt pogromen eller att Hamas inte låter deras läkare träffa de kidnappade, skriver dramatikern Vera Berzak.
När 85-åriga Elma Avraham släpptes ur Hamas fångenskap efter 52 dagar låg hennes kroppstemperatur på 27 grader. Hon fördes med helikopter till ett sjukhus i Israel där hon intensivvårdades i kritiskt tillstånd, och först efter flera dagar stabiliserades hennes tillstånd tillräckligt för att en psykiater skulle kunna prata med henne. För psykiatern berättade hon att hennes enda dagliga föda varit en liten mängd nötter. Hon hade fått sova på golvet och hade inte en enda gång sett dagsljuset. Eller fått duscha. Psykiatern som vårdade henne är min mor. Som också berättade att när Elma kom till sjukhuset, var hon bara en timme från att dö.
Läs även: Norell: Att relativisera Hamas brott och göra sig blind
Att Elma nästan dog i fångenskap kom inte som någon överraskning för hennes familj – hon är helt beroende av de mediciner hon måste ta för en kronisk sjukdom. Medicin som hennes son mer än en gång under fångenskapen försökte förse henne med genom att vända sig till Röda Korset. Men förgäves. Han fick höra att Röda Korset inte hade tillgång till gisslan, inte kunde överlämna något. Ett i sig rimligt svar. Men borde Röda Korset verkligen acceptera detta utan att protestera?
Medicinsk personal i Israel som har tagit hand om de frigivna är förhindrad att dela sekretessbelagd patientinformation, men har berättat att de vittnesmål de tog del av från de frisläppta inte skilde sig från de som hördes från överlevarna från andra världskrigets ghetton och koncentrationsläger. Barnen hade benfrakturer, brännskador, infektioner och vissa av dem hade gått ner i vikt med uppemot 10 kilo.
Deras hygieniska tillstånd var värre än allt vad läkarna tidigare sett. ”Misshandel på alla nivåer du kan föreställa dig” som Itai Pessach, chef för Safras barnsjukhus, uttryckte sig. Om det var Röda Korsets personal som transporterade dessa barn till friheten, måste man omedelbart ha sett skadorna. Man vet alltså, var till och med först på plats, och ändå: Från Röda Korsets pressavdelning och talespersoner förblir det tyst. Varför?
19 kvarvarande kvinnor skulle ha återvänt som en del av avtalet om vapenvila, det avtal som Hamas valde att bryta mot. Många tror att anledningen till att de bröt mot vapenvilan är att de inte vill släppa kvinnor som kommer att vittna om Hamas-terroristernas sexuella övergrepp mot dem under fångenskapen. För åtminstone några av dem började det sexuella våldet ju redan innan de sattes i fångenskap – vilket exempelvis framgår av videon på 19-åriga Naama Levy som ses knuffas ut ur ett Hamasfordon med sina byxor dränkta i blod.
Jag tänker ofta på Naama. Röda Korset väntar tålmodigt på tillstånd att besöka henne, utan att protestera, trots att de vet att hon blev brutalt våldtagen den 7 oktober och troligen även efter det. Och under tiden, trots att man vet, bryr man sig alltså inte om att fördöma de barbariska våldtäkts- och tortyrhandlingar som hon och många andra kvinnor och flickor utsattes för av Hamasmonstren.
Läs även: Bulletin-TV: Norell om värsta stolligheterna efter Hamas massaker
Under det över 50 dagar långa dödläget i gisslandramat växte indignationen i Israel mot vad som uppfattades som Röda Korsets likgiltighet inför gisslans öde. Under en demonstration där över 1000 israeliska läkaredeltog var kritiken mot Röda Korset högljudd: ”Var är era läkare? Varför agerar ni inte själva för att se till att våra kidnappade mår bra?”
Röda Korset är den enda internationella organisationen som har den potentiella förmågan att besöka och rapportera om de förhållanden under vilka gisslan hålls. Nu, efter frisläppandet av 86 israeliska kvinnor och barn, verkar det som om dessa förhållanden var ännu värre än vad familjerna hade kunnat föreställa sig.
Ett svar på frågan om Röda Korsets senfärdighet återfinns möjligen i en analys utförd av människorättsorganisation Jerusalem Institute of Justice, i vilken man granskat Röda Korsets aktiviteter i sociala medier efter Hamas massaker den 7 oktober. Enligt deras analys har Röda Korsets sociala medier uteslutande fokuserat på det lidande som civila i Gaza lever under, medan man helt ignorerat morden, tortyren och våldtäkterna på israeliska civila den 7 oktober. Något fördömande av Hamas massaker har än idag inte kommit.
Och medan man krävt åtskilligt av Israel, har man inte offentligt kritiserat det faktum att Hamas inte låter läkare besöka gisslan.
Inte ens nu när de vet att de 138 kvarvarande i gisslan riskerar svält, fysisk misshandel och med största sannolikhet våldtäkt.
Och jag drar mig till minnes – har inte Röda Korset tvingats be om ursäkt för ett liknande agerande tidigare?
Sommaren 1942, efter att information om förföljelsen av judar i Tyskland och de av landet ockuperade områdena nått Röda Korset, diskuterade man om man skulle göra ett allmänt uttalande om brott mot internationell humanitär rätt. Man utarbetade ett utkast, men beslutade i slutändan att inte publicera det. Enligt historikern Jean-Claude Favez blev Röda Korset i november samma år varse nazisternas planer på att förinta judarna, men gjorde inte heller då någonting för att informera allmänheten.
Det var först 1997 som George Willemin, Internationella Röda Korsets arkivchef, levererade en officiell ursäkt: ”Röda Korset medger – ja – att man har tigit när det gäller Förintelsen, och jag skulle vilja säga att detta är kärnan i det moraliska misslyckandet”.
Röda Korset kunde inte ha stängt Auschwitz. Men vad de kunde ha gjort var att ta ställning och göra sin röst hörd. Att hålla tyst var det verkliga moraliska misslyckandet, säger Willemin. Var möter denna ursäkt verkligheten, när det gäller judar och Röda Korset?
Och var möter den verkligheten när det gäller civilbefolkningen i Gaza under Hamas styre?
Medan Internationella rödakorskommittén kompromisslöst arbetar dag och natt för att rädda livet på civila i Gaza, vad tycker de om hur Hamas och andra terroristgrupper i Gaza använder sjukhus och ambulansfordon för egna, helt icke-medicinska syften?
Tillfångatagna Hamasmedlemmar beskrev under en utredning i Israel hur de gömde raketer och ammunition i madrasserna i Röda Halvmånens byggnad. Hur terrorister från Hamas väpnade gren tog över sjukhuset Rantisi och använde det som sin bas och sköt raketer från precis utanför sjukhuset. Hur läkarna på Al Shifah-sjukhuset blev upprörda över att terrorister från Hamas och Islamiska Jihad gick omkring på sjukhuset, utklädda till läkare och sjuksköterskor, och använde den stora mängden patienter och flyktingar som mänskliga sköldar. Det har rapporterats att ambulanser används för att transportera ammunition. När kommer Röda Korsets fördömande av denna cyniska exploatering av deras eget verksamhetsfält – sjukvård?
När skall Röda Korset höja sin röst och göra sig hörda – om inte för den israeliska gisslan, så åtminstone för medborgarna i Gaza? Fördöma att de används som mänskliga sköldar av Hamas? Kanske till och med kräva att Hamas låter människor söka skydd i de tusentals kilometer långa underjordiska tunnlarna för att minska de civila förlusterna, de tunnlar där terroristerna själva gömmer sig?
Om inte nu – när? Och om inte Internationella rödakorskommittén, som ser allt som händer på marken och som alla förlitar sig på ska vara ”neutral, opartisk och oberoende” – vem?
Läs även: Koraszewski: Hamas och ett nödvändigt krig
Vera Berzak
Rysk-israelisk dramatiker, regissör och skribent. Bosatt och verksam i Sverige sedan 2017
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar