https://svenska.yle.fi/a/7-10046482
Under mina år inom vänstern så var inte min inställning till honom särskilt varm!
Men idag får jag nog göra en omprövning av denna så vanliga vänster inställning. Svart o vitt som det så ofta var. Det är när det gått 40-50 år som man kan göra en riktigt bedömning av historien. Så här kunde det se ut i mitt liv för länge sedan!
Susanna Birgersson: Åkesson pekar på reella problem, ni pekar på ÅkessonJimmie Åkessons tal görs till ursäkt för att sopa problemen med islamismen under mattan igen. Allt ljus på Åkesson, i stället för de högst reella problem han pekar på. Igen. Det duger inte.
Dammet har börjat lägga sig efter Jimmie Åkessons moskétal i Västerås. Hela det offentliga Sverige har tagit avstånd från SD-ledarens förgripligheter, från den yttersta vänstern hela vägen över den politiska skalan ända fram till ungefär en centimeter innan SD tar vid. Ulf Kristersson har fördömt rivningsretoriken. Magdalena Andersson tycker att Åkessons tjänstemän borde sparkas ut från Rosenbad. Samtliga opinionsbildare till vänster om Riks klandrar Åkesson, och alla “riktiga liberaler” suckar att nu, om inte nu, när ska då borgerligheten vakna upp och inse att de sitter med fascister i båten. Samstämmigheten är nästan rörande. Alla är mycket upprörda, av lite olika skäl. Ett skäl är Nato: Nu ser man minsann att Åkesson vill Sverige illa! Nu ger han Erdogan ytterligare skäl att förhala Sveriges medlemskap! SD-ledarens tal var sabotage mot regeringen och rentav en Sverigefientlig handling, skriver Peter Wennblad i Svenska Dagbladet. Nej, Erdogan gillar nog inte att svenska politiker går till storms mot islamismen i svenska moskéer. Han gillar nog inte alls att det näststörsta partiet kan råka sätta ljuset på att en lång rad moskéer i Sverige drivs av Diyanet, den turkiska religionsmyndigheten, som skickar hit och avlönar imamer. Helt, helt säkert vill inte Erdogan att någon ska komma och sätta käppar i hjulet på en sådan förnämlig ordning. Det är ju, förutom allt annat, ett utmärkt sätt att hålla koll på regimkritiska turkar i Sverige. Men ärligt talat, om vårt medlemskap hänger på att vi under oöverskådlig tid inte säger något som gör Erdogan upprörd, kanske det är något allvarligt fel på...processen? Erdogan som ursäktar och försvarar mördarna och våldtäktsmännen i Hamas; om han är grindvakten till Nato, så kanske det är något fel på...Nato? Man kan inte låta bli att undra lite. Och så var det terrorn! Sverige befinner sig i ett exceptionellt farligt läge, skriver till exempel Smålandspostens Fredrik Haage och kritiserar Åkesson för att hälla bensin på härden. Just snygg ”Sverigevän”, den där Åkesson! Låt mig då bara stilla fråga: tror någon att situationen någonsin kommer att vara sådan att det inte är livsfarligt att utmana islamismen i Sverige och Europa? När några fler salafistiska moskéer etablerats i Sverige, kommer det vara lättare då? Efter att nästa storkrig utbrutit i Mellanöstern: är läget stabilare då? Är det då vi kommer kunna ha ett ärligt samtal om islamismen? Kanske inte ändå. Uttryckte sig Åkesson väl drastiskt? Det gjorde han såklart. Han borde ha talat mer om att utvisa terrorapologeter och om att förbjuda utländsk finansiering, mindre om att riva moskéer. Men helt ärligt, budskapet hade ändå skruvats till av de där landsförrädarna som förtalar Sverige i Mellanöstern. Kronprinsarna i Saudi och oljeshejkerna i Qatar hade förstått ändå, att någon vill åt deras inflytande. Risken för terror ökar när kampen mot islamism skärps, också om retoriken är oklanderlig. Fråga Frankrike. Vi måste lugna ner situationen, vi måste sluta polarisera, ekar nu uppmaningarna från många håll. Man förstår reflexen. Ingen vill ha social oro. Men hur länge kan vi lugna och släta över? Fungerar det att nynna sakta och på så sätt liksom avleda ilskan? Nyheten från Malmö om skolan som inte polisanmälde en elev som hotat judar till livet, och föst ut läraren när denne protesterade, talar sitt tydliga språk. Det kan verka vuxet att försöka gjuta olja på vågorna. Men inte ens de som vill lugna, kan längre lugna när ilskan och våldet ligger precis under ytan. Ändå är det just nu oppositionens främsta talepunkt mot regeringen: Ulf Kristersson förmår inte lugna de upprörda känslorna och samla nationen. Tydligen borde han inte vara så tydlig med att antisemitismen är en skam för vårt samhälle. Han borde inte fördöma Hamas så ensidigt, inte stödja Israels rätt att försvara sig så principfast. Han borde samla och lugna, humma och fördöma lite bredare. Men vid någon tidpunkt blir lugnandet och samlandet kontraproduktivt, rentav livsfarligt. Den islamism som inte bekämpas, kommer att växa. Som den också har gjort år efter år under både borgerliga och rödgröna regeringar. Den antisemitism som inte röks ut, kommer att cementeras. Den klankultur som inte bestraffas, blir allt svårare att rycka upp. Som vi har märkt. Politiker ska inte polarisera i onödan, nej, men en svårt sjuk patient behöver inte främst lugnas – utan opereras. Läget är akut. Men stämmer inte den tyngsta invändningen, att Jimmie Åkesson inte skiljer på muslimer och islamister? Inte den här gången. För Jimmie Åkesson talar framför allt om moskéer och den verksamhet som bedrivs där:
Den svårsmälta sanningen är att en majoritet av moskéerna i Sverige tycks dras med just den sortens problem. När Doku i somras ringde runt till 31 moskéer i hela Sverige och frågade om deras företrädare ville förbjuda koranbränningar samt handlingar som skändar, provocerar och förolämpar islams symboler och värderingar, svarade alla utom en ja. Yttrandefrihet är inget svenska imamer värderar särskilt högt. Många moskéer är finansierade av muslimska diktaturer. Qatar bekostade Nordens största moské i Malmö, Saudiarabien betalade för den på Hisingen, och många andra. Pengar kommer aldrig utan krav på kontroll. Stockholmsmoskén leds av en imam med uttalad sympati för Muslimska brödraskapet – själva definitionen på islamism. Moskén i Järfälla, där det ordnades så kallade ”njutningsäktenskap”, är ayatolla Khameneis ögon och öron och mun i Sverige. Moskén i Gävle är en megafon för Sverigehat och terrorpropaganda. Det är liksom ingen hemlighet. Och så vidare. Det finns undantag – imamen som svarade nej på Dokus fråga, är en sådan – men när det kommer till moskéer är inte majoriteten moderat och frihetligt sinnad medan det finns en liten problematisk minoritet. Förhållandet är det motsatta. Ett antal muslimska grupper kommenterade Åkessons tal i Aftonbladet. De var naturligtvis upprörda. Men ingenstans passade de på att sälla sig till kampen mot islamism, mot den islamistiska desinformationskampanj som bedrivs mot Sverige, mot den flagranta antisemitismen, mot det hedersförtryck som förslavar hundratusentals människor i Sverige. Det var oerhört tyst från Sveriges alla muslimska samfund och församlingar den 8 oktober, när det stod klart vad som inträffat i Israel. Lika tyst var den 9 oktober, och den 10 oktober och den 11 oktober, vilket Aron Verständig, ordförande för Judiska centralrådet i Sverige, beklagade den 12 oktober. Inga uttryck för sympati med de som drabbats av den hänsynslösa terrorn, inga fördömanden av Hamas. Om något så uttrycktes snarare stöd till de “palestinska bröderna och systrarna”, som Islamakademin i Malmö under ledning av Salahuddin Barakat gjorde direkt efter terrormassakern. Fler av de moderata muslimer som vill vara med och bekämpa den frihetsfientliga islamismen behöver göra sina röster hörda. Den modiga debattören Nalin Baksi kan inte alltid vara den enda som hörs. Muslimska församlingar som fördömer antisemitism och all slags terror, som är emot kvinnoförtryck och hederskultur, måste ta större plats i det offentliga samtalet och formulera den positionen. Det finns ingen debattredaktion någonstans i hela Sverige som inte på sekunden skulle publicera en sådan artikel. Vi är många som skulle välkomna dem i offentligheten. Just nu görs Jimmie Åkessons konfrontativa tal till ursäkt för att sopa problemen under mattan igen. Allt ljus på Åkesson, i stället för de högst reella problem han pekar på. Igen. Det duger inte. I detta nu borde vi ha en diskussion om vad pengarna från Qatar innebär av inflytande över muslimer i Göteborg. Medierna borde ställa enkätfrågor och ta reda på vilka partier som vill förbjuda utländsk finansiering av svenska moskéer; från alla eller bara vissa länder? En uppföljning på situationen i Stockholmsmoskén behövs omgående. Har moskén i praktiken fortfarande ett parallellt rättssystem som gör att kvinnor inte får lov att skilja sig om inte deras män går med på det, något Uppdrag granskning berättade om förra året? Vad vill politikerna göra för att motarbeta sharia i svenska moskéer? Vi kunde pratat om den text Sofie Löwenmark skrev i Expressen häromdagen, om den salafistiska ambitionen att bygga en moské i varje svensk stad. Vad tänker rikspolitikerna om kommunernas hantering av sådana bygglov? Men det passar tydligen inte nu, inte just nu när läget är så osäkert och farligt och vi så gärna vill bli insläppta i Nato. Inte nu. Senare. Men när...? Susanna Birgersson |
Men i både Expressen och GP finns liberaler som är sanasade,läs tex dagens ledare i Expressen :
https://www.expressen.se/ledare/ann-charlotte-marteus/nasta-gang-behover-s-85-integrationsministrar/
Mp som är ett verkligt extremt parti,varför så tyst om dem? Centern kan vi hoppa över.
Inom liberalerna finns de som hela tiden försöker skada det egna partiet,man kan få uppfattningen att de inte vill ha kvar partiet. Den nyfikne måste då ställa frågan, till vilket parti kommer ni att gå till?
Kanske Bengt Westerberg visar vägen?
Liberaler som hellre ställer sig på nazihamas sida än att försvara Israels rätt att försvara sig.
Att ansluta sig till de som inte förstår vad som hänt dvs ATT DET VAR NAZIHAMAS SOM BÖRJADE KRIGET!
Kan ingen väcka upp Per Ahlmark!
Jag brukade tro på fred. Den meningen har jag hört upprepas ett tiotal gånger i Israel den senaste veckan. Pogromen som ägde rum 7 oktober har mördat hoppet om fred även bland de mest optimistiska israelerna.
Det är för övrigt inte enbart ashkenaziska judar med rötterna i Europa som ”brukade tro på fred”. Även de flesta mizrachi-judar med rötterna i arabvärlden och Afrika som jag har träffat ”brukade tro på fred”.
– När jag lämnade Kfar Azza såg jag kroppar uppradade på gatorna. Det som skulle bli en helig dag för oss blev en apokalyptisk mardröm i stället, säger en kvinna på hotellet Vert, dit hundratals oktoberöverlevare evakuerades efter massakern.
Och utöver överlevarna har ungefär 300 000 israeler evakuerats från södra Israel av säkerhetsskäl.
– Jag bråkade med min dotter igår. Hon säger till mig: ”Men inte alla araber är så här!” Men hur kan jag lita på dem nu? Jag kan inte. Jag kan bara inte lita på araber längre.
Mitt emot henne sitter jag, en arab. Jag lyssnar och förstår henne.
– Vi hade en kille som hette Khaleel i vår by. Han bodde hos oss i 30 år. Han sov hemma hos oss, han åt vår mat. Han var en del av vår by. Sedan fick vi veta att han hade kartlagt våra hem och gett kartan till Hamas, så att de kunde slakta oss. Han gav dem detaljer om hur många det bor i olika hus. Vilka familjer som har hundar och vilka som inte har det. Hur kan jag lita på araber efter detta?
Kvinnan är bara en av alla som upprepar meningen jag brukade tro på fred.
När jag senare pratar om detta abnorma med andra journalister i Israel säger de att de har hört många liknande berättelser. Förmodligen är Khaleel inte den enda från Gaza som har missbrukat israelernas förtroende och kört kniven i ryggen på dem – bokstavligen.
En av överlevarna jag intervjuar är en 24-årig kvinna från staden Sderot. Hon sticker ut från mängden med sitt leende på läpparna.
Hon har en positiv aura omkring sig som är svår att förstå. Att någon kan vara så fin när de berättar om hur terrorister tog sig in i deras område och började slakta folk känns märkligt. Samtidigt känslan att något inte stämmer, att något förstörts, i det där leendet. Man förstår att hon blivit en annan människa efter massakern.
Hon berättar om dagen då massakern ägde rum. Larmet gick, som det alltför ofta gör i den lilla staden Sderot, och hon och hennes familj tog sig ner i skyddsrummet. Just detta har varit en av de mer chockande upplysningarna jag stött på: I Israel finns det bombskyddsrum överallt som man springer till när larmet går, vilket händer ofta.
I samhällen som Sderot, nära Gaza, finns det till och med skyddsrum vid barnens lekplatser, i form av tunnlar som målats så att de ser ut som glada ormar.
– Vanligtvis stannar vi i bombskyddsrummet i några minuter, kanske tio minuter.
Men den här gången tjöt larmet i över en halvtimme. Då förstod de att något hemskt pågick.
I och med att det var judisk högtid, och dessutom shabbat, så använder inte religiösa judar mobiler eller andra elektriska apparater. Så familjen kunde inte kolla mobilen och se vad som pågick. Efter en halvtimme gick de ut ur skyddsrummet och hörde ljudet av skottlossning.
En granne kom fram till dem och berättade att ungefär 40 terrorister hade tagit sig in i byn.
När den unga kvinnan berättar sin historia spricker rösten ofta, ibland tar hon en paus, tittar ut genom fönstret, zonar ut. Jag mår direkt dåligt av att ställa frågor till henne, jag kände att det enda jag borde ha gjort var att ge henne en kram.
Jag vill fråga henne:”Tror du fortfarande på fred?” Men jag törs inte, och det vore elakt.
*****
Innan jag reste till Israel hade jag bråkat med min mamma och min bror om kriget mellan Israel och Hamas. Min bror har raderat mig på Facebook och vill inte ha med mig att göra längre. Min mamma ”förlåter” mig, men skickar regelbundet Hamaspropaganda på Whatsapp för att ”få mig på rätta tankar”.
Innan hon reste tillbaka till Mellanöstern frågade hon: ”Hur kan du ha blivit så västerländsk?”
Jag svarade att ”det var väl du som sa till mig att ’bli svensk’ innan jag lämnade Jemen?”
Hon svarade ”ja, jag sa ’bli svensk’, inte ’bli jude’!” Vi brast ut i skratt tillsammans.
Jag tror att min arabiska empati gentemot judar har att göra med att jag förstår judarna på ett djupt plan. Precis som judar blir slaktade i Mellanöstern för att de är judar, något de inte väljer, så blir sådana som jag, bögar, slaktade i Melanöstern för att de är just bögar, något inte heller vi väljer.
Ärligt talat, jag tror att jag, liksom de flesta israeler, inte heller ”tror på fred” längre.
Inte för att vi inte vill ha fred, utan eftersom vi allt klarare inser att ”den andra sidan” helt och hållet kompromisslöst inte vill ha fred.
Israelkommentar
Det har knappt gått sju veckor sedan Hamas blodiga massaker i södra Israel, men redan domineras mediadebatten av anklagelser om Israels påstådda folkmord.
För en normalt funtad person går ekvationen inte ihop. Med samma logik skulle då de allierades befrielse av koncentrationslägren i Tyskland inte handla om behovet av att stoppa förintelsen och besegra nazismen, utan om de allierades krigsbrott. Priset för att befria Europa från nazismen var högt och det innefattade även civila offer.
För att förstå den omvända logiken måste man gå bakåt i tiden. Judarna har alltsedan medeltiden anklagats för blodskuld. Judarna påstods inte bara ha mördat Kristus utan även under hela historien ha fortsatt döda Jesu efterföljare, och framför allt kristna barn. Vidare anklagades judarna för att ha orsakat digerdöden genom att i sin ogrundade ondska medvetet ha förgiftat brunnarna.
Lägg därtill nidbilden om juden som en hänsynslös och girig ockrare som profiterar sig på andras olycka, och dagens anklagelser om Israels påstådda folkmord får plötsligt en historisk förklaring.
I dagens konspirationsteorier presenteras denna påstådda girighet som vit makt, raspolitik och kontroll av ekonomi och media, medan myten om judar som äter matza-bröd bakat på kristet blod omvandlas till anklagelser om Israels försvarsmakt som grymma babymördare som dessutom tar ut organ från de dödade palestinierna.
Inte att undra på att alla konspirationsteoretikers husbibel, Sions vises protokoll, som presenterar just dessa teorier, så länge har varit en bästsäljare i arabvärlden. Den var även en inspirationen till Hitlers judehat.
Men hur kan det komma sig att samma bisarra tankesätt i dag får så stort stöd i universitetsvärlden? Mycket har hänt i den akademiska världen sedan studentrevolten 1968. I dag domineras debatten av den övergripande teorin om intersektionalitet, som ser världen uppdelad i förtryckare och förtryckta, vita mot svarta, män mot kvinnor, heterosexuella mot homosexuella, nord mot syd, och så vidare.
I denna neo-marxistiska världsbild utmålas gärna den judiska staten som ondskans moder. Utöver att hämta inspiration från gamla seglivade myter från medeltiden har man även omfattat Sovjetunionens syn på sionismen som rasism. Detta synsätt understöddes av en majoritet av FN:s medlemsländer när den presenterades i FN:s generalförsamling i New York 1975, men upphävdes redan 1991, i och med det kalla krigets slut.
Trots det har synsättet fortfarande ett seglivat stöd från många akademiker och andra vänsterintellektuella, som drivs av en neo-marxistisk världsbild.
Ingen har förklarat förändringarna i den seglivade antisemitismen bättre än förre brittiske överrabbinen Lord Jonathan Sacks. Enligt Sacks söker antisemitismen alltid bekräftelse av de rådande moraliska värderingarna.
Under medeltiden hatade man judar på teologiska grunder. Efter upplysningen hatade man dem på grund av deras ras. När man inte längre kan anklaga judar på vare sig teologiska eller vetenskapliga grunder söker man nya moraliska argument. Vill man diskreditera judar i dag bör man i stället anklaga dem för rasism eller brott mot mänskliga rättigheter.
Därför heter brottsrubriceringen 2023 inte längre ”Kristusmördare” eller ”untermenchen” utan: folkmord.
Dagens judehatare har därför lika lätt som under medeltiden att hitta en intellektuell förklaring till sin antisemitism. Men för att citera Martin Luther King: Låt oss inte bli lurade. När de kritiserar staten Israel syftar de i själva verket på det judiska folket. Det handlar fortfarande om antisemitism.
