Kloka ord från Kvartal

 

Ständigt steget efter

Den som tittar tillbaka på de kriser och problem som drabbat Sverige de senaste 30 åren kommer att se ett besvärande mönster: När det offentliga samtalet borde ha handlat om morgondagens ödesfrågor har det istället rört sig kring helt andra saker – i bästa fall dagens problem men alltför ofta gårdagens. Eller frågor som i ett större perspektiv varit tämligen marginella. I den Fredagsintervju jag gjorde med Ulf Kristersson för drygt en vecka sedan frågade jag honom varför han som socialborgarråd i Stockholm inte hade reagerat starkare på den segregation som höll på att växa fram i huvudstaden. Och om han inte sett den risk för ungdomskriminalitet och utslagning som visade sig följa i dess spår. Han svarade att då, 2006-2010, handlade nästan allt om hemlöshet. För all del en viktig fråga men jämfört med den tilltagande segregationen, trots allt relativt marginell. Om inte ur individens synvinkel – hemlöshet är förstås många gånger en personlig tragedi – så i alla fall ur ett samhällsperspektiv.  Mönstret har gått igen under den tid som föregått många av Sveriges kriser. Ett par år före migrationskrisen 2015 ägnades exempelvis spaltmeter och timmar av radio- och TV-debatter åt den växande rasismen samt risken för rasprofilering när polisen skulle skärpa sitt arbete för att upptäcka personer som vistades olagligt i Sverige. För all del en viktig fråga, ingen ska drabbas av rasism. Men Sverige är enligt de flesta tillgängliga data ett av världens minst rasistiska länder. Att vi byggde upp ett världsrykte som Europas mest öppna land för migranter var däremot en icke-fråga. Även den som tycker att denna prioritering var rationell och rimlig kan inte förneka att situationen kring migrationen några år senare blev ohållbar medan rasismen inte på samma sätt har utmanat själva kärnan i välfärdsstaten. Ett tredje exempel är energifrågan. Medan det offentliga Sverige var upptaget med att diskutera huruvida kärnkraft eller vindkraft var bästa vägen framåt inträffade plötsligt det otänkbara: Elen blev så dyr att vi inte längre kunde unna oss lyxen att debattera antingen eller. Istället rådde plötsligt mer eller mindre konsensus om att allt behövs. Samtidigt. Och snart dubbelt så mycket som Sverige producerar idag.  I två artiklar har Kvartals Louise Lennartsson satt fokus på ett annat skeende där till synes samma mönster har upprepat sig. Det är inte mycket mer än tio år sedan som såväl regeringen som Kriminalvården gjorde bedömningen att det var läge att spara pengar på fångvården, att tillströmningen av nya interner skulle avta och att man därför kunde skala ned verksamheten. Detta trots att den utveckling vi nu ser accelerera, med fler brottmål och ständigt skärpta straff, gick att förutse redan då.  Resultatet: En myndighet som nu dras med stora och allvarliga problem. Det är på gränsen till överfullt såväl på häkten som i fängelser och tillströmningen av nya brottslingar som ska avtjäna sina straff väntas bara öka. Kriminalvården behöver därför bygga flera helt nya anstalter, bygga ut de befintliga samt rekrytera tusentals nya medarbetare. Och detta i en situation där det är svårt att hitta lämpliga kandidater. De fackligt ansvariga säger rakt ut i Kvartals artiklar att myndigheten tvingas anställa olämpliga personer. Det kan då inte komma som någon överraskning att säkerhetsproblem som ordningsstörningar, hot mot anställda och ren infiltration från kriminella växer lavinartat. Frågan är varför detta större mönster upprepar sig gång på gång? Har det offentliga samtalet blivit så kortsynt att ingen längre förmår lyfta blicken. Eller att ingen orkar lyssna på det fåtal som faktiskt gör det. För i varje ovan redovisat exempel har det förvisso funnits människor som varnat för de problem som tornat upp sig vid horisonten. Det är bara det att de sällan får något större genomslag i debatten. Och skulle de lyckas få någon att lyssna resulterar det många gånger snarare i reflexmässiga fördömanden än ärlig eftertanke. Minns exempelvis reaktionerna på dåvarande migrationsminister Tobias Billströms ganska försiktiga påpekande 2013, att det inte är oviktigt hur många migranter ett land tar emot. – Volymen spelar roll, få förnekar att det är en skillnad mellan att ta emot tusen eller tiotusen, sade Billström då. Min enkla analys är att tempot i det offentliga samtalet är så högt och innehållet så känslostyrt och fragmentariskt att ytterst få av dem som deltar har någon extra kapacitet kvar för att orka lyfta blicken och se runt nästa hörn. Receptet tror jag är (ja, jag medger att jag talar i egen sak nu, men ändå...) att fler medier och beslutsfattare gör som Kvartal: Försöker tänka själva och sätter sig över twittermobbens tillfälliga nycker och fördömanden. Det gäller att ständigt anstränga sig för göra journalistik (eller politik, för dem som sysslar med det) som befinner sig "ahead of the curve". Men ska man lyckas med det är det svårt att samtidigt låta sig dras in för djupt i det kortsiktiga tjatter som alltid pågår och bidrar till att skymma sikten.  Ha en fortsatt fin helg! Vänliga hälsningar Jörgen Huitfeldt, Chefredaktör för Kvartal