Eva Burman har blivit ett riktigt rövhål.Eskilstunakurirens chefredaktör tar bladet från munnen och bjuder på årets hittills dummaste samhällsanalys.
Förr eller senare kommer alla svenska städer att bli som Eskilstuna: de kommer att förvandlas till rövhål. Ingen tyder på att utvecklingen just nu går åt något annat håll. Vid det här laget är det få samhällsinstanser som inte varnat för vart vi är på väg: Polisen, sjukvården, skolverket, socialtjänsten, försvarsmakten, Riksrevisionen, Migrationsverket, Boverket, Skatteverket, NOA, skolorna, Säpo… m.fl., m.fl. Rövshålseffekten finns för övrigt väl beskriven i forskningen kring ”the donut effect”, främst när det gäller amerikanska storstäder: Wal-Mart och andra megakedjor etablerar sina billiga köplador i en ring utanför staden. Något som leder till att stadskärnorna urholkas, ”mom and pop”-affärerna försvinner, skyltfönster spikas igen och förslumningen breder ut sig. Städerna antar sakta formen av en ”donut” med ett stort, dumt hål i mitten. I Eskilstunas fall: ett rövhål. Eskilstuna-Kurirens avgående chefredaktör Eva Burman tar bladet från munnen om detta fenomen i sin senaste krönika. Hon förfasar sig över att det numera finns knark överallt i hennes hemstad och att det skjuts och bråkas och mördas och knivhuggs. Alltså rasism. Även om hon överhuvudtaget inte nämner något i sin text om invandring eller arbetslösa, afrikanska och arabiska män som inte talar ett ord svenska och mest slår dank. Men ändå, det är ju det alla tänker på nu: invandring. Kass integration. Adidasriddare. Islam. Heder. Jag passerade Eskilstuna 2017 under en reportageresa. Det var rena misären redan då, i stans inre delar. Det kändes som att gå runt i Harlem. Eller Mogadishu. Allt var sunkigt och förfallet, folk blängde misstänksamt, stämningen var genuint otrevlig… och notera – jag sa inte ett ord nu om invandring eller arbetslösa, afrikanska och arabiska män som inte talar ett ord svenska och mest slår dank. Det var ni som tänkte det. Helt utan min hjälp. Vad beror då stöket i Eskilstuna på? Enligt Burman är det (surprise, surprise) allas fel. Samhällets. Ditt och mitt. Mammas och pappas. Farmors och farfars. Mormors och morfars. Alla vi som arbetat och betalat skatt hela livet. Skött oss. Vi har gjort fel. Vi gav inte tillräckligt. Burman skriver så här, apropå gängen och dräggen i E-tuna – eller de ospecificerade ”grupperna av ungdomar” som det heter:
…och lyckas därmed banalisera kaozet i Eskilstuna till att handla om, ja vad… exakt? Idrottslig tävlingsinstinkt? Hon, i princip, ursäktar de kriminella dräggen. De förfördelade stackarna måste ta till våld för att försvara sitt territorium. Eller som hon skriver: ”sitt område”. Hon räknar därefter upp några särskilt problematiska statsdelar i staden och jag misstänker starkt att de hör till offentligheten. Fast tydligen ska vi se på dessa kriminella enklaver som fotbollslag nu. Det pågår en tävling mellan dessa lag, dessa ”grupper”, och den som vill vinna ligan får se till att knäppa alla sin motståndare. Herre på täppan hette det när jag var liten. Numera bedrivs leken med automatvapen. Man borde väl inte bli förvånad av såna här krönikor; såna här bottenlöst imbecilla analyser. Burman förefaller vara en av de ”värdegrundskvinnor” jag skrev satiriskt om för ett tag sen här på Substack. De finns ju, tyvärr, på riktigt och nu har de mage att spela förvånade över den händelseutveckling många såg i förrgår och försökte varna för. Dessutom lägger hon fram teorin att samhället inte gett dräggen respekt. Det räckte inte med gratis skolgång, gratis sjukvård, barnbidrag, flerbarnstillägg, bostadstillägg, starta-eget-bidrag, KAS, sjukpenning, gratis tillgång till bibliotek och andra kulturinstitutioner… samhället svek och det enda dessa svikna stackars människor kan göra nu är att ta till våld; skjuta, råna och döda sig till sin hett åstundade revansch på samhället. Som Raskens. Som Karl-Oskar och Kristina. Som Koskelabonden i Högt bland Saarijärvis moar. Som Martin Luther King. Vilken dumfitta. Jag alltså, som ironiserar på detta obehagliga högerpopulistiska sätt. Jag borde hålla med Eva. Det handlar ju om klasskampen! De svältande barnen som inför helgen spar den magra skollunchen i sina kindpåsarna likt undernärda hamstrar. Jag borde förfäkta dessa teorier även jag. Mer av samma! Mer av allt det som försatt Sverige i den här vansinniga rövhålssituationen! Mer invandring! Fler utanförskapsområden! Mer trångboddhet! Fler skiftsovare! Fler åttabarnsfamiljer som bor i nerslitna tvåor och där ingen av föräldrarna går till jobbet på morgonen! MER! MER! HALLELUJAH!! GE OSS MER! Fast jag misstänker att många av Burmans NIMBY-kompisar på framför allt vänsterkanten svär i det tysta denna kalla junikväll: ”Hur kan hon ge rasisterna rätt på det här klumpiga viset?! Hur kan hon så lättvindigt falla in i deras bruna undergångsretorik!? Hon har blivit ett rövhål – precis som Ganman, Bali, Arpi, Lamotte och de andra kraxande olyckskorparna!” Det är nog bara början. Eva skriver att hon inför en middag med några andra värdegrundsknarkare efor en ”bubblande känsla i kroppen”. Hon kunde inte hålla sig längre, det var tvunget att få pysa ut lite. Och den känslan är det nog många journalister och tjänstemän som känner igen sig i: känslan av att ha spelat med i farsen alldeles för länge, skammen över att ha suttit tyst och tittat på medan vettvillingar som Reinfeldt, Löfven, Damberg, Ygeman, Johansson, Eliasson, Andersson, Lööf m.fl. stod vid rodret och styrde skeppet rakt mot klipporna. Nu – plötsligt – har det blivit dags att höja sin änglaröst och skrika: ”DET BRINNER!!” Burman avslutar sin krönika med att ställa den retoriska frågan: ”Kan vi vända det här?” Tja… |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar