Susanna Birgersson: Åkesson pekar på reella problem, ni pekar på ÅkessonJimmie Åkessons tal görs till ursäkt för att sopa problemen med islamismen under mattan igen. Allt ljus på Åkesson, i stället för de högst reella problem han pekar på. Igen. Det duger inte.
Dammet har börjat lägga sig efter Jimmie Åkessons moskétal i Västerås. Hela det offentliga Sverige har tagit avstånd från SD-ledarens förgripligheter, från den yttersta vänstern hela vägen över den politiska skalan ända fram till ungefär en centimeter innan SD tar vid. Ulf Kristersson har fördömt rivningsretoriken. Magdalena Andersson tycker att Åkessons tjänstemän borde sparkas ut från Rosenbad. Samtliga opinionsbildare till vänster om Riks klandrar Åkesson, och alla “riktiga liberaler” suckar att nu, om inte nu, när ska då borgerligheten vakna upp och inse att de sitter med fascister i båten. Samstämmigheten är nästan rörande. Alla är mycket upprörda, av lite olika skäl. Ett skäl är Nato: Nu ser man minsann att Åkesson vill Sverige illa! Nu ger han Erdogan ytterligare skäl att förhala Sveriges medlemskap! SD-ledarens tal var sabotage mot regeringen och rentav en Sverigefientlig handling, skriver Peter Wennblad i Svenska Dagbladet. Nej, Erdogan gillar nog inte att svenska politiker går till storms mot islamismen i svenska moskéer. Han gillar nog inte alls att det näststörsta partiet kan råka sätta ljuset på att en lång rad moskéer i Sverige drivs av Diyanet, den turkiska religionsmyndigheten, som skickar hit och avlönar imamer. Helt, helt säkert vill inte Erdogan att någon ska komma och sätta käppar i hjulet på en sådan förnämlig ordning. Det är ju, förutom allt annat, ett utmärkt sätt att hålla koll på regimkritiska turkar i Sverige. Men ärligt talat, om vårt medlemskap hänger på att vi under oöverskådlig tid inte säger något som gör Erdogan upprörd, kanske det är något allvarligt fel på...processen? Erdogan som ursäktar och försvarar mördarna och våldtäktsmännen i Hamas; om han är grindvakten till Nato, så kanske det är något fel på...Nato? Man kan inte låta bli att undra lite. Och så var det terrorn! Sverige befinner sig i ett exceptionellt farligt läge, skriver till exempel Smålandspostens Fredrik Haage och kritiserar Åkesson för att hälla bensin på härden. Just snygg ”Sverigevän”, den där Åkesson! Låt mig då bara stilla fråga: tror någon att situationen någonsin kommer att vara sådan att det inte är livsfarligt att utmana islamismen i Sverige och Europa? När några fler salafistiska moskéer etablerats i Sverige, kommer det vara lättare då? Efter att nästa storkrig utbrutit i Mellanöstern: är läget stabilare då? Är det då vi kommer kunna ha ett ärligt samtal om islamismen? Kanske inte ändå. Uttryckte sig Åkesson väl drastiskt? Det gjorde han såklart. Han borde ha talat mer om att utvisa terrorapologeter och om att förbjuda utländsk finansiering, mindre om att riva moskéer. Men helt ärligt, budskapet hade ändå skruvats till av de där landsförrädarna som förtalar Sverige i Mellanöstern. Kronprinsarna i Saudi och oljeshejkerna i Qatar hade förstått ändå, att någon vill åt deras inflytande. Risken för terror ökar när kampen mot islamism skärps, också om retoriken är oklanderlig. Fråga Frankrike. Vi måste lugna ner situationen, vi måste sluta polarisera, ekar nu uppmaningarna från många håll. Man förstår reflexen. Ingen vill ha social oro. Men hur länge kan vi lugna och släta över? Fungerar det att nynna sakta och på så sätt liksom avleda ilskan? Nyheten från Malmö om skolan som inte polisanmälde en elev som hotat judar till livet, och föst ut läraren när denne protesterade, talar sitt tydliga språk. Det kan verka vuxet att försöka gjuta olja på vågorna. Men inte ens de som vill lugna, kan längre lugna när ilskan och våldet ligger precis under ytan. Ändå är det just nu oppositionens främsta talepunkt mot regeringen: Ulf Kristersson förmår inte lugna de upprörda känslorna och samla nationen. Tydligen borde han inte vara så tydlig med att antisemitismen är en skam för vårt samhälle. Han borde inte fördöma Hamas så ensidigt, inte stödja Israels rätt att försvara sig så principfast. Han borde samla och lugna, humma och fördöma lite bredare. Men vid någon tidpunkt blir lugnandet och samlandet kontraproduktivt, rentav livsfarligt. Den islamism som inte bekämpas, kommer att växa. Som den också har gjort år efter år under både borgerliga och rödgröna regeringar. Den antisemitism som inte röks ut, kommer att cementeras. Den klankultur som inte bestraffas, blir allt svårare att rycka upp. Som vi har märkt. Politiker ska inte polarisera i onödan, nej, men en svårt sjuk patient behöver inte främst lugnas – utan opereras. Läget är akut. Men stämmer inte den tyngsta invändningen, att Jimmie Åkesson inte skiljer på muslimer och islamister? Inte den här gången. För Jimmie Åkesson talar framför allt om moskéer och den verksamhet som bedrivs där:
Den svårsmälta sanningen är att en majoritet av moskéerna i Sverige tycks dras med just den sortens problem. När Doku i somras ringde runt till 31 moskéer i hela Sverige och frågade om deras företrädare ville förbjuda koranbränningar samt handlingar som skändar, provocerar och förolämpar islams symboler och värderingar, svarade alla utom en ja. Yttrandefrihet är inget svenska imamer värderar särskilt högt. Många moskéer är finansierade av muslimska diktaturer. Qatar bekostade Nordens största moské i Malmö, Saudiarabien betalade för den på Hisingen, och många andra. Pengar kommer aldrig utan krav på kontroll. Stockholmsmoskén leds av en imam med uttalad sympati för Muslimska brödraskapet – själva definitionen på islamism. Moskén i Järfälla, där det ordnades så kallade ”njutningsäktenskap”, är ayatolla Khameneis ögon och öron och mun i Sverige. Moskén i Gävle är en megafon för Sverigehat och terrorpropaganda. Det är liksom ingen hemlighet. Och så vidare. Det finns undantag – imamen som svarade nej på Dokus fråga, är en sådan – men när det kommer till moskéer är inte majoriteten moderat och frihetligt sinnad medan det finns en liten problematisk minoritet. Förhållandet är det motsatta. Ett antal muslimska grupper kommenterade Åkessons tal i Aftonbladet. De var naturligtvis upprörda. Men ingenstans passade de på att sälla sig till kampen mot islamism, mot den islamistiska desinformationskampanj som bedrivs mot Sverige, mot den flagranta antisemitismen, mot det hedersförtryck som förslavar hundratusentals människor i Sverige. Det var oerhört tyst från Sveriges alla muslimska samfund och församlingar den 8 oktober, när det stod klart vad som inträffat i Israel. Lika tyst var den 9 oktober, och den 10 oktober och den 11 oktober, vilket Aron Verständig, ordförande för Judiska centralrådet i Sverige, beklagade den 12 oktober. Inga uttryck för sympati med de som drabbats av den hänsynslösa terrorn, inga fördömanden av Hamas. Om något så uttrycktes snarare stöd till de “palestinska bröderna och systrarna”, som Islamakademin i Malmö under ledning av Salahuddin Barakat gjorde direkt efter terrormassakern. Fler av de moderata muslimer som vill vara med och bekämpa den frihetsfientliga islamismen behöver göra sina röster hörda. Den modiga debattören Nalin Baksi kan inte alltid vara den enda som hörs. Muslimska församlingar som fördömer antisemitism och all slags terror, som är emot kvinnoförtryck och hederskultur, måste ta större plats i det offentliga samtalet och formulera den positionen. Det finns ingen debattredaktion någonstans i hela Sverige som inte på sekunden skulle publicera en sådan artikel. Vi är många som skulle välkomna dem i offentligheten. Just nu görs Jimmie Åkessons konfrontativa tal till ursäkt för att sopa problemen under mattan igen. Allt ljus på Åkesson, i stället för de högst reella problem han pekar på. Igen. Det duger inte. I detta nu borde vi ha en diskussion om vad pengarna från Qatar innebär av inflytande över muslimer i Göteborg. Medierna borde ställa enkätfrågor och ta reda på vilka partier som vill förbjuda utländsk finansiering av svenska moskéer; från alla eller bara vissa länder? En uppföljning på situationen i Stockholmsmoskén behövs omgående. Har moskén i praktiken fortfarande ett parallellt rättssystem som gör att kvinnor inte får lov att skilja sig om inte deras män går med på det, något Uppdrag granskning berättade om förra året? Vad vill politikerna göra för att motarbeta sharia i svenska moskéer? Vi kunde pratat om den text Sofie Löwenmark skrev i Expressen häromdagen, om den salafistiska ambitionen att bygga en moské i varje svensk stad. Vad tänker rikspolitikerna om kommunernas hantering av sådana bygglov? Men det passar tydligen inte nu, inte just nu när läget är så osäkert och farligt och vi så gärna vill bli insläppta i Nato. Inte nu. Senare. Men när...? Susanna Birgersson |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar